Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Intervju

Karl-Erik Edris

En fin dag i augusti träffar jag samhällstänkaren och en av Sveriges främsta visionärer enligt mitt sätt att se, Karl-Erik Edris. För hans fyra böcker har stimulerat mitt andliga och intellektuella tänkande på många sätt.

Hans böcker har titlarna:
Vision eller vanmakt. 1987
I elfte timmen. 1995
Den vise VD:n. 1998
Oanade möjligheter. 1999.

Dessa böcker är en sorts symfoni i visionärt tänkande. För det är precis vad filosofen Edris försöker få människor att förstå, visionärt tänkande.

Min första undran handlar om det genomgående temat i Edris böcker om att varje civilisation har en vision som den bygger på, och att när den tar slut så blir det kulturell kris. Finns det en antydan till någon ny bärande vision?

Edris som verkligen har fördjupat sig i frågan svarar att det inte går att just nu se någon ny vision. Utan snarare befinner vi oss i ett läge där vi har vrakspillror av den gamla samhällsvisionen kvar. Men om man ser djupt och långt går det nog att urskilja ansatser till något nytt.

Jag undrar om man kan säga att miljörörelsen, feminismen, new age och de nya sociala rörelserna utmanar dagens ekonomiska och politiska system. Är dessa företeelser ett tecken på något nytt?

Edris menar att det är bra att människor börjar tänka i andra banor. Men det kan även leda till att destruktiva tankar om undergångsteman tar över. Men Edris känner sig ändå förhoppningsfull av att nya generationer vill förändra en värld som faktiskt är djupt orättvis. Och han ger mig det fina svaret att han tror på hoppet. Dagligen arbetar människor för att skapa en bättre värld. Det är hoppet.

Jag ställer frågan om Attacs paroll om en annan värld är möjlig.

Det är klart att en annan värld är möjlig, säger Edris. En ny vision innebär ju ett nytt sätt att se på gamla problem. En sak är säker och det är att det inte blir någon ny och bättre värld av att företagen erövrar makt från politiken och kör på i samma gamla spår. Den osynliga handens visionslösa politik fungerar helt enkelt inte.

Ett viktigt konstaterande som Edris också gör är att företagen inte begriper att politisk makt inte bygger på pengar. Utan på medborgarnas tysta eller artikulerade samtycke eller tolererande av den ordning som råder.

Så frågar jag Edris, som ju håller mycket föreläsningar för direktörer, om det verkligen bedrivs något visionärt ledarskap att tala om inom näringslivet.

Det finns tendenser i den riktningen, säger Edris. På nysvenska kallas det corporate citizenship, dvs. företaget som god samhällsmedborgare. Och den strategiska kärnfrågan inom det corporate citizenship som inte är ytliga reklam- och mediemanövrer är ”Vilken värld är mitt företag med om att skapa och upprätthålla genom sin produktion av varor och tjänster?”. Och faktum är att under intryck av Seattle, Prag, Genua och Göteborg och insikten om en ökande konsumentmakt börjar allt fler företag fundera över denna fråga. För det är faktiskt bättre att tjäna sina pengar på att göra världen bättre än att göra den sämre.

Jag undrar då om vår tro på det linjära framåtskridandet och den eviga tillväxten som vi följt sedan 1800-talets industriutveckling fram till dagens ofantliga problem kommer att kunna brytas? Finns det något nytt som bryter fram?

Idén om evig tillväxt är förstås en illusion, säger Edris. Den kommer förr eller senare att bryta nacken av sig själv. Men bättre vore om vi kunde förändra det ekonomiska systemet så att det blir långsiktigt hållbart.

Edris har en term för drivkraften bakom tron på den eviga tillväxten. Han använder begreppet oändlighetssträvan. Att vi alltså längtar och strävar efter oändligheten. Men att vi i vår sekulariserade tid inte längre riktar den mot andliga sfärer utan mot vår konkreta politiska och ekonomiska verklighet.

Eftersom Karl-Erik Edris anser att det ekonomiska systemet går att förändra, precis som allt annat som människan skapat, kan jag inte låta bli att fråga om Marx kritik av kapitalismen. Är den på väg att komma till heders igen?

Edris säger sig ha svårt att tro att Karl Marx ekonomiska tänkande står inför en omedelbar renässans. Men hans betoning på rättvisefrågor är av central betydelse. Åstadkommandet av rimlig rättvisa i världen är en ödesfråga för mänskligheten.

Just på den här punkten i vårt samtal kommer vi in på ytterligare ett intressant begrepp som Edris använder för att beskriva vårt vetenskapliga framstegsdyrkande — drömmen om det rationella paradiset.

Denna dröm innebär en övertro på värdet av vetenskapligt och teknologiskt grundad ekonomisk tillväxt. Alla partier är i praktiken tillskyndare av denna dröm. Och man tror därför att alla problem kan lösas med ökad tillväxt. Blir vi bara rikare så får vi också råd att lösa de problem som vi skapar medan vi försöker att bli tillräckligt rika för att få råd att lösa de problem som vi skapar medan vi försöker att bli tillräckligt rika.

Jag undrar om man inte kan säga att franska upplysningsfilosofin ändå är grunden till det Edris kallar drömmen om det rationella paradiset.

Edris nickar och konstaterar att visst är det så. Grunden för det nya samhällstänkandet i den moderna tiden är att upplysningsfilosofin gjorde rent hus med den kristna historiesynen. Tidigare trodde man att Guds försyn drev historien framåt. Samtidigt som man inte trodde på människans möjligheter att utveckla och förbättra samhället. Man kunde på sin höjd få himmelsk kompensation för i den rätta kristliga andan utståndet lidande. Förhållandena skulle inte förbättras förrän Kristus kom åter och inledde tusenårsriket. Och dessutom skulle all mänsklig historia upphöra efter dessa tusen år i och med domens dag.

Alla dessa föreställningar gjorde upplysningstidens historiefilosofer upp med. Och den nya historiesynen bygger på idén att människorna själva skapar sin historia. Föreställningarna om Kristi återkomst och domens dag förklarades vara vidskepligt strunt.

Men som en idéhistorisk ironi behöll man föreställningen om tusenårsriket. Fast man sa det inte rent ut, och det var väl inte heller medvetet. Men faktum är att man hävdade att den moderna och upplysta tiden innebar att människorna själva skulle skapa paradiset på jorden med hjälp av sitt lysande intellekt och dess främsta yttring vetenskapen. Det var alltså inte längre tal om vad den återkommande Kristus skulle kunna göra för människorna och världen. Utan tuppkammen hade växt rejält. Nu skulle vi skapa paradiset själva.

Men tro nu för all del inte att jag menar att det var bättre förr, säger Edris. Det har aldrig varit bättre förr. Men problemet med upplysningsfilosofins revolution var att man kastade ut barnet med badvattnet. Därför är det inte upplysning som råder, utan trons påvedöme har ersatts med vetandets. Förr kunde man göra vilka dumheter som helst bara religionen stod bakom, men nu kan man göra vilka dumheter som helst bara vetenskapen står bakom.

En annan intressant och i mitt tycke riktig tes som Edris driver är skillnaden mellan kyrkokristendomen och den levande religionen. Och jag ställer därför frågan om de andliga värdena kan få en renässans och ha framtiden för sig.

Efter Sovjets fall har blivit mera accepterat att tala om andliga värden, säger Edris. Och en del kyrkor tror sig kanske vädra morgonluft. Men det är en illusion att tro att det finns en väg tillbaka till den kristendom som hade makten före upplysningstidens revolt mot trosraseriet. Denna kristendom, kyrkokristendomen, är en teologisk relik utan framtidskraft. Men under all teologisk bråte finns Jesus budskap. Det är oprövat.

Så det skulle kunna vara en ny vision för framtiden, undrar jag.

Nja, säger Edris. Vi lever i en global tid. Och en global tid behöver en global vision. Så jag hoppas på en väldig ekumenisk process som kan destillera fram de olika religionernas centrala budskap som aspekter av en ny stor och bärande vision.

Men det är väl ändå Jesus kärleksbudskap som du menar har framtiden framför sig, säger jag.

Visst behöver vi en hjärtats och andens revolution, säger Edris. Men vi behöver ju inte bli kristna i kyrklig mening. Vi behöver väcka våra dövade samveten med kärlek och medkänsla. Vi behöver en hjärtats politik. Du vet ju hur det ser ut här i världen. Så många människor lider och har det svårt. Men vi blundar och skjuter det ifrån oss, och säger att bara tillväxten ökar så kommer det att bli bättre. Sedan. När nu det är?

Dessutom verkar vi inte fatta att vi har gjort vetenskapen till vår religion. Men vetenskapen är bara bra på att besvara empiriska frågor. Som religion är den en katastrof.

Det blev ett intressant samtal. Och efteråt tänker jag på vad Edris sa. Han vill tydligen ha en global ekumenisk vision baserad på Jesus kärlekslära som grund för en medkänslans och hjärtats politik. Och dessutom en kompromiss mellan tro och vetenskap. Han vill helt enkelt föra religionens bild och vision närmare filosofernas verklighet. Så tolkar jag Edris ideal.

Edris Idé AB

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2002

Gäst-
skribenter

Själv-
kännedom i grundskole-
utbildningen (av Magnus Wretman)


Krigs-
förbrytelser (av Mikael von Knorring)

Artiklar

Kultur-
upplevelser

Ludwig Wittgenstein

Israel

En liten kommentar!

Essäer

Torsten Ekbom

Olof Lagercrantz

Kåserier

Nils Ferlin

Rulltrappor

Motorväg

Böcker

Kjartan Flogstad

Musik

Cd-priser

Doro Pesch

Iggy Pop

Musikkrönika

Oasis

Primal Scream

Punken

Punkmusik

Sonic Youth

The Ark

The Vines

Filmer

Panic Room

Grabben i graven bredvid

Scooby Doo

Intervjuer

Rainer Andersson

Karl-Erik Edris

Reportage

Fria Listan

Frågor & Svar om Fria Listan

Mat & Dryck

Nils Oscar God Lager