Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Bokrecension

En ordbok för Polly papegojan?

förlag: Norstedts Ordbok

titel: Svenska språknämndens uttalsordbok

Svenska språknämnden, en institution, inrättning, ett standardiseringssällskap nånting som värnar om en god korrekt svenska, som mer än något vet berätta vad som är det bästa svenska språkbruket, nu upphovsman till Svenska språknämndens uttalsordbok. Men inget illa med det, några envisa har undrat om jag talar lika konstigt som jag skriver (när jag skriver riktigt konstigt), något som jag i regel nekar, mest som jag alltid nekar, ändå vid mina givna tillfällen förstås instämmer till, men mitt uttal ger däremot av den mest vackra svenskan överhuvudtaget trots en i grunden rätt ful röst hos mig. Det av min finlandssvenska från Helsingfors centrum, men hjälper då boken mig? Klart inte.

Uttalsordboken löser kanske hos somliga smärre sina uppblåsta familjekonflikter när stor oenighet råder om ett uttal, ehuru grammatikfel är en större källa till osämja. Genast när jag fick min första roman publicerad skickade en luspudel-kompis mig ”Skrivregler för svenska och engelska från TNC” som gåva, skrev ”kanske till någon nytta, här lite om grammatik och kommatering”. Den här gången var det bara med att föregå, uttalsordboken har jag fått på eget initiativ fastän jag råkar ha det vackraste uttalet, däremot försvenskar jag orden något fortare än nämnda standardiseringssällskap verkar gilla, inte mig emot att tala lite fel, speciellt när engelskan börjat alltmera förmå originalisera sitt uttal i svenskan.

Men vad är sedan korrekt uttal när varje svensk har sin egen standardisering? Bör man ifrågasätta om standardiseringsverket ens kan komma med majoritetens budskap, om en sådan nånsin finns för att uttränga en bestämning? Jag undrar just, om de på vårt sanktionerade standardiseringssällskap är goda nog för att säga vad som är brukligt, att det skulle höja stilnivån i övre medelvärdet? I och för sig vänder sig boken ganska långt till de som behöver den för ett professionellt utnyttjande typ radiomänniskorna och svensklärare med övriga som har vackra röster för att bli än mer av normer.

Men boken är dock mycket roligare än så, den behöver inte eller skall inte ens helst nödvändigtvis ses så mycket av ett normgivande verk, kan vara rolig att bläddra i, rolig att slå upp i. Den ger mig uppslag, tankar, funderingar kring talspråket, där med att bläddra, lära mig uttal, kämpa med den fonetiska IPA-koden. Min tungspetts får kanske lite mer gymnastik om det fick bli en talövning. Kanske färdigheten då rent av kan komma till nytta när jag senare skall kyssa, vem vet det. Jag fortsätter en stund till.

De gamla, etablerade svenska orden är förstås ganska självklara fall här, men nyare lånord är ett träsk för sig. Ibland som de blir mycket helt svenska i sitt uttal, åter som de lika mycket av sin blandning så ytterst envist vill hålla kvar sitt ursprung. Med så många talrika exempel i boken tvingas jag ta ställning i frågan, egentligen med att påtvingas funderingar. Alltså när jag läser boken, inte endast använder den som en slå-upp-sak.

Hur ord med ytterst olika hastighet blir försvenskade är något som kan vara intressant att förundra sig över, dels har det förstås att göra med hur frekvent och envist de används, men ingalunda genomgående. Likaså är det intressant att undra flundra sig över om ett ord adopteras till svenskan först i talspråket eller i skriftspråket, men inte av genomgående svar. Här ger boken förstås inga svar helst, ingenting alls, blott tvingar till tanke och några teoribildningar.

Ordboken har hela 67 000 ord och glosor, vilket inte är så där himla mycket, men ganska mycket. Man kan alltid säga att det är för litet, fyller dock vad som standarden behöver. Denna ordbok ingår i Norstedts serie av randiga ordböcker, alltså de är av färggranna prydnader i hyllan, därför också roliga att ha. Norstedts Ordbok-förlag har också en snarlik från tidigare utgiven, ”Norstedts svenska uttalslexikon” av Per Hedelin, som innehåller långt fler ord, inbegripet en mängd fackområden, också påkostad med fler stavnings- och uttalsvarianter annat, nog lika rolig lika fonetiskt rolig som en rymdvarelses långa tunga och svårighet för uttalet. Svenskan är inte utan orsak ett svårt språk, och skall uttalas lite fel, först då blir det äkta svenska.

Stefan Hammarén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #6 2003

Stefan Hammarén

Självrecension

En ordbok för Polly papegojan?

Gads håndbog om fisk

Essäer

Tony Samuelsson

Somerset Maughams borgerliga satir

Lord Byrons magiska värld

Kåserier

Tänkvärda författare

Kultur

Galleri Wetterling

Böcker

Nya böcker

Musik

Adam Green

Dynamo Chapel

Eminem

Helloween — Rabbit Don’t Come Easy

Jane’s Addiction

John Phillips

Lisa Nilsson

Marilyn Manson — The Golden Age of Grotesque

Musikkrönika IV

Musikrecensioner II

Onödiga konserter

Rocktidningen Blender

The Kills & White Stripes

The Lurkers & The Vibrators

Van Morrison, David Bowie & The Rolling Stones

Vic Chesnutt

Filmer

På TV

Lagens lejon

Gothams änglar

Miami Vice

Intervjuer

Intervju med Modernista

Intervju med The Cricket


Intervju med Olle Wästberg


Presentation av Niklas Svensson

Intervju med Niklas Svensson


Intervju med Gunnar Hökmark

Mat & Dryck

Glenkinchie 10 år Lowland