Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Bokrecension

Självrecension av Stefan Hammarén

Här följer ett stycke självrecension av Stefan Hammarén, aktuell med Konservöppnare bok, kanske att han rosar den, men inte heller sen med att såga den. Texten har tidigare gått ut som nyhetsbrev på förlaget H:ström — Text & Kultur, där Hammarén håller sig med ett eget utskick. En annan sågning av honom står att läsa på den filologiska tidskriften Panopticon

Pro notitia

om det enligt tolkning och rimlig notering snart gått någon liten tid sedan du fick det förra nyhetsbrevet ”Hammarén talar”, ut nu kommer ett halvdant sådant och säger mest existensen att din prenumeration är giltig likafullt berättigad under nya året trebenet, haltar jag poëta herr glosa som egentligen i detta brev hade tänkt recensera den egna boken, den som troligen ges ut under februari månad nästa, en Konservöppnare bok, liksom det goda att belletristen själv har förmånen att recensera innan boken släpps, blott värre inser jag rätt hur orimligt det genast svårigheten är att recensera den, närmast då ur mitt eget perspektiv, några värderingar lönar det sig självfallet inte för mig att basunera framföra, frånsett vad som kan sägas av att jag undertecknad inte fick överhuvudtaget någon enda aversion och avstötning mot den egna texten när jag korrekturläste den här om veckan efter att inte läst textmassan mer sammanhängande på över ett ock ett halvt år, så länge sedan som den blev färdig, skriven i huvudsak för två år sedan lång tid just så här års, alltså vad kan noteras, att det slog mig, hade liksom redan hunnit glömma hela melodien i min text:

av en oerhört svulstig text där, pärlsvulsterna beklämmande sjuk snart ond, rik, sirlig, utsmyckad och bortskriven ifrån sin handling, ibland med små dadaistiskt nånting inspirerat mig barnsliga förtjusningar i eget-patenterade uttryck som både kan störa och te sig spännande, några gånger klyscha utan känd tillhörighet, än något allusionsrik så det må störa till ytterligare och förgöra, kan också smått irritera mig själv när jag på mina ställen glömt hela allusionens innebörd, mera som det ändå trots allting gör mig bara glad, ifall man ställer krav på att förstå allt jag säger blir man ändå bara inskriven i ett välkänt idiotfack, snarare med att inse vidden av sin bristande kulturella kompetens, det får jag ständigt upptäcka när jag läser skriver och i själva den verkmästaren som det engagerar mig, etiketten kunde således lyda ej en bok för småsinta jävlar, uttryckligen behöver man inte ens nödvändigtvis förstå så helt mycket av boken, kan också betraktas som en handling i sig, kanske där också göra själva läsakten till sin egen handling, fångst av småvilt, där även göra boken till sin egen konstlade värld och fälla ut som den på sitt sätt beskriver snaran lite, då frågar man sig bara vilken, hur mycket av författarens, hur mycket av läsarens, eller kanske hur mycket av en icke-existens överhuvudtaget vilken vildkanin det fråga må, den han liten kan om möjligt peka på den oanade höjden runt kullen nej. Om man jämför den med debut-soppboken kan sägas att språket är mycket mindre uppbrutet, mindre oroligt och saboterat, betydligt mer homogent mögel till ytan, å andra sidan ges texten om en besvärlig kaskad i sina ord- och textmassor, som kanske därtill är svårare att bryta ut i små avskilda enskilda sammanhang som det ändå gick att göra med soppboken. Vad jag själv märker, något jag glömt, att jag försökt mig på att skriva en ganska vanlig handling, emellertid förfallit till dessa eviga utsmyckningar, ständigt som jag i samma spår skriver bort mig från den tänkta handlingen, både säger och försöker plåna ut spåren efter mig själv och av vad som rimligt kunna skönjas av den egentliga tolkningens väg, av något som jag ville berätta omöjligt förmådde, så benämn fastän detta av en sandstormsmetod, där står man sedan utan att ses utan att se nåt bättre. Effekten blir möjligtvis, troligen, och ävensom jag eftersträvat det att samtidigt möjliggöra många fler tolkningar, av fler berättelser ovanpå varandra de ligger bredvid. I sitt jämförande perspektiv, kan problematiken likafullt betraktas utgående från en målning där han konstnären först tänkt sig ett bildmotiv något som han också troget börjar på att måla näst färdig men ännu medan färgerna torkar så får han för sig att göra nya kära bildmotiv, somliga halvtorra färger hålls kvar där under framväxande ytor färgklimpar skorvar, palettkniven skuret allt annat blandas helt ihop av total suddighet. Något mer finns i varje fall där under, måhända av mer spännande bilder kvarblivna fragment, framför allt också av spolierade tankar som fanns från början, nu i textresterna halvofullgånget fragmentariskt nåntingen, och i månen princip går det också att skrapa fram en del skymning som på en tavla färglagret ljus, liksom av andra jämförelser när arkeologiskt skrapa fram gamla konstruktioner i spökstadens matjordsspyakvarblev skärva, då ska det i varje fall fantasi tanke inlevelse till att föreställa hur jordjävlar levde där inne nere.

Något mer kännetecknade i min roman, att en språklig lösning ofta fått gå före själva sakförarens budskap, då blir berättelsen inte minst något grotesk, det berättade kan vändas till något annat, något blir absurditeter till omvänt, sådana effekter kan det få. Dock och definitivt tar jag avstånd från att boken skulle vara någon typ av automatskrift, inte att likna vid något som slavhandlaren André Breton förkunnade i La Révolution surréliste och i vilka eviga andra av hans sammanhang fler, ty varje ord är utvalt med omsorg, något som inte alltid var fallet i ”Med en burk soppa”, då kunde jag ännu ha mera hjärta än tanke, dessutom i konservboka finns det inte kvar så mycket som en halv rad av den ursprungliga texten, allt är tidigt bortskrivet konstruerat, prövat och ersatt i bijouterier rikedom, varje gång där som något nytt hela tiden tillkommit förändrat texten, var gång också mindre av en handling, ryker spontaniteten gammal rök, boken bör nu och förhoppningsvis kunna alstra en hel del artspecifika tolkningar hos läsaren, att läsaren bör kunna göra den till ganska vad hon själv vill, och finns det envishet att uppbringa så omläsningar bör kunna ge ett mervärde i sig. En förutsättning dock, av uthållighet, och långsam läsning därom och att kunna njuta av att inte förstå saken, eller snarare med att förmå ge detta hela något eget bra i tolkningsväg, inte att surna till över allusioner som man inser inte leder till det som författaren tänkt på, stundom som han inte heller tänker så värst bra, kanske mest galet. Sedan kan sägas att det finns oerhört små nyanser i texten, ord som kommer igen efter ett visst antal sidor, då tillsammans med någon annan glosa, som åter samspelar går upp i andra glosor om ett antal sidor plötsligt skriver tillbakablick, med en hel del ord går det att upptäcka mönster och inbördes pussel, delvis än beroende på hur noggrant man förmår och vill läsa, men inte heller här av något tvång. Ibland fungerar glosorna mest också något av ljudförstärkare, av en slags självkonstruerad ortoepi (uttalslärde för ord) yttrat. Dock och viktigt, redan en någorlunda normal läsning ska i grunden kunna bjuda på en berättelse, som börjar lite försiktigt direkt i Kapitel ett, Kapitel två som blir ett värre dadaistiskt sidospår, nästan som jag hade lust att klippa bort det men nej, ock till all tur som kapitlet tvåan är det kortaste och i slutet säger det avslöjar nog något ganska viktigt med tanke på berättelsen, kapitel tre innehåller ett manifest, en fristående fortsättning långt vidare och mer av must än den deklaration som fanns i kapitel två i soppboken, liksom Kapitel tre blir en svår prövning, det tyngsta att läsa i boken, också lite felaktigt spottloska anarkistiskt, Kapitel fyra är näst lika jobbigt men innehåller några rara avis godbitar, tillbakablickar hos en poëta och samtidigt är roande i sin skenbara förvrängning, eller kanske är dom än rena sanningen verkligenheten tolkning givna, möjligtvis som läsaren också frågar sig här om inte dessa några sidor godbitar kunde ha fått växa ut till det egentliga med hela boken, nej det är inte alls poängen däremot som det kommer lite mera av det i nästa bok och framledes, sedan framme har vi Kapitel femman ock sexet en till sist bästa Kapitel sju, eller var de åtta stycken, nu har jag visst glömt ett kapitel fan, i vilket varje fall blev det efter kapten fyran longörens något helt annat med texten skenbart liksom bättre sitt återhem troget har ett smidigare flyt som ger sig mycket mer befriat och okonstlat, kanske kan det åter frågas varför var inte hela boka skriven i detta lite annorlunda släpiga tempo, nej så ska det dock emellertid inte heller vara, riktigt mot slutet blir boka i varje fall åter lite mera smått rolig i sin konstruktion när det blir aktuellt med en skitig polisutredning, också här som boka kan betraktas som aningen tilldragelsen syntetisk. Slutet bjuder på en rad olika tolkningar, som boken i sin helhet likafullt gör anspråk kring, men det kan samlas mer koncist därom slutet framstå.

I jämförelse med min tidigare soppboken tror jag att konservboka är mustigare, ställer sig i en annan kategori. Någon säger kanske att den inte mera är lekfull, att han poet försöker skriva vanligt men kan inte (jo jag kan om jag vill), om jag än är på väg att överge experimentalismen, endast förfallit till utsmyckning, rent experimentellt kommer jag inte den här gången med så mycket nytt, bryter inte mer bullerstenar, endast hamra på en del av de som jag tidigare brutit och burit samman, och då dessutom bara på en del som jag här återfinner. Å andra sidan blir det likafullt en rätt så galen svulstig text, och en liknande bör det inte existera på svenska om alls, än beroende på hur djupa konturer man vill dra i detta, för ingenting vill ju nånsin vara nytt inom litteraturen, alltid av förebilder som spökar ett tidigare. Min förläggare H:ström har talat om en syntetisk roman, huruvida det ska tolkas att den är ett steg borta ifrån verkligheten, tecknar en annan sådan, bildar sitt eget kanske kompromisslösa samfund, delvis har han förstås helt rätt, själv som jag ändå uppfattar den som något väldigt dynamiskt eftersom den ändå talar både djupt och starkt såvida man lyssnar med sina känsligaste öron, i dessa termer är kanske inte något sådant artificiellt dito helt att föredra som tolkningsinstrument, men detta handlar också om att en författare alltid hör hela tillblivelsen i sin text, då som den ogärna kan te sig alltför syntetisk för honom, den levde ju med honom. Dock himmel regn, det finns åter snart ändå en del 3 trilogi ock triptyk som jag nu skriver avslut, med ett råmanus som är ganska långt färdigt redan, den som däremot är till hundra poäng syntetisk, mångt värre än någon annan text påstår jag, till den grad att den språkliga lösningen fått vara helt överhängande, att texten i själva verket sin största del endast är ett konstruerat språk, att den inte ens vidkänner någon interpunktion eller rad- och styckeindelning överhuvud, berättelsen blir helt vad språket fått bestämma av något inbördes glosigt, av vilka eviga dessa glosor som jag fått för mig att använda, dock inte heller här av någon slavhandlare Bretons förmaningar läror, utan efter så mycket mer eftertanke, konstruktion framför allt, och ändå som språket börjat göra där på mitten runt allt anspråk ge sig om en liten skön berättelse i sin suddiga inramning, kompletterar på ett mycket avigt sätt de tidigare böckerna. Den boken kommer förstås att heta ”Själva soppan”, det blir alltså långt mer utsmyckad hundra gånger oläslig och ändå skriker den som en fågelunge, så då är jag på sätt och vis två ett halva många steg tillbaka om nu någon god kritiker vill tro kommer att påstå att jag misslyckad försöker närmar mig det vanliga skrivandet med Konservöppnare bok.

Sedan finns det lite tarvliga dikter instoppade mellan dessa sju åtta kapitel, och de är just så lagom dåliga som de är avsedda att bryta samman hela poetens värv, eftersom han är så himla självgod och kallar sig poëta. Nog, helt annorlunda sojor som mer tekniskt raffinerade nyanserade diktfjantiga poem blir det i en skild samling, såvida den blir antagen till utgivning, finns nu hos H:ströms för prövning.

Nej inte här mycket till egen-recension, känner på mig att det är omöjligt för mig att recensera den egna boken, lika idiotiskt att säga vad den handlar om, just så konstnärligt given att det inte går att ge typ baksidestext enkel redig handling, blott om dessa reflexioner och några direkta nycklar till tolkning vill jag ju definitivt inte lämna dig (bort), så det får sluta härom, boken är inte heller skriven enligt cut-up, frånsett kanske vad som finns av det i mitt eget huvud. Postironi kan däremot vara en tackling, när humorn finns till den grad att den förstör gör sig själv i motsägelser, skapa sig rolig tills den absolut inte är det, just ett stycke innan det möjligtvis skulle kunna vara galghumor, ändå inte det. Kanske av en egenart, i en tid då tolkning säger vad som är roligt, inte det självskrivna. Motsägelsen är rolig i sig.

Stefan Hammarén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #6 2003

Stefan Hammarén

Självrecension

En ordbok för Polly papegojan?

Gads håndbog om fisk

Essäer

Tony Samuelsson

Somerset Maughams borgerliga satir

Lord Byrons magiska värld

Kåserier

Tänkvärda författare

Kultur

Galleri Wetterling

Böcker

Nya böcker

Musik

Adam Green

Dynamo Chapel

Eminem

Helloween — Rabbit Don’t Come Easy

Jane’s Addiction

John Phillips

Lisa Nilsson

Marilyn Manson — The Golden Age of Grotesque

Musikkrönika IV

Musikrecensioner II

Onödiga konserter

Rocktidningen Blender

The Kills & White Stripes

The Lurkers & The Vibrators

Van Morrison, David Bowie & The Rolling Stones

Vic Chesnutt

Filmer

På TV

Lagens lejon

Gothams änglar

Miami Vice

Intervjuer

Intervju med Modernista

Intervju med The Cricket


Intervju med Olle Wästberg


Presentation av Niklas Svensson

Intervju med Niklas Svensson


Intervju med Gunnar Hökmark

Mat & Dryck

Glenkinchie 10 år Lowland