Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Robert Johnson

Robert Johnson.Gitarrhjältar har kommit och gått under årens lopp. David Gilmore från Pink Floyd, Jimmy Page från Led Zeppelin, Gary Moore från bland annat Thin Lizzy, Jimmy Hendrix som under sextiotalets slut som seglade fram under eget namn och flagg är några för att nämna exempel på sådana. Men vad är källan till denna gitarrhysteri, var kommer allas inspiration från?

Naturligtvis är inspirationskällorna många men en är definitivt den amerikanske bluesgitarristen och artisten Robert Johnson som av tidningen Rolling Stones för några år sedan röstades fram som en av de 100 viktigaste gitarristerna genom historien.

Historien om honom började i maj 1911 när han föddes som sonen till Julia Major Dodds och Noah Johnson i Hazelhurst Mississippi. Modern var egentligen redan gift med Charles Dodds, en rik landägare och möbeltillverkare som tvingades att fly Mississippi efter en bitter landägarstrid med lokala vita farmare som hade glott lite väl lystet på hans innehav. De två hade sedan tidigare tio barn tillsammans så syskon saknades inte när nu Robert hade kommit till världen. Kanske var det den alltför rika förekomsten av just syskon som fick Julia att två år senare skicka den unge Robert att bo i Memphis hos Charles Dodd som nu hade bytt namn till Charles Spencer för att undkomma sina antagonister. 1919 hade dock modern ordnat upp sitt stökiga liv, gift om sig med den 24 år yngre Dusty Willis och flyttat till trakterna av Robinsonville och Tunica i Mississippi. Där flyttade nu Robert Johnson in och började skolan i trakten. De många fäderna och ställföreträdande sådana i hans liv, gjorde att en viss namnförbistring insmög sig. I trakten kommer man ännu ihåg honom som little Robert Dusty men i skolan i Indian Creek skrevs han in som Robert Spencer efter Charles Spencer. Förutom en kort tids vistelse i Arkansas, fortsatte familjen att bo i Mississippi som blev hans fasta bas. Barndomsvännen Willie Coffee som dokumenterats på film på grund av Robert Johnsons storhet senare i livet, menade i den intervjun att redan 1924 eller däromkring hade Robert börjat musicera på bland annat munspel och mungiga.

När den unge Robert hade fullgjort skolan antog han det som kom att bli synonymt med hans senare framgång, namnet Robert Johnson. Det nya namnet kom från hans köttslige far och blev den sista metamorfosen i det som kom att bli liktydigt med bluesens nya fixstjärna. Innan genombrottet hann han dock 1929 gifta sig och kort därefter bli änkling när den blott sextonårigeVirginia Travis blev fru Johnson nummer ett. Strax efter bröllopet dog hon dock i barnsäng.

I slutet av 20-talet hade den för den tiden store bluesartisten Son House flyttat till Robert Johnsons hemtrakter med sin musikaliske vapendragare Willie Brown. Den unge Robert hade gjort fåfänga försök att få ta del av Son Houses musikaliska hemligheter. Denna kom senare ihåg den unge spolingen som en mycket enerverande person som enligt hans synsätt bara hade försökt att kopiera originalet. Kort efter första fruns död försvann Robert Johnson från jordens yta, ingen vet helt enkelt vart han tog vägen. Två saker stod dock klara. För det första vistades han inte i sina hemtrakter i Mississippi, han måste helt enkelt ha gett sig ut på någon form av resa. För det andra lärde han sig någonstans under denna resa att spela gitarr och inte bara att spela den, utan att fullständigt nyskapa spelstilen som rådde för tiden inom genren blues. Det var nu den stora mytbildningen och förklaringen på Johnsons plötsliga gitarrbravurer uppstod. Han skulle enligt denna ha uppsökt ett visst vägkors där han stämt möte med djävulen, när de väl gjort sig bekanta med varandra hade Johnson erbjudit denna sin själ mot att han blev en gitarrfantom av guds nåde. Hur det nu än var med den saken var han de facto en gitarrfantom av guds nåde vid hemkomsten och det var nu som hans musikaliska bana startade på allvar.

Tillsammans med sin musikaliske partner den blott 17-årige Johnny Shines, började nu Johnson att uppträda på olika orter runt om i Mississippi med omnejd. Trots att han redan nu komponerade egen musik, framförde han hellre populära slagdängor från tiden för att tillfredsställa publiken. Scenen var oftast frisörsalonger, restauranger och marknader i trakten. Han hade inga problem att korsa de musikaliska gränserna mellan olika stilar och var framför allt både fascinerad av och förtjust i country och jazz från tiden.

Tiden runt 1930 var fortfarande goda, landet hade ännu inte drabbats av depressionen, så trots att omständigheterna var enkla till en början gick det att leva på denna form av musicerande.

Tiderna började dock bli hårdare och snart blev det dels av denna anledning och dels av rent musikaliska anledningar dags att dryga ut inkomsterna med inspelningar. I november 1936 styrde han kosan mot San Antonio i Texas för att där spela in sina första låtar på det lokala Gunter Hotel där skivbolaget Brunswick hade satt upp en temporär studio. Det sägs att hela inspelningen genomfördes med en buskablyg Robert Johnson som vänd mot väggen vägrade att vända sig om. Låtar som Come On In My Kitchen, Kind Hearted Woman Blues, Cross Road Blues (som sägs handla om mötet med djävulen där vid den där vägen) Terraplane Blues, Last Fair Deal Gone Down och I Believe I Dust My Broom spelades in vid detta tillfälle. Låtarna gavs ut som stenkakor det vill säga en låt på varje sida, 1961 gavs dock dessa låtar från detta tillfälle ut som en skiva under namnet ”King Of The Delta Blues Singers”. Låten Terraplane Blues gav Robert Johnson en regional hit och skivan såldes i hyfsat antal.

Inspelningarna gav i varje fall mersmak hos skivbolaget Brunswick som året efter bokade in Robert Johnson för fler inspelningar. Den här gången bar resan honom till Dallas i Texas. Inspelningstillfället resulterade i åtminstone sex skivor men eftersom han spelade in minst två versioner av de olika låtarna finns dessutom versioner av dessa som beroende på hur man räknar, betraktas som ytterligare skivor.

Framgångarna började nu hopa sig. Större och mer prestigefyllda spelningar hägrade, fler inspelningar av nya låtar väntade och mer inkomster kunde ha blivit Robert Johnsons framtid om det inte var för det där med ödet.

Vad som hände den 16 augusti 1938 kommer nog för alltid att förbli ett mysterium, men ett faktum kvarstår – det är dagen då Robert Johnson dog. En version av historien förtäljer att han den kvällen spelade i Greenwood Mississippi på ett lokalt danshak. Under kvällen skulle han ha börjat flirta med en kvinna som råkade vara gift med innehavaren av stället. Som tack för det tilltaget hade innehavaren skickat upp en flaska förgiftad whiskey till Johnson som tacksamt hade druckit upp för att därefter avlida.

En annan version av historien talar om en kvinna som inte hade ett dugg med ägaren att göra, som hade erbjudit honom en öppnad flaska med whiskey. En annan blueslegend – Sonny Boy Williamson – som var närvarande, hade varnat honom för att dricka ur flaskor som sedan tidigare var öppnad. Johnson hade på detta påstående svarat varnande att aldrig slå en flaska ur hans hand och halsat innehållet som visade sig vara spetsat med stryknin. Under natten efter spelningen hade han tagits ut svårt sjuk till sin loge och under de tre kommande dagarna hade han insjuknat alltmer och till sist hade han dött.

Robert Johnson var 27 när han dog och som så många gånger förr togs hans liv alltför tidigt.

För att än mer förtäta mystiken kring hans död, är hans begravningsplats något som många har tvistat om under åren efter mordet. Den starkaste kandidaten är Mount Zions Missionary Baptist Church som ligger strax utanför Morgan City Mississippi som inte ligger så långt ifrån Greenwood. Graven var från början omärkt men har sedan dess märkts ut med en minnessten med samtliga låttitlar som Robert Johnson spelade in under sin livsstid. Columbia Records sköt 1990 till pengar som möjliggjorde resandet av stenen som förutom titlar har en inskription av Peter Guralnick.

I andan av entrepenörsskap har dock Stephen LaVere kommit fram till att den rätta begravningsplatsen är Little Zion Church strax norr om Greenwood där Robert Johnson skulle vila under ett pekanträd. I andan av konkurrens har därför skivbolaget Sony Records inte varit sämre dom och därför satt upp en minnessten också dom.

Den tredje versionen säger att den rätta begravningsplatsen är Quito Mississippi där han skulle vila på Payne Chapels kyrkogård. Under en liten sten märkt ”Resting In The Blues” skulle Johnson hittat den sista viloplatsen.

Vem som har rätt och vem som har fel lär inte heller det få något svar. Den officiella versionen och den mest nämda som Johnsons begravningsplats, är Morgan City men sanningen är att ingen vet.

Den enda sanningen eftervärlden vet är vilket genomslag och vilken betydelse hans livsverk skulle komma att få. Eric Clapton, engelsk bluesfantom gitarrmogul och senare smörsellout, har sagt att Robert Johnson är en av de viktigaste bluessångarna genom tiderna. Också Johnsons gitarrspel har blivit en flitigt debatterat ämne där alla är ense om en sak, Johnson var en nyskapande sådan. En väldigt förvånad Brian Jones lär sent ha upptäckt att Johnson ensam spelade vad han uppfattade som två gitarrer. Hans enda kommentar innan upptäckten var ”Who's the other guy playing the second guitar”.

Han har kommit att betyda en hel del för spel-, sång- och låtstilens utveckling och hans storhet har dessutom fört fram andra bluesartister till berömmelse. En artist som Elmore James har delvis Robert Johnson att tacka för sin storhet då en av Elmores mest älskade låtar – Dust My Broom – i original spelades in av Johnson under namnet I Believe I Dust My Broom till exempel.

Det är många artister som än i denna dag svär att Robert Johnson fick dem att bli religiösa och att musiken fick dem att själva börja musicera. Robert Johnson har därmed fått ett andra liv som få i hans samtid kunde ha förutsett.

Dr Da Capo

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul