Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Romaner

Don DeLillo — Omegapunkten

Atlantis 2010

Cormac McCarthy — Blodets meridian

Paul Auster — Osynlig

Bonniers 2010

Don DeLillo.Tre stora amerikanska berättare som skriver episka romaner men ändå tre olika historier som utspelar sig i tre olika tidsperioder i det amerikanska samtidens och i dess förflutna, historia. Jag vill hävda att alla dessa tre amerikanska berättare har sin givna plats i den moderna amerikanska litteraturen och en plats i världslitteraturen som inte går att glömma bort. Framförallt Cormac McCarty har slagit igenom i Sverige på bred front. Framförallt hans romaner som filmatiserats som ”Vägen” och ”No Country for Old Men” bildar den populära front Cormac McCarthy skaffat sig under en del år. Jag tror att vi kan kalla honom för en stor amerikansk berättare som visar hur våld, rädsla och manlighet skapar en stor del av mytologin om den ensamma amerikanen som sköter sig själv. Tänk dig William Faulkner, John Steinbeck och Hemingway och deras episka berättande, där kan vi placera in Cormac McCarthys författarskap. Men vi väntar med honom och börjar med Don DeLillos korta men fina existentiella roman ”Omegapunkten”.

Här har vi en man som heter Richard Lester som är 73 år gammal och har arbetat som en konservativ militär rådgivare åt Pentagon. Han gjorde upp strategiska planer i första Irakkriget. Pensionerad drar han sig undan världen för att leva i enligt med sin nya livsfilosofi ute i öknen. Han bor i ett ensligt hus. Richard Lester vill leva ett långsammare liv och låta tidens tempus dras ned i hans biorytmik. En sorts plan att befria sig från tidens stress men också att ställa sig utanför tidens ramar som samhället utfärdar åt oss medmänniskor i dagens moderna samhällen. Samtidigt har en ung filmare fått för sig att vilja göra en film med hans tankar helt utan klippning eller mixning – utan skall med hjälp av en enda tagning formulera en film utan innehåll eller rekvisita. En film, en tagning, en man och hans tankar och tal. Utan redigering, bara rakt av. En långsam film som går likt tiden i sin egen takt. Boken blir både filosofisk och på ett sätt en vandring kring eller längs en väg där livet aldrig blir färdig eller sluttänkt. Vi når bortåt till den punkt vi kallar för ”Omegapunkten.” Boken har flera lager av underströmmar där mannens minnen flödar fram eller hans hjärna bearbetar hans egen slutpunkt i livet. Ensamheten är detsamma som mannens långsamma död, fastän inte klar och en direkt död. Snarare handlar det om manens liv har kommit till en slutpunkt där han sammanfattar livet och tidens gång precis som vi tänker oss att universum både börjar och avslutas någon gång. Tidens pil drar åt ett håll, dödens slutpunkt. Men om livet slutar där vet vi inte ännu eller så får vi aldrig vetskap om det förhåller sig så att livet fortsätter i en annan form. Romanen är en långsam och fin konstruktion som skiljer sig från tidigare romaner av Don DeLillo. Jag får en känsla av att Don DeLillo alltmera i sina romaner närmar sig science fiction-litteraurens frågeställningar på ett eller annat sätt. Hans förra roman var en solklar science fiction-roman medan nya har några drag va det , på något sätt. Vi kanske skall se hans senaste roman som ett försök att skriva en filosofisk roman som ifrågasätter de gängse frågorna om livets yttersta mening. Men det är i alla fall en stor fråga som ställs i den här lilla romanen. Jag vet inte om vi fick svar på frågan om livets mening? fast det spelar ingen roll för tillfället men boken är en fin skildring om förlust och hur det känns för en fader när hans enda dotter försvinner ut i öknen utan att man finner henne. Boken visar inte upp några givna svar utan blir mera en bok som ställer retoriska frågor.

Cormac McCarthy.Cormac McCarthys första roman från 1985 kommer nu ut på svenska och det är en sann skildring om ett gäng betalda skalpjägare som får i uppdrag att mörda apacher som är krigförande. Men John Joel Glantons och hans gäng är mördare som skjuter fredliga indianer, mexikaner och alla som går emot den. De är styrda av en domare som heter Holden. boken är en klassisk episk svepande roman om artonhundratalets vilda västern. Den slutgiltiga västernromanen som den legendariska litteraturvetaren Harold Bloom skrev för länge sedan. Det är ett mästerverk som plockas fram och den berättigar verkligen författaren Cormac McCarthy sin plats som den störste amerikanske författaren. han har verkligen skrivit in sig som den store samtidsberättaren som formulerar något väsentligt om dagens USA och framförallt varför Amerika blivit som den blivit. Det finns knappast något annan författare som gjort det så bra som Cormac McCarthy.

Paul Auster.Paul Auster däremot är en av de skildrare av New York – Paul Auster är lite av litteraturens svar på Woody Allen fast med en mindre dos uppenbar humor. Paul Auster är kanske torrare och mera subtilare i sin mildare humor. Men det finns däremot en större portion allvar i hans böcker. Den nya är kanske inte Paul Austers bästa roman men det är ändå en roman jag faller för utan större problem. en har en skön känsla av Europeisk dekadenslitteratur, vilket det är på ett sätt. En ung poet som möter de dekadenta intellektuella europeiska paret – vilket drar in den unge studenten och poeten i olika sorters förvecklingar, alla händelser baserad på deras triangelförhållande. En nästan filmisk roman som borde få visas filmbolag att se en färdig historia att filma. Romanen är förlagd till vis del på universitetsområde och det är 1967 – kärlekens år. En roman som ger oss en berättelse som ligger nära poesin och vars kärna är att fördjupa sig i livet. Men det finns konsekvenser som romanen visar tydligt kan komma bli en börda snarare än välsignelse.

Paul Auster skriver intressanta berättelser och den här kan man lägga till hans verkförteckning som en av hans uppgifter att beskriva New York. Det gör han föresten väldigt bra.

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul