Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner LIX

Fatboy Slim — Best of the Bootlegs @

Fatboy Slim.Norman Cook som tidigare var med i den mera marxistiska vänstergruppen The Housemartins under 80-talet, bytte stil på 90-talet och blev under signaturerna Pizzaman och Fatboy Slim ett stort och bra namn inom housemusiken. Men det var då för tolv år sedan. Idag är han sedan länge passé. Så det här utsläppet med remixar och mixar gör mig mest trött. Redan välanvända låtar som var bra för 10 år sedan håller inte längre uppe mitt intresse. Därav blir det ett album jag knappast behöver bry mig om. Vem kom på idén att vilja ge ut smörjan på skiva? Den producenten vill jag inte tacka utan snarare skälla ut. Då är Fatboy Slims samarbete med David Byrne roligare att lyssna på än denna gegga.

Buckcherry — All Night Long @@

Buckcherry — All Night Long.En stark betoning på sjuttiotalets tunga rock framhäver Buckcherry i sin musik, man kan finna drag av både Sir Lord Baltimore, Blackfoot och lite sydstatsrock av karaktären Lynyrd Skynyrd. Fast lite uppdaterad med dagens rockmusikaliska världsbild. Det är bra stundtals men dock störs jag lite av att det moderna soundet slår igenom och man kan lätt få en känsla av mainstreamradiorock. Det förloras lite på just den trilskande känslan, att just musiken kan få utlevelse men fastnar i ett modernistiskt sound som gör musiken i produktionen alldeles för slätstruken. Sångaren Joshua gör ett bra jobb men lyckats inte övertyga mig om Buckcherrys möjliga storhet.

Bad Religion — The Dissent of Man @@

Bad Religion — The Dissent of Man.Bad Religon är ett band som jag aldrig tyckt om från den amerikanska punk/hardcorescenen sedan 80-talet. Brett Gurewitz må vara en bra frontfigur och bra sångare tillika låtskrivare och skivbolagsägare med Epitaph som grund för sitt band. men deras punkrock har alltid varit tråkig och intetsägande trots att medlemmar senare kunde bilda Circle Jerks som jag verkligen älskade att spela och lyssna på. Nya albumet med Bad Religion är som vanligt fulla med bra texter fast trevlig tråkig pumpande rejäl saggig punk- Där jag diggar Mike Ness Social Distorsion men har mindre känsla inför Bad Religion.

Jamaica — No Problem @@

Franska duon som utgör Jamaica spelar inte riktigt samma luftiga pop som Air eller hur Phoenix kunde låta innan de ville rocka lite mera. Bandet saknar också den mera houseartade skönheten hos Daf Punk eller hyberandan hos Justice. Det finns ingen direkt koppling till franska nya vågen eller den charmiga franska popmusiken som kom ut under den här tiden. Nu blir det någon form av smått försök till kommersiell pop för en mainstreamradio. Tråkig fransk indie som både flörtar med indierock och försöker också fina kredit hos lyssnare som gillar franska bolaget Ed Banger Records utan att lyckats särkilt väl. Småtråkig och lite för många musikaliska klichéer som hotar välta allting över sin ända. Synd på ett band som skulle kunna bli någonting att ha under den här konstellationen.

Weezer — Hurley @

Weezer — Hurley.Jag kan inte finna någon mera anledning att någonsin lyssna på Weezer längre. Nya albumet har en enkel titel men musikaliskt är det virrigare och mera fördärvad än någonsin. River Cuomo kan sjunga hur barnsligt som helst. Texterna som denna gång har fått hjälp av hitmakare som Linda Perry och Desmond Child som kan skriva hur många hits de vill. Dessutom blir det ännu mera musikalisk osmakligt då bandet bjuder in tråkmånsar som Tony Kanal från No Doubt som om det vore en högoddsare. Skivan stinker storbolag och borde förbjudas att spelas någonsin. Så dålig är den faktiskt.

Phosphorescent — Here’s to Taking It Easy @@@

Phosphorescent — Here’s to Taking It Easy.Matthew Houck är sångaren som lindar in sitt namn under titeln Phosphorescent och gör den sorts pop d Harcourt är mästare på att skriva och framföra till oss, lyssnarna. Men här finns det böljande organiska sånger som låter countryrock och stillsam country, organiska sånger. Fast ändå gillar jag mera hur Ed Harcourt förvandlar sådana sånger till kärleksteman i mera melankoliska stycken. Nu låter Matthew Houck sin väna röst få låtarna att stelna till när han fraserar och lägger texterna till rätta. Lite för snälla sånger blir det allt. Bra fastän lite dystera melodiska vemodiga ballader. Nio låtar som inte utvecklas speciellt mycket då låtarna fastnar, fryser fast i en stil man lätt kan tycka är bra men lite för mekanisk på något sätt.

Stone Sour — Audio Secrecy @@

Stone Sour — Audio Secrecy.Trots att Slipnot har en så speciell karriär med sin chock-metal som kan sägas vara den tyngre metalens svar på den musik som Alice Cooper och Kiss ägnar sig åt. Men precis som Murderdolls är ett utskott på Slipnotträdet så är även Stone Sour likväl det också. Där ingår Slipnots sångare Corey Taulor och gitarristen Jim Foot i sättningen. fast jag måste tillstå att när man börjar skivan med ett tyngd heavy metalnummer så fortlöper det dessvärre inte alls i den stilen särskilt längre. För det finns hemska inslag av emo i spelsätt och sångsätt. Emo och numetal får alldeles för mycket utrymme i Stone Sours alternativa metalbrygd. Då hade jag velat se dessa trista element reduceras betydligt. Bandet borde satsat enbart på brutal tyngd precis som Slipnot spelar på sina egna album. Då hade mitt intresse varit högre.

Kim Wilde — Come Out and Play @@

Kim Wilde — Come Out and Play.Kim Wilde är en av Blaskans gamla hjältinnor som förut släppte storslagna singlar som alltid betydde storslagen new wavelåtar. För några år sedan uppträdde Kim Wilde på en båt som gick mellan Sverige och Åland. Blaskans Susanna Varis såg den konserten och enligt rapport var hon helt okej. Fast det behöver inte betyda att Kim Wilde släpper genomtänkta bra låtar längre. Femtioåriga Kim Wilde försöker på ett nytt album få till det med rocken och blandar det ymnigt med lättsmälta poplåtar som saknar substans och någon form av seriös inramning. Lättsmält , lättglömd och bortglömd relativt svag hitlistepop för en uttråkad publik.

Liza Minnelli — Confessions @@@

Liza Minnelli — Confessions.Trodde egentligen att en skiva med den store Liza Minnelli knappast skulle generera något större än en axelryckning från min sida. fast istället överraskar hennes nya album med att spela fina jazzlåtar som blir ryggraden i henens nya fina ballader. Pianisten Billy Stritch som tidigare givit ut tolkningar av Gershwin, Cole Porter Jerome Kern, Johnny Mercer och Rodgers & Hammerstein, speglar en mera cool och mognare inställning när hans pianospel ackompanjerar en stark Liza Minnelli på sång. Det är enkla arrangemang, som gör musiken väldigt avskalat och håller sig till den enklare stilen. Vilket Liza Minnelli tjänar bra på att göra. Det är en klassisk underhållande platta som väljer ur de klassiska jazziga kompositionerna. Hon bär upp det hela med bravur. En fascinerande platta som kan få den konsekvensen att kanske nya lyssnare kan fångas upp av den lugna varierande repertoaren som musiken ändå har. Visst sjunger hon genom hela skivan på samma sätt. Men stilen är harmonisk och mycket fin. En sådan platta till och jag får tillbaka gamle hederliga Liza Minnelli i den stil där hon uppenbarligen bör hålla sig till. Snygga vokala insatser inom den mognare musiken.

Tom Jones — Praise & Blame @@@@

Tom Jones — Praise & Blame.Överraskningarna kommer efter varandra i en platta som är befriande rå och vibrerar av grymma bluesiga eller tar i med sköna klingande gospelslåtar som tar andan ur mig. Tom Jones visar upp andra sidor av sig själv. Från sexiga 60-tals låtar i stil med smäckra "It's Not Unusual”, ”What’s New Pussycat?” plus flera andra hits. Men den coola revival för Tom JOnes kom med The Art Of Noise med Trevor Horn i spetsen då Prince hit ”Kiss” gjordes med snygg och sexig input från ”Tjuren Från Wales” i en roligare version. Snart började Tom Jones frångå sina Las Vegas-shower för att göra Nashvilleproducerade countryhits eller som i det här fallet göra en djup religiös rootsplatta med de vassaste jag hört Tom Jones prestera någonsin. En platta som låter sådär hård och mogen i samma stil som Johnny Cash på slutet av sit liv, levererade de bästa prestationerna man kan tänka sig. producenten Ethan Johns gör samma förlösande jobb som Rick Rubin gjorde med Johnny Cash under hans bästa period. Tom Jones tolkar med djup mörk bluesig rå röst Bob Dylans fina ”What God Am I?” som lyfter låten ännu mera än vad jag trodde var möjlig. Men det är inga problem för Tom Jones att fördjupa låten genom att använda sin röst oanade resurser till att låta jobbet bli klart. En fantastisk prestation av Mr. Jones. Sedan fortsätter det med låtar av John Lee Hooker och Rosetta Tharpe. Plattan är full av överraskningar och den blir en platta att ständigt att återkomma till. Tack Mr. Tom Jones för det.

Foghat — Last Train Home @@@

Foghat — Last Train Home.Dr. Rock är medlemmen i redaktionen som gärna spelar gamla Foghatlåtar för mig och introducerade bandet för mig för säkert 20 år sedan. Det är extra kul att Foghats sångare Lonesome Dave Peverett och två andra medlemmar i bandet härstammar från mitt gamla bluesrockbandfasvoriter Savoy Brown. Deras nya platta är i gammal hederlig Foghatstil bluesrock och hårdrock i samma anda sedan tidigare. Jag tycker att Foghat påminner i traditionen om Sir Lord Baltimore och Blackfoot. Gammal svängig tung rock som blåser skallen av lyssnarna. Då borde jag vara nöjd. Men samtidigt blir musiken lite tungrodd därför att variationen saknas, därav av min kanske svala men ändå starka trea. Skivan är bra och låter inte möglig. Men det skulle vara bara lite mera blandning av låtarna. Men annars är det bra tunggung i musiken.

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul