Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Nick Cave & Warren Ellis — The Road B.B.B.B.

Mute Records

Ett vågat steg

Nick Cave har aldrig utmärkt sig för att fega ur, på gott och ont har han alltid gjort det som har fallit honom in. Ibland har det hållit, ibland har det inte gjort det men spännande har det alltid varit. Ingenting skiljer sig på den punkten när det gäller den senaste utgåvan från låtskrivarparet Nick Cave och Warren Ellis. The Road som den heter är en fullödig spännande historia som innefattar det mesta i musikalisk väg. Resultatet är ett fullvärdigt album som ger en lite annorlunda vinkling rent musikaliskt på Nick Cave, där det mer enkla, avskalade och sakrala härskar i en nästan klassisk musikform. Nick Cave leker helt enkelt med hela känslopaletten och använder musikformer som för den förhärdade Nick Cave-fantasten kan låta udda, men allt för överraskningen så varför inte.

Det finns inget tråkigare än artister som står stilla och gör samma sak om och om igen. Nick Cave har med den nya skivan The Road bevisat att han definitivt inte tillhör den skaran artister. Istället möter en ljudvärld utan sång och med en musikstil i varje fall aldrig jag har hört Nick Cave spela förut. En vindkantring mot modern klassisk musik med stråk och piano och som sagt, utan sång. Säkert chockerande för vissa, med hälsogörande för andra. Jag tillhör kategori två av dessa och går definitivt igång på musiken.

Sakral, kontemplativ och avkopplande är det bästa jag kan komma på för att beskriva den. Enkel i sin form, oftast bara uppbygd kring ett ackord som upprepas i olika tonarter likt Philip Glass musik Men till skillnad från dennes musik är Nick Caves musik mer uppbygd kring 1800-talsmärstarna som Chopin eller med inspiration från till exempel Beethoven. Som alltid kommer han inte heller runt den amerikanska folkmusiken, och vem kan det, så här och där gnisslar det och gnäller det i äldre appalach-inspirerad folkmusik. En oslipad diamant som han bemästrar på ett lysande sätt som vanligt, och helt knäckande bra.

Mjuk, nästan vemodig i sin framtoning och minst sagt avkopplande är andra intryck. Det här är helt enkelt plattan du lägger i stereon sedan du hällt upp ett glas gott vin eller cognac och dukat fram en smakrik getost. Sedan är det bara att njuta med alla sinnen. För njutning är det och det är inte bullrig rock som möter dig och som vi annars vant oss vid när det gäller Nick Cave. Ja, förutom då på ett ställe där han faktiskt tar fram storsläggan och drämmer till där det känns som mest i låten “The House”.

Det här är en fullvärdig platta som sagt. Stämningsfull, inspirationsrik och med massor av både spännande och idérik musik som både har klara referenser i historien, men också en egen karaktär. När Nick Cave är som bäst hittar han alltid en blandning mellan det traditionella och det nyskapande och den här plattan är inget undantag. Han är alltsom oftast också en okrönt mästare på nerv, på den här skivan visar han sin nya sida – harmoni och spänningsskapande. Någon action att pogodansa till blir det inte däremot, men vad tusan kan det vara för fel på musik som är som bomull för själven. Ingen alls om du frågar mig och därför blir den här skivan i allra högsta grad rekomenderbar. Nick Cave-frälsta bör bereda sig på en omställning och klarar man den då är detta en högoktanig platta fast utan stunsen i musiken, för den klassiskt intresserade eller för den som är tokig i folkmusik, amen på båda för min del, är också detta ett fullgott inköp. Bomull för själen som sagt, för en överjordiskt vacker platta är född och den är här för att förföra dina öron.

Dr Da Capo

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul