Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Bok stav Perversum

Författare: Fantasmo Ågren

Titel: Perversum

Förlag: Blå katt


Bokens titel försäger, det utlovade håller boken så entydigt. Den släpptes för ett antal år sedan, men jag tror den passerade helt revy. Minns att det kom en någorlunda hygglig recension i Stockholms fria tidning, och jag blev förvisso lockad, beställde omgående ett recensionsexemplar som aldrig levererades. Nu flera år senare läggs det i allt lovande och den intressanta Blå katt :en ner, slut jamat i tysthet och även en bok av bl.a. undertecknad uteblir deras ett tag planerade repertoar, förlaget som gett enbart ut unika böcker, flera bl.a. av den genuine Patrik Hörberg. Fantasmo Ågren i sig skriver allter stundom vertigoaktigt, och kanské han ännu landar där istället och på ett ställer i Perversum utgjuter han en klar vurm och elogé ”starkare än Vertigo jävla bokförlag” det perversalt tillropade, förvisso verkade Vertigo under en tid just så jävla hurtigt deklarerat.

Perversum är troligen den mest perverst besatta bok jag stött på och orkat mig igenom. Även om man kan lägga alternativa syner på vad som är perverst. I boken blir det nästan av ett ostensiv definition, den manglar nämligen på, den manglar ner, den lyfter upp det i sitt eviga, egentligen mer än att för något framåt. Finns väl egentligen inget enskilt eller särskilt som är det allra mest sjukaste, absurdaste, groteskaste, äckligaste, porrigaste eller mest perversae ansättande som avfattning och uppmålat, eller av framlagt, men i sin helhet däremot, hur det haglar på jämt, manglar fram otvingat, pågår alltid i varje sin stund och mening, som en oåterkallelig och resolut mantra ligger det, inom de självklaraste meningar i världen, således av en nykter genomskådning blir, gör sitt som till livsfilosofi. Går inte ens att komma ur boken på något annat sätt. Man dock nyktrar till till boken, delvis eftersom den kan fånga en och får en att smått upptäcka dels sin egen läggning delvis, som ett livsfacit på hand, eller ett pockande facit i värsta / bästa / sämsta fall. Boken gränsar på sin egen rikedom. Det perversa söker sina gränser, sin självklarhett, och därför inte minst även sin vackra sida som det självt vill angripa dialektiskt. Ett perverst som försöker bli ett standardmått på alltings vackra och fula, i varje fall deklarera en självklarhetens fler sidor. Inte som man lockas, böcker förändrar ju egentligen nästan aldrig på en människa i sig, inte denna heller, blir varken tilldragande, men däremot för stunden nagelfar ens inre, vilket i sig är en stor sak, bara man ger den sin äkta ärliga läsning, för en stund vid läsandets ögonblick är den onekligen bäst (som). Boken är nästan som ett pågående interaktivt manifest för det perversa som diskurs. Det förvånar mig storligen, att denna bok inte väckte något enda hallå, mig veterligen. Det som Fantasmo Ågren verkligen lyckas undvika därtill, vilket är ett klart plus och säkert varit en oundviklig fälla i sammanhanget, att inte återfalla för mycket till sexens område, nästan tvärt om rentav, även om det självfallet &:så är en indikator och kraft. Boken är knappast heller till för att chockera, den har tror jag mycket mer pervers vision, ett program i sig, ty den är så egen. Den som försöker chockera, fjäskar väl alltid i någon mening, tigger om att få bli chock och rejektion, Perversum försöker inte ens locka eller pocka på, samtidigt ageras det inte heller helt ur författarens eget inre, utan istället ger allmängiltighet för perversaet. Boken hade dock kanské fått vara utförligare, eller så verkligen inte. Boken är välskriven, men något stel och baktung. Miau.

Stefan Hammarén

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul