Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Kanna & Potta

Som här varit skördlöst och ett enda löshårlöss en tid, i fruktan för kärnan, den senare förgripen, jag är full som en alika på saft jag inte druckit ännu, så jag fick en pingpongbollsstörre bakercysta som tack åsamkad, vägrar ta reda på etymologien dess därför, stilla till bakgrunden vilse hyser tystnaden som ett lås till själva lådan med plågan, dit in maskeradörer och askdårar stoppa sträckta stånd, stylostyvisar, och deras trollcarlar utöfver fantastisk skiftantom sågar i det den, där det skola gå till, sällan hela fem minuter som längst i ett sträck rent av [rentav], och det droppar ur inget mindre förhäpnande än födslokaniner utan kvinnor som stryker dem, hur förstår man ogärna helst, alltid ligger felet på lådan av schamplunbräder och på sågen, aldrig på hammaren från sidan, ett slagdon enär, sist och slutligen inget som hänt särskilt alls då, han med rynkor pannsvettens droppade på brödet han sålde till de frommas i återträde mer än åt inträdet närmast ett, meteoritregn någonstans i närheten samtidigt, det borrade noshörningsliknande fantasihornsspetsar i vägen, oavlägsen saltomortal emedan på den supplantotråden som tanken band enär, är avståndet vara kantad med milstenar i minnet på mig, alla de var borta hänt sedan jag var liten, allt var en raka utom det där bakelsebejakarens konditorianskt medicinska arvet mer genuint, ett jag återvände till stället med saftkannan jag skrev om för en tid sedan, det var en spikregnsmörk novemberdag vid knappt över halvettslaget hända, när jag anlände, förty om ifall jag lovar och förhärligar stjäla medelst fara iväg med en i operation Saftkanna en senast appelsinsaftskanna, kannan, begör jag det troligen, förvisso sker, omåttligt outhärdligt ändlöst utför [utgör] jag kuppen fastän hoppar över detaljurinerna den för, mest efter, sådana stora löften lika bedyrande heligt som bedyranden till de kärleksomutliga som endast väljer tro på billiga lögnare gång efter annan istället, nog stålkannan som någongång i världen varit urinmåttkanna och även fylld med extrafin mandelolja en dag för femtiotre år sedan vid de handgjorda väggurens begynnelse innan det andra senare urtömt på skulle, knappt spillolja från de största ångsluparna haft bättre kannor i mässing, när mandeloljan lika smörja ifråga var det urmakarnas finaste tänkbara flott, vilka helst smorde med hellre om än om något annat, även på dödsbädden höll tiden ut, friden som föll dem intakt, andra mild anhöll, den alltjämt blanka stålkannan fanns, från tiden när stålet på kannor ännu var tjockare än just en halv cemeter och väger som en ihålig fotboja förbi milstenen kättingslös som en slak rot hängt i frans utan flaga, alla som häller från den tror något om på vågbrytarens monumentala stopp obönhörlighetens skälväg omkastat fram, ända den hålls på vilket bordet bredvid som stöts till ofta, för all del på monterbart bord, om så blev ett kultföremål fastän nödvändigtvis inget extra annars vilken endast de mest originalgangsters och fauner i granna karderojbyxor något nummer spända, flest karderojbyxfransars i utstuderat av förverkligat, på hårt oppdrag kunde tänkas vara ute efter åt de förmögna mindre talrika dårarna, så mycket de vill ha dessa kannor, som intalar på sådant kärl heläkta lika mycket som vilket den där eviga Dali trodde på urtavlan oval i oavlåten vinkel, några kannor precis lika omtalade sedan meningen gick att sluta på Danaidérnas såll och oavlåtet Hammaréns litteratur sagt emedan jag såg den här kannan alltjämt finns kvar stå bord, framför allt stå, så många händer som hållit i den trots allt och den är allt kvar obortförd kvar i ingen coup de stal, nog ett i sig obegripligt ett det, vilket är mer greppt här, där alltså jag såg jämte insåg att de andra förbluffande dårarna, klinikchefens främsta dårar d’faktum vilka hunnit sedan senast ganska nyligen rigga opp åter en enkom övervakningscamerae som filmade kannan, vilken jävla jubel som kunde lura på alla vilka hällde ur den, tusen bordsytor skulle ännu förstöras med handskakningskannan och allt påföljd skvätt medelst även, av åter en plats i världen ej förutan kameravakat, om de billigt anat av kommet ordskall låter mig grämelsen läggas band, i helig nåd kanna stådd oavsett, nådd mer än film tog vinkel i väntrummet med mänskor i de sju förkrossande oppsyners slag inkluderad nästan mig, kannan är i varje sekund hos dem alla, helt omöjligt för mej med påförd bakercysta att röva bort kannan snabb som en vessla oavsett det billiga faktum att någon under årtiondens lopp fått för sig att använda den till saftkannan här slutligt, för gott, så god att alla vill önska dricka den saft vilken än, kannans garanti, men rådslagenhett för allt, kannan omöjligt svår att aflägsna ifall inte dagen är mer fantasirikes hägn, jag avstår den arenan, gick jag istället tveklöst på tiden att, till detta infirmatoriums uriniariumiet, det är nära som grannvägg med en del av instrumentvården, hissen bredvid enbart den, stället istället som aldrig någonsin blir by cameraovervakningen av sista ett stället, och där ingen finns med diskborste och sköljgöromål under helgdag heller, eller vore de finnas är det ändå givmilt, mest av tillhåll från förr, inte ens med en dörr att använda murbräcka till och aldrig som ljudet stört någon här för den delen, dock ingen låser till urinairumiet efter sig vill, och ingen blåsa här, fritt som otrist till ett helgons lönnfack på klädd dansflickan, ingen dåre stjäl där aldrig, knappt ens jag, aldrig ens freakarna efter kultföremål vet att söka där, det är här stället ingen vill till, kommer icke heller ens vilse dit behövt, fastän ingenstans finns fler kakelplattor av okaklat, kakel även i taket i olika färger förkaklade under halvt sekel olika som de även lossnat och gått sönder i nya, alla de vitaste porrslinspottors söndriga ställe är samtidigt, somliga gillar gamla kakel förstås mer än keramiket, glansen ända sedan milstenarnas tid begynt här det ut, men mitt enda lilla problemenstaka, utstå att jag hade tid till läkaren för drygt en halv timme sedan tillbaka, uff så skyndamt nu, så borde ju sitta salig andakt i väntsalen med kanna I, måtte doktorn vara försenad som alltid på det här stället någon timma och knappast aldrig mindre heller som, men det var så vacker syn att förse ögonen med femtusen sedan tider aldrig mer använda pottor och nattkärl, bäckenkärl, och några kannor, förutom »virtsapullo Sorsa» förstås i glas, hyllmeter efter hyllmeter lämnade hän, golvkvadratmeter efter ytfyrkantsmeter fullt främst hänfört fler olika än många, otroligt många, mängder fler än flera, mångt, slutligt koncentrerat jag concentrerade mig på två enkom objekt som har främst kultstatus, en evighetspotta bred öppning i hållbaraste stål oanfrätbart blankare än spegel och tjockare än saftkannan i, potta av inte denna värld förhållen, ingen omkull på den, använd en gång högst, samt &:så en nästan likadan kanna här som den andra, välsigné fördubble, mening så jag förtillfället lögnt lycklige baketerade in dem bägge, tvenne stålet i min rödpåfallande extra tröja som jag likaså bakerterade i sin tur in i min ytterrock, nästan sjukt äckligt, fastän inte, rådslagenhett mer än något som bagaren som degade in degenererad den avsmalnade saknade visaren och sålde brödet till profattaren av ohelig sanning för en pund i tiden, tillbaka inget smartare för stunden. Jag kommer ånyo tillbaka återvänt till väntrummet haltande som nästan ett fån och salig som en leder en helig packåsna förutna smidda silverskor som Neros några i sista raden packåsnor hade för all del ifrån sagotemplet hörsammat, steg för steget bär bytet och stålet i två händer på mig jag inget utan bottnen allt hållet framför, icke som jag vet vad det sjuka befolkningen i väntrummet törs tänka för mig anlände, men de är dårar utan like ser jag mera per omgående ett om, en suput som på vilken det skall tagas urinprov och han behjärtansvärt vill helst klämma det där inför alla naturligtvis, var annanstans heller förstås och tycker föga är opassande, inte som jag ger honom kannan eller pottkärlet, pekar på kameran istället, oavsett var gör han det så på sidan aldrig åtvänd, dessutom med två söner i sällskap, ren förebild för, och jag sitter här inför den jävla riktade kameran och glor in i den och opptäcker att det lyser blankt stål i kanten där mitt plagg kommit bort, öh, tror någon opptäcker mig men säger inget, inte jag heller därför, allra minst som fyllot gör saken mindre behagligt, han stjäl showen ju mest, och en dam f.d. fager källnymf fastän inte mer död än levande med lager av röda skorpor i anletet (ansiktet), troligen någon som gnidigt trosorna hennes på henne i fem timmars tid anspråk ehuru obegripligt att ej gjort det till sorgflor hålla plus här av liknade fall (avfall ock) gör allt för att vända sig bort generad eller besvärad emedan de flesta flertalets ansträngda blick nära fullt mangrant drar ändå med sig till mera henne oppsynen ifrån fyllot ifråga, hur annars ett mänskligt utspelat dragspel dem emellan måste fortsätta en stund pågå, och jag stålmannen ankommen tillfälligt emellan hör knappt till sällskapet mindre än Maupassants Embonpointpärlan (Obesitaspärlan äkta) i kända ekapagéet blickfångst, och de andras bekymmer är synbarligen inte att glo särdeles på mig själv, jag som är den outtalade bihjälten här emedan, jag är delvis freak och jag är profattaren som vilket ännu skall utskriva hisnande vackrare texter om stålkannor och stålpottor ett par, satt ner här för kanské en inte mer än de knappa fem minuter kvar av fullt spektakel, alla är vi infilmade, kallar d’läkaren in mig till emottagningen sin och jag smäller ner nästan med ett nog skramleri mitt byte knappt åt sidan på hans stengolv framför hans pedilekamenia (i äkta skosnöreläderdojor) genast vid inför dörröppningen alldelées, och han faller i ett föga tonlöst och glatt skratt att, ett ganska vackert skratt för att vara läkare dessutom, talar med en bondsk nästan skånskaktig dialekt säger att det är ett lämpligt ställe där, självfallet så, och jag tror nästan han vet outgrundat vad där finns, fastän inte riktigt, blott åt det hållet men låter mig ha det kvar, sedan har han inte fått göra något ingrepp ännu idag utbrast han, så han blir som det verkar lite glad och opplivad över mitt enkla fel, säger att det är klässiskt, samt några trollslag och några diverséer avhänt, själva ingreppet, allt överståndet, härifrån igen, till och så får jag icke röra på mitt högra ben på en dag och skall vara stilla i en vecka som är sju dagar, men jag går lunk och pakåsnande halt herrifrån, alltså därifrån via ett det vid det här laget något berömda tillslagets ett gipsparadiséet och förser mig med lite nya andra saker övrigt även därifrån åter för en sista gång, öh déjà vü för sakens skull, kannan är fylld när hämtar den föröver tröskeln, och ingen heller hon amazón idag ertappande som erbjuda på bärstjälksvärme. Sedan enbart hem, tillbaka, med både två liter kanna II och halvannan liter potta på hyllan satt, i följt obetingat par vända i varsitt håll åt ena pipen och ha ett att speglat mig i dem dessa varandra hållet. Men så får jag ändå &:så höra, etymologicystan är efter 1800-talskirurgen vid patronym Dr Baker, bagarättling förvisso, möjligt, förtrogen med förhårdnader självfallet, som bekant, mjuknar det på ett ställe förhårdnar det på andra, som är övrigt, enligt berättelsefysiologien.

/ Stefan Hammarén

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul