Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Titel: Framgång & Brott

Författare Henrik Petersen

Översättning Jeppe Brixvold

Förlag Modernista


Titel: Lite borta från platsen där jag talar

Författare Ulrika Nielsen

Förlag Ellips (nygrundat svenskt förlag i Finland)


Framgång & Brott, av en okomplicerat komplicerad bok, om en omåttlig framgångssaga om begått rått brott som urlustigt kännspakt och med finesch sopas under mattan, i förmån för en allt putslustigare och putsad yta, yta som en potemkinkuliss i darrig stämma och falsk hållning med sina anslag författad. Tilltalet är manligt och förryckt. Texten av är ofta i fragment lämnat, och tankehopp är medfaret. Samtalet i boken är självt bestulet på sig själv. Hur få bra grepp om den, eftersom det inte vill sig av sig självt, blott med läs- och tankeansträngning. Denna måste dock läsas som en berättelselitteratur, och dels som en undflyende karaktärslitteratur, eftersom egenvärdet i språket eller det skrivna i sig inte håller mästerklass, blir således inte intressant att plocka ut mening ur sammanhanget, knappt ens omhuldat att förstå sammanhanget, ingen guldkornsjakt här som, ej heller svida på sinnet sitt, inte häpnas av ett svindlande formuleringsiver, inte anstränga läslusten, inte utsättas eller torpedera sig som stagnerad människa. Finns det förträffliga formuleringar, nej alltså, mer bara bra skrivna rader som avlöses i halvblindo, om ens varit helt blint raseripågått. Det är stampa-på-stället-bok i raskande raskt still-tempo, där eg. skenbarast rört på sig (fritt), och även i för postumt tillstämd agenda som bär föga men tydligt framåt. Denna är inte spännande som Illiaden, ej heller alls rytmiskt svindlande som hejarklackssviten hos Runeberg, knappt ens proslyrisk som det så utlovats, fastän något av ett inkonsekvent samma finns däremot med att få ge oss på och ta oss till. Att jämföras med kropphyddstillväxt, sidmakerit blomstrat. Det är alltså spridd, även död hjältekropp, det jäser. Hjältarna är alltid än ansiktslösare, det levda dött från början i självironiens omhuldade, mera karl för existensensens skrala skull. Jag tar denna, och tror den är en ofrivillig och slutligen även högst medveten torpederad kriminal- och krigsladdning, ur detta många förmår skriva dito och soppigt, även jag gjort som det, och plötsligt har man höglitteratur istället som förädlats nästan för mycket. Det var kanske inte meningen att bli en sådan här bok alltså, men inte mindre är den sedan medvetet driven till detta av ett slags hantverk. Den tidigare danska eller svenska kritikerklacken som utropade boken till det bästa och märkligaste av läsalster, kan jag inte ställa mig till. Jeppe Brixvold gör inte mindre sitt bästa för att få den till en svensk klädsel, inte som jag läst danska originalet av Petersen, men må de vara lika bra.

Ulrika Nielsen ger ifrån sig pennan hon håller, i denna antiplatsbok. Den har väl ingen plats så mycket mer än betraktelsen. Jag har aldrig mött ett lika subtilt betraktande om självt sitt profattarväsendet, om egenskaper till att skrivit i det skrivna. Oppsjön om texter och böcker om profattarskap inte jämförbart, när profattare skriver i texten är de mer kategoriska och omhuldade än Nielsen som lyckas med en liten liksom minsta springa, föra ner sitt ställningstagande i skrivaktens minsta kärnbildning och laddning, om istället just det unika skeendet av att ha något mellan tanke och pennan, det som hängde i luften, det som är varken profattarskapet, eller slaggprodukten av alster eller det skrivna, det som istället bildas självt när det andra ännu inte ens har profattats, inte blivit profattarens, det kära prostadiet istället när det redan skrivs, detta som mera är den vitala bakdelen av pennan, som finns utan existens, det som aldrig är det skrivna. Något i drivkraften och envetenheten som aldrig ges i den formuleringen. Det som faktiskt saknar ord, men finns långt mer än på tungan, dynamprocessen. Detta är Nielsens bästa bok hittills, överlägset bra, hon känns än igen, hon säger sig själv och säger denna gång något just i det som skall bli hennes ord, det sällsamma ögonblickets ord. Här motiverar långsamheten, så helt i motsats till Petersens koloss. Hon har aldrig varit mer precis flyktig i en bok, alltid varit egen förstås, så ock nu, säger om ickeexistansiella skiljetecken som aldrig lägges ut, det som hann bli något annat och ändå så givet avgörande. Detta är en betraktelsebok fullt ut, för en långsam unik läsning, men mest ändå om man vill veta det Nielsen inte sagt om sig tidigare och aldrig mer säger, något hon försökt lägga finger på utan att ens hon lyckas fullt ut, därav svindlande, säger heller aldrig med ordextra, utan just en gång för alla så här urbota subtilt. Men hon säger mer, om annat även än om ordet, ordet är alltid så mycket större hos henne, det blir självt i ett liv, men inte vilt glosäventyr som hon aldrig är känd för som sitt varumärke, istället nånting enbart. Hon yttrar ”När man går genom en stor stad. I ett språk man inte behärskar. I en helt ny hetta, smuts.” Vilket iofsexx nog även kunde gälla för vissa gudsförgätna hålor. Kritik ändå här, hon kan bli för nötkärnig, har liksom kärnorna förutan att vi får fullt ut av nötterna, eller egentligen här just enkom skalen hon håller sig till, alltså nog, kanské för subtilt, så vänder sig till självt. Nielsen än alltid intressant, och absolut aldrig långrandig.

Stefan Hammarén

Musik

100% Blaxploitation: 100 Essential Funky Tracks

Backyard Babies — THEM XX: 20th Anniversary Box

Badly Drawn Boy — It’s What I’m Thinking, Pt 1: Photographing Snowflakes

Black Country Communion — Black Country

Black Mountain — Wilderness Heart

Britta Persson — Current Affair Medium Rare & Säkert — Facit

Bryan Ferry — Olympia

Charlie Persson & Kollektivet — Lejon och lamm

Daniel Norgren — Horrifying Deatheating Bloodspider

Danko Jones — Below the Belt

Deerhunter — Halcyon Digest & The Walkmen — Lisabon

Dimmu Borgir — Abrahadabra

Ed Harcourt — Lustre

Edwyn Collins — Losing Sleep

Elton John/Leon Russell — The Union

Elvis Costello — National Ransom

Håkan Hellström — 2 steg från Paradise

Helmet — Seeing Eye Dog & Black Label Society — Order of the Black

Hion Martell — Will Cure Any Disease

James LaBrie — Static Impulse

Jasmine Kara — Blues Ain’t Nothing but a Good Woman Gone Bad & Hälsa henne att hon skall dö

Jay-Z — Dear Summer & Ice Cube — I Am the West

Jeff Beck — Emotion and Commotion; Joe Bonamassa — Black Rock & Walter Trout — Common Ground

Joe Cocker — Hard Knocks

Junip — Fields

Killing Joke — Absolute Dissent

Kiske/Somerville — Kiske/Somerville & Paul Gilbert — Fuzz Universe

Korta musikrecensioner LIX

LCD Soundsystem — This Is Happening

Manic Street Preachers — Postcard from a Young Man

Mark Ronson and The Business Intl. — Record Collection

Mavis Staples — You Are Not Alone

Monster Magnet — Mastermind

Neil Young — Le Noise; Eric Clapton — Clapton & Phil Collins — Going Back

Nirvana — The Curio Box & Soundgarden — Telephantasm

No Age — Everything in Between & Glasser — Ring

OMD — History of Modern

Ron Wood — I Feel like Playing

Sufjan Stevens — The Age of Adz

The Bear Quartet — Monty Python

The Charlatans — Who We Touch & Kings of Leon — Come Around Sundown

The Posies — Blood/Candy

Therion — Sitra Ahra

Timber Timbre — Timber Timbre & Dylan LeBlanc — Paupers Field

Toby Keith — Bullets in the Gun

Usher — Versus; Macy Gray — The Sellout; Cee-Lo Green — Stray Bullets: The Mixtape Made of Gold; John Legends & The Roots — Wake Up & Danger Mouse & Sparklehorse — Dark Night of the Soul