Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Intervju

Anders Carlsson

Anders Carlsson är partiledare för det parti som anses vara Sveriges sista stalinistiska och således något så ovanligt som en paria i den fina demokratiska korrekthetens höga dalar. Bara av den anledningen fanns det behov av att höra vad partiet har att säga om vissa saker i samhällets tillstånd. Blaskan delar inte partiets linje eftersom vi är oberoende men därvid tar vi gärna upp saker som anses vara paria i samhället.

Här är länken till deras tidning Proletären som har utmärkta arbetsplatsreportage som inga andra tidningar har. (Se även KPML(r):s hemsida.)


Fråga
Sveriges välfärdsstat är idag hotat av både nyliberala och socialdemokratiska beslut som grundas i vad jag ser som ren ekonomism. Hur analyserar du svenska samhällets politiska orientering av i dag?
Svar
KPML(r) relaterar alla större politiska förändringar till styrkeförhållandet mellan klasserna, ett styrkeförhållande som inte bara utgår från nationella förhållanden, även om de är centrala, utan också från internationella.
Den sk välfärdsstaten hade därvid sin förutsättning i arbetarklassen styrka i början av det förra århundradet och därvid inte minst i den ryska revolutionen 1917, som satte skräck i alla världens borgare. Genom ryska revolutionen etablerade sig för första gången socialismen, ett reellt alternativ till kapitalismen, vilket tvingade de internationella borgerligheten till reträtt på viktiga punkter. Den borgerliga demokratin bröt igenom, trots idogt motstånd från högerkrafterna, som moderaterna föregångare här i Sverige, och borgerligheten tvingades gå med på eftergifter på det sociala området, allt för att förhindra arbetarklassen att ta efter det ryska exemplet.
Reformismen hade ironiskt nog sin förutsättning i den revolutionära arbetarrörelsens segrar.
Hotet från socialismen som ett alternativt till kapitalismen var reellt även under den sk realsocialismen, under den degenererade form av socialism som utvecklades i Sovjet under Chrusjtjov och Bresjnjev, men när den ekonomiska utvecklingen helt avstannade i Sovjet i slutet på 70-talet, vädrade den internationella bourgeoisien morgonluft och när socialismen slutligen kollapsade försvann hotet helt. Då inleds den nyliberala kontrarevolution vi för närvarande genomlider, först genom Margaret Thatchers och Ronald Reagans makttillträden i Storbritannien respektive USA och sedan i alla länder, oavsett etikett på regering. Målet för denna kontrarevolution är att ta tillbaka det som gavs till arbetarklassen i form av eftergifter under den period då kapitalismen hotades av socialismen och metoden en extrem marknadsliberalism. Det handlar då om att ta tillbaka det som gavs i social trygghet, men också om att urgröpa demokratin, vilket EU är ett exempel på.
I Sverige hade det sk folkhemsbygget sin förutsättning i klassamarbetet. Socialdemokratin slöt en uppgörelse med borgarklassen om att värna kapitalismen i utbyte mot reformer av olika slag. Klassamarbetet avväpnade och desorganiserade arbetarklassen, det var ju via uppgörelser i sluta sammanträdesrum som klassen skulle flytta fram sina positioner, inte genom självständig kamp. Detta ställde svensk arbetarklass försvarslös när SAF sade upp klassamarbetet i början av 1990-talet.
Jag håller alltså inte med om att det nyliberala systemskiftet handlar om den ekonomism, den är ytan, metoden. I grunden handlar det om en borgerlig politisk offensiv på samhällslivets alla områden, också vad gäller till exempel demokratin, en offensiv som har sin grund i en kraftig förskjutning i styrkeförhållandet mellan klasserna.
Detta gäller också den internationella situationen. Så länge den sk realsocialismen existerade dominerade ännu självständighetssträvandena i tredje världen och tredje världen hade en röst i det internationella samfundet. Imperialismen kunde inte gå fram hur som helst. Idag finns ingen strak motkraft på det globala planet, vilket ger den våldets världsmakt som idag dominerar den internationella politiken.
Men kanske ser vi en början på en förändring. De starka protesterna mot USA:s angreppskrig mot Irak nu i vår betecknades av New York Times som födelsen av en andra supermakt. Det är kanske för tidigt att uttala sig bestämt om detta, men visst har världsopinionen potential att utgöra en verklig motkraft mot imperialismens hegemoni, tillsammans med arbetarklassens kamp och de förtryckta folkens kamp för frigörelse och självbestämmande.
Fråga
Själva begreppet klasskamp har väl förlorat lite av sin klassiska innebörd då dagens samhälle förändras och nya idéer från sociala rörelser bryter mycket mot klassisk teoribildning. Bör inte partiet ta till sig lite nya tankegods. Håller verkligen klasskampsanalysen i dag då många röstar på relativt blandade partier inom LO:s medlemmar till exempel. Hur förhåller sig du till den frågeställningen?
Svar
Som framgår av svaret på den första frågan anser jag att klass- och klasskampsanalysen är grundläggande för alla förståelse av samhällets förändringar.
Klasserna är en realitet i det kapitalistiska samhället och kampen mellan dem oundviklig, då arbetarklass och borgarklass har oförenliga intressen.
Påståendet att arbetarklassen är död är en myt. Arbetarklassen har förändrats, som alla sociala kategorier, industriarbetarna är färre och arbetarna i sk serviceyrken fler, men fortfarande tillhör en majoritet av Sveriges befolkning objektivt arbetarklassen.
Objektiva förhållanden skall inte förväxlas med subjektiva. Att en del arbetare röstar på borgerliga partier förändrar inte deras objektiva ställning i det kapitalistiska samhället, har med medvetande att göra och medvetande förändras. Arbetarklassen måste utvecklas från en klass i sig till en klass för sig, för att nu tala med Karl Marx. Därvid vill jag hävda att de hänt en hel del under senare år. Vad gäller kampen mot det nyliberala systemskiftet och kampen mot EU/EMU är svensk arbetarklass relativt homogen.
KPML(r) är ett arbetarparti och sticker inte under stol med det.
Vi kommunister ser klassmotsättningarna som grundläggande i det kapitalistiska samhället, med det betyder naturligtvis inte att de är de enda motsättningarna. Det finns en lång rad andra, som mellan de förtryckta folken och imperialismen, mellan män och kvinnor, mellan stad och land osv. En socialistisk strategi kräver ett agerande i alla dessa motsättningar för att mobilisera maximal kraft för en revolutionär förändring av det bevarande samhället.
Fråga
Många människor går ut i demonstrationer världen över mot både krig och nyliberal global hegemoni. Jag skulle vilja fråga om du tror att vänstern kan spela någon roll i denna process.
Svar
Jag vill påstå att vänstern redan spelar en avgörande roll i den process du talar om, här i Sverige och i världen som helhet. Vårens proteströrelse mot kriget mot Irak samlade visserligen också en del borgerliga krafter, men den var vänstern som var drivande och stora flerparten av de som deltog i demonstrationer av olika slag definierade sig i någon mening som vänster.
Högern var för kriget, vänstern emot.
Personligen var jag överväldigad över deltagandet i protesterna mot kriget. Här i Göteborg var vi 25000 i demonstrationen 15 december, den största demonstration jag deltagit i hela mitt liv och då har jag ändå demonstrerat sedan 1968. Efter ockupationen av Irak har proteströrelsen klingat av, men jag ser den ändå som en stormsvala. Alltfler människor tar avstånd från den nyliberala politiken och från imperialismens anspråk på världsherravälde, vilket jag ser som väldigt hoppingivande för framtiden.
Fråga
Efter Sovjetkommunismens fall så dog mer eller mindre planhushållningsprogrammet bort från samhällsdebatten. Jag vill veta hur man från KPML som parti vill organisera dagens Sverige, det vore mycket intressant att veta.
Svar
Efter socialismens fall förklarades kommunismen död av borgarna, bland annat genom en stor dödsannons över hela Expressens förstasida. Ändå har den antikommunistiska hetsen aldrig varit så stark som idag. De som dödförklarar kommunismen ser uppenbart liket som ett hot, vilket de gör rätt i. Kommunismen är inte en utopi, utan det enda möjliga svaret på det elände som kapitalismen skapar.
Sak samma med planhushållning. Den är inte någon idé, påhittad av något slughuvud vid ett skrivbord, utan det logiska svaret på den kapitalistiska produktionsanarkin, rentav det svar som kapitalisterna själva ger i de enskilda företagen. Dagens transnationella storföretag är till exempel under av planering.
Därför är jag övertygad om att behovet av någon form av planering av ekonomin snart nog åter kommer att ta plats i samhällsdebatten. Ja, den börjar redan ta plats till följd av avregleringen av samhällsfunktioner som post, tele och kommunikationer, som ju bara gjort allt sämre.
Det viktiga med planhushållningen är inte dess form, utan dess innehåll. Planhushållning förutsätter inte ett byråkratiskt organ som Gosplan i fd Sovjetunionen, särskilt inte i dagens dataålder, utan det viktiga är drivkrafterna i ekonomin. Under kapitalismen är det maximal profit som gäller och det ger oundvikligen produktionsanarki och periodiskt återkommande kriser. Under socialismen syftar all ekonomiska verksamhet till att tillfredställa folkets behov i livets alla avseenden, vilket ger en helt annan samhällsordning.
Vad gäller framtiden säger jag som Marx: ”Det är inte vår sak att skriva recept för framtidens kockar”. Ett nytt samhälle byggs inte utifrån påhittade ritningar, om än så vackra, utan i klasskamp. Hur ett socialistisk Sverige kommer att se ut bestäms helt enkelt av dem som bygger den svenska socialismen. Jag menar dock att socialismens förutsättning på ekonomins område är att alla avgörande produktionsmedel förstatligas, annars är det omöjligt att inrätta ekonomin för att tillfredställa hela folkets behov. Jag menar vidare att socialismen måste innebära vissa fundamentala rättigheter: rätt till arbete; rätt till bostad; rätt till gratis skola, vård och omsorg, lika för alla; rätt till trygghet när man blir gammal; rätt till att bo och arbeta var man vill osv.
Det är faktiskt så att den sk välfärdsstaten har drag av socialism över sig, en del av samhällslivets undandrogs den kapitalistiska profiten. Det är så det fungerar. Socialismen föds inom kapitalismen, som ett svar på kapitalismens inre motsättningar. Därför försvarar vi också den sk välfärdsstaten — eller folkhemmet, som det ju kallas i Sverige. I en sådan ordning bor tanken på ett annat och bättre sätt att organisera samhället än kapitalismens krassa ”kontant betalning”.
Fråga
Socialdemokratin ville ta bort portalparagrafen ur sitt partiprogram och kallar sig krystat för antikapitalistiskt och vänsterpartiet är med och lägger ned offentlig verksamhet. Inrikespolitiskt har KPML en klar linje. Ett motstånd mot nedläggningar har ni prioriterad bland annat. Hur förhåller sig KPML till övriga vänstergrupperingar idag och hur ser du på deras politiska plattform?
Svar
Socialdemokratin har redan strukit den portalparagraf som Ernst Wigforss formulerade 1944 och som på något märkligt sett överlevde socialdemokratins högervridning i över 50 år. Det skedde på den förra partikongressen, då ett nytt, liberalt partiprogram antogs. I programmatisk mening är socialdemokratin idag ett liberalt parti, inte ett socialdemokratiskt och då rakt inte ett socialistiskt.
KPML(r) samarbetar med andra vänstergrupper och med enskilda medlemmar i andra partier, också med socialdemokrater, i olika sakfrågor, som i kampen mot EU och EMU, i kampen mot kriget osv. Vi anser att saken skall stå i centrum.
Framförallt verkar vi dock för kampenhet underifrån, arbetares och vanliga människors sammanslutning i kamp för sina intressen, på arbetsplatser, i försvar av offentlig verksamhet och vad det nu kan vara. Som det nu är hamnar en sådan kamp allt som oftast i motsättning också till vänsterpartiet, som ju i praktiken utgör en del av nedskärnings- och högerpolitiken i Sverige.
Något närmare och mer allmänt samarbete med vänsterpartiet ser vi som omöjligt. Vänsterpartiet är idag en del av etablissemanget, en del av borgerlighet, om än dess vänsterflygel. Med arbetarpolitik har v inte att göra.
Fråga
KPML är ett litet parti som ändå syns och är med där manifestationer sker. Hur kommer partiet att utveckla sin kritik av dagens samhälle och vad är det viktigaste för partiet just nu?
Svar
Återigen vill jag svara med Marx. Vår uppgift är inte att förklara samhället, utan att förändra det. Det är avgörande för. Naturligtvis sysslar vi med samhällsanalys och naturligtvis försöker vi hela tiden utveckla kritiken av det kapitalistiska samhället, men framförallt strävar vi efter att försöka mobilisera till kamp, utifrån de kamförutsättningar som är rådande. Det är bara i kampen som arbetarklassen utvecklas till en klass för sig, det är bara i kamp som socialismen blir en realitet.
I dagens Sverige är arbetarklassen hårt tillbakaträngd och i stort sett desorganiserad, övergiven av sitt tidigare ledarskap. Se bara på Kommunals strejk, så nesligt förrådd av Ylva Thörn & Co.
I denna situation menar vi att det framförallt handlar om att försöka organisera en försvarskamp. Det gäller att försöka mobilisera till kamp för att förhindra ytterligare försämringar. Det bygger på ett strategiskt synsätt. En arbetarklass som inte förmår försvara sig kan aldrig segra.
I försvarskampen handlar det om enkla saker. Om att förhindra försämringar av anställningstrygghet, arbetsrätt och arbetstidsregler; om att stoppa social nedrustning av olika slag; om att kämpa mot privatisering och utförsäljning av offentlig egendom; om att säga nej till EU och EMU osv. Det är inte särskilt himlastormande, handlar om att slå vakt om något som varit bra för arbetarklassen under kapitalismen och som är värt att försvara. Men som sagt. En arbetarklass som inte förmår försvara sig kan aldrig segra och därför gäller det att agera i de frågor som berör människor och som kan mobilisera människor. Helt avgörande är att klassen börjar agera som klass för sig.
Den viktigaste frågan för oss just nu är givetvis folkomröstningen om EMU. Vi ser den som en kraftmätningen mellan folk och överhet — eller mellan klasserna, om du så vill.
Fråga
Till sist: Varför är det viktigt att rösta emot EMU enligt KPML:s linje?
Svar
EMU betyder EU i kubik, betyder att den lagstadgade högerpolitik som utgår från EU får ytterligare genomslag i Sverige, på demokratins bekostnad. För oss som arbetar- och vänsterparti är det därför självklart att säga nej till EMU. EMU är ett monopolkapitalistiskt projekt, ett eliternas projekt.
Men vi ser också EMU-frågan i ett vidare perspektiv. Det är visserligen så att det finns en borgerlig nej-sida inför EMU-omröstningen, till skillnad från EU-omröstningen 1994. Men i det stora hela är EMU ändå en klassfråga. Borgerligheten säger ja, arbetarklassen säger nej. Detta är avgörande för oss. Vi tycker att det är bra att en del borgare säger nej, det ökar chanserna för en nejseger, men vi tänker inte anpassa vår argumentation efter dem. Borgarna får tala till borgare på borgares vis, så talar vi till arbetare på arbetares vis, så framställer vi EMU som den klassfråga som EMU är och vikten av att rösta nej till ett nödvändigt klassagerande.
Vi säger inte att ett nej i folkomröstningen löser alla problem, om ens några. Med Göran Persson som statsminister kommer det att bedrivas EMU-politik här i landet EMU förutan. Men en nej-seger skulle utgöra ett svidande nederlag för etablissemanget, skulle innebära att arbetarklassen åter gör sig bemärkt på den politiska scenen. Det är oerhört viktigt och det är oerhört betydelsefullt för framtiden, det kan faktiskt innebära ett slags politiskt trendbrott i Sverige, där arbetarklassens för första gången på över 20 år bryter borgerlighetens sk problemformuleringsföreträde.
Folkomröstningen handlar om EMU. Men också om något mycket större, om en kraftmätning mellan klasserna i Sverige, oavsett om alla nej-sägare är medvetna om det eller inte.
Jag tror och hoppas på ett nej 14 september, men jag är lite orolig för att den etablerade nej-sidans ivriga sneglande åt höger — de inbillar sig ju att folkomröstningen skall vinnas i mitten — kommer att ställa många arbetare utanför debatten. Det stora hotet mot nej-sidans seger är ett lågt valdeltagande, är att alltför många nej-sägande arbetare blir less på hela skiten och helt enkelt struntar i att rösta, ett agerande som naturligtvis närs av Göran Perssons deklaration om att folkomröstningen måste göras om vid ett nej.
För vår del kommer vi att göra allt för att mobilisera arbetarväljarna 14 september. De och inga andra är vår målgrupp.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2003

Gästskribenter

Apropå ett femtioårsjubileum (av Thommy Sjöberg)

Stefan Hammarén

Torsten Ekbom — Staden med de elva portarna

Latinet och några ordböcker

Artiklar

Situation Stockholm

Bokförlaget Alir

Simons teckningar

Star Wars on Gotland #1

Star Wars on Gotland #2

Star Wars on Gotland #3

Star Wars on Gotland #4

Kåserier

George Orwell II

Debatt

Om Giljotinen

Giljotinen

Politik

Anders Isaksson — Den politiska adeln

Robert W. Fogel

Cristoph Reuter — Med livet som insats

Hanna Kjellgren

Noam Chomsky — Skurkstater

Folke Bernadotte

Per Wirtén — Europas ansikte

Böcker

Läsning

Korta bokanmälningar IV

Musik

David Bowie II

Gang Starr — The Ownerz

In memoriam — Barry White

Jazz

Marvin Gaye & Tammi Terrell

Metallica — St. Anger

Musikalisk skönhet

Musikkommentarer

Musikkrönika V

Musiktidskrift — Sonic

Per Gessle — Mazarin

Postal Service

Retro

Rocktidskrifter

Satirnine — Void of Value

Singlar II

Soulmusik

Tomahawk — Mit Gas

White Hassle

Filmer

På TV

Futurama

Intervjuer

Intervju med Oktobra


Intervju med Anders Carlsson

Mat & Dryck

Restaurangtips

Paulaner Salvator

Nenas Café