Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Bokrecension

Torsten Ekbom — Staden med de elva portarna

Bonniers 2002

Genre roman, konstruktion …

Strategi ”I hans inre monolog blandas barndomsminnen, brottstycken ur samtidshistorien, förhållningsorder för hjärtpatienter och nedslag i dödsfixerade gamla kulturer” (från baksidestexten taget). Men stämmer väl så där till hälften bra. Det hela fördelar sig på 273 underavdelningar, några längre lagom, en del på någon rad eller några ynka avgörande ord. Flödet är emellertid stort, lite knasigt, obegripligt, trist, ständigt pågående, på sidospår, oavhängigt, med borttappade rapportörer bland de elvatusen portarna dit in. Försöker.

Argument Sådant för den som är jävig. Vart för månntro den här boken, närmare de yttersta tankarna när död skall sammanfatta liv? Kanske också tvärt om. Möjligtvis som jag tvingas fundera på frågorna lite extra. Men jag är ganska säker på svaret. Boken blir mera av en halvt obrukbar konstruktion härom, näst vilken som helst av något påhittat, syntetiskt skönlitterärt bildspråk där. Av en värld jämsides med den riktiga. Jag är däremot mer övertygad att texten känns rätt autentisk för Torsten Ekbom, att han önskat driva sina frågeställningar till en spets inför sitt hjärtbyte (operationen), med dessa stora frågor när man kanske aldrig återvänder och vet än mindre något om avgången sker slutligt, beroende på vilken biljett ödet gett en. Inte alls omöjligt att han således kan ha återgett sin disparata sinnesstämning, placerat den i inget mindre än av en syntetisk kontext och upphöjer berättelsen i potens. Att romanen skall kunna bli så mycket mer än hans egen begränsade inramning. Ekbom beklär den med ett manér som av allt att döma tyngt hans tankar just inför operationen, men likafullt tagit en språklig beklädnad som inte ger ”de riktiga nycklarna” i någon enda trappända, fler till det som kunde vara gengångarens bibliotek, eller snarare arkivet, allt vill förbli stängt. Man blir aldrig omskakad, rörd till det inre. I själva klockverket ens, urtavlan, maskinen, anmälningskorten vid porten, roten eller finskans porttola, horhus, jävlar berättelsen kan bli nästan vad värre den helst görs till, bortjagade säkert undan. Kommer där några agenter fram annat, dödbärare, lustbringare, kirurger, ersättare, andra enbenta, men så blir dom trots allt lite larviga, luddiga, plötsligt av barnsben vidare glatt flyr. Än vågar inte heller Ekbom riktigt ta ut svängarna, möjligtvis som han inte förmår göra det av någon anledning. Han leder kanske läsarna lite avsiktligt fel, men får skylla sig själv om man surnar till. Och det man inte kan känna på eller gräva i, det oåtkomliga, ges åt tankens värre fantasi- och monsteravdelning, som näst vill bli så oåtkomligt förrädisk mera, man hittar på allt med substitutets bakvända fantasi. En som dock är envis på sitt liv, kan kanske inte vara deras hjälte. Något att fundera på.

Kulmen När han gör sitt konstruktionsbygge, abstraktionen är farligt nära. Jag frågar mig än om Torsten Ekboms språk är för enkelt, alltför avskalat och tunt när vi talar om hans satsbildning. Att det möjligtvis kringskär berättelsen, att allt det lite dunkla och mystiska i sådana yttersta situationer blir härom avgivet med ett slags ”klarspråk”, som dessutom ligger något illa i linje med bokens mission att hålla avstånd till det självklara och naturliga, något boken uttryckligen ändå ger sig ut för. Hur äkta språket och berättelsen säkert kändes för Torsten Ekbom, med att fråga om han ändå alls lyckats med sin transkribering form from, huruvida den är någorlunda riktig, eller vad går förlorat av mervärde om språket vore yppigt, avhållet oprecist. Jag tror att mången berättelse har mycket att vinna med språkligt dunkla inslag, speciellt just sådana som denna, av avståndets konstruktioner, men varför språket sedan blivit alltför enkelt och tydligt, trevligt inbjudande? Då känns det inte mera farligt, alls märkligt, galet, eller alltför starkt, inte heller av de uppvärmda avsked för den delen, sådana man formligen kvävs i. Hans engelska inslag gör nu inte heller så mycket till, för den delen.

Slutsats Självfallet är boken ändå mycket spännande, intressant, bra att läsa, därtill av upphovet hos en avantgardist från det bortre –60-talet, denna en slags guldålder i vår nutidslitteratur, en Ekbom som än alltid mest ger goda böcker ifrån sig, däremot är min egen dödsfixering inte överhuvudtaget inställd på att riktigt ta emot djupet i portgångarna där Ekboms substitut sliter mark, att den inte går att omfatta här på hälft, med inga skuggor knappt i någon ända av hans portvalv. Kommer inte in. Funderar mest utanför, eller in måste jag väl komma men hittar inte mycket fram. Bak lika lite som jag lyckas tänkta gott och osäkert om något när jag kunde vara på kamraternas spökfest hos en blivande dödling. Boken är för den delen ingen blivande kultbok, om man säger det som så. Den blir istället en intressant konstruktion, då som jag inte förnekar att läsningen ger sin nödvändiga belöning, men mer av att upptäcka hans allusioner och stundom också av rätt absurda fantasier. Intressant också hur han växlar sitt litterära spår utan k-et. Tror därtill att läsare kan ta den här boken på väldigt olika sätt, snarast t.o.m. tvingas till det. Med få gemensamma nämnare som kan framläggas. Men av ett alltid lika intressant författarskap. Därtill kan jag även avfärda tanken att boken skulle kunna liknas vid mina egna romaner, kanske då främst Konservöppnare bok, även om jag förstår jämförelsen som några gjort om dessa konstruktioner och parallellvärldar in absurdum. Tack och lov, när dessa likheter talar förbi varann, helt.

Stefan Hammarén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2003

Gästskribenter

Apropå ett femtioårsjubileum (av Thommy Sjöberg)

Stefan Hammarén

Torsten Ekbom — Staden med de elva portarna

Latinet och några ordböcker

Artiklar

Situation Stockholm

Bokförlaget Alir

Simons teckningar

Star Wars on Gotland #1

Star Wars on Gotland #2

Star Wars on Gotland #3

Star Wars on Gotland #4

Kåserier

George Orwell II

Debatt

Om Giljotinen

Giljotinen

Politik

Anders Isaksson — Den politiska adeln

Robert W. Fogel

Cristoph Reuter — Med livet som insats

Hanna Kjellgren

Noam Chomsky — Skurkstater

Folke Bernadotte

Per Wirtén — Europas ansikte

Böcker

Läsning

Korta bokanmälningar IV

Musik

David Bowie II

Gang Starr — The Ownerz

In memoriam — Barry White

Jazz

Marvin Gaye & Tammi Terrell

Metallica — St. Anger

Musikalisk skönhet

Musikkommentarer

Musikkrönika V

Musiktidskrift — Sonic

Per Gessle — Mazarin

Postal Service

Retro

Rocktidskrifter

Satirnine — Void of Value

Singlar II

Soulmusik

Tomahawk — Mit Gas

White Hassle

Filmer

På TV

Futurama

Intervjuer

Intervju med Oktobra


Intervju med Anders Carlsson

Mat & Dryck

Restaurangtips

Paulaner Salvator

Nenas Café