Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Självbiografi

Mina politiska memoarer del I

Alla har väl sett den där gamla planschen som föreställer en ålderspyramid. Då kanske ni minns att femtio utgör pyramidens topp. Den som står där blickar bakåt och framåt, eller snarare neråt, från denna höjdpunkt i livet.

Jag befinner mig på den sedan sommaren 1999. På toppen av pyramiden. Och jag tänker: hur kom jag hit?

För att reda ut den saken har jag beslutat mig för att skriva ett slags revisionsberättelse om mitt liv. En grundlig genomgång av kredit och debet, vad som företagits för att förverkliga mål, vilka medel som använts etcetera. För överskådlighetens skull har en ämnesindelning av berättelsen skett. Politik, religion, kultur, etcetera har fått egna kapitel.

På måfå väljer jag att börja med mina politiska memoarer.

Vilka börjar (kronologiskt sett) 1964 då jag blev konservativ. Orsaken var dels min fars firmas ekonomiska problem, dels min oro för att världen skulle förfulas via modern arkitektur. Det sista först. Våren -64 gick en reportageserie av Eva von Zweigbergk om amerikansk arkitektur i DN. Artikel med foto på Pan Am Building i New York City, en s.k. ”glasbox” som avvek radikalt från Empire State Building, Woolsworth Building och Chrysler Building, traditionella amerikanska skyskrapor man vant sig vid från filmer och foton och vykort, injagade förfäran.

I samma veva hotades min fars företag av konkurs och vår levnadsstandard av drastisk sänkning, bl. a. i form av förnedrande flytt från vår sexrummare på Alnängsgatan 2 c i Örebro. Något som tack och lov aldrig blev av. Psykologisk slutsats: den värld jag vuxit upp i och lärt mig uppskatta hotades av undergång.

Min far sa att det var sossarnas fel. De ansåg att statens rätt gick före medborgarens och inte tvärtom. Om någon var skyldig staten skattepengar, så drevs dessa in via avdrag på gäldenärens lön. Men om en kund var skyldig en fri företagare pengar, så kunde den frie företagaren inte göra avdrag på kundens lön! (Eller få kronofogden att göra det.) Enligt min far i alla fall.

Kunder hade köpt frysboxar på avbetalning av honom, men många fullföljde inte sina åligganden. Det enda min far kunde göra var att skicka män med lastbilar för att hämta tillbaka de nu begagnade boxarna. En process som givetvis inte var gratis utan åt upp en stor del av priset på den begagnade boxen. Dessutom skulle han ju ut med löner och butikshyror. Det hela gick helt enkelt inte ihop.

Orättvisan var himlaskriande, liksom sossarnas skuld i det hela. Det fanns med andra ord inget annat val än att ansluta sig — eftersom jag var för ung för att rösta — till deras mest uttalade motståndare, högerpartiet. Men först blev det sommarlov. Trots den ekonomiska krisen hyrde mina föräldrar ett sommarhus i Bohuslän.

När jag inte där ägnade mig åt sådant som jag återkommer till i mina erotiska memoarer, studerade jag minutiöst rapporterna från republikanernas partikonvent i San Francisco. Min favorit bland kandidaterna var föga förvånande den som mest avvek från svenska socialdemokrater, den enligt tidningarna ärkekonservative senatorn från Arizona, Barry M. Goldwater.

Jag har alltid varit värdelös o kemi, men två kemiska formler lärde jag mig 1964. Det för guld och det för vatten. AU H2O. Det hade stått så på en skylt som hållits av en Goldwater-anhängare på ett valmöte, från vilket jag sett ett foto i en tidning.

Det hette att Goldwater var chanslös mot den sittande presidenten, Lyndon Johnson, som tillträtt när Kennedy skjutits i Dallas den 22 november året innan.

Låt mig här inflika ett litet minne från sommaren i Bohuslän som kan vara av psykologisk betydelse för att förklara min politiska utveckling. I garagebyggnaden på tomten till strandvillan mina föräldrar hyrde av en läkare i Uddevalla, fanns ett litet rum där jag om dagarna satt och … ja, vad gjorde jag där? Skrev politik på min skrivmaskin?

Ja, jag hade på min trettonsårdag (om jag nu skall göra en parentes inom parentesen) 1962 fått en grå reseskrivmaskin av märket Facit.

Ack, vad jag saknar den. Så mycket roligt jag hade med min Facit.

Den var en trogen vän i många år. På den skrev jag insändare och refuserade politiska artiklar. När jag sedan blev ett slags Fritz The Cat-figur (bohemisk, tecknad katt av geniet Robert Crumb), med typiska författardrömmar, så lämnade jag in den på pantbank varannan månad. Alltid utlöst i sista stund för den händelse mina föräldrar var i antågande, för jag kunde för mitt inre livligt se scenen där de såg sig om i min lägenhet och frågade: ”Var har du skrivmaskinen?”

Och då ville jag inte svara ”på pantbanken”, för när jag en gång nämnt det som en möjlighet, vid avsaknad av likvida medel, hade min far blivit mycket upprörd och mamma hade tvingats hålla med om att så gjorde ingen skötsam människa: gick till pantbanken om man hade det knapert.

Nå, kanske jag satt och skrev politik i det lilla rummet i garagebyggnaden på tomten till strandvillan i Bohuslän sommaren 1964. Ja, det är möjligt, fast jag inte är säker, men vad jag är absolut säker på är att jag där hittade en gammal amerikansk tidskrift från 1948 som hette Cornet. Eller Coronet. Den var påfallande lik Det Bästa (ur Reader’s Digest) till utseende och format. I den läste jag en artikel om framtidens människa. Hon som skulle finnas om flera tusen, tio- eller kanske hundratusen år. Hon skulle sakna armar och ben, stod det, eftersom världen då skulle vara så helautomatiserad att det var onödigt med dylika extremiteter, som därför — enligt någon darwinistisk naturlag — skulle tillbakabildas. Jag ville bara nämna detta för att den där artikeln kan ha bidragit till en stark framtidsfobi hos mig, som politiskt manifesterade sig som ultra-konservatism.

Goldwater blev den republikanske utmanaren i höstens kamp om Vita huset. Innan presidentvalet i USA avhållits var det dock riksdagsval i Sverige. Som nybliven medlem i Konservativ Skolungdom i Örebro jobbade jag oförtrytligt i valrörelsen. Slickade kuvert och åkte radiobil. På valdagen var jag kraftigt förkyld, hade feber, men det avhöll mig inte från att dela ut valsedlar vid olika vallokaler från morgon till kväll. Därefter deltog jag i högerpartiets valvaka.

(Anteckning till mina erotiska memoarer; riksdagsman Rinkabys yppiga dotter, som jag flörtade med och tycktes få ett visst gensvar av.)

Det gick åt skogen i valet. Och inte bara i Sverige. I Storbritannien lämnade den konservative premiärministern Harold MacMillan, stigmatiserad av Profumo-skandalen -63, över nycklarna till tjänstebostaden på Ten Downing Street till labourledaren Harold Wilson. Och i USA vann president Johnson en jordskredsseger över Barry Goldwater. Den senare vann bara i sin hemstat och i fem stater i den djupa södern p g a sitt motstånd mot den nystiftade medborgarrättslagen. Jag kände mig deprimerad. Det verkade som om kapitalismens och demokratins dagar var räknade. Att framtiden tillhörde socialismen, att Orwells 1984 skulle bli verklighet (hade läst ett sammandrag av den dystopiska klassikern i en bok från Det Bästa innehållande ett dussintal andra romaner, och omedelbart känt mig som berättelsens ensamme, medelålders huvudperson, Winston Smith). Detta gjorde mig benägen att sälja min skalp så dyrt som möjligt. De — rödingarna — skulle få mig, men det skulle kosta.

I Björn Kumms bok Goldwaters USA hade jag läst om The Minutemen, en av dessa högermiliser, som numera växer upp som svampar ur jorden bland ruinerade småfarmare i Mellanvästern (tv har visat olika filmer, bl a en om ”Posse Communitates”, med en genialisk Rod Steiger som poujadistisk, skjutglad skattevägrare, ”Förrådd” med Tom Berenger som ariskt identitetskristen, bankrånande bonde och ”Ruby Ridge”, om en verklig händelse i Idaho i vilken Randy Qauid spelar rasisten Randy Weaver). I DN stod det att de efter Goldwaters valnederlag (i vars kandidatur de sett sin sista chans att på demokratisk väg vända utvecklingen) skrev ”it’s time to exchange ballots for bullits” (”byta valsedlar mot kulor”) i kampen för ett icke-socialistiskt Amerika. I en av de amerikanska veckotidningarna jag regelbundet köpte, Look eller Saturday Evening Post, läste jag ett reportage om en Minuteman. Han var så konservativ att han vägrade handla på avbetalning. För honom gällde alltid kontantköp (”cash and carry”). Inspirerad av denne föredömlige kund (jämfört med pappas) och hans gelikar gick jag med i skytteföreningen på Karro, vars ordförande var doktor Rydéns son. Vi tränade med luftgevär med kikarsikte i en källare på skolan. Jag var prickskytt.

Träffade kapsyler. Förberedde mig för Harmageddon (då nytt begrepp hämtat ur en artikel om fenomenet Goldwater i Veckojournalen).

På väggen ovanför sängen i mitt sovrum på Alnängsgatan 2 c hängde ett litet fint utmejslat krucifix som jag fått av min farmor och ett gult läskpapper ur en ljusblå skrivbok jag fått i skolan på vilket jag med röd tusch skrivit ”Better Dead Than Red”. 1964 fanns bara ett land där socialisterna inte triumferade. Det var i apartheidens Sydafrika.

Jag började läsa om boernas historia, om The Great Treek (den stora utvandringen från den brittiska Kapprovinsen, i boerögon slaveriets Egypten, till Transvaal, det förlorade landet, Kanans land), om ”OmKruger, den första boerrepublikens president. Såg slående likheter mellan USA:s pionjärhistoria och Sydafrikas. Det var ju bara att byta ut indianer mot zulus. I övrigt mest likheter: män i hattar till häst, täckta prärievagnar, vacker natur. I National Geographic förföriska foton från Kapprovinsen, Taffelberget, ljunghedar i blom i kanske Kap, Transvaal eller Natal. Nya ortsnamn: Durban, Port Elisabeth, Pretoria (huvudstaden), Johannesburg, Cape Town.

Gick i försvarsställning för något som jag egentligen inte trodde på: nämligen att behandla människor olika på grund av deras hudfärg.

Men jag var i så desperat behov av ett land att identifiera mig med i kampen mot socialismen, att jag var beredd att överse med en och annan orättfärdighet i det landet.

Det fick absurda följder förstås. I stället för att ta avstånd från apartheid, försökte jag acceptera det hela, och för att visa för mig själv hur okej det var med apartheid, så ville jag införa det även i Sverige. Men eftersom vi saknade ”bantus” att förtrycka och på den tiden även andra etniska grupper lämpliga för det syftet (jag tror jag glömde att vi hade lappar), så fick mosaiska trosbekännare duga.

(Stackars judar! Att de alltid blir allas provisoriska syndabockar!). Jag hade övergivit Thomas Jefferson för Jean Calvin och förespråkade numera teokrati ā la Genčve på 1500-talet i stället för amerikansk demokrati.

(Obs! Det här måste skrivas om. Man får en känsla av att jag var eller är knäpp i huvudet.) Dessutom hade jag läst i ett reportage i Look eller Saturday Evening Post, att USA:s mest ultra-reaktionära sällskap, The John Birch Society, betecknade demokrati som ett kriminellt bedrägeri och hade som slagord: ”The U.S. is a Republic, not a Democracy”. Det fick duga.

Någon på rasmässiga grunder antisemitisk person ville jag emellertid inte vara. Min störste idol, Barry Goldwater, var ju halvjude och hade utsatts för diskriminering av den orsaken på en golfbana. Man hade sagt till honom att judar inte tilläts inträde, och då hade han frågat om han fick spela nio hål, i stället för de vanliga arton, eftersom han bara var halvjude.

Naturligtvis skulle han inte blivit diskriminerad i mitt teokratiska, kalvinistinfluerade apartheidsamhälle. Han var ju döpt kristen, medlem i en episkopal kyrka; den amerikanska motsvarigheten till den anglikanska kyrkan, dvs. en tredjedel kalvinistisk, en tredjedel lutheransk, en tredjedel katolsk. (Luktar inte det förresten politisk kompromiss från religionskrigens tid lång väg?)

Nå, apartheid skulle bara drabba icke-kristna trosbekännare. Eventuellt också ateister och agnostiker (sådana som jag själv kanske kan räkna mig till numera). Minns inte. Troligen var det så.

Katoliker då? Minns inte heller. Calvin hade säkert ansett att katoliker borde, om inte brännas på bål, åtminstone förföljas på nåt sätt, men jag ville inte gå helt i hans ledband. Hur ball han faktiskt än tycktes mig. Jag var faktiskt ganska pro-katolsk. Hyste starka sympatier för Ignatius Loyola, Jesuitsällskapets grundare.

Läste ofta om dennes bravader i en gammal kristendomsbok från mellanstadiet.

Och en av de nya idolerna i min goldwater-konservativa klippbok , William F. Buckley Jr., var romersk-katolik. Och hade dessutom i en debattartikel i Saturday Evening Post nämnt två katolska skriftställare som jag tyckte hade balla namn: G.K. Chesterton och Hilaire Belloc. I klippboken fanns också en bild på senator Joseph McCarthy, från en gammal Veckojournal jag hittat i bokhyllan på landet i Bälgviken, katolik även han.

Vidare ett stick från DN:s ledarsida om den katolske kardinalen i New York, Francis Spellman, som maoistredaktörerna på DN fördömde för hans stöd för USA:s krigföring i Vietnam. Och av en artikel i DN:s kultursida om Graham Greene förstod jag att socialister inte gillade att denne skrev katolska romaner.

Jag visste förstås inte att han var Castrosympatisör (en ”fidelista”), Greene, räknade med att han var motsatsen, eftersom rödingarna kritiserade honom och hans böcker. Min fiendes fiende är min vän, typ. Och sist men inte minst hade jag ett foto, klippt från DN:s kultursida, på laissez-faire-kapitalisten Ayn Rand. Hon var visserligen ateist, enligt Göran Printz-Paulsson, och i verkligheten, men hon var ju ändå ”fel” enligt etablissemanget, och därmed en soldat i det korståg jag anslutit mig till. (Hon skrev, läste jag långt senare, 1964 till Barry Goldwater och gav honom sitt stöd, med vissa ateistiska reservationer.)

På grund av frånvaron av Goldwaterkonservativa böcker och tidningar i Sverige, även på biblioteken, så tvingades jag lära mig att läsa mellan raderna i den uppsjö Goldwaternegativa böcker och tidningsartiklar jag fick tag på. Och det var inte alltid så himla lätt. Det bäddade för allehanda missuppfattningar. Men Sverige var väl även då en demokrati och det borde väl varit åtminstone bibliotekens uppgift att ge svenskarna tillgång till båda sidor i den amerikanska samhällsdebatten? Tyvärr tycktes man inte anse det utan mena att det räckte med att tillhandahålla buckley — och goldwaternegativa amerikanska samhällsdebattörer som Richard Rovere, John Kenneth Galbraith, Arthur M. Schlesinger Jr., Ted Sorenson, Robert Kennedy, Elridge Cleaver, James Baldwin, etc . Det gjorde det ju onödigt med Buckleys eller Goldwaters egna böcker, när det gick lika bra att läsa vad de tyckte genom att ta del av vad deras kritiker skrev att de tyckte. Och det sättet att resonera tycks ha bestått.

Trots att nykonservatismen i USA under Reagan på 80-talet fick en samhällsomdanande betydelse, som fick återverkningar på samhällsdebatten även i vårt land via en radikalisering i nyliberal riktning av Svenska Arbetsgivarföreningen och moderata samlingspartiet, så är det är svårt att tro det om man går in på ett svenskt bibliotek, eller i en svensk bokhandel eller någon av de internationella pressbutiker som det finns ett flertal av i Stockholm. Likriktningen i utbudet av amerikansk politisk litteratur och press i Sverige år 2000 är nästan lika totalitär till sin karaktär som på 60-talet. I Charnia, på Kreta, kunde jag 1991 köpa den ledande intellektuella, konservativa, amerikanska tidskriften National Review, men inte i Stockholm.

Lika omöjligt är det att uppbringa den än mer kända konservativa tidskriften för undersökande journalistisk, The American Spectator (TAS), till vilken det ofta gjordes referenser i svensk press när man skrev om Paula Jones och Monica Lewinsky. Framför allt då p g a en artikel i TAS 1994 som hette ”Troopergate”.

Mina apartheidsympatier och teokratiska samhällsvision, som underblåstes i skenbart judefientlig riktning av en kulturartikel i Nerikes Allehanda 1965 om Martin Luther och dennes antisemitism, som jag läste, alltså inte var författare till, fick mig att skämtsamt och med gillande citera Luther om att ”bränna synagogor”. I samtal med ordförande för folkpartiets ungdomsförbund. Mindre välbetänkt!

Sånt gav naturligtvis bevis på min olämplighet att kvarstå som medlem i Konservativ Skolungdom. Man hade redan tidigare hyst tveksamhet om min lämplighet, speciellt efter en intervju i det lokala medlemsbladet, till vilken man bifogat ett post skriptum från redaktören med lydelsen ”gud vad jag är glad, att jag är u.p.a” (dvs. utan personligt ansvar). Intervjun hade företagits med anledning av att jag återupplivat en juniorsektion av Konservativ skolungdom, som gick under namnet ”KS Club” och vars samtliga medlemmar var högstadieelever.

Jag hade även hämtat inspiration ur en artikel i Lektyr 1964 (som på den tiden inte var en porrtidning) om glappkäften kapten John Birch, som avrättats av kinesiska kommunister i samband med vapenstilleståndet 1945, efter att ha sagt sitt hjärtas mening om dem. (Minns inte om det var det i Europa eller det i Asien.) Därför utnämndes han av Robert Welch till det tredje världskrigets första offer, och därför fick han bli symbol för detta genom att ge namn åt den politiska kamporganisation Welch grundade, nämligen The John Birch Society. Om John Birch ungdom berättades att han gått på ett baptistiskt college i Georgia, där han i Jesu efterföljd bildat en grupp ā tolv eller tretton medlemmar, som bl. a krävt att en darwinisttroende lärare skulle suspenderas. Jag visste inte ordagrant vad suspenderad var, men misstänkte att det betydde avlägsnad från sitt ämbete, och att förfölja darwinistiska lärare på det där sättet var ett värdigt och viktigt bidrag i kampen mot kommunismen och de som i sin självbelåtenhet inte förstod allvaret i det hotet — de var ju i allmänhet darwinister. I John Birch efterföljd inskred jag mot en folkpartistisk magister vi hade i samhällskunskap, som jag fick att erkänna inför klassen att han trodde på Darwins utvecklingslära, varpå jag kände mig förpliktigad att uppsöka rektor Bergström och be honom ”suspendera” den darwinistiske propagandisten.

Så helt plötsligt har vi en femtonåring, som dels tar avstånd från utvecklingsläran, dels tar avstånd från modern arkitektur, dels försvarar apartheid, dels förespråkar religiös diktatur, dels ägnar sig åt politiska förföljelser av sina lärare. Konservativ Skolungdom uteslöt mig under tre år. Inte minst sedan högersympatiserande gamla läroverksadjunkter på min skola, Karro, krävt det! Jag drog ju skam över inte bara Konservativ Skolungdom utan även över högerpartiet.

Nu fick jag spela rollen av den definitive outsidern. På ett sätt finner jag detta överensstämmande med mina pre-politiska sympatier för kriminella, både under förbudstiden på 20-talet i USA och i den amerikanska västern på 1800-talet. Det finns en slags psykologisk överensstämmelse över det hela. Och även med min partiella missanpassning i skolhänseende från åtminstone tredje klass och uppåt. Jag har alltid avvikit från genomsnittet, aldrig passat in i generaliseringar om vad det vara månde: moderater, anti-kommunister, fyrtiotalister, haschrökare, heterosexuella, medelålders män, etc. Är det jag som är knäpp eller är det så för fler än mig? Att genomsnittet alltid är missvisande?

Nå, jag klarade mig utan Konservativ Skolungdom och de klarade sig fint utan mig. Eller kanske ändå inte? När jag 1968 ombads bli medlem igen, så verkade organisationen , liksom Moderata Ungdomsförbundet, föra en tynande tillvaro i Örebro. Gissningsvis berodde det på den massiva vänstervåg som då svepte fram över västvärlden.

Men jag går händelserna en aning i förväg. Exilen var nyttig. Jag fortsatte studera amerikansk politik och fick en ny idol 1965 i den trolige kandidaten för republikanerna i guvernörsvalet i Kalifornien nästkommande år, B-skådespelaren Ronald W. Reagan. Men det där med B-skådespelare var bara ett pejorativ som vänstern använde för att ventilera sin oro för Reagan.

Denne var kanske inte den klarast skinande stjärnan på det hollywoodska firmamentet, men så dålig var han inte, inte heller bara en birollsinnehavare. Han delar t ex huvudrollen med Errol Flynn i Vägen till Santa Fe. Och med en schimpans i Bedtime for Bonzo samt innehar den i sin mest kända filmen, om fotbollsstjärnan Knut Rockne — All American.

Reagan vann och han och Nancy flyttade in i det viktorianska guvernörspalatset i Sacramento, där Nancy inte ville bo, för hon betecknade det som en dödsfälla ur brandsäkerhetssynpunkt. Läste också i DN att hon gillade Beach Boys och att det var en ovanligt non-rebellisk, konservativ, ofarlig medelklassgrupp, som konservativa republikaner kunde gilla. Och jag förstås. Jag fick alltså en egen konservativ popgrupp att digga, som jag kanske först av ideologiska, men sedan även av musikaliska skäl kom att uppskatta. (Brian Wilsons sånger från mitten på 60-talet, är små noveller, om en medelklass i Kalifornien som inte är hipp eller revolutionär.)

1966 skickade jag efter min första bok från USA. William Buckleys God and Man at Yale, som jag ännu inte läst. Däremot läste jag grundligt hans Up from liberalism, liksom The Jeweler’s Eye, The Committee and Its Critics (en antologi som han redigerade och bidrog till) och McCarthy and His Enemies (som han samskrev med sin kusin L. Brent Bozell). 1967 började jag dessutom prenumerera på National Review. Vilket fick en enorm påverkan på både mitt tänkande och på mitt sätt att argumentera. Samma år for jag på sommaren (gick den 30 juni ombord på flight 921 med avgångstid 13:00 från Arlanda) till Massachusetts på en månad. Hade planer på att starta en konservativ skoltidning hemma i Örebro, så jag passade på att cykla från Lincoln, nära Concord, där jag bodde, till Belmont, en förstad till Boston, och hemvist för ledningen för John Birch Society (JBS). Tanken var att intervjua Robert Welch, sällskapets grundare och mest notoriske medlem — inte minst efter att han i en bok, The Politician, kallat Ike Eisenhower för kommunistagent — och publicera intervjun i min skoltidning.

Det lyckades mig. Under en halvtimme förde jag ett samtal med Mr. Welch. Det enda jag minns var att jag frågade om oljemiljardären H.L. Hunt.

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #9 2003

Stefan Hammarén

Dålig struktur

Engelsk ordimport och några ordböcker

Thommy Sjöberg

Sandemose, Öppen ateljé och Åkerbokonstnärerna på norra Öland

Opinionsundersökning eller visst är det skönt med läder

Mikael Bäckman

En adopterad flicka

Likriktningen fortsätter

Michael Ståhlberg

Feministerna har segrat

Den överspelade feminismen

IQ plus Ras är en realitet

Moist and Moaning

EU är ett hot mot demokratin

Mina politiska memoarer del 1

Nätdeckare

Jan Eric Arvastson

Artiklar

Rasismen i USA

Reportage

Svensk-Kubanska Föreningen

Essäer

Charles Dickens — en konservativ betraktare av samhället

Barbara Voors författarskap

Kåserier

Gångtunnlar

Hastighetsövervakning II

Konst

Eddie Figge

Konstutställning på Solna bibliotek

Stefan Whilde — Nationellt upprop mot förtrycket av konsten (extern länk)

Kultur

Utställningar på Kulturhuset

Politik

Michael Moore

Terrorism

Benny Carlson — Ouvertyr till folkhemmet — Wagnerska tongångar i förra sekelskiftets Sverige

Jan Linder

Böcker

Oscar Hemer & Lasse Berg

Dennis Ernst — I ensamhetens land

Hjalmar Söderberg

Festival

Trewetha Records Goes Bananas

Musik

Devin Townsend Band — Accelerated Evolution

Dionysus

Joe Jackson

Killer Mike

Kort om Blur

Musikkrönika — The Four Tops

Nya svenska skivor

Om Sam Phillips gärning

Radiohead — Hail to the Thief

Soul och House

Super Furry Animals — Phantom Power

The Detroit Cobras

The Raveonettes

The Thrills

The Warlocks & Kings of Leon

Turbonegro — Scandinavian Leather

Van Morrison — Philosopher’s Stone

Wire — Send

Filmer

På TV

Dokumentär — Sergio Leone — Once Upon a Time

The Agency

Virus i paradiset

Livet, universum och Douglas Adams

Trinity — Djävulens högra hand

Mat & Dryck

Köttfärs på vårat vis