Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

Engelsk ordimport och några ordböcker

Den engelska ordimporten till Norden är ett ofrånkomligt faktum, och engelskan ter sig närmast oslagbar med sitt enorma utbud av ord, det vill genomsyra bland facktermer, glosor och all möjlig jargong. De nordiska språken klarar inte riktigt av att förnya sig med egna varianter i den takt som det tas in från engelskan, och när de förnyar sig blir det inte sällan med en förvrängning av just de engelska glosorna, även om redan det är en slags vinst för de inhemska språken, både på gott och ont. Hur ligger det då till med engelska ordböcker i Norden, som den här artikeln ytterst skall handla om. Jag besöker några bibliotek, någon bokhandel, snusar mig fram till nära sanningar, och har min fingerfärdighet, men objektivitet, av något vi är långt nödgade att förbise.

Varje större ordboksförlag har som en hederssak att hålla sig med s.k. stora ordböcker i engelska, sådana som täcker långt över det vanliga ordförrådet. Normala ordböcker innehåller ofta mellan ungefär 40.000 och 85.000 ord, de stora i regel över 100.000 vad gäller från engelskan till svenska. De vill också belysa undantag, och ta fasta på nyanser. Något som ännu kompletteras med fackordböcker, t.ex. tekniska, medicinska, i business, så bortåt. Det behövs ofta en hel redaktion för att ta fram dessa stora ordböcker, samt av dessa specialare, oberoende av hur materialet egentligen plockas in och översätts. Det finns dock vissa intressanta undantag, som t.ex. Kirkebys STOR ENGELSK ORDBOK, Engelsk-Norsk jämte den omvända STOR ENGELSK ORDBOK, Norsk-Engelsk (Kirkeby forlag). Här har vi av ett herkulesarbete, ett enmansarbete, av ett livsverk mest.

Tidigare var Willy A. Kirkebys ordboksbas utgiven på det ledande ordboksförlaget i Norge, Kunnskapsforlaget, ursprungligen i en mindre blå serie, sedermera som den vuxit till sig i en utökad röd med Norsk-engelsk ordbok respektive Engelsk-norsk ordbok båda i stor utgåva, men de önskade slutligen ta över själva produkten som sådan, enligt vad Kirkeby forlag uppgav på min förfrågan, således att allt skulle hädanefter helt ges ut i Kunnskapsforlagets eget namn, i stil med Kunnskapsforlagets — stor engelsk ordbok, och säkert skulle de också ha låtit en redaktion av flera lexikografer omforma texten till att berättiga detta av ett varumärke mer än av ett hantverk skapat hemma hos en enskild människa, introducerat boken som en redaktionellt framtagen text, där de enskilda författarna och redaktörerna istället skulle ha angetts med diskreta bokstäver på tredje titelbladet, något i den stilen. Detta var något den nu 76-årige Kirkeby inte kunde acceptera, med frukten av 45 års lexikalisk forskning och mycket hårt arbete. Kunnskapsforlaget försökte med en engångsersättning, och en miljon norska kronor erbjöds för att man skulle få ta över rättigheten för all framtid, med oinskränkt rätt att göra vad man finner gott med texten och nämnda kunskapsbas. Kampen om förlagan var hård och Kunnskapsforlaget ville inte släppa den frivilligt, och Kirkeby fick juridiskt bistånd från sin förening NFF för att till sist kunna lösgöra sig från det stora förlaget. Med resultatet att han åter arbetade vidare med sina ordböcker, grundade tillsammans med sonen Kirkeby forlag och gav ut dem i en utökad och reviderad utgåva, förutom att han har en liten och mellanstor ordbok i engelska, samt en rikhaltig English-swahili dictionary, som nu skall efterföljas av den motsatta, en Swahili-English Dictionary, med ekonomiskt stöd av Norad, vilken motsvarar svenska SIDA. Willy A. Kirkeby har även på Cappelens forlag en Engelsk-norsk ordbok for handel & næringsliv.

Det är ytterst sällan, och jag känner inte till något annat förlag som har en lika stor och genomarbetad ordboksbas till resultatet av ett enmansarbete. Vanligt är att arbetet fördelas på en hel stab av redaktörer, och med minst ett par huvudredaktörer. Självfallet har också Kirkeby haft hjälp, dock mer med att konsultera och själva arbetet är ändå hans stora livsverk, som ogärna kunde överlåtas på något sätt. Detta var dock, kan jag tänka mig, en mardröm för Kunnskapsforlaget, det stora ordboksförlaget kunde helt enkelt inte vara utan en stor ordbok i engelska, det som är en hederssak för ett specialförlag med ordböcker och lexikon som sin uttryckliga nisch. Ett nödtvunget minimum är självfallet att försöka tillhandahålla en stor ordbok för landets egna språk, samt en stor, påkostad i engelska. Kunnskapsforlaget är ändå ett förlag med goda produkter, som täcker alla de stora språken i Europa likaväl som de har en svensk-norsk ordbok, ger även ut en stor mängd fackordböcker och breda encyklopedier. Bl.a. har de ett mycket intressant litteraturlexikon. Men att vara utan en stor ordbok i engelska är en katastrof, och en sådan tar man inte fram i en handvändning, hur många människor som än skulle arbeta med saken. Därför vill nog inte heller förlag i regel ge ut dem i enskilda författares namn, då är man liksom genast mycket mer sårbar, förlagen vill ha dem i eget namn, äga hela kunskapsbasen så att säga. Återstod bara att köpa den på licens, då är det ändå säkrat tillräckligt väl. Vem valde man då? Att översätta och bygga ut från en engelsk ordbok är ju inte precis den rakaste vägen, rimligare med att ta den mer direkta vägen från en tvåspråkig ordbok, alltså när det gäller den engelska delen. Då väljer man gärna en från Norden, vilket underlättar översättning, som ock är färdigt anpassad med ett naturligt urval ord. Med en inkörd produkt, som redan är testad i praktiskt bruk, med uppfattningar om vad som används aningen mer frekvent också bland ovanliga ord.

Av förlag i Norden som har stora engelska ordböcker, så ser man kanske till Gyldendal i Danmark, med sin serie stora röda ordböcker, omfattande och bra, ett antal gånger reviderade, ter sig även lite retfullt lockande med sitt röda klotband, men det går ju inte för sig då den redan gått på licens till ett annat norskt förlag. Gads forlag i Danmark har likafullt en som är någorlunda omfattande för att kunna tjäna benämningen stor, mycket väldisciplinerad till danskt språkbruk, med allehanda bra och finurliga, genomtänkta exempel, även helt behändig, kantänka mig praktisk att använda om man inte envisas med att söka alltför sällsynta eller intrikata ord och ordsammansättningar, en Gads store engelsk-dansk cd-rom-bog under redaktion Ole Lindegård Henriksen, såväl digital som i bokform, som det vill vara numera. Ävensom i Danmark har ock Politikens forlag en del ordböcker i engelska, en intressant som Politikens Engelsk-Dansk med Betydningsforklaringer + cd-rom, därom det verkligen lagts en hel del möda på förutom översättningen även kring förklaringarna, vilket nog kan ge ett bra tillskott, i Finland är det bokjätten WSOY som har den genuint största ordboksredaktionen i landet, vars engelska ordböcker, som jag upplever det, har tyvärr en del ganska så allvarliga brister i framställningen, känns nog lite trista över hela linjen, om det då har med finskan att göra, eller av översättningens små onda troll. I Sverige är det Norstedts Ordbok som besitter de stora engelska ordböckerna, allena. Även Natur & Kultur har ordböcker i engelska, som har uppenbara kvaliteter, också med en del smått skojiga illustrationer, överhuvudtaget något pedagogiskt uppställda, men de klassar aldrig kategorin stora. Bonniers Utbildning har en pälsänger, men den är inte speciellt stor, har den därtill gemensamt med Prisma, som också har en modell större Prismas stora engelska ordbok — Engelsk-svensk/Svensk-engelsk, även om den till antalet ord inte är rysligt prima till storleken (ärligt sagt som jag faktiskt inte ännu bekantat mig med den). Prisma som dessutom numera gått upp i Norstedts förlagshus, även om nämnda ordbok i tiden var tänkt att just konkurrera med Norstedts engelska ränder. Kunnskapsforlaget valde än slutligen att förhandla med och köpa en licens från Norstedts, närmare sagt deras engelsk-svenska del max storlek, som ju är lagom tilltagen, men för den smått mindre delen, norsk-engelsk, utgår man huvudsakligen från en egen ordbok i norska.

Genast, de låter hela Ängla-Sverige snabböversättas, gör det därtill rätt bra, som jag kan bedöma, gör även en viss revidering för att få den lämplig för norskan, likaså har en stor stab ämnespecialister kallas in och förlagets lexikografer gör allt för att få den uppdaterad och norgeanpassad, men blir ändå besmittade med smärre barnsjukdomar som av någon anledning hänger kvar i Norstedts. För den norsk-engelska delens vidkommande verkar engelskor, amerikaner vara fräscha, men är de tillräckligt många, av alla sorter nyanser? Och även här smyger det sig in enstaka fel. Min föresats är ändå inte här att lusläsa med detaljens hela hägn av apostlar, men kan konstatera att även den delen fått sin beskärda del av fel, vilket kanske bönfaller för lite extra uppmärksamhet på sina ställen, som win everybody’s hearts. Med lite ironi när detta står att finna, men mastodont måste få ha sina smärre skönhetsfläckar. Den lever med andra ord till! Ordningen är i varje fall återställd för nämnda förlag, frånsett att de nu har en svår konkurrent, Kirkeby forlag, som dessutom vill hålla ett något lägre pris. Därtill har Norge två andra förlag med ordböcker, Det Norske Samlaget (roligt namn, men utan en fet engelska) och det Bonniersägda Cappelen, den senare som har en erkänt bra Stor engelsk-norsk ordbok av Herbert Svenkerud. Så det är riktigt välförsedda i N. Bara med att välja.

Som en parentes kan sägas att det också i Suecia finns ett enmansförlag med ordböcker, Bokförlaget Gustava, ehuru deras engelska ordbok av Bengt Oreström är framtagen främst med tanke på grundskolan och gymnasier, har visserligen för sitt ändamål ett ganska bra ordurval, men är aningen hårt strukturerad, på gott och ont. Rätt behändig nog. Konkurrerar kanske främst med Natur & Kulturs samt Prismas mellanstorlekig.

Men jag skall här emellanåt tala om Norstedts stora engelska ordbok, som alltså är av ett universellt slag, rikhaltig på allt sätt, där nästan alla vanliga ord verkar ha blivit översatta och är även rätt tillfredsställande vad gäller dessa eviga dubbelbetydelser i engelskan, med många belysande exempel. Vill också varna för en och annan fälla. Däremot stannar mycket av de regelrätta glosorna och facktermerna utanför fastän den inte heller är direkt dålig härom, ty böckerna är redan nu av tilltagna tegelstenar, säljs både separata och i en box, från och till engelskan. Rimligtvis ryms ju inte det mer knepiga fackspråket med, men låt oss säga förvånansvärt mycket av sådant som brukar förekomma i inte alltför smala facktidskrifter. Norstedts nämnda får kanske däremot ett något sämre vitsord vad gäller nyord, framför allt när det går till slang. Vad anbelangar det senare handlar det inte bara om en fingerfärdfighetskänsla jag får härom, blott med att slå upp tillräckligt många bommar. Men den revideras någorlunda kontinuerligt, dock som slang är ett av språkets svåraste kameleonter, så det av besvärliga utmaningar, ofta som den inte ens låter sig översättas värst bra, endast med långa och besvärliga omskrivningar, för att i många fall ändå dö ut efter någon tid. Vad gäller facktermer, här som min bedömning haltar svårligen och läggs på än svårare prov, ty en enskild kritiker kan inte kontrollera värst mycket, det blir fråga om en känsla, som jag likafullt måste döma utgående från. Men här räcker än inget pensum i världen till för att avgöra saken rättvist. Nog böckerna bör t.ex. duga riktigt bra för professionella romanförfattare, deras översättare och andra med goda föresatser, inte minst.

Norstedts Ordbok har än tacksamt kompletterat sin stora engelska ordbok men en mycket fin pärla i Svensk-engelsk fackordbok under Ingvar E. Gullberg, då en ensam huvudredaktör slitit gråa hår med att få en massa fina glosor tillbörligt översatta, vilket verkligen ger sig om ett omfattande innehåll på över 200 000 ordhärdar och fraser, med över 300 000 översättningar. Något som verkligen inte är alls illa, tvärt om, men den har inte på en tid reviderats och är rimligtvis omöjlig att komplettera i den takt som det kanske vore önskvärt. Engelskan exploderar av nya facktermer, av ingen ände på uppfinningsrikedomen. Forskare, marknadsförare, andra gottar sig med att uppfinna och konstruera nya ord, något som bara genererar hela tiden, med en ordmassa som säkert nära fördubblas på ett par årtionden. Eller inte bara som de gottar sig, ty verkligheten blir i många avseenden mer komplicerad, kräver benämningar av de olika slag. Men det värsta, när svenskan inte kan ordna tillräckligt med nyord, eller i varje fall snabbt nog. Inte som det ens finns alltför starka ambitioner bland fackfolket att låta svenskan täcka närapå allt av de mer sällsynta termerna eller stundom ens av sin yrkesjargong som sådan. Jag hälsar i varje fall boken av ett stort tilltag och kan inte annat än instämma när förlaget konstaterar att Gullberg är något av ett varumärke. Norstedts Ordbok har också en anförvanter som Medicine (Engelsk-svensk/Svensk-engelsk), näst verkar ha börjat förlora en del av sin pinfärska aktualitet under tiden av sin än inte så långa utgivning, i varje fall om man ska ta boken som en specialordbok, som då inte uppdateras fort nog. Redan med att konstatera antalet översättningar och grovt jämföra med storleken kring några medicinska ordböcker av det något koncisa slaget, även när jag på måfå provar ut en del nymodigheter från ett par tidskrifter, svarar den inte fullt ut, men allt det gamla sjuka finns förstås kvar, och räcker nog mer än av ont länge, alltid kvar. Idel böcker, får rimligtvis ett gott betyg, kan användas till stor nytta, och endast den ordgalne freaken måste kanske komplettera ytterligare. Dessa böcker är mig veterligen inte givna på licens till Norge eller annorstädes.

En annan möjlighet, att faktiskt använda sig direkt av amerikanska och brittiska ordböcker, flera som ju uppdateras mycket fort, stundom också med fylligare förklaringar, ävensom nödig etymologi kan anges, och inte sällan varnar de mer för allehanda fallgropar. Förstås av en smaksak, den där precisa översättningen kan däremot bli oframtagen och irriterande surra i bakhuvudet, som nästan vill fram men kommer inte riktigt. Det kan likafullt irritera, göra avbrott i ens översättningar annat, då som det självfallet är välkommet med färdiga patentlösningar visavi översättningen, när man vill ha ett vedertaget ord och det fort. Men kanske, att då förse sig med både ock i ordboksväg, det må kunna vara lösningen. I Amerika gäller Merriam-Websters ordböcker, när amerikanerna älskar dem, finns i lite olika valörer och versioner utspridda, i både lyxversioner och i mjuka pärmar, samt däremellan, med ett något varierande urval ord. Nyligen som jag läste en urdålig, idiotisk, deckare, Pulp av Charles Bukowski, det hans enda deckare, om den ens hade varit halvdan, medioker som gamla tiders kiosksaker, men där nämndes onekligen Websters dictionary. Bland urvalet finns t.ex. en Merriam-Webster’s Collegiate, helt förträfflig och trevligt utformad, bra att slå upp i, och kunde vara ännu lite fylligare, ty den utgår ganska starkt från det konventionella språkbruket. Deras ordboksbas säljs också under andra förlag, t.ex. som ett Random House har den, även Trident Press International med The New International Webster’s Dictionary & Thesaurus, lite rolig därför, för den är lätt astronomisk till format, när den blivit utökad med en uppslagsdel, men väger nästan ingenting, med billigt, tunt pocketpapper och nog av hårda pärmar, festlig på något sätt. Trident Press har också en annan intressant skapelse av Merriam-Webster, The New International Webster’s comprehensive Dictionary, med 1946 sidor eller årtal präktig glossamling, men rätt komprimerad, kanske t.o.m. lite väl förrädiskt koncis. När specialområden alltid har förstås sina egna lexikon, att inte förglömma.

Av en starkt konkurrerande i USA är, kanske inte alls vad gäller utbredning men betr. kvalitet och omfång, om det i många fall är en smakfråga vilken man föredrar, alltså vilken man blir bästa vän med, även om jag gärna växlar, prövar mig lite fram, måhända en The American Heritage College Dictionary hos Houghton Mifflin Company, ett av de stora bokförlagen i USA.

Den riktiga engelskan samlas i Oxford, som sagt de har i olika utföranden sina samlingar och när man väljer rätt storlek får man ogärna klaga. Det är liksom normen. Men av någon separat och udda hos dem Visual English Dictionary av Jean-Claude Corbeil and Ariane Archambault, för den är liksom lite rolig i sin vuxna barnslighet, jag blir omgående förtjust av någon ogrundad anledning. (Som en fullständig parentes kan även nämnas Visual dictionary på brittiska Dorling Kindersley Publishing.) Dock till att återgå åt det amerikanska samröret, Oxford uni. har ävensom ett The New Oxford American Dictionary, för de klipper ju inte precis av banden, när engelsmännen en gång fick sitt herravälde med språket. Och en rolig ytterlighet hos dem, The Dictionary of Caribbean English Usage under redaktion Richard Allsopp, med att tala om dessa dyrbara språkliga nyanser, liksom en The Canadian Oxford Dictionary under redaktion Katherine Barber.

Men mer av de engelska, eller tror nästan att de är skottar som vill säga sitt, gör det med koboltblå serier annat med Collins english dictionary, Collins english dictionary and thesaurus, som är omfattande och i stil med övriga tjocka, men också rätt pedagogiska i sitt utförande, nämnas kan även att Politikens nämnda ordbok bygger på en Collins Cobuild English Language Dictionary, blir långt av en översättning av en engelsk ordbok, vilket ju är lite speciellt och anmärkningsvärt. Slutligen har vi en Encarta World English Dictionary från Englandet, inte att klandra mer än att allt ryms aldrig med, men framtagen av ett stort antal lexikografer som försökt lägga sitt yttersta för en välkomponerad produkt, och gjorde även på köpet en mindre kusin som är lättare att hantera, Encarta Concise English Dictionary, utgivna på Bloomsbury, mig veterligen ett ganska nytt förlag. Både Bloomsburys och Collins lanserades på den amerikanska kontinenten, Blomman som dessutom samarbetar med Microsoftsbutiken.

Men för att ännu återkomma till Kirkebys engelska ordbok, den har 180 000 uppslagsord och 640 000 översättningar, satser och exempel, för att jämföra med Kunnskapsforlagets Engelsk stor ordbok — Engelsk-norsk / norsk-engelsk som har 217 000 uppslagsord och 520 000 översättningar, satser och exempel, om det inte säger mycket annat, i varje fall som de är båda rikhaltiga, att Kirkeby funnit fler översättningar och betydelser för sina uppslagsord, emedan Kunnskapsforlaget, och således också Norstedts Ordbok har samlat fler ord men på sitt sätt gått en lite kortare väg, valt färre översättningar och betydelser. Exempel behöver ju iofs inte tillföra fler betydelser, även om Kirkebys exemplifieringar är i många fall ytterst nyanserade. Det går självfallet också att fråga om ett extra tillskott av ord nånsin kommer till någon konkret nytta, men det vill jag nog personligen tro, ett tillskott som tenderar att fånga upp svåra ord, de som man kanske just har en förkärlek för.

Likafullt, inte minst i den engelska ordbeskattningen som det har betydelse för hur man finner nyanser, samt hur de kan göra sig i en ordbok, och en uppräkning av synonymer blir ofta blott en grovsortering, eftersom den språkliga sociologin bestämmer vad som är mer användbart. Ju bättre språkörat är, desto mindre finns det egentligen genast av möjliga synonymer att återanvända — faktiskt inte värt om — för då är den sämre falska nyansen redan bortrationaliserad när man träffat rätt, fått sin melodi besannad och låter den bebo templet av helig glosa. Nyansen finns alltid i den hörsammade kontexten, då synonymerna blott farligt tager den oexakta narrens dräkt, ropat ut sin förrädiska fälla. Har som kanske den oerfarne språkanvändaren precis samma grundproblem som sin något mer erfarna kollega, hur orden vill bedra, hur de valdes ut och kan lura i missförståndets eviga tjänst. När den verkliga nyansen mest är utopisk. En ordbok är förstås given i vissa situationer, även om den inte hjälper mycket mer än att den lika lätt kan döda. Kirkeby kan med sin språkpedagogiska insikt ändå förutse längre än nästan någon annan ordboksförfattare. Han vill komma så nära nyanserna som möjligt, vid det vill han lägga en tonvikt, låta det engagera honom och sin läsare. Om han inte är nöjd innan han finner den översättning som verkligen smakar, något som inte minst kommer fram i mer ovanliga ord, varom han också kan vara rätt rik på hänvisningar. Särskiljer självfallet också brittiskt och amerikanskt vid behov. Men som utrymmet alltid är förstås begränsat i en ordbok, när så mycket i detaljerna måste lämnas bort, än som Kirkeby tar i mån av möjlighet ut det som låter sig göras någorlunda rimligt, och han älskar nog sina exempel, som stundom kan vara påfallande roliga och träffande.

Det är kanske något otacksamt att peka på den av böckerna som bär längre, jag tänker inte fälla omdömet, hittar man inte ett ord i den ena kan det vara rätt förargligt, men förlorar man, eller går miste om en nyans är det kanske inte heller så värst bra. Kunnskapsforlagets finns i ett s.k. ettbandsformat och mycket större kan den inte just bli härom, en riktig mastodont så att säga, av en enda mammutvolym, det lockar förvisso, mycket stilfullt utformad och prakten ter sig, men blir kanske samtidigt lite tung att hantera och man får hoppas att bindningen är förstklassig, som den väl nog måste vara. Kirkebys är i en box, liksom Norstedts är det, likafullt gillar jag tanken på boxar trots ett extra besvär med att peta ut böckerna ur dem. I England har jag t.ex. påträffat ett band som man kan dra ut dem med, som går bakom böckerna i dessa boxar, och det blir en skuffeffekt när man drar, men det har varken Norstedts Ordbok eller Kirkebys. Även som man kan fråga sig hur slitstarkt ett sådant band är. Liksom jag även konstaterar att Kirkebys box är mycket tunnare och svagare än Norstedts. Som sagt, dessa böcker kan de factum även inhandlas separata, om man kanske vill ha en åt taget. Den engelska-svenska delen är markant större hos Norstedts, men Kirkeby har valt att göra sina båda delar närapå lika stora. Hans norsk-engelska del ter sig därmed extra tilltagen, oavsett att våra nordiska språk är kargare än engelskan, vilket också gör att en del översättningar inte kan nå fullt ut, huruvida man skulle envisas med att tala om den perfekta, fullständiga nyansen.

För oss svenskar kan också den från norska till engelska vålla problem, ifall man är ovan med norsk stavning, även om gammelsvenska kommer lite till pass, däremot torde det inte vara just något problem för någon att använda sig av den engelska-norska delen. Och så ännu att nämna ett par rader om Cappelens Stor engelsk-norsk ordbok, framtagen av den erkänt skicklige och mångsidige lexikografen Herbert Svenkerud, som i sin tur tog över en tidigare bas i en engelsk-dansk ordbok under redaktion B. Kjærulff Nielsen, utgiven på det danska Gyldendals (finns även ett Gyldendal forlag i Norge), inte utan att jag vill märka hur ytterst precisa de varit i sina översättningar och textförklaringar, ibland som jag också får en mördande känsla att de lyckats just inbegripa de flesta av orden till mina yttersta stickprov, men lutar kanske å andra sidan lite åt det subjektiva och förhastade i saken. Däremot är kanske nämnda ordbok inte så himla bra på modern engelska och engelskt talspråk, om jag således skulle säga Stor men något klassisk, för att även på sina ställen kännas lite slentrianmässig, främst vad gäller hänvisningar. Den är nog tydligt upplagd, och den tjänar sitt epitet och kan på allt sätt benämnas Stor. Även bra på en massa riktigt ovanliga ord som än inte låter sig klassas som det mest udda i fackterminologin, att den i många avseenden känns som ett aktningsvärt alternativ till bl.a. Kunnskapsforlagets storsatsning. Intressant må det även vara att konstatera hur Kjærulff Nielsens sedermera blivit uppdaterad på Gyldendal och kunnat ta en annan väg än Svenkerud valde, efter varsin bearbetning känns de inte mer av samma bok, speciellt när jag ser på urvalet facktermer och exempel som verkar skilja en del. Samma mycket exakta, så träffsäkra nyansering vill jag än finna i Gads ordbok under Ole Lindegård Henriksen, en ordbok som därtill är mycket lätthanterlig och överblickbar, som vill locka till extra bläddrande. Sådant som ingalunda saknas hos Norstedts, men jag blir kanske än lite väl bortskämd med svenskan för att fullt bry mig att åtnjuta den rätt avtappad och jämt orka uppfatta värdet med nyanserna, riktigt fullt ut, om jag liksom lite onödigt börjar skynda på i mitt bläddrande, eftersom jag åter smått vill börja närma mig den i Kunnskapsforlagets regi och så närbesläktade, jämför, genast som de är två goda, välanpassade tvillingar. Alltmera, jag vet inte ens hur jag skall sluta denna cirkel från tankens urgröpta hål.

Och visst kan det vara bra att bekanta sig med olika ordböcker, ypperligt t.ex. på ett bibliotek, innan man väljer sin egen, för de skiljer sig verkligen en hel del. Det är direkt en stor missuppfattning om man tror att ordböcker är ungefär på ett likartat sätt uppställda, de skiljer sig påfallande vad gäller ordval, antalet översättningar, hur man finner nyanser, anger hänvisningar, kategoriserar användningsområden, skiljer brittiskt från modernt och amerikanskt, anger dess uttal, än hur man gör med alla exempel. Inte minst med att kunna tala om ett hängivet engagemang, om det lyser igenom. Ingen är ju genomgående bra på allt. Ett sådant utrymme finns inte ens till förfogande. Så säkert inte en alltför dum idé att ha ett par egna, att man kan lite växla. Liksom det är fördömt att tillhöra dem som ärvt en ordbok, kanske av en så där måhända trettio, fyrtio år gammal utgåva, och envetet använder den, vägrar att införskaffa någon mer. När t.ex. det danska förlaget Gad har en kampanj, att kunder kan komma till dem med sina gamla ordböcker och därmed få rabatt på nya, såsom rakmaskinsfabrikörer och -försäljare också gjort med dessa skäggstubbsavlägsnare, men inte helt överraskande som Gad lär ha fått in t.ex. J. Kapers Dansk-norsk-tysk Håndordbog från 1917. En som jag iofs inte skulle ha avstått ens för pengar. De gamla kan gärna hänga med och jag gillar stundom att bläddra i riktigt urgamla, sådana över 100 år till exempel, men de kan ju gott hållas lite i skymundan vad gäller ordinärt bruk, istället bli framtagna vid givna tillfällen när det behövs av en speciell kulturhistorisk giv. Men ni som kommit så här långt i nämnda artikel, måtte kanske ändå inte höra till de gamla ordböckernas partidelegation, vet naturligtvis vikten av variation, inte minst huruvida det råkar handla om professionellt skrivande, av översättningar eller med allvärldens viktiga inlagor som skall till, vad helst av uttryck. Likaväl som det ofta är med ordböcker, ett gissel, ett hjälpmedel, men ändå av lite roliga, goda och intressanta tjänare där. Och vilka av böckerna väljer jag slutligen, må kanske förbli osagt, ett sådant val kan vara lite personligt och hemligt, skämt åsido. Försökte egenhändigt översätta en del provsnuttar från mina två romaner, som ju kanske är till små prosalyriska ordhelveten framtagna, men ordböcker hjälper inte så mycket när det handlar mer om en poetisk melodi än om ett precist innehåll. Måste jag kanske slutligen kolla på en Webster’s Compact Rhyming Dictionary, men det är liksom mest ruttet att ty sig till en sådan. När av compact ens, som likaledes intar ironiens hemvist.

Påstår
Stefan Hammarén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #9 2003

Stefan Hammarén

Dålig struktur

Engelsk ordimport och några ordböcker

Thommy Sjöberg

Sandemose, Öppen ateljé och Åkerbokonstnärerna på norra Öland

Opinions-
undersökning eller visst är det skönt med läder

Mikael Bäckman

En adopterad flicka

Likriktningen fortsätter

Michael Ståhlberg

Feministerna har segrat

Den överspelade feminismen

IQ plus Ras är en realitet

Moist and Moaning

EU är ett hot mot demokratin

Mina politiska memoarer del 1

Nätdeckare

Jan Eric Arvastson

Artiklar

Rasismen i USA

Reportage

Svensk-Kubanska Föreningen

Essäer

Charles Dickens — en konservativ betraktare av samhället

Barbara Voors författarskap

Kåserier

Gångtunnlar

Hastighets-
övervakning II

Konst

Eddie Figge

Konstutställning på Solna bibliotek

Stefan Whilde — Nationellt upprop mot förtrycket av konsten (extern länk)

Kultur

Utställningar på Kulturhuset

Politik

Michael Moore

Terrorism

Benny Carlson — Ouvertyr till folkhemmet — Wagnerska tongångar i förra sekelskiftets Sverige

Jan Linder

Böcker

Oscar Hemer & Lasse Berg

Dennis Ernst — I ensamhetens land

Hjalmar Söderberg

Festival

Trewetha Records Goes Bananas

Musik

Devin Townsend Band — Accelerated Evolution

Dionysus

Joe Jackson

Killer Mike

Kort om Blur

Musikkrönika — The Four Tops

Nya svenska skivor

Om Sam Phillips gärning

Radiohead — Hail to the Thief

Soul och House

Super Furry Animals — Phantom Power

The Detroit Cobras

The Raveonettes

The Thrills

The Warlocks & Kings of Leon

Turbonegro — Scandinavian Leather

Van Morrison — Philosopher’s Stone

Wire — Send

Filmer

På TV

Dokumentär — Sergio Leone — Once Upon a Time

The Agency

Virus i paradiset

Livet, universum och Douglas Adams

Trinity — Djävulens högra hand

Mat & Dryck

Köttfärs på vårat vis