Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Kåseri

Kompisar från förr

En höstkväll i en busskur mitt emot Lundeq., alltså vid Fyrisån i Uppsala, frågade jag en man som var smal, kortvuxen, långhårig och allmänt sjavig om han hade hasch. Jo, det hade han, och mot en ringa penning, ca 20 spänn, fick jag en sockerbitsstor brun mentoldoftande bit hasch.

Nästa dag i skogen. Längst upp i en backe i ett elljusspår, okunnig om hur man gjorde tryckte jag ner hela biten i piphuvudet och efter flera misslyckade försök att få fyr på den, så lyckades jag. Rök som jag ivrigt inhalerade, och som slingrade sig ner i lungorna och ut i blodet, och upp i hjärnan, tvingade mig att sätta mig ner vid en trädstam för benen hade blivit så långa och ostadiga, som på en nyfödd kalv.

Sen: ruelse — ack, mor och far, vad har jag gjort, gått och blivit narkoman? Så ledsna ni kommer att bli! (Och det blev de förstås, sommaren därpå, när jag påtänd på två LSD-tripper utspädda med ett helrör whisky svamlade i telefonen att jag inte ville leva. Det ville jag visst — det var bara bullshit, för att blidka dem när jag glömt att leverera ena bilen till en verkstad i Ängelholm, och inte svarat i telefon på hela förmiddagen, eftersom jag var djupt sövd på droger och sprit. Men of good fortune, often can’t do anything.)

När jag kom ut ur skogen till p-platsen, stod en tvådörrars 142:a där med en ensam man bakom ratten, och min första tanke var: är det en snut? Är jag förföljd? Förbereder de ett tillslag?

Gick hem längs höstsoliga villagator, nerver spända till det yttersta varje gång jag hörde en bil närma sig bakifrån. ”Hallå, stanna!” I min livliga fantasi var det bara en tidsfråga innan en polis ropade på mig, men jag klarade mig hem. Men givetvis var inte faran över. I min paranoida hjärna.

Eftermiddagen tillbringade jag i mitt hyresrum, spelande skivor, tittande ut genom fönstret, lyssnande efter steg och en knackning på dörren. Frampå kvällen förstod jag att jag var utom fara. Lättnadens suck.

Våren därpå:

LP:n Abraxas med Santana; jag kunde sitta och titta hur länge som helst på omslagets storbröstade, svarta kvinna som satt tillbakalutad i luften med särade ben ovanför ett solbelyst terrasslandskap i Mexico eller varför inte Afrika?

Det var tung brass vi rökte. Från Nepal. Jag fick hallucinationer.

När jag vände blicken från de svarvita korna på den gröna ängen på Pink Floyds LP Atomic Heart Mother förvandlades Ola till en halvliggande ko med en potatissäck om benen i den fåtölj i vilken han halvlåg med en filt om benen.

Insidan på live-LP:n Four Way Street med Crosby, Stills, Nash & Young visade ett svartvitt foto med gruppen sittande på bänkar i ett omklädningsrum, men när jag tittade på det övergick det svartvita i färg och jag sa till Ola att jag tittade på färg-tv. ”Snacka med dem”, föreslog han och jag pratade med Crosby, Stills, Nash & Young och ser hur David Crosby börjar röra på läpparna, men givetvis kommer det inget ljud över dem.

En annan gång har jag ögonlocken slutna och är långt borta, och i en inre syn befinner jag mig i en indisk by, jag är ett spädbarn och mot mig genom ett led av bybor kommer en gammal vitskäggig man.

******

Hörru Pimmen, ”don’t bogart that joint, my friend, pass it over to me”.

Pimmen var min filosofkompis 1976 till -83. Vi diskuterade Alan Watts, Castaneda, och Guru si och Guru så.

Men vi hade umgåtts redan i Båstad sommaren 1971. Pimmen påstod att jag då hos Micke L. hade vänt mig till honom och genom musiken och haschdimman sagt: ”Jag är faktiskt Jesus.” Fråga: varför får alla påtända idioter för sig att de är Jesus eller Gud?

Pimmen var insnöad på två saker: Castanedaböckerna och Neil Young. Han var ingen dumsnut. Åtminstone tog han en examen på Handelshögskolan. Så helt bombad kan han inte ha varit. Detta får en att undra över informationen i Det Bästa och den från den svenska staten — om att cannabis gör en seg i kolan och ödelägger ens liv. Så enkelt är det nog inte. Man måste nog ha förutsättningar för det innan. Dvs. vara en planta i en intellektuellt ganska steril miljö för att kunna bli ännu dummare än vad man redan är. Har man däremot en viss medfödd IQ plus hämtar näring ur en intellektuellt fertil jord, så behöver det inte alls gå illa.

Låt mig avsluta med Ernst Jünger:

”Det vågspel vi inlåter oss på, när vi använder droger, består i att vi rubbar på en av tillvarons grundpelare, nämligen tiden. Förvisso på olika sätt: Beroende på om vi bedövar eller stimulerar oss, förlänger eller komprimerar vi tiden. Detta hänger i sin tur ihop med vårt rumsliga beteende: å ena sidan en strävan att stegra aktiviteten, å den andra den magiska världens stela orörlighet.

Om vi jämför tiden med en flod, vilket man gjort i alla tider, så tycker den som intagit stimulantia att den blir smalare, flyter fortare, forsar fram i virvlar och kaskader. Tankar, mimik och gester rättar sig därefter, den som är berusad på detta sätt tänker och handlar snabbare och impulsivare än den som är nykter, och han är också mer oberäknelig.

Under påverkan av narkotiska medel däremot går tiden saktare. Floden flyter lugnare; stränderna träder i bakgrunden. Då bedövningarna börja verka, flyter medvetandet omkring som i en båt på en sjö, vars gränser inte längre går att skönja. Tiden förlorar sina stränder, den blir till hav.

Det leder till de ändlösa opiumdrömmar som de Quincey beskriver. Han tycker sig ’ha varit begravd under årtusenden inuti eviga pyramider’. I ’Suspiria de Profundis’, en essay-samling som utkom ett kvartssekel efter ’En engelsk opieätares bekännelser’, gör han en återblick på denna oerhörda utvidgning av tiden och säger att inte en astronomisk måttstock skulle räcka till att beskriva den …”

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #10 2003

Stefan Hammarén

Av det perfekta recensionsobjektet

Ett knippe udda recensioner

Stefan Whilde — Guide till lidelse & laglöshet

Thommy Sjöberg

Mellan Byxelkrok och Byerum

Michael Ståhlberg

Kompisar från förr

Vikten av korrekt information

Ulf Thorén

Två Fröding för en Selma

Länkar

Rekommenderade hemsidor

Essäer

Ola Hansson — en stor diktare

Verner von Heidenstam

Oscar Levertin

Det kristna budskapet

Människokärlek och humanitet

Kristna kyrkornas budskap

Gud i själva sökandet

James Redfield

Artiklar

Tommy Hansson reaktionär eller?

Hard Rock Café Stockholm

Hard Rock Café

Kåserier

Salomon Schulman

Trängselavgifter & biltullar II

Ålderskrämpor

Journalistik

Tony Parson

Ny bok om DN

Politik

Den underliga kritiken mot demokratin

Den fattiga delen av USA

USA:s fula baksida

Göran Mjöberg — Amerikansk gryning

Arkitektur

Nya Kista Centrum

Rinkeby Torg 2003

Böcker

Arto Paasilinna — Världens bästa by

Thage G. Peterson — Olof Palme som jag minns honom

Böcker om förändringar i livet

Nya noveller med Lars Ardelius och Roy Jacobsen

Tidskrifter

Moore

Musik

Andrew W.K. — Wolf

Barbara Dickson

Bob Dylan — Rolling Thunder Revue

Broder Daniel

CD-priserna sänks i USA

George Jackson & James Carr

Gorky’s Zygotic Mynci — Sleep Holiday

Iron Maiden — Dance of Death

Ken — Inblicken

Kort om musik

Kraftwerk — Tour de France Soundtracks

Marianne Faithful går vilse i det moderna

Moodymans jazzsoul

MTV fyller 20 år

Musik från New York

My Morning Jacket — It Still Moves

Neil Young — Greendale

Om musiklyssning

Peter LeMarc

Rap-musik tortyrredskap i Sydafrika

Raveonettes — Chain Gang of Love

Retro II

Rick Renström — En djävel på gura

Rough Trade Shops — Post Punk 01

Soulguden Smokey Robinson

Tobias Sammet’s — Avantasia — The Metal Opera Part 2

Filmer

På TV

Hundhotellet

Mat & Dryck

Caol Ila

Fläskfilé med ananas och banan

Åkerbärslikör