Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musikkrönika

Blue Öyster Cult — The Story

Donald Roeser och Albert Bouchard möttes på Clarkson College i N.Y. De två presenterades av Bruce Abbott.Jamsession! Tillsammans med Abbott och två andra vänner bildades bandet The Disciples och de spelade på College fester och på lokala ölpubar. Efter ett år så bytte de namn på gruppen till Travesty. De orkade inte med skolan samtidigt som de spelade i bandet, så de beslutade sig för att hoppa av College så de kunde ägna sig åt musiken på heltid. Efter ett tag så splittrades även Travesty och Donald och Albert gick skilda vägar för ett tag, Albert fick ett erbjudande att spela med ett band i Chicago så han flyttade dit medan Donald blev kvar i New York. Efter en tid så flyttade Albert tillbaks till New York, det gick inte så bra med det nya bandet. Medan Albert var i Chicago så spelade Donald med ett litet band i New York och han träffade även Sandy Pearlman som skulle komma med influenser och idéer i framtiden.

1967 träffades Wiesenthal, Donald, Albert, Allen och Andew Winters genom en annons från Sandy Pearlman. Pearlman döpte konstellationen till Soft White Underbelly, och snart hade de spelningar runt om i New York musiken var improviserad blues jam och sången stod Albert och Donald för. Genom Pearlman’s kontakter fick de agera förband åt artister som Muddy Waters och Grateful Dead och när de spelade på dessa föreställningar kom de på att de måste ha en leadsinger Les Braunstein fick den platsen.Eric Bloom Hösten -68 så gick Jac Holzman president på Elektra Records på en av deras spelningar han skrev kontrakt med bandet på stället. När de var ute och köpte utrustning till bandet så träffade de Eric Bloom, han jobbade i en affär som hette Sam Ash Music. Soft White Underbelly — SWU — hade en spelning på kvällen och deras P-A (ljudanläggning) var rätt undermålig så de frågade Eric Bloom om han hade lust att låna ut sitt P-A till dom. Han kom ner till spelningen och riggade upp sitt P-A och då lärde de känna varandra och de kom underfund med att de hade mycket gemensamt och han blev deras ”Soundman”. I början av 1969 gick SWU in i studion för att spela in deras fösta skiva, då blev det en fnurra på tråden mellan Braunstein och resten av bandet, bandet var inte nöjda med Braunstein’s prestationer och Braunstein beslöt sig för att lämna bandet och skivan kunde inte göras klar, den var nästan färdiginspelad. Nu blev det en akut kris i bandet de sökte desperat efter en ny sångare, då kom Allen underfund med att han hade hört ett band där Eric sjöng med ett band som hette Lost and Found, han ansåg att Eric kunde bli en tillgång för bandet och föreslog att Eric skulle ta över efter Braunstein, april 1969 fick Eric en förfrågan om han ville vara med i SWU. En ny sångare löste dock inte problemen med Elektra.

De ansåg nämligen att Braunstein var ”östkustens Jim Morrisson”, att hans röst och personlighet låg till grunden för bandet. Elektra var svåra att övertyga, men efter lite övertalning så gick Elektra med på att i alla fall lyssna på den nya sångaren Eric. Och de beslöt sig för att ge SWU en chans.

Eric ledde in bandet på nya musikaliska vägar, med lite mer psykedeliska och det typiska San Fransisco soundet fick bandet lite mer Rock ’n’ Roll personlighet. Efter en spelning där allt gick snett, en katastrofal, pinsam spelning som gav dåliga rubriker i tidningarna beslöt man sig för att bandet måste få ett nytt namn. De döpte om sig till Stalk-Forrest Group och i februari 1970 åkte de till Kalifornien för att spela in en skiva i Elektras studio i Los Angeles.

Där fick Pearlman en ingivelse att ”döpa om” bandmedlemmarna och alla förslag avvisades utom ett, nämligen ”Buck Dharma”. Så nu fick Donald heta ”Buck Dharma”. Bandet återvände till New York och där begick man en hel del misstag och Elektra blev frustrerade och bröt deras kontrakt.

Andy Winters var inte tillräckligt seriös och han sparkades, då tog Albert Bouchard kontakt med sin bror Joe Bouchard och frågade om han hade lust att gå med i deras band. Bandet gick knappt runt ekonomiskt och när Joe kom med i bandet tog han kommandot direkt.Blue Öyster Cult — Blue Öyster Cult. Han gjorde så bandet fick flera spelningar och finputsade soundet, en vändpunkt kom när bandet skulle spela på en privat fest och en av åskådarna, David Lucas, blev smått imponerad så han erbjöd sig att låna ut sin studio till bandet. De använde studion till att spela in ett par demoband, snart hade de fått kontrakt med CBS. Det var Sandy Pearlman som presenterade dem som Blue Öyster Cult. Bandet var inte nöjda med deras nya namn men de accepterade det och nu förberedde de sig för att spela in deras första skiva. Januari 1972 släpptes debutskivan och tack vare en låt som hette Cities on Flame så kom de in på top 40 listan.

De fick också sin ”logo” Blue Öyster Cult’s logo. gjord vid den här tidpunkten ett kors med en punkt i mitten samt som en ”krok” i det nedersta strecket. Bandet bestod nu av Buck Dharma: Lead Guitar & Vocals, Eric Bloom: Lead Vocals & Keyboards, Albert Bouchard: Drums & Vocals, Joe Bouchard: Bass & Vocals, Allen Lanier: Rhythm Guitar & Keyboards. Men strax efter att skivan hade släppts var de ute på sin första av många och långa turnéer.

Blue Öyster Cult — Tyranny and Mutation.De fick agera förband till band som Mahavishnu Orchestra och de spelade ju inte alls samma sorts musik, men så fick de vara öppningsband till Alice Cooper och då fick de lära sig hur man uppträdde inför en stor publik. Tack vare de långa turnéerna så fick de skriva texten till deras andra album när de var ute på turné. Den första plattan speglar bandets rötter och ger vissa ekon av SWU och SFG. Tyranny and Mutation deras andra album fick ett tyngre sound.

Blue Öyster Cult — Secret Treaties.Nu började hela bandet skriva låtarna ihop. 1974 kom Secret Treaties deras tredje album fick bra kritik i pressen med låtar som M.E. 262 och Harvester of Eyes var man nu tyngre än nånsin.Blue Öyster Cult — On Your Feet or On Your Knees. Nästa skiva som släpptes var On Your Feet or On Your Knees en närmast odödlig live skiva. Nu fick bandet göra sin första turné ute i Europa och de spelade bl.a. på konserthuset i Stockholm. Nästa gång de befann sig i skivstudion var när de spelade in Agents of Fortune den skivan hade fått ett lite annat sound, det var inte längre det råbarkade Rock ’n’ Blues soundet.Blue Öyster Cult — Agents of Fortune. Men skivan var full av bra låtar t.ex. Don’t Fear the Reaper som gjorde att de kom in på 12:e plats på billboardlistan och Agents blev den första skivan i raden som sålde guld.

Don’t Fear the Reaper släpptes på singel och sedan den dagen var ingenting sig likt längre, att ha fått gått som något sorts ”hemligt” band så var man nu på förstasidorna i musikpressen.

De skaffade sig lasrar som de hade på konserterna, det var mycket spektakulärt men det hade en baksida — det visade sig att några i publiken blev skadade av tillfällig blindhet när laserstrålarna träffade dem i ögonen. Nu var lasershowen en dyr historia, för att driva den så var man tvungen att ha med en lasertekniker som skötte lasrarna och det krävdes mycket utrustning för att få lasrarna på plats. OHSA, ett statligt verk, skickade ut inspektörer för att kontrollera hur lasrarna sköttes p.g.a. att folk drabbades av tillfällig blindhet. Många kommer ihåg BÖC just för sin lasershow, men det blev för mycket när OHSA la sig i hela tiden och man beslöt sig för att skippa lasershowen.Blue Öyster Cult — Spectres. Nästa skiva Spectres tog ett helt år att göra färdig p.g.a. det långa ihärdiga turnerandet. När den väl släpptes fick den ett ljumt mottagande eftersom många av hardcorefansen tyckte att skivan var för snäll. Skivan sålde rätt bra ändå, den innehöll bl.a. låten Godzilla som senare blev en monsterhit. Bandet var nu så samspelat och de kände varann utan och innan så de var svåra att slå på scenen.

Blue Öyster Cult — Some Enchanted Evening.Man beslöt sig för att släppa ytterligare ett live album Some Enchanted Evening den innehöll den ultimata versionen av deras låt Astronomy; skivan sålde Platina och de fick lite idéer till nästa studioalbum.Blue Öyster Cult — Mirrors. Bandet beslöt sig för att ta in lite färskt blod och valde att inte jobba med Sandy Pearlman och Krugman, oturligt nog så visade det sig att den de hade valt att producera nästa album var Tom Werman han gick inte så bra ihop med BÖC och skivan Mirrors blev en besvikelse både för gruppen och för fansen, Werman hade tidigare jobbat med Cheap Trick och Ted Nugent. Nu ansträngde man sig för att nästa platta skulle bli bra och man slickade såren efter Mirrors skivan, så återupptog de kontakten med Sandy Pearlman, nu skulle man inte göra om samma misstag och Werman blev inte anlitad igen. Man beslöt sig för att gå tillbaks och bli BÖC igen och ingen kommersiell hitmaskin som Werman försökte få dem att bli. Under tiden hade Sandy Pearlman blivit manager åt Black Sabbath och det resulterade i att Martin Birch som producerade Heaven and Hell åt Black Sabbath anlitades för nästa album.Blue Öyster Cult — Cultösaurus Erectus. BÖC arbetade bra ihop med Martin Birch han tog fram deras bästa sidor och Cultösaurus Erectus blev väl mottagen av fansen och media. De formligen älskade plattan och nu var man tillbaks på den inslagna vägen. Man hamnade på 14:e plats på Engelska topplistorna men skivan sålde inget vidare i USA eftersom Pearlman var manager åt både BÖC och Black Sabbath så var det ju en god idé att låta de två banden spela ihop på samma turné. Så gav man sig ut på The Black and Blue Tour. Blue Öyster Cult — Fire of Unknown Origin.Sedan var det dags att göra nästa skiva Fire of Unknown Origin den kom in på top 40 listan. BÖC hade tidigare fått en förfrågan om de ville medverka med musik till den animerade filmen Heavy Metal de skrev flera låtar men Hollywood beslöt sig för att bara använda en låt, och den låten hette Veteran of the Psychic Wars resten av låtarna utgjorde grunden till Fire skivan. Nu hade Albert Bouchard börjat få problem, och började bete sig illa. Så när det åter blev dags att turnera igen så kom Albert Bouchard sent till ett par spelningar och då var måttet rågat och han fick sparken. Och här slutar berättelsen, Blue Öyster Cult spelar fortfarande ihop fast det är bara tre av medlemmarna kvar från glansperioden, nämligen Buck Dharma, Eric Bloom och Allen Lanier och i december ska de på turné i Tyskland tillsammans med Uriah Heep.

Andra musikkrönikor av Dr. Rock
Hjärnblod | Mountain | Budgie | Nektar | Historien om Journey | Uriah Heep | Hawkwind — The Story | Pink Cream 69 — The Story So Far … | Nazareth | Deep Purple — The Story | Gamma Ray — historien så här långt | Historien om Steeleye Span

Information om bilderna
Jamsession! | Eric Bloom

Om Dr. Rock |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2003

Stefan Hammarén

Märkliga recensionbojekt, samt The wood book

Mikael Bäckman

Sex år och svensk hora

Thommy Sjöberg

Golf

Limerickar

Brazzaville (av Mikael Bäckman)

Essäer

Lotta Lotass — Aerodynamiska tal

Bruno K. Öijer

George Simenons tänkande kommissarie Maigret

Artiklar

Feminismens många ansikten

Kritik av vägavgift

Kritikern som skriver

Kommentarer

Ankdammen i Sverige och Dr. Phils hyckleri

Dr. Indies politiska kommentarer II

Svensk tilltro på samhället

Konst

Magasin 3

Sven X Erixson på Liljevalchs

Böcker

Ärlans Förlag

Stephen Hawking — Universum i ett nötskal

En kritiker av rang talar

Robert Muchembled — Djävulens historia

Patricia Cornwell — Porträtt av en mördare (Jack Uppskäraren — Fallet avslutat)

Musik

Musikkrönika

Blue Öyster Cult — The Story

Afrotronic 2

Bad Cash Quartet

Basement Jaxx — Kish Kash

B.B. King

Black Rebel Motorcycle Club

Hot Hot Heat — Make Up the Breakdown

Josh Rouse — Love Vibration

Mad Lee Riot

Memphis Minnie

Pulps sista strid

The Strokes — Room on Fire

The Verve — Remixed 2

Filmer

På TV

Vita Huset

Intervjuer

Presentation av Vänster.nu

Intervju med Vänster.nu

Sport

Karjala Cup — Fiasko