Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Rapport
i ämnet Samhällskunskap

Israel = konflikt?

1.HISTORIA

1.1 Palestina

I Palestina bodde före 1880 färre än 25 000 judar, varav två tredjedelar i Jerusalem. Den överväldigande majoriteten av befolkningen var araber. Länder i fickformat ”Det var i varje fall inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina” … ”och att vi kom och kastade ut dem och tog deras land ifrån dem. De existerade inte.” Golda Meir.

Parternas i konflikten, judars och palestiniers, anspråk på landet är djupt rotade i den äldre historien Yassine, A. -Q.

1.2 Tidig historia

Palestina styrdes av araberna i nästan nio århundraden från 637 till 1517 då det blev erövrat av det turkiska osmanska (ottomanska) imperiet. De följande fyra århundradena av osmanskt styre innebar en period av stagnation för landets utveckling Turkarna överlät en stor del av administrationen på inhemska ledare mot att dessa såg till att skatter betalades till den turkiska huvudstaden Istanbul. (Länder i fickformat)

1.3 Sekelskiftet

Under den senare delen av 1800-talet började judar göra upp planer på en kolonisering av Palestina. Man hade från början enbart religiösa avsikter, eftersom många judar ville komma till Palestina för att få dö där. I och med sionismens tillkomst fick invandringen en politisk innebörd, och när turkarna insåg att Palestina och då särskilt Jerusalem var målet för sionisternas ambitioner, fastställde de att Jerusalem och dess omgivningar skulle ges speciell status. (Yassine A. -Q.)

2. SIONISMEN

2.1 Dreyfus och Hertzl

1894 dömdes i Frankrike den judiske officeren Alfred Dreyfus på lösa grunder för spioneri av en militärdomstol till avsked och förvisning. Det var först sedan en av konspiratörerna erkänt och den verkligt skyldige, en högadlig major vid namn F.W. Esterházy hade flytt till England som Dreyfus blev frikänd på alla punkter i en ny rättegång 1906 Den starka antisemitismen var grundorsak till anklagelserna och domen 1894.

Journalisten Theodor Hertzl hade bevakat rättegången mot Dreyfus, blivit skrämd av antisemitismen och gav ett par år efteråt, 1896, ut sin bok Judestaten. Hertzl såg ingen annan utväg än en egen stat för judarna. 1897 sammankallade han en konferens med 206 deltagare i Basel. Där bildades den världssionistiska rörelsen med huvudkvarter i Wien. Svensson, Evert

2.2 Sionismens mål

Utdrag ur ”Deklaration från första världssionistiska kongressen”

Sionismens mål är att skapa ett hem för det judiska folket i Palestina skyddat av folkrätten. Kongressen avser att använda följande medel för att uppnå detta mål:

  1. Att enligt lämpliga riktlinjer befrämja bosättning i Palestina av judiska bönder, hantverkare och handelsmän.
  2. Att organisera och förena hela judendomen genom lämpliga institutioner, lokala och allmänna, i enlighet med varje lands lagar.
  3. Att förstärka judisk känsla och nationell medvetenhet.
  4. Att ta förberedande åtgärder för att få det regeringsstöd som är nödvändigt för att uppnå sionismens mål.

(Yassine A. -Q.)

2.3 Plats för judarnas land

Palestina var från början inte det enda alternativet för den judiska staten. Hertzl kunde tänka sig Argentina men även Uganda och Kongo diskuterades. Men Hertzls ”efterträdare” för de sionistiska idealen, Chaim Weizmann tvekade aldrig. Palestina var judarnas hem. Weizmann kunde genom tur, målmedvetenhet och skicklighet skaffa sig ett nätverk av kontakter av tidningsmän, politiker och andra resursstarka personer framförallt i Storbritannien. Och i det nätverket lyckades han dra i rätt tråd vid rätt tillfälle.

2.4 Weizmann

Chaim Weizmann, en rysk jude, var under 1900-talets första hälft den outtröttlige aktivisten och pådrivaren för en sionistisk stat. Han studerade kemi i Schweiz och Tyskland och därefter vid universitetet i Manchester i England. Hans självbiografi Trial and Error (i svensk översättning Ett liv i kamp för Israel) kan ses som en grundbok i lobbying. Och han lyckades även att dribbla Balfourdeklarationen i mål. Altan, B.

3 BALFOUR

3.1 Första världskriget

När första världskriget bröt ut och Turkiet slöt upp på Tysklands sida uppmuntrade den brittiska regeringen och dess allierade, araberna att göra uppror mot turkarna. Britterna gav dem flera löften om att vid krigsslutet erkänna deras självständighet och oberoende från Turkiet. Löften innefattade också löfte om självständighet för Palestina. Men när turkarna drog sig tillbaka från Palestina under första världskriget ledde det inte till någon självständighet eftersom britterna i ett brev till sionistiska judar den 2 november 1917 givit ett motsatt löfte. (Yassine, A. -Q.)

3.2 Deklarationen

Detta brev, kallat Balfourdeklarationen, skrevs av Arthur James Balfour, den brittiske utrikesministern, till Lord Rothschild (en ledande industriman och framträdande jude, ordförande för Sionistfederationen) och genom detta brev ändrades historiens gång i Palestina och resten av Mellanöstern.

Utdrag:

”Hans Majestäts regering betraktar med välvilja upprättande av ett nationalhem i Palestina för det judiska folket och kommer att göra största möjliga ansträngningar för att främja detta mål, varvid det naturligtvis faller av sig själv att ingenting kommer att företagas som skulle inkräkta på i Palestina befintliga icke-judiska samfunds medborgerliga och religiösa rättigheter och politiska ställning i något som helst annat land.”

3.3 Befolkningen i Palestina

Den brittiska regeringen förklarade i flera politiska uttalanden att deklarationen ”inte behöver väcka bestörtning hos den arabiska befolkningen i Palestina” för den innebar inte att en judisk stat skulle skapas eller att de palestinska araberna skulle underordnas de judiska immigranterna. Men oavsett vad som var meningen med det judiska ”nationella hemmet” så var den ur laglig synpunkt ogiltig, moraliskt förkastlig och politiskt en ständig källa till konflikt. Palestiniernas åsikt efterfrågades inte och gavs heller aldrig. Palestiniernas befolkning utgjorde vid den tiden mer än 90% av befolkningen och gjordes ovidkommande genom att de endast benämndes som ”ickejudiska samfund”. (Yassine A. -Q.)

Storbritannien hade 1917 inga som helst befogenheter över området, och palestiniernas rättigheter blev helt överkörda. Även bland samtidens judar fanns det många opponenter. En av dem (Sir Edwin Montagu) skrev:

”Jag bestrider att Palestina idag associeras med judarna eller skall betraktas som en lämplig plats för dem att bo på. De tio budorden överlämnades till judarna på Sinai, och det är sant att Palestina spelar en stor roll i judisk historia, med det gör det också i modern muhammedansk historia, och efter judarnas tid har det förvisso en större betydelse än något annat land i den kristna historien.”

(Altan, B)

Balfourdeklarationens författare skrev i ett memorandum till Lord Curzon som snart skulle efterträda honom som utrikesminister:

”För i Palestina har vi inte ens för avsikt att gå igenom formaliteten att ta hänsyn till landets nuvarande invånares önskemål … De fyra stormakterna har tagit ställning för sionismen. Och sionismen, må den ha rätt eller fel, vara god eller dålig, är djupt rotad i uråldriga traditioner, i dagens behov, i förhoppning om framtiden som är av mycket större betydelse än önskemålen och de förutfattade meningarna hos de 700 000 araber som f.n. bebor detta uråldriga land”.

(Yassine A. -Q.)

Balfourdeklarationen blev startskottet för den judiska kolonisationen i Palestina, och judarna inriktade sig på en storskalig invandring i Palestina samt uppköp av land. Invandringen fick god draghjälp av Winston Churchill som var ansvarig för det brittiska kolonialministeriet och 1921 tog över de arabiska områdena från utrikesministeriet. (Altan, B.)

4. NATIONERNAS FÖRBUND

4.1 Förmyndarskap

Nationernas förbund som bildades efter första världskriget rekommenderade i NF-stadgans Artikel 22 ett mandatsystem som innebar att utvecklade länder genom förmyndarskap skulle assistera sina (mindre utvecklade) mandatområden till en framtid med självständighet som mål. De arabiska områdena fördelades på Storbritannien och Frankrike. Irak, Transjordanien och Palestina blev brittiska mandat, medan Libanon och Syrien skulle handledas av Frankrike.

4.2 Palestinamandatet

Nationernas Förbund antog den 24 juli 1922 det slutliga textförslaget till Palestinamandatet som hade Balfourdeklarationen som grund. Weizmanns ansträngningar i NF hade lönat sig. Han hade rest, sammanträtt, ätit luncher, skrivit brev och fördragsutkast och deltagit i konferenser med ett enda mål: att få ett internationellt erkännande av Balfourdeklarationen. (Altan, B.)

Palestinamandatet krävde av mandatmakten att denna inte bara underlättade för judisk invandring och överförande av mark till judar, utan också försatte ”landet i sådant politiskt, administrativt och ekonomiskt skick och säkerställde upprättandet av ett judiskt nationellt hem”. Artikel 4 i mandatet bemyndigar en Judisk Byrå att deltaga i landets styrelse. (Yassine A. -Q.) Mandatet förbisåg helt att inrätta ett motsvarande palestinskt organ med samma status. (Altan B.)

4.3 Protester

1920 och 1921 förekom antijudiska utbrott bland Palestina-araberna men under resten av 1920-talet rådde ett lugn på ytan men allt större grupper inom det arabiska samhället började förstå att de sionistiska planerna hotade den arabiska självständigheten. En dispyt om klagomuren i Jerusalem 1929 resulterade i ett häftigt utbrott som slutade med 220 dödade och 520 sårade. Militära styrkor fick sättas in för att de brittiska trupperna skulle få kontroll över läget. Det uppstod nu ett återkommande mönster som bestod i att en kunglig brittisk undersökningskommission som skickades till Palestina insåg konsekvenserna av oroligheterna och orättvisorna i de sionistiska planerna, åkte hem till London och avgav rapport. Därpå följde ett aktstycke från den brittiska regeringen som skulle dämpa orimligheterna i den tidigare politiken. Sionisterna med Weizman i spetsen använde alla sina kontakter för att vrida utvecklingen ”rätt” igen och allt blev som tidigare. (Altan, B.)

I början av 1930-talet gjordes försök att organisera olika grupper av Palestina-araber och 1936 bildades en ny union, The Arab Higher Committee (Högsta Arabiska Rådet). Mellan 1936 och andra världskrigets utbrott pågick en öppen revolt. Palestina-arabernas revolt 1936–1939 slogs ned av de brittiska styrkorna, understödda av sionistiska förband. De arabiska protesterna hade dock nått fram till London och en kunglig kommission, ledd av Lord Robert Peel skickades till Palestina 1937. (Altan, B.)

4.4 Judiska stödtrupper

De judiska bosättarna började också formera sig till strid genom att bilda olika gerillagrupper som under hemligt kommando i början av 40-talet utförde terroristattacker mot de brittiska trupperna. (En av ledarna var Menahim Begin som senare blev Israels premiärminister). En annan illegal judisk terroristgrupp kom att bli mycket ökänd, den så kallade Sternligan. Deras ledare Abraham Stern försökte samarbeta med nazisterna mot britterna och sköts av brittisk polis 1942 (Altan, B.)

5 DELNING

5.1 Förslag till tvåstatslösning

En kommission tillsattes under ledning av Lord Peel för att försöka hitta en lösning på konflikten mellan judar och araber. Kommissionen föreslog 1937 att judarna skulle få 19 procent och araberna 81 procent av landet. Detta förslag förkastades av båda parter. (Svensson, E.)

5.2 UNSCOP

För britterna blev situationen ohållbar. De hade egna problem i Europa och beslöt därför helt enkelt att återlämna mandatet till FN 1947. (Svensson, E.)

UNSCOP en 11 nationskommitté med justitierådet Emil Sandström som ordförande bildades. Där fanns ytterligare en svensk med, UD-tjänstemannen Paul Mohn. I direktiven stod:

”Den speciella kommittén ska utarbeta en rapport åt Generalförsamlingen och framlägga sådana förslag som den anser vara lämpliga för en lösning av Palestinaproblemet.”

Kommittén fick mandat att göra sina undersökningar varhelst den ansåg att dessa behövde göras. Judarna som fanns i uppsamlingslägren i Europa hade under diskussionen i Generalförsamlingen varit en kontroversiell fråga. De arabiska representanterna hävdade med bestämdhet att Palestinafrågan skulle behandlas separat och att den inte omfattade förföljda judar i Europa för vilka Palestina-araberna inte hade något ansvar. Men de hemlösa judarna i Europa blev ändå sammankopplade med Palestina genom den luddiga skrivningen i kommittédirektiven.

De palestinska ledarna vägrade att delta i UNSCOP:s arbete då de ansåg att FN-kommitténs direktiv inte ägde giltighet och att arabernas rättigheter var självklara enligt FN-stadgans principer och inte var förhandlingsbara.

Paul Mohn skriver:

”Det var denna inställning som låg bakom Palestina-arabernas bojkott. Den tedde sig så mycket mera beklaglig som de flesta medlemmarna i UNSCOP saknade varje förhandskännedom om problemet och var besjälade av en uppriktig önskan att bilda sig en objektiv uppfattning.”

Till Emil Sandström överlämnades mer än hundra inlagor från judiska grupper medan det från arabstaterna kom två korta skrivelser. (Altan, B.)

5.3 Delning

Kommittén föreslog slutligen att Palestina skulle delas i två stater, en judisk och en arabisk. FN:s generalförsamling antog planen den 29 november 1947 med 33 röster för (däribland Sverige) och 13 emot (bland dem samtliga arabstater). 10 stater avstod från att rösta. Den erforderliga 2/3-majoriteten uppnåddes efter kraftiga påtryckningar. Den amerikanske presidenten Truman skrev i sina memoarer:

”Jag tror inte att jag som president någonsin utsattes för så mycket propaganda och påtryckning som i detta fall. Jag irriterades och plågades av de extrema sionistledarnas envishet, som också förenades med hotelser av politisk karaktär. De ifrågasatte till och med att vi skulle utöva påtryckningar på självständiga stater för att få dessa att rösta i en viss riktning i generalförsamlingen.”

(Svensson, E.)

Kraftmätningen före omröstningen hade dragit ut så länge på tiden att en atmosfär av leda och irritation hade börjat sprida sig inom Generalförsamlingen. Mohn sade:

”Och mer än en delegat måste i sitt stilla sinne ha sagt, även om han inte vågade yttra det offentligt, att om bara inte dessa besvärliga judar och Balfourdeklarationen funnits, hade man sluppit ifrån allt detta bråk.”

(Altan, B.)

”Det arabiska Palestina blev det judiska Israel som en följd av en demografisk utrensning utan motstycke i modern historia.”

(Yassine A -Q.)

”I november 1947 antog Förenta Nationernas generalförsamling med trettiotre röster för, tretton emot och tio nedlagda, en rekommendation om delning av Palestina i en arabisk och en judisk stat. 1948 erkände Förenta Nationerna staten Israel. Arabförbundets medlemmar erkände inte denna delning. Staten Israels grundande betraktades som ett oacceptabelt ingrepp i Palestinas karaktär. Motståndet mot den judiska staten förorsakades också av islamsk antisemitism och panarabisk nationalism, som ända sedan 1930-talet kommit till uttryck i arabiska ledares positiva inställning till nazisterna.”

Jansen, H.

”1947 överlät britterna Palestinafrågan på FN. Generalförsamlingen antog i november 1947 en resolution (Nr 181) om att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta ca 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten ca 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget, men inte palestinierna och inte de arabiska staterna, som i stället föreslog en demokratisk enhetsstat i Palestina.”

(Länder i fickformat)

6. SLUTORD

Var utropandet av staten Israel 14 maj 1948 FN:s största misstag eller ett ljus i mörkret? (Altan, B.)

FN:s delningsplan den 29 november 1947 var säkert inte den bästa, men troligen den enda möjliga. Jerusalem fick särskild status (corpus separatum) och skulle stå under FN:s ledning. FN tänkte sig att det efter tio år skulle hållas en folkomröstning om Jerusalems fortsatta status men eftersom Israel aldrig godkände planen skulle FN komma att spela en underordnad roll i Jerusalem, trots att FN har varit stationerade där. (Svensson, E.)

EGNA SYNPUNKTER

Jag har under mitt arbete med denna konflikt fått en mycket större inblick i problemen i Mellanöstern. Trots att jag slutade min forskning vid staten Israels bildande kan jag nu lite mer förstå varför det blev som det blev och att det bakom så stora beslut som länders fortsatta existens finns människor som brinner för en tro och en uppfattning och lyckas med envishet och strategi få sina mål uppfyllda, men att det dessutom även styrs av slumpen och tillfälligheter.

Det är givetvis alltid flera parter i en konflikt och lika självklart är, att det inte finns något rätt eller fel, men däremot många olika uppfattningar om vad som är sanning.

Jag tycker att jag (kanske beroende på det material jag letat i) har fått en större förståelse för arabernas ställning.

Vi har i Sverige blivit mycket väl upplysta om judarnas situation. Kanske speciellt under och efter andra världskriget, kanske för att Sverige känner en skuld för att vi inte ingrep när ett folk stod inför risken att utrotas. Och kanske för att det skedde så nära oss både geografiskt och i tid.

Måtte vi aldrig glömma vad som hände då, men måtte vi också försöka förstå och respektera en befolkning som efter ingripande från ”ett tredje land” lever under en stark press och en svår situation. Att ett folk har behandlats fruktansvärt under ett krig skall inte berättiga dem att ta över ett annat folks land i ett annat krig.

Det vore förmätet av mig att säga att jag har en lösning på denna konflikt så det gör jag inte.

KÄLLFÖRTECKNING

Altan, Birgitta
Israel — demokrati med förhinder, Fagersta 1993
Jansen, Hans
Antisemitismen, Stockholm 1991
Svensson, Evert
Två folk och ett stycke jord, Örebro 1998
Utrikespolitiska institutet
Länder i fickformat, Israel
Yassine, Abdel-Qader
Palestina: Ett hemland nekas, Borås 1999

Berith Eliasson

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2004

Stefan Hammarén

Öppet (och slutet) brev om ljud och poesi

Berith Eliasson

Israel = konflikt?

Ms. Uzie

Upprop mot det moraliska förfallet på Stockholm Central!

Thommy Sjöberg

En film och skolans läroplaner

Limerickar

Kabul (av Gert Forsström)

Tasjkent (av Gert Forsström)

Hamburgsund (av Gert Forsström)

Mora (av Gert Forsström)

Lovikka (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Globalisering

Hardt & Negri — Imperiet

Bra skrivet om EU

Rörelsernas tid

Essäer

Populärkulturella författare

Jack London — Stor socialistisk författare

Och så bläddrar vi i mänsklighetens drama

Svensk filmpolitik

Konst

Björn Albelin på Jakobsberg konsthall

Christer Holmberg utställer på Ensta Krog

Böcker

Tintin

Redaktionen hyllar Hergés Tintin som fyller 75 år

Tintins äventyr

Karl-Alfred

Karl-Alfred fyller 75 år

Musik

Blur — Thank Tank

Fattaru — Jordnära

Iced Earth — The Glorius Burden

Iggy Pop — Skull Ring

Josh Rouse — 1972

Joss Stone

Komeda — Kokomemedada

Kort om Fria Proteatern

Led Zeppelin — How West Was Won

Mary J. Blige — Love & Life

Mattias Alkberg BD

Orättvist om David Gahan

Patti Smith — Land

Pink Cream 69 — Thunderdome

Rufus Wainwright — Want One

Svensk bra pop

Symphorce — Twice Second

The Concretes & The Bear Quartet

The Mars Volta — De-Loused in the Comatorium

Tidskrifter om musik

Tiger Lou — Trouble and Desire

Tomas Andersson Wij — Stjärnorna i oss

Filmer

På TV

Simma lugnt Larry

Six Feet Under

Tips

Några februaritips