Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Intervju

Stefan Hammarén

Blaskans Dr. Indie söker efter Stefans Hammaréns rena själsdjup.

Länk till förlag H:STRÖM — TEXT & KULTUR


Fråga
Stefans Hammaréns främsta attacker på världens finkulturella ande pågår ständigt i två romaner och en febrig diktsamling. Just vid detta ögonblick när jag skriver för att fråga dig spelar jag på videon en samling rockvideos från tidens svartaste mörkerpoet, Nick Cave, vilken också precis som Stefan Hammarén omskar litteraturen. Då följer min tanke: är litteraturen så begränsad i dag att det behövs en revolution för att värdera om dess värden, för att tala med Nietzsches språk. Hur ser du på språkets möjligheter att bryta sig loss från färdiga konventioner?
Svar
Det finns förstås en hel del olika sätt att berätta nånting, men att dessa sätt ändå liknar varandra alltför påfallande, hur språket är något ganska enkelt, hur det egentligen finns för lite ord, hur orden är oprecisa, de räcker liksom inte riktigt till, allt möjligt blir på något sätt osagt med nuvarande ordvokabulärer och vokativer. Mycket rinner på sidan om berättelsen, när mellan-raderna-språket måste ta vid och ersätta en del av tomrummet, men gör det ändå inte tillräckligt. Mycket av vad en författare vill säga går förlorat, när det kunde ha sagts mera, men språket vill då bara inte räcka till för känslornas fulla skalor, inte heller för beskrivningars eller förklaringars hela spektra av det som ändå finns där någonstans vid plattformen. Skulle det låta sig göras, vore romanen på väg till att bli lite mer verklig som verkligheten, närma sig det autentiska, men nej. Det går alldeles för mycket förlorat på vägen i skrivandet, sådant som aldrig förmår fastna av ord, ord som inte ens finns på långt när, som gör det orimligt för författaren att tillräckligt nyansera, mot vad en ”verklig” roman egentligen borde göra. Nu förefaller dessutom romankonsten ha satt sig på bakhasorna, den förblir till den grad konvention, att många hellre gör annat än läser. Iofs är det lite dumt att inte läsa mycket, men en revolution behövs inom språket. Kanske pågår den hela tiden, kommer sakta. Jag har dock ingen aning om hur den bör se ut, eller kommer att se ut. Har den kanske slagit mer ut om hundra år. Att använda språket på helt nya sätt ter sig ändå som en både otacksam och omöjlig uppgift, alltså när det görs mer omgående. Språket har sina lagar, liksom språket är en oerhörd begränsning, som bara delvis går att rucka på ifall mottagaren skall ha en rimlig chans att ta emot det man berättar. Ett språk fungerar genom invanda regler, som i grunden är mycket enkla. Det fungerar dock ändå på sitt sätt ganska effektivt och är lika fullt trist och begränsat, men förutsatt att mycket av de yttersta nyanserna förblir osagda, när den verkliga känslan finns inne i kroppen och hjärnan, går ändå inte att omsätta med ord. Detta gäller nog också för de bästa yrkesförfattare för den delen. Romanens konventioner är dock ett fan tråkigt kapitel, där har vi väl blivit trälar under vanan, men hur komma ifrån detta. Mina romaner försöker kanske peka på problemet som sådant, vet inte, men blir ironiskt nog en låsning i sammanhanget, inte något som skulle öppna, tyvärr. Möjligtvis kan de i viss mån skänka en känsla i läsakten, en lite annorlunda en den traditionella romanen brukar, vilket ändå skulle vara nånting i så fall. I grunden funderar jag dock inte på detta, blott skriver, fastnar för en form. Det ganska genast i början av texten, sedan måste jag försöka vara någorlunda konsekvent, rida ut det hela, oavsett om det sedan blir för tjockt eller olustigt.
Fråga
Din diktsamling skapar en absurd skön stämning som gör språket mera levande och framförallt spännande. Jag har länge undrat över hur du började gestalta dina texter på detta sätt och framförallt vad är det som lockar dig att utforska språket?
Svar
Öh, hur det kommer sig. Jag sitter inte på något svar. När jag steg upp en morgon, men i samma stund som ena foten var på golvet bestämde jag mig att det skall skrivas en roman. Började samma eftermiddag redan. Skrev i några häften, men när jag väl skulle skriva rent det hela ett halvår senare, var det så mycket gröt i mina häften, med stjärnor, markeringar, instuckna lappar, överstrykningar, hänvisningar till andra sidor, noter dito, att jag inte fick någon ordning på detta. Dessutom var min egenhändiga stenografi även otydbar för mig, varför jag började skriva rent av det lilla som gick att snappa upp. Det började bli en konstig text på skärmen utan alltför mycket av linjär handling, det rådde ett fullt osammanhang, även om det fanns en intrig och berättelse med ett otal sidospår. Lika plötsligt slog det mig, med samma ingivelse som jag bestämt att det skulle skrivas en roman, ville jag lika hängivet börja leka med ordvändorna, gjorde dem till meningsändor. På den vägen alltså. Något som kanske bara stärks, mycket mera i roman III som ännu föreligger i ett manusstadium, visserligen inskickat till förlaget. Det är rena språkromanen, även om det finns en hel del handlingar under språket. Väntar nu bara på ett utgivningsbeslut.
Fråga
Eftersom du är vår egen husförfattare och favorit till Blaskan så skulle jag gärna vilja att du berättade lite om ditt författarskap och den utveckling böckerna leder för ditt författarskap?
Svar
För att fortsätta på paragraf två ovan, vad skall tilläggas. Redan som riktigt liten visste jag att jag skulle börja skriva böcker, även om de stundom skrevs i form av små konstiga, femradiga berättelser på lösa papperslappar. Alltid som jag skrivit ett och annat på papperslappar. Och så har det åter glömts bort för långa tider. Slutligen avfattades då mina två romaner, och det finns väl en riktning från handling till fokus på själva språket. Alltså av språkromaner, vilket blir speciellt tydligt med roman III som tar en helt annan form därom, blir nog formmässigt mer extraordinär, att dessa tecken redan finns i Med en burk soppa och i konservöppnare bok, men slår först ut i roman III, dock är jag lite osäker på i hur hög grad. Nu skrivs åter en diktsamling II som är en slags speciell essädiktning som är poesi om några hundra teoretiska samband, samband som därtill kan delvis spåras i roman III, som åter har en viss värdegrund i dom nu utgivna romanerna, som dock är rätt verklighetstrogna, om än skrivna på ett overkligt sätt, riktigt var saltomortalen dem emellan kommer in vet jag inte, var omdaningen riktigt började eller tog fart. Dock är det meningen att böckerna skall kunna läsas fristående, men romanerna går under en slags trilogi.
Fråga
I Sverige verkar kritiker verkligen missuppfatta eller har svårt för ditt sätt att skriva. Jag kan inte förstå detta då vi har haft en modernistisk tradition och särskilt finlandssvenska författare som Björling, Diktonius och bröderna Parland till exempel. Jag ser dig som en naturlig bärare av deras arv och förnyare samtidigt av samma tradition. Har du någon trevlig teori om varför det är svårt för många kritiker av idag att kunna läsa dina texter, med få undantag?
Svar
Jag har också svårt att förstå detta, även om jag skriver annorlunda är det nu inte så tvetydigt, tvärt om finner jag mig följa rätt mycket av normala språkregler, att det snarare stör mig att jag inte varit mer extrem i min brytning. Vissa problem finns det med hur mina ord skiftar betydelse, och hur de fungerar i sin mångtydighet, men inte tycker jag att böckerna blir värst svåra för det. Kontrollbehovet verkar vara stort bland den traditionella romanens väktare, och med ganska liten tolerans för utvikningar. Men läsaren bör dock kunna bemöda sig. Alltid är det väl kanske lite besvärligt att läsa, varför inte göra det ännu lite mera motbjudande eller tungt, ta det absurda i situationen, göra den till en akt i sig. Samtidigt är det ändå kul att se hur många funnit olika sätt att läsa mina böcker, funnit sig i dem, men med att tillgripa helt egna tolkningar och regler eller förutsättningar för sin läsning. Det har faktiskt varit roligt att konstatera, även om jag nog kunde kanske lite misstänka sådant. Vill dock säga att jag inte hade hunnit läsa den finlandssvenska modernismens böcker innan jag själv skrev mina nu utgivna böcker, men till min mäkta häpnad har jag senare funnit ett visst släktskap, eller med vilken generatio spontanea som det nu uppkommit sedan. Nu är dom dock lästa till olust, och det gäller att göra det än mer extremt, att ett släktskap snart inte mera får påvisas överhuvud. Dock förlåter jag dig omgående för att du ställer mig in i nämnd tradition.
Svar
När jag bläddrar och läser din nya diktsamling På solfläckens barnhem så leder den till många associationer, labyrintiska irrgångar och intressanta förvecklingar. Vad inspirerade dig och fick diktsamlingen att sakta genomgå en metamorfos till vad den blev, en briljant samling hugskott och diktsviter?
Svar
När jag skriver en ny bok har det visat sig att melodien i den förra går förlorad. När KB skrevs glömde jag melodien i soppboken, när roman III skrevs utplånades den ännu färska melodien av KB:s, samt stämningen i solfläcksboken som kom däremellan, eller lite på sidan om egentligen. Nu med diktsamling II håller jag sakta på att förlora melodien i roman III, alltså det som susar där i bakhuvudet av någon språklig marschtakt på styltor, eller av papegojor som nickar på huvudet. Att det ändå blivit styltigt på olika sätt, även om somliga tyckt att mina två första romaner liknar varandra, vilket nog inte stämmer, så mycket är jag ändå varse. Vet emellertid inte mera vilka metamorfoser som drev på förändringarna i solfläcksboken, förmår inte riktigt rekonstruera detta. Hjärnan säger att det är väldigt oåtkomligt. Vågar inte heller läsa den mer för att återskapa något. Dessutom kan det skada min nuvarande diktning, som har en annan sound, men håller med dig att det finns en del labyrintiska irrsånger där, och — gångar. Av inspirationen kommer jag inte ihåg just nånting, men den fanns väl nog, tror jag. Samtidigt tror jag också att solfläcksboken kan delvis vara lite antipoetisk så där, kanske.
Fråga
Min sista fundering här kring dina romaner är dess ironiska blinkningar åt dagens skönlitterära prosa som inte vågar ta ut svängarna. Hur ser du på dagens litteratur?
Svar
Generellt är den uppenbart mesig till sina språkliga former, i varje fall om vi talar om den svenska, länge som jag orkade med den, men inte mera. Har avsagt mig läslusten till den. Det talas visserligen nu om, liksom vissa än så länge ganska försiktiga aspekter talar för att en ny våg bryter in med mer experimentella texter. Men det bör handla om mycket mer än att poeter pröva sina vingar, varför jag är rätt skeptisk. Därtill som de experimentella texterna sällan bär sig, även om andan ofta är mycket bättre och friskare i dem än inom s.k. traditionellt berättande. Däremot uppfattar jag att experimentella texter kan vara precis lika realistiska som den vanliga romanen. Handlar inte sällan om hur man förankrar själva tolkningsakten. Det som jag personligen skulle efterlysa är av mer skruvad surrealism, som måtte öppna realismen på en slags bakväg, eller på den aviga sidan, på någon grym omväg. Tycker att surrealism saknas nästan helt av idag. Även extrema språkromaner kunde få se dagens ljus. Kanske också pornografiska alster som håller litterär klass, vilka inte finns alls. Dock är en hel del av de senaste årens böcker olästa, kan kanske ha missat något bra. Däremot jag har kontakt med en herre som skriver en alla tiders roman, även om det projektet ännu är helt i sin linda, dock. Det textparti som jag än så länge läst förstummade mig totalt, så man vet aldrig vad som kan komma.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #3 2004

Stefan Hammarén

Intervju

Intervju med Stefan Hammarén

Thommy Sjöberg

Kommunismen tur och retur

Karin Ydner

Vemdalens bykrog

Mikael Bäckman

Hjälporganisationer

Patienterna förlorare på momsbelagd tandvård

Ulf Holmén

Hamell on Trial — Tough Love

Limerickar

”Amerka” (av Mikael Bäckman)

Essäer

Satirikern Mark Twain

Philip Bell — Världen efter 1945

Notis om science fiction

Feminism som retar gallfeber

Artiklar

Pakistan och Indien

Forskning omkring kommunismen

Michael Moore skäller på sitt land och avslöjar dumheter

Ett par viktiga utrikespolitiska händelser

Historia

Första världskriget

Prisbelönt poet

Marie Silkeberg — en poets röst

Böcker

Boktips inför våren

Om att upptäcka en författare

Försvarspolitiken i bokform och i verkligheten

Tecknade serier

Bizarro — nystartad serietidning

Musik

Air — Talkie Walkie

Courtney Love — America’s Sweetheart

Einstürzende Neubauten — Perpetuum Mobile

Franz Ferdinand

Guns N’ Roses första album

Jazz är skönhet och behag

Jens Lekman & Hundarna från söder

Jet — Get Born

Johnny Cash i dag

Karelia — Usual Tragedy

Lite om musik

Monster Magnet — Monolithic Baby

Peaches — vår tids feminist och sexualprofet

Singlar III

Sophie Rimheden — Wanting & Holding

The Central Bank

Whiskeytown — Pneumonia

Filmer

På TV

Joe Renato

Intervjuer

Intervju med Dick Erixon

Mat & Dryck

Macallan Elegancia 12 år