Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Reportage

Kommunismen tur och retur — eller kan man i dagens värld vara en glad och obekymrad kommunist?

Kommunismen tur och retur eller kan man i dagens värld vara en glad och obekymrad kommunist? Frågan inställer sig efter att Vänsterpartiet i dagarna har haft kongress och valt en ny partiledare En ledare som glatt betonar att han minsann är kommunist.

— Kan någon i dag vara kommunist utan att förhålla sig till ett av 1900-talets stora politiska projekt, Sovjetstaten som i kommunismens namn, under nästan 70 år (1922–1991) bildade en totalitär stat som inte har dess like i modern tid? En stat som förföljde och förtryckte människor i kommunismens namn i en omfattning som hur man än räknar så blir det ofattbara siffror när det gäller lägerinterneringar och avrättningar.

Nedan ett reportage från ett besök i S:t Petersburg under några majdagar 2001. I vårt nya millennium känns frågor om kommunismens psykologiska och filosofiska kullerbyttor fortfarande aktuella.

S:t Petersburg

Vattenspeglingar, ljusa kvällar i maj, spiran från Peter Paultornet i disig dubbelexponering i Eremitagets buktade fönster. Lärargrupp och skolborgarråd från Stockholms på studieresa, etisk turism, i S:t Petersburg.

Bland S:t Petersburgs miljonvimmel och osande trafik försöker vi orientera oss i den ryska verkligheten.

— Livet är hårt här i Petersburg säger vår ryske guide Natalya Tolstoya. Ändå återvänder våra vänner från exilen. Här hör de hemma; här finns rötterna och här finns kulturlivet med musik och litteratur som det bara kan göra i Piter.

Vi står vid Neva framför en minnesskulptur för politiska offer i Sovjetunionen. Fyra granitstenar med kors i mitten och en bit taggtråd som vrider sig runt en stiliserad kropp får symbolisera lidande och miljontals offer under Stalintiden. Konstnären Mickail Sjemjakin har betonat det enkla: Ändå är det en sinnrik skulptur, granitstenarna är vända så att det under dagens lopp bildas en form av skuggor och dagrar på granitstenarna med den stiliserade kroppen och taggtråden. Ljus blandas med mörker och förändras under dagens gång och om korset är hopp och lidande kan det ju även vara ett fönster mot friheten.

På andra sidan floden ligger Korsen, S:t Petersburgs ökända häkte. Korsen är i dag ett överfullt rannsakningshäkte där tuberkulosen härjar. Fängelset var under Stalintidens stora terror platsen för tiotusentals domar där oskyldiga skickades till Sibirien eller till ett nackskott på okänd plats.

Till minne av offren för Tjekans politiska repression — Monument över politiska offer under Sovjetunionen — konstnär Mickail Sjemjakin.

Till minne av offren för Tjekans politiska repression — Monument över politiska offer under Sovjetunionen — konstnär Mickail Sjemjakin
(Bild: Thommy Sjöberg)

Natalya, berättar om Rysslands stora 1900-talspoet Anna Achmatova och om hur hon under den stora terrorn förlorade make och son. Maken avrättades och sonen tvingades till en tjugoårig lägervistelse. I månader köade hon utanför Korsen utan att få något besked om sina nära och kära.

Hon tvangs till publicistisk tystnad av myndigheterna. En tystnad som hon ersatte med en form av muntlig samizdat:

— Snart är det höst kunde hon säga till sina hembjudna vänner i S:t Petersburgsvåningen vid Fontánkakanalen medan hon lämnade över en skriven not av en hemlig dikt. Vännerna fick läsa och memorera strofen innan hon eldade upp noten. Sju goda vänner lita de hon på och dikten var då räddad till eftervärlden och från Tjekans långa arm. Så skapades Rekviem, sången för alla offer.

Det var när bara den döde
log, lycklig över sin frid.
När Leningrad gungade bredvid sina
fängelser
som ett överflödigt bihang.
När regementen av dömda
drog bort, vansinniga av plågor,
och lokomotivsignalerna sjöng
en kort avskedssång.
Dödens stjärnor stod över oss
och det oskyldiga Ryssland vred sig
under blodiga stövlar och under
de svarta fångvagnarnas skenor.

Dikten kom i svensk översättning 1966, tolkad av Eva Lindström och Rolf Linnarsson, och publicerades i BLM. Achmatovas originaldikt trycktes 1963 i dåvarande Sovjetunionen.

Achmatovas dikt är naturligtvis som all stor konst överlägsen alla politiska analyser och kommentarer när det gäller att ge uttryck för lidande och smärta. Här speciellt, Den stora terrorn, Stalins förföljelser under 1930-talet.

Även om sovjetforskarna är oense, det finns precis som när det gäller nazismen revisionister, men här är det inte frågan om förnekande utan snarare om omfattningen av förföljelserna. Hur man än räknar blir det ofantliga siffror (miljoner) det är frågan om. Klart är dock att det var order ovanifrån, högsta Kreml och Stalin, och att det skulle avrättas en viss procent och att en viss procent skulle förvisas till Sibirien på kortare eller längre tid. Terrorn hämtade alibi från diverse konspirationsteorier som fascism, trotskism, sabotage, fosterlandsförräderi m.fl. Ibland ledde det till absurda förvecklingar, när kvoten var fylld på ett område fick bekännelserna skrivas om. En dömd trotskist kunde plötsligt se sig dömd som sabotageman. Och allt var bara siffror och åter siffror som skulle verkställas, var inte den som skulle hämtas hemma kunde det duga med grannen. Säkerhetsorganen Tjejkan, arbetade och rapporterade med samma målsättning som stålkombinaten. I god socialistisk tävlan producerar kombinatet spik medan Tjejkan producerar lik.

Den stora terrorn anses börja med mordet på Kirov 1934, Leningrads borgmästare, Stalin får då (skaffar sig då) förevändning för förföljelse och terror. Under åren 1937–1938 kulminerar deportationer och avrättningar. Terrorn minskar när fienden blir verklig i form av hotet från Nazityskland och sedan kriget mot tyskarna. Helt avstannade dock aldrig terrorn och sovjetstaten (1917–1991) skulle aldrig kunna ha existerat utan terror.

Ryska revolutionen och då speciellt oktoberrevolutionen 1917 betraktas i dag mer som en statskupp av några yrkesrevolutionärer än en verklig revolution av ett missnöjt folk. Hur som helst hade aldrig de ledande revolutionärerna, Lenin, Trotskij och i bakgrunden Stalin, någon demokratisk förankring (majoritet) för sina politiska handlingar. Kuppen som lyckades ledde till inbördeskrig mellan vita och röda 1918–1920 och 1922 grundas de socialistiska rådsrepublikerna union (SSSR) Sovjetunionen.

Ett sätt att behålla makten blev att man var tvungna att utöva terror och för det ändamålet skapades en hemlig polis Tjekan senare kallad NKVD och KGB. Röda terrorn fanns alltså med från början av sovjetstatens bildande men den fick aldrig sådan omfattning som under Stalins stora terror 1937–1938. Avrättningar och deportationer fick också förödande konsekvenser för ryska samhället. Människor i alla samhällsklasser och yrken utrensades i sådan omfattning så att det civila livet drabbades. När tyskarna anföll Sovjet 1941 räknar man med att cirka tjugofem procent av alla officerare och befäl saknades. Och känslomässigt fick folk svårt att tro på något, man enades under kriget, eller någon.

Man säger att den stora terrorn ersattes av den stora tystnaden.

Ett faktum som gäller än i dag: Ryssar pratar inte gärna på offentliga platser eller med främlingar.

Vissa förutsättningar gäller när en stat, en regim, hemfaller åt folkmord. Under 1900-talet har vi i vår del av världen speciellt Sovjet (kommunism) och Hitlertyskland (nazism) som begått omfattande folkmord. Följande faktorer gäller enligt historieprofessor Klas-Göran Karlsson.

Bakom alla folkmord och Stalins läger fanns människorna, de som var utsatta och drabbade, lidandet för dem var outhärdligt kränkande och om man med fantasin försöker föreställa sig vad som hände vill man inte gärna tro att det finns en sådan ondska.

(I slutet av reportaget får ni träffa en som överlevde Stalins läger; Francesco Kovacs.)

Vi besöker Levashovas begravningsplats några mil norr om S:t Petersburg nära Finska viken.

Hit fördes de oskyldigt dömda och massavrättades. Avrättningarna utfördes av Tjekan, den hemliga polisen, och offren sköts med nackskott.

Levashova är i dag en begravningsplats för en del av de identifierade offren från Stalins stora terror i S:t Petersburg. Platsen påminner en del om våra minneslundar och när solen strilar genom grenverk av björk, tall och gran har platsen en mycket nordisk natur. När vi promenerar runt hörs fågelkvitter och vindens sus och det är svårt att tänka sig att det i den här idyllen har begåtts massmord.

Bland furor och björk har anhöriga satt upp små minnesplaketter med bilder av de avrättade och vid en del av de monumenten finns färska blommor. Mellan minnesplaketter och de små monumenten leder promenadstigar och vid ingången till kyrkogården finns ett minnesmuseum för de politiska offren. Ett museum som förestås av ett äldre par.

Minnesplatsen ger i all sin enkelhet ett mycket värdigt intryck på oss besökande och den sköts om av anhöriga till offren och den får inget stöd av ryska myndigheter.

Minnesplaketterna visar ofta unga människor, så ser vi ett ungt känsligt, lite vekt och finlemmat ansikte. Han bär pälsmössa vilket säkert innebar en del status och vem vet om han inte trodde på kommunismen och drömmen om det framtida klasslösa samhället. Någon gång 1937 avrättades han efter en summarisk rättegång.

— Vad tänkte han? Hur kände han sig när han fått sin dom och fördes till Levashova?

Trodde han då på kommunismen och Stalins goda vilja?

Jusupov eller Yosovopalatset

Lika svårt, för att inte säga omöjligt, som det är att hitta Mickail Sjemjakins monument för politiska offer och Levashovas minnesplats i någon guidebok eller i träffar på Internet lika självklart finns Jusupovpalatset med i guideträffar och all turistinformation om S:t Petersburg.

När vi besöker palatset vid Moykakanalen är trappan i entrén upptagen av bröllopsfotografering. En rysk tradition att man förevigar sitt bröllop på en känd plats och sedan lägger man gärna brudbuketten vid något monument för hågkomsten av alla stupade under det stora fosterländska kriget.

I dag har vi en rysk engelskspråkig guide med en mycket brittisk accent. Troligen har hon en bakgrund som dansare hennes kroppshållning tyder på det. Med ett behagligt sätt guidar (dansar) hon runt med oss i marmortrappor, rum i onyx och gyllenläder, balsalar i vitt och guld och Jusupovfamiljens egen lilla teater med plyschbänkar och loge för familjen.

Med underfundiga ironier och melankoliskt leende visar vår guide, på palatsets interiörer, balsalen med speglar som förstorar och förminskar betraktaren beroende på hur man går, står och förstås dansar, kulisser med dörrar som leder ingenvart, lönnfack där greve Jusupov hade kontanter och briljanter om det fanns behov av en snabb flykt.

— Visar sannerligen på en insikt om att tider och förhållanden kan ändras snabbt!

Guiden berättar även den sorgliga historien om Rasputin, hans samröre med tsarfamiljen (en symbolisk olycklig mesallians mellan tsaren och ryska folket) och hur Felix Jusupov och andra politiker i hovpartiet oroas över detta och beslutar att göra något åt saken.

Till palatset inviteras Rasputin. I ett källarrum bjuds han på kakor och sött dessertvin spetsat med arsenik. Förgiftningsförsöket misslyckas. Rasputin är av hårdare virke än man räknat med, man ur det ryska folkdjupet som han är, och han flyr från palatset men blir upphunnen och skjuten.

Kroppen efter Rasputin dumpas i ett vinterfruset Neva men flyter efter några dagar upp i en vak. När kroppen hittas väcker det förstås en stor uppståndelse och förövarna blir tidigt kända men får ett av kriminalhistoriens mildaste straff.

Guiden visar hur Rasputin bland sex illusoriska spegeldörrar i källargarderoben valde den rätta (endast en passade) spegeldörren innan han raglar ut efter den hemska natten med dessertvin och kakor.

Om man i Östeuropa går tillbaka till tiden för 1939 efter järnridåns fall så går man i Ryssland och speciellt bland S:t Petersburgs intellektuella tillbaka till tiden före revolutionen 1917 för att nå positiva rottrådar till tiden före kommunismen.

Jusuvopalatset får spegla de rikedomar och orättvisor som fanns i Ryssland under tsartiden. Ändå är det här man måste börja om och hoppas att man kan nå en brygga mellan förr och nu.

— Vad var boljsjevismen (Sovjets speciella form av socialism) om inte annat än en gigantisk spegellabyrint av ideologi för att utöva diktatorisk makt och narcissistisk grymhet.

I dag är makten bruten och av skärvorna ska man bygga ett nytt samhälle och ett godare liv för ryska folket.

— Måtte Rasputin och den olyckliga tsarfamiljen ha fått ro i sina andar och vi får hoppas att man, läs ryska folket, hittar rätt dörr till en generösare framtid där även monument och minnesplatser för den politiska terrorn i Sovjet har sin givna plats i guideböcker och på Internetadresser.

När vi lämnar palatset ser vi brudbuketten milt speglas i Moykakanalens vattenyta hängande vid Jusovopalatsets entrédörr.

Flanör mellan Lenin och Mc Donalds

En ensam kråka sitter på ett granitfundament och blickar ut över finska viken. Från Viborgssidan ser man röken från kärnkraftverken. Strandavenyn vid Primorskaya ligger öde och solbelyst. Det är helgdag 9 maj, årsdagen för det Stora Fosterländska krigets slut, vanligt folk vilar och förbereder sig för kvällens festligheter på Nevskiy Prospekt medan alkoholisterna sover ruset av sig.

På morgonen har vi besökt den politiska polisens museum. En äldre liten dam, typ sträng lärare, har föreläst om Sovjets politiska historia. Vår lärare kan sitt ämne. Med en liten pekpinne i handen tycks hon kunna tala hur länge som om de olika aktörerna i Tjekans historia.

Av vår museidams (politruks) kroppsspråk, tal och hållning, förstår vi utan att kunna ett ord ryska att det inte är frågan om en uppgörelse med det förflutna eller med några brott som begåtts i kommunismens namn. Tvärtom är beskrivningen det gamla Sovjets officiella syn på historia och politisk polis. En iakttagelse som dagen efter bekräftas av vår andra guide Natalya.

— Det fanns både onda och goda människor inom Tjekan säger vår museidam.

Så var det säkert tänker jag. Modern psykologisk forskning har visat att även goda vanliga hyggliga människor under speciella omständigheter kan begå brott när order uppifrån utfärdats. Psykoanalytikern Ludvig Igra har under en av våra föreläsningar, resan har föreberetts med ett antal föreläsningar, berättat om en pluton i Hitlertyskland bestående av medelålders män med vardaglig bakgrund kommande från hyggliga omständigheter (Ordinary men) som beordrades att avrätta judar. Några få brutaliserades, någon vägrade men de flesta gjorde vad de blivit tillsagda att göra utan till synes stora personlighetsförändringar. Naturligtvis är alla våldshandlingar brutaliserande men andelen som blir sadister, potentiella psykopater, tycks dock vara konstant i de här sammanhangen.

I Stalins Sovjet måste hur som helst antal bödlar från Tjekan ha varit omfattande med tanke på alla mördade men steget var aldrig långt mellan offer och bödel.

Under den solidariska parollen ”hellre en sned balkong än ett nackskott” följer vi några arkitekter i spåren i Primorskayaområdets bostadsmiljöer och på Vasilyevskiyön. Arkitekt var inget ofarligt yrke i Stalins Sovjet.

— Vilken sysselsättning var det? Vi går vilse och hamnar på halvöns gamla stadsdelar i de så kallade tyska kvarteren. Gatorna och prospekten (de stora avenyerna) bortom turiststråk och officiella kvarter är här svårt nedslitna med stora gropar.

Med sina småindustrier i stadens centrala delar och med larmet från spårvagnar, trådbussar och lukten från bilar som drivs med bensin av lågoktan så påminner S:t Petersburg om Klarakvarteren i Stockholm under femtiotalet.

På en tvärgata från Sredniy Prospekt dyker vi in i en port för våra bostadsstudier. I en illa underhållen trappuppgång slår en lukt av mögel emot oss. Troligen härrör lukten från översvämningar från Finska viken som då och då drabbar stadsdelen. Lukten av slam och gyttja sätter sig kvar i trappor och källarutrymmen.

Utmed Sredniy Prospekt kommer en vindpust i värmen med en doft av hägg till tonerna från en fiol. En ung kvinna klädd i linne och jeans tränar en klassisk bit i ett öppet fönster lutande sig mot fönsterbågarnas kors. Här strömmar bildning emot oss i de slitna kvarteren och vi inser att vi är i S:t Petersburg — Ryssland och att sommaren inte är långt borta.

Utanför Mc Donalds vid Sredniy Prospekt ramlar jag ned i en grop på trottoaren när jag kisar mot en långbent minimalt klädd fotomodell som under fotoblixtar kliver in i en BMW modell exklusiv.

När jag kravlat upp ur gropen så prövar jag en Big Mac and Company. Med hamburgermenyn som index förstår vi att det är något billigare i S:t Petersburg än i Stockholm: Cirka tjugosju svenska kronor får man betala för en slik meny.

Sedan dyker vi ned i tunnelbanan, station Vasileostrovskaya för vidare studier och beskådar de vackra stationerna byggda under femtiotalet med Leninbyster, proletära berättelser om arbetarklassens hjältar i gipsstuckatur och pampiga kristallkronor.

På paraden ser vi hela den brokiga flora som S:t Petersburg politiska liv består av i dag.

Här paraderar stolta veteraner, och disciplinerade soldater. Flottister, mindre disciplinerade, och militära musikkårer blandas med unga snaggade nationalbolsjeviker klädda i gröna bombarjackor och kängor. Stalinanhängare bär på skyltar med porträtt på den gamle diktatorn. Brokigheten ger prov på stämningar i dagens ryska samhälle med ekon från sovjettiden. Dock försvinner mycket av de unga nationalbolsjevikernas talkörer och Leninslagord i den allmänna feststämningen bland alla glada deltagare.

När fyrverkeriet över Neva klingat ut i den ljusa majkvällen står jag vid Nevskiy Prospekt och ser på de hemvändande människorna. En flod av människor som aldrig tycks ta slut passerar på väg ut till S:t Petersburgs miljonförorter.

Jag tänker på Lenin och hur han inspirerades av massornas kraft i S:t Petersburg när han och kommunistpartiet tog makten 1917. En makt och kraft han så grymt manipulerade med i det tomrum som fanns efter tsarens fall och februarirevolutionens misslyckande. En revolution som mer påminner om en elitistisk statskupp, ledd av en ideologi, än en revolution av massorna.

Ryssland så utsatt av 1900-talets historia; krig och terror, är ändå ett stort land inte bara geografiskt, utan med mängder av människor och med massor av möjlig kraft, talang och kunskapstradition — vilket ger hopp — så där någonstans mellan Lenin och Mc Donalds!

Miniepilog

Från vårt ofantliga hotell Pribaltyskaja på Vasilyevskiyön kan man nere vid strandpromenaden se en liten prick omgärdad av trädplanteringar där en och annan kråka slagit sig till ro i träden. Pricken rymmer en servering och ett charmigt café. Till det lilla caféet tog vi vår tillflykt efter dagar med studiebesök.

— Vem vill häcka på en gammal betongkoloss till sovjethotell?

Efter studiebesöken på Eremitaget, monument för politiska offer, begravningsplatsen Levashova, Yosovopalatset, Peter Paulfästningen, politiska polisens museum, besök i skola vid torget med det ekande namnet Proletariatets diktatur, Dostojevskijs museum och inte minst deltagandet, nåja observerandet, av årsdagen för freden den 9 maj på Nevskiy Prospekt, kändes det bra att få diskutera sina intryck.

När de ljusa majkvällarna speglades i Finska viken åt vi vitlöksdoftande små rätter och drack öl på det lilla caféet. Här pratade vi om det goda livet och hur man ska förhålla sig till historien och kommunismen.

Allt medan vi underhölls av en zigensk trio som spelade ryska melankoliska sånger. Melodislingor som blev allt vildare och sorgsnare när skymningen övergick i natt.

Bakom caféets breda fönsterperspektiv såg vi hur vågornas svall från Östersjön bröts mot ljusreflexerna från S:t Petersburg och bildade en ljus strimma som ett ankare ut mot Kronstadt i Finska viken.

Epilog — ett ögonvittne

Hösttermin och temadag om Mänskliga rättigheter (eleverna har bl.a. läst delar av denna text) för niorna på Spånga gymnasium. Svindlande ögonblick och en vidunderlig dag, så kan det vara för oss i skolans värld. Mannen som får oss i rörelse och glömma vår skolvardag är en överlevande från Stalins läger; Francesco Kovacs.

Han kom den nionde oktober 1954 från Centraleuropa till Centralen i Stockholm och började arbeta på Monark i Uppsala två dagar senare.

Men om tiden dess för innan har han en historia från 1900-talet att berätta.

Francesco som föddes 1929 i trakterna kring Trieste i dåvarande Italien som sedan blev Jugoslavien och som i dag är Slovenien. Han har ett alltför inte ovanligt öde i Europas historia att berätta. Mamman som blev änka när Francesco var liten lämnade honom till släktingar i Ungern där han växte upp. Vid tiden för andra världskriget kom Francesco att tillhöra en partisanrörelse för unga vilket blev ödesdigert när Sovjet ockuperade Ungern i slutskedet av kriget.

Francesco fängslades av de sovjetiska ockupanterna som var långt ifrån några befriare.

Han förhördes om sin partisananknytning och den då blott sextonåriga Francesco utsattes för brutala övergrepp som skenavrättningar i ett av Budapests dåtida ökända förhörsfängelser.

— Sju gånger tryckte de revolvern mot min nacke och när jag hörde klicket trodde jag att det var över berättar Francesco. När han gör det ser jag att han har tårar i ögonen.

Sovjet som tömde delar av länderna de ockuperade på sin befolkning för att fylla på Stalins fångläger i GULAG behövde formella skäl och anklagelser för att rättfärdiga sina fångtransporter. Bara i Ungern räknar man med att 600 000 fångar bortfördes

Francesco fördes efter förhören i Budapest till Timosvar i Rumänien tillsammans med andra fångar i slutna järnvägsvagnar.

I Timosvar dömdes han enligt Sovjetparagrafen (§ 58:9,10,11) till tio års fångläger i Iljev nära Ural i Sibirien.

Francesco berättar detaljerat om transporter och lägervistelsen. Konkret med hjälp av overheadbilder beskriver han järnvägsvagnar för fångtransporterna, lägerbaracker och straffarbetet. Man känner doften från maten som stod i cellhörnet i en tunna av ek med en blandning av salt sill, rotfrukter och havregryn och kallades Balanda och såg ut som något annat än människoföda.

När skildringen blir alltför plågsam livar han berättandet med humoristiska infall och hågkomster.

En dysenteri (blod-diarré) 1949 överlevs med hjälp av kolpulver från björk som Francesco får av en äldre man som sköter lägrets ugnar.

— Hoppet levde och tron på en framtid övergavs aldrig för oss utlänningar säger Francesco men 1949 flyttades alla utlänningar längre bort, öster om Ural, till nya läger i Sibirien.

När så den store ledaren Stalin 1953 lade näsan i vädret blev det föremål för allmän amnesti för många av Gulags fångar och speciellt för utlänningarna.

Francesco fick återvända till Italien och fick ett kungligt mottagande där och sedan hamnade han i Sverige och började arbeta på Monark och gifte sig och fick barn men det är som man brukar säga en helt annan historia.

Vår bard Francesco har berättat en historia från 1900-talet och dess grymheter och fått en skara goda lyssnare som ger tillbaka en del av den mänskliga värme som blev så sviken och eftersatt i lägren.

När föreläsningen är över dröjer vi oss länge kvar lärare och elever och till slut tar jag några foton på klassen och Francesco med elevernas planscher på världsdelarna som bakgrund.

Copyright: Thommy Sjöberg

Ordlista

etik (etisk)
moral — sedelära
exil
landsflykt
Piter
smeknamn på S:t Petersburg
dagrar
dagsljus — ljuseffekt
publicistisk
tidningsverksamhet
samizdat
eget förlag — i Sovjet avskrifter av förbjudna böcker som spreds underjordiskt, ofta utan författarnamn
rekviem
själamässa, dödsmässa
Leningrad
namnet på S:t Petersburg under sovjettiden 1924–1991
BLM
Bonniers litterära magasin, litterär tidskrift, numera nedlagd och återuppstånden
revisionister (revision)
granska — här betydelsen avvikande från den gängse (vanliga) uppfattningen
fascism
nationalistisk diktatorisk högerideologi speciellt under B. Mussolini diktator Italien 1922–1945
trotskism
uppkallad efter Trotskij, kommunistisk rörelse som tror på en socialistisk revolution i världens alla länder, Trotskij var en av ryska revolutionens ledare och organisatör av Röda armén, trängdes ut av Stalin på 1920-talet, gick i landsflykt, mördades av Stalins agenter med en isyxa i Mexico 1940
kulminerar
nå en höjdpunkt
summarisk rättegång
kortfattad — här otillräcklig och rättsvidrig rättegång
deportationer
förvisningar till fångläger
narcissism
psykologisk term för grunda självbespeglande personligheter som har svårt för kontakt med verkligheten och med andra människor
Stora fosterländska kriget
Sovjetunionens deltagande i andra världskriget 1941–1945
essäer
uppsatser med litterär form
fundamentalism
religiösa och politiska rörelser som hävdar att de absolut har rätt i sin uppfattning — är då bokstavstroende, se t.ex. bibeln, koranen när det gäller religion eller vid politik den kommunistiska läran (Marx, Lenin m.fl.)
mesallians
icke ståndsmässigt gift — här par från olika samhällsklasser
illusoriskt
förvillande — bedräglig
GULAG
Stalins — Sovjetstatens lägersystem från Murmanskområdet och Sibirien
partisan
en form av motståndsman eller gerillakrigare
amnesti
allmän benådning

Källor och litteratur

Achmatova Anna
Rekviem; diktsvit publicerad i original 1963 i dåtida Sovjetunionen översatt till svenska 1966 och då publicerad i BLM
Brodsky Joseph
Att behaga en skugga; essäer om politik, litteratur och geografi
Böhm Thomas
Att ha rätt; essäer och intervjuer om politisk och religiös fundamentalism
Englund Peter
Brev från nollpunkten; historiska essäer om 1900-talets fasor
Karlsson Klas-Göran m.fl.
Folkmordens århundrade; uppsatser från historielärarnas förenings tidskrift Aktuellt om historia nr 2/ 2000
Pipes Richard
Den ryska revolutionen; historiskt standardverk om ryska revolutionen
Skott Staffan
Aldrig mer; kortfattad och lättläst översikt om folkmord under kommunistiska regimer

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #3 2004

Stefan Hammarén

Thommy Sjöberg

Kommunismen tur och retur

Karin Ydner

Vemdalens bykrog

Mikael Bäckman

Hjälporganisationer

Patienterna förlorare på momsbelagd tandvård

Ulf Holmén

Hamell on Trial — Tough Love

Limerickar

”Amerka” (av Mikael Bäckman)

Essäer

Satirikern Mark Twain

Philip Bell — Världen efter 1945

Notis om science fiction

Feminism som retar gallfeber

Artiklar

Pakistan och Indien

Forskning omkring kommunismen

Michael Moore skäller på sitt land och avslöjar dumheter

Ett par viktiga utrikespolitiska händelser

Historia

Första världskriget

Prisbelönt poet

Marie Silkeberg — en poets röst

Böcker

Boktips inför våren

Om att upptäcka en författare

Försvarspolitiken i bokform och i verkligheten

Tecknade serier

Bizarro — nystartad serietidning

Musik

Air — Talkie Walkie

Courtney Love — America’s Sweetheart

Einstürzende Neubauten — Perpetuum Mobile

Franz Ferdinand

Guns N’ Roses första album

Jazz är skönhet och behag

Jens Lekman & Hundarna från söder

Jet — Get Born

Johnny Cash i dag

Karelia — Usual Tragedy

Lite om musik

Monster Magnet — Monolithic Baby

Peaches — vår tids feminist och sexualprofet

Singlar III

Sophie Rimheden — Wanting & Holding

The Central Bank

Whiskeytown — Pneumonia

Filmer

På TV

Joe Renato

Intervjuer

Intervju med Dick Erixon

Mat & Dryck

Macallan Elegancia 12 år