Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Intervju

Stefan Hammarén

Ur Stefan Hammaréns författarpresentation:

”Yrke: poet, eller kanske rent av prosalyriker, och i mitt ruttnaste äpple bor både mysticism, surrealism och några tuggor sur symbolism, av trogna varumärken för mig. Och jag skålar också för filosofins baksmälla. Annars en Mjollner är min bästa hammare, ja, så klart av ett gammalt arvegods och de dova slag ut om varje mitt litterära fanstyg. Jag skriver om tvåhundrafyrtiosex ostsorter, om grönsakssoppor, liksom om kukurella ting, om kräkmedel, om ryska kopparkastruller, om mördarpatruller, även om galna kirurger, om horor, vad allt. Därtill är jag också rättmätig ägare till ett mycket dyrbart sinne och om bl.a. det står det att läsa i min soppbok där allt sköljs över av dessa små djävulska anfäktelser.”

För ett tag sedan recenserade jag Stefan Hammaréns debutbok Med en burk soppa i denna tidning [Ej Blaskan]. Av anledningar som man får hänföra till ”ödets nycker”, eller varför inte hänvisa till Tarkovskijs galanta uttalande ”La vita est multo strango”, med anledningar som härom för för långt, men som antagligen skulle säga en hel del om postmoderna fröjder höjder och idel hemskheter, har Hammarén och undertecknad stundom utbytt e-mail. (Skulle folket på exempelvis kultursidorna ha den blekaste blekblå aning om vilka diskussioner som förs, vilka visioner som hägrar, vilka anspråk som bärs fram, vilka slag som utkämpas mellan låt oss säga konstnärer och författare över landgränser och genregränser och könsgränser och glosgränser medelst denna moderna teknologi skulle de gråta blod över sin egen unkna lott, det faktum att de endast har tillgång till några pressbilder, fjantiga författarpresentationer och så böckerna själva, och inte alls till dessa dyrbara utlägg som försvinner i etern, äts upp efter hand, av hotmail, yahoo och all världens mailhanterare. Paris 1910 finns mittibland oss. Tro mig, jag vet vad jag talar om. Ibland drabbas jag tillochmed av den mörka misstanken att dagens skapande, det riktiga, det utspelas där, i det som hotmail äter upp efter 30 dagar.)

Nedan följer en intervju med Stefan Hammarén, som är finlandssvensk, men utkommer på ett litet ”experiment-och-kvalitet-förlag” i Sverige, H:ström — Text&Kultur. Den är gjord medelst e-mail och har möjligen sina brister i det faktum att jag aldrig träffat Hammarén, inte sett ens en bild, han är poeten utan ansikte för mig. Följaktligen kan jag inte berätta något om Hammaréns fysiska dimensioner, inga fraser om hur han lyfter låt oss säga en mugg cappuccino och eftertänksamt för den till munnen, inga hänvisningar till slitna jeansjackor eller vad sjutton kan han bära. Jag tycker mig dock se Hammarén framför mig, ansiktslös men inte rådlös, jag ser honom skriva på sin redan tredje roman i ett slags desperat rus, i en flow jag anar att jag aldrig haft nåden att befinna mig i själv (om man undantar en hemsk period hösten 2001), jag ser hur han vägrar äta sova gå ut, livet fortgår utanför men för Hammarén finns endast Glosorna, som han inte vet vad de vill honom, och så någon surrealistisk tavla, högar av böcker, vad vet jag.


Fråga
Det är något voluminöst över dina språkkonster. Till leda får poeten i allmänhet höra, från förläggar- och andra suspekta håll — att man borde tukta sig där, komprimera och koncentrera, nån har sagt mig att poesi är majskornet i popkornet, prosa är hela uppsvällda popkornet. Du skriver visserligen prosa, men jag betraktar din prosa som i sanning något som en Poeta — som huvudpersonen i din debutsoppbok kallas — för fram. Har du några funderingar kring det här voluminösa i språkhanteringen, du drar ju ut snarare än komprimerar, handlar det om en obenägenhet att lyda: ”inter nos, oss emellan”, kan du säga — jag tänker mig Gargantua som slår en drill, och jag tycker du borde försvara dig på den här punkten — är läsarens tid obegränsad?
Svar
Läsaren måste kunna bjuda till, men läsaren behöver inte heller förstå allt jag säger. Jag sysslar ändå inte med regelrätt automatism där orden och glosorna skulle helt oförhappandes komma till, utan jag lämnar faktiskt efter mig en mycket mer beräknande text, också med mycket mer (underfundig) humor som inte kommer till utan regelrätt tanke. Fastän min text förlöst sig ganska lätt i min skrivprocess har den ändå länge bearbetats i ett huvud som slutligen kokar över, då finns den där ganska färdig, och så kommer det mera och mera. Sedan missar läsaren förstås mycket av mina detaljer som betyder mycket mera än av en tom ordpornografi, eftersom de hela tiden bygger upp en intrikat handling som dessutom är fast förankrad i litteratur och kulturliv överhuvud, boken har de faktum många botten och romanen rör sig i ett otal ämnesområden. Faktiskt kanske lite som med en korsordsmakare som själv kan vara rätt dåligt med att lösa andras gåtor, har också funderat på om jag skulle ha gillat boken om den hade varit någon annans. Svaret kan var ett nej.
Man kan säkert njuta av boken om man inte är för inskränkt och inte heller har ett alltför stort kontrollbehov, att man hela tiden behöver sätta sig över sin författaren. Och de författare som hela tiden skalar på sina texter går snarare den lätta vägen, fastän de så ihärdigt säger att det är den stora skrivkonsten, som t.ex. Boet Carpelan evigt yrar om. Med soppboken lyckas jag i och för sig inte ännu påvisa det så bra, hur fel en Carpelan egentligen har, men i Konservöppnare bok är det uppenbart, och nu i min tredje, den som jag håller på med, då har jag förflyttat mina positioner etter värre.
Fråga
Finns läsaren? Vem finns? Du, texten, världen, läsaren, fanstyg?
Svar
Fanstyget finns, det tycker jag bäst om, jag poëta finns självfallet, några nattfjärilar finns, världen naturligtvis, texten reflekterar jag mycket över, jämsides med skrivandet. Ergo, det är väl bara läsaren som inte riktigt finns.
Fråga
Det där att läsaren inte finns är intressant med tanke på att det ju trots allt är läsarens förtjänst att ett verk kan kallas konst — tror det var Paul Auster som sa så — vad säger du till det?
Svar
Till Paul Auster, han kan hälsa på sig själv. Nog finns förstås läsaren där någonstans, men jag vet verkligen inte var. Konsten behöver förvisso betraktare, men ändå är det så fel att en massa fina saker kan falla utanför. Läsaren finns eftersom boken är utgiven, men jag ställer mig aldrig in för läsaren. Så är det definitivt.
Fråga
Om dina glosor har mycket sagts och skrivits. Bland annat att din svenska tycks ha tagit vägen genom latinet och hem igen. Det slår mig att (svenska eller vilket som helst) språk som det ser ut idag, i sin så kallat rena eller obesudlade och liksom genomskinliga form, om nu sån form överhuvudtaget finnes — är till den grad förstört, på grund av reklam och all världens underhållningsblaskor. Är det medvetenheten om detta utarmade språk, numera oförmöget att sant drabba oss i litterär mening, som får dig att ta till latinet, eller är det sarkastiskt menat, en spottloska mot det förfinade och högfärdiga som vår västerländska kanon stinker om, eller vad?
Svar
Mycket av en spottloska, men för att ändå visa på det absurda, ävensom jag dras med i denna gorriga ström av så mycket skit i våra språk, varför då inte att göra det ytterst till något hånfullt elegant. Så var ju också barocken. Det finns också lite snudd av s.k. spaghettipoesi i boken, något jag finner mycket roande, en ådra jag gått vidare på i kommande skrifter. Men det ska inte heller förnekas att språken berikar varandra, etymologi är väldigt intressant, hur språken förser varandra med glosor, skiten kommer självfallet på köpet.
Fråga
Du förefaller ha ena foten dallrande i ett surrealistiskt träsk. Vad om detta?
Svar
Det kan jag egentligen inte förklara, bara bekräfta. Surrealistiskt tänkande är viktigt, helt oavhängigt för mig. Tycker det förklarar så fan mycket av verklighetens bakgårdar, och den ger också i sin tur hela tiden mera av det bakomliggande till saker och ting, till att låta mig kunna se på vår galna värld, ja, ju mera man bara orkar ta till sig av den. Man går så att säga en bakväg. Den öppnar perspektiven bättre än mången annan form av tänkande. Det blir t.o.m. mycket av humor på sidan om, det kommer liksom på köpet av en lyckosam biprodukt. Liksom då av den besläktade dadaismen omhuldad. Därom som jag nästan tycker att min bok blir som mest lyckad, hoppas verkligen att den kopplingen dominerar i min bok, fastän kanske inte direkt volymmässigt. Och den sidan har jag också försökt utveckla i Konservöppnare bok, fastän det nu inte alltid lyckades så bra, för här har kanske ändå soppboken stått sig ganska bra.
Fråga
Finner du ord beträffande det litterära klimatet som stort? Finns det någon av dagens skrivare du känner respekt för?
Svar
Nej, ingen respekt för någon, ingen idol heller. Litteraturen är dålig, sköts av ett högst okunnigt garde. Kanske att den inte nu heller blivit så mycket sämre precis, men tycker att det inte alls verkar uppstå något stort.
Fråga
Varför skriver du som du gör? Jag vet mycket väl att du kommer att ljuga, komma dragandes med diverse osanningar för att du inte känner den sanna naturen i ditt skrivandes väsen, lika lite som nån annan, men gör du ett rejält försök?
Svar
Just det, vad skulle osanningen vara egentligen. Min stil förvånade mig själv, men samtidigt är den en självklarhet för mig, den bara fanns där, med glosor som kom fram till mig och sade, så här vill vi bli skrivna. Det är nog för tillfället mitt varumärke. Jag får sagt så mycket mer med denna metod, när textlager lägger sig ovanom varann, i en massa lager. Säger jag kanske inte oerhört många saker på en gång, och det roar mig storligen när jag finner mig säga sådant jag inte överhuvudtaget hade tänkt skriva om, när så mycket extra kommer helt gratis och oväntat.
Fråga
När jag läser dina texter slår det mig stundom som ett som ett dråpslag: Händer det sig att du kör text i automatisk cut-up-generator på internet, eller helt sonika klipper och kladdar för hand, för att på så sätt få frapperande ordkombinationer till stånd? (Jag visade nyligen vägen in i ett klippotek på nätet åt en poet. Några dagar senare kom det ett mail där han kallade generatorn en helvetesmaskin, yttrade ”Det blir ju bra poesi av det! Måtte jag aldrig aldrig börja använda en sån!”) Vad säger du?
Svar
Jag vill inte härom göra någon kritiker ledsen, inte dig heller, så många som glatt hävdat att jag använt mig av nämnda metod, men så är inte fallet. Aldrig skulle jag klippa sönder min text. Till synes kan det naturligtvis verka som om jag skulle ha förfarit rätt skoningslöst gentemot texten, eftersom den skenbart kan te sig konstruerad. Jag har snarare suttit med en text jag inte kunnat släppa och där hela tiden fyllt på med mera stoff, petat in det i den befintliga, om och om igen stampat där på samma ställe, skrivit in tre fyra och många fler meningar i samma doja och trampat ner det än mer hårdpackat. Möjligtvis har jag ändå gjort en massa cut-up-klippningar i huvudet, där genast vid själva avfattandet, men aldrig att jag efteråt skulle börja klippa upp eller riva sönder eller på något annat sätt trasa isär en text som jag om hela mitt hjärta just skrivit ner av ett slags filigransarbete. Men samtidigt är min skrivprocess mer invecklad än den låter sig förklaras på dessa rader, och den skiljer sig väldigt mycket åt under olika delar av texten, så det finns också lite av regelrätt cut-up:ande, vilket inte ska förnekas, än aldrig att det skulle vara min metod.
Jag är t.o.m. rätt obenägen att gå tillbaka till en redan skriven text, den ska bearbetas på sitt eget ställe, alltså där genast när den kommer till, men faktiskt desto mer där. Än ofrånkomligt att jag alltid måste gå tillbaka och stoppa in av fler alluderande glosor, av senare påkomna sakförhållanden som kräver en tidigare initiering dito, men då kan plötsligt ett enda ord ändra på hela melodin, kräva andra rimfasor, flera nya ord som skänker en viss språklig stämning och där sitter man sedan och åter gör samma arbete för andra gången, för tredje eller.
Fråga
Alla vägar som främjar författarskap är bra, har du nån gång sagt mig. Finns det någon främjande väg du stryker om foten, för att använda ett av dina egna uttryck?
Svar
Kanske att den generaliseringen inte håller, mediaexponering är i varje fall rätt fan uridiotiskt, som så många håller på med. Gör mest ett författarnamn med sitt framträdande i offentligheten, skulle istället öda den tiden på att göra bättre texter.
Fråga
Vad läser du? Hur förhåller sig det du läser till det du skriver?
Svar
Rätt dåligt numera, sedan jag började skriva mera ihållande har jag dessutom blivit en förfärligt dålig bokläsare, retar upp mig på allting, på innehållet, på författarnas metoder och deras sätt att skriva. Jag börjar formulera om deras satser, det blir näst riktigt olidligt, men snart har det också utvecklat sig till ett perverst nöje hos mig. När jag skriver om all världens mästare, säger att de inte kunde sitt jobb! Men surrealisterna försöker jag gilla, än dom vill ju inte vara så värst klara i sina koncept, lika goda kålsupare där, alltså med undertecknad. Har precis införskaffat från University of Chicago Press: History of the Surrealist Movement som är ett förträffligt verk med att ställa upp näst hela den surrealistiska rörelsen och dess eviga förgreningar och avloppsdiken, så måtte det i sin tur kunna leda mig till nya namn och utmaningar, på den hemska lilla barkbåt jag sitter för att överleva i min självpåtagna undergång. Vi får allt se, tills vidare går jag bara runt verket i en andäktig förvåning över hurudana galningar där inne finns.
Fråga
Finns det nån annan konstart som betyder mycket för dig och gör avtryck i dina egna konstigheter?
Svar
Gillar surrealistiskt måleri, men om det kommer fram sker det just så som det är meningen, med de undermedvetna strömmar. Det är nog så att andra konstarter inte kommer fram så mycket i min bok, främst litteratur, för det gör det minsann, det från musiken och teater och opera kämpar väl illa nog om utrymmet, då av mer undflyende glosor som endast visar sig här och där, men aldrig att jag mer sammantaget skulle skriva om någon speciell konstform, fastän det ändå utspelas både teater och operor i min bok, och jag håller en del konstiga konserter som likaväl är onda dödsmässor, eller av en textuell slaktkammare, eller av allehanda kopulationer, eller med besök i dårhuset vad allt och av lite rådslag i gamla romerska kejsarhov, och de gamla grekerna är vana troget lite så där knäppa i sina himmelska bestyr. Och så finns det en detektivgåta, naturligtvis. Strängt taget finns det jätten mycket av kultur i min bok, alltsammans bara lite förvridet måhända.
Fråga
Din roman har fått rätt mycket uppmärksamhet, trots — eller på grund av — sin bisarra karaktär, men kanske mer i Finland än i Sverige — vad tror du det beror på?
Svar
Inte har den fått så förfärligt mycket uppmärksamhet, ehuru en del goda recensioner. Snarare har den blivit omnämnd på en massa små tidningar och webtidskrifter än hos några drakar. De verkar fan fega med att svara på utmaningen, deras folk har ställt sig till de rädda som aldrig vill tappa kontrollen över sin läsning, tål inte att författaren underhåller saker och jävlas med sin läsare. Men nu har jag ju för fan läsaren omnämnd här!
Men boken har nog fått mera uppmärksamhet i Sverige, dock med tanke på hur mycket mera svenskspråkiga tidningar och tidskrifter där finns, då har svenskfinland varit riktigt okay, måste jag säga.
Fråga
När publiceras din nästa roman, och är den alltså lika vildsint som soppboken?
Svar
Den bör komma ut under senhösten, och vildsint, det vill jag i sanning lova. Att den heter Konservöppnare bok, vass är den men öppnar man en burk med den, kanske bara när ironin är besannad. Konservöppnare kan därtill vara rätt idiotiska uppfinningar, som är föga praktiska, ändock har de alltid sina finesser.

Samma period som denna intervju görs får jag ett mer allmänt mail av Hammarén. Han säger sig igen ha åstadkommit en sida kompakt sammanbunden textmassa ”som gör illa med mig, och senare säkert också med den arme läsaren”. Jag loggar ut, full av förundran, och av nån jädrans anledning väller ett asgarv fram.

Ulrika Nielsen

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2002

Gäst-
skribenter

Sigge Stark — författare inom populär-
litteraturen (av Berith Eliasson)


Jane Austen — Stolthet och fördom (av Mari Becker)


Det ansiktslösa motståndet (av Varg i Veum)


Tankar om reklam (av Björn Friberg)


Bruntungor värre än brunrockar (av Christian Gergils)

Special om Stefan Hammarén

Bok av Stefan Hammarén

Intervju med Stefan Hammarén

Impuls

Siamesisk

Artiklar

Vänsterpartiet

Åsikt kring neutraliteten

Kärlek till politik

Essäer

Mehmed Uzun

Kåserier

Det kliar!

Historikern Alf W. Johansson

Glesbygd

Tecknade serier

Konst

Den usla videokonsten

Konst-
akademien

Tensta Konsthall

Tensta Träff

Museer

Nationalmuseum

Böcker

Göteborgs-
kravallerna

Noam Chomsky

Bokliga upplevelser

Mera Noam Chomsky

Tidskrifter

Axess

Dast

Tecknade serier

Spindel-
mannen

Wolverine

Moonknight

Secret Agent X-9

Chock

Serie-
magasinet

Fantomen

Musik

Bruce Springsteen

Cd-priserna igen

David Bowie

Elvis Costello

Embrace

Garbo — The Musical

Mer Punkmusik

Musikkrönika II

Rod Stewart

Solomon Burke

Ted Nugent

Yngwie Malmsteen

Filmer

Om inte

Lilja 4-ever

Snygg, Sexig, Singel

Minority Report

Filmmagasin

Jag är Dinah

Intervjuer

Besök hos tidningen Socialisten

Mat & Dryck

Karins Gryta

En kurs i hur man bäst avnjuter ett Veteöl

Whisky-
provning

Aecht Schlenkerla Rauchbier

Chimay Blue