Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Uppsats

Justerad: 13 december 2005

För att om möjligt få texten mer lättbegriplig har den justerats. Såväl text som figurer har kompletterats och förtydligats. Figur nr. 2b och 2c har tillkommit, och visar grunden för figur nr. 3. För att göra texten mer lättillgänglig har även beteckningar ändrats så de blivit mer enhetliga.

Δ-Konceptet

www.maticweb.com

Fysikaliska hypoteser och teorier
rörande
Ljuset, Relativitet och Universum



Och Gud sade: ”Varde ljus” och det vart ljus.

Första mosebok, kap. 1

Västerås den 11 november 2003

Bengt Hj Törnblom

E-post: delta@maticweb.com

Denna uppsats, liksom dess innehåll, får ej kopieras och/eller publiceras utan mitt skriftliga godkännande.

Sammanfattning

Skälet till att föreliggande uppsats författats är att försöka finna enkla svar på några efterhängsna och mycket intressanta fysikaliska frågor, rörande bl.a. ljusets egenskaper och universum, som ingen tillfrågad, inkluderande universitet och högskolor, lyckats förklara för mig.

Personligen tror jag naturen i grunden är enkel, varför arbetet med att finna svaren mer varit en fråga om att finna en enkel ”nyckel” till problemet, än att fördjupa sig i långsökta matematiska utläggningar. Nyckeln består i mitt fall i konstaterandet att ljuset och de elektromagnetiska fälten innehåller två typer av rörelser, varav en är linjär, och en cirkulär. Detta får till konsekvens att de elektromagnetiska fältens utbredning, inkl. ljuset, har en spiralliknande karaktär, i vårt atomära perspektiv. En för mig lika överraskande enkel som fascinerande upptäckt, som gjort det möjligt att, utan skarpsinnig matematik, besvara samtliga aktuella frågor. Resonemanget frångår ej Maxwells ekvationer, utan utgår från en bakomliggande hypotes som utmynnar i Maxwells ekvationer.

Denna hypotes baseras på att vår syn på de elektromagnetiska fälten vilar på ett atomärt perspektiv. I ett universellt perspektiv är däremot det elektriska och magnetiska fältet att betrakta som varandras inverterade ”spegling”. Fälten är alltså likvärdiga och varandras spegelbilder i det universella perspektivet, fria från atomen, och symmetriska relativt universums grundtillstånd, G0.

Konsekvensen av detta resonemang är att Maxwells ekvationer inte är att betrakta som en absolut beskrivning av de elektromagnetiska fälten, utan som ett yttre gränsvärde kopplat till atomen. Maxwells ekvationer förekommer alltså även som en motpol, i det följande benämnda Anti Maxwell ekvationer. Det är dessa anti Maxwell ekvationer som beskriver antimateria/antiatomen, v.g. se fig. 2b.

De från atomen fria elektromagnetiska fälten i form av ovan nämnda spiral utgör kopplingen mellan materia och antimateria. Materia och antimateria roterar relativt varandra, därav spiralformen. Förenklat kan spiralen liknas vid den fjäder eller gummisnodd som förbinder materia och antimateria. P.g.a. rotationen tvinnas snodden och spänns. Denna spänning är att jämföra med den spänning som förspänner universum, och som sannolikt är ursprunget till den s.k. kosmiska konstanten. När man inser detta, och fascineras av enkelheten och renheten, förstår man även konsekvenserna. Denna nya syn på fälten resulterar bl.a. i att Einsteins relativitetsteorier troligen måste förkastas.

I uppsatsen beskrivs hela den logiska kedjan från grundtillståndet, G0, till relativitetsteorin. Inga postulat och liknande tveksamheter användes, så det borde rimligen vara lätt för en expert att peka på ev. felaktigheter som kullkastar konceptet. Hitintills, efter två år, har ingen lyckats med detta.

Efter att föreliggande uppsats publicerades, har en indirekt verifiering av spiralhypotesen, i form av en informationssida, visande ljusets spiralkaraktär, blivit tillgänglig på nätet: APOD: 2003 November 19 — Light Can Twist as Well as Spin

Med bl.a. ”spiralen” som utgångspunkt, redogör Delta-konceptet i korthet för en mycket enkel fysikalisk modell som beskriver och ger svar på ovan nämnda frågor rörande bl.a.,

Delta-konceptet beskriver därmed detaljerat, ett logiskt förankrat, och avsevärt enklare alternativ, än Einsteins Speciella och Generella Relativitetsteorier.

Delta-konceptet utgår ifrån att naturen är enkel, och symmetrisk, samt antagandet att allt kan brytas ned i förändringar, Δ, i ett abstrakt grundtillstånd, G0, skilt från ”våra” dimensioner. Att G0 är abstrakt innebär att G0 inkl. egenskaper hos G0 är att betrakta som imaginära. Delta, Δ, kan då definieras som en kombination av rörelse och kraft centrerat relativt G0. I stället för att utgå från elementarpartiklarna, kan härigenom aktuella teorier i Delta-konceptet enkelt härledas från dessa förändringar, Δ, inklusive dessa förändringars rörelse, och kraften dem emellan.

Med detta som utgångspunkt utgör Δ grunden för allt, och kan principiellt placeras en nivå under elementarpartiklarna. Ur detta förenklade perspektiv kännetecknas därför elementarpartiklarna, i Delta-konceptet, av att de består av olika kombinationer av förändringar, Δ. Atomen är ett typiskt exempel på långtgående koncentration av ett stort antal Δ.

Universum antas innehålla Δ, och benämns då Δ-etern. Δ är formad av universum. Detta kan uttryckas som att Δ, som modell, återspeglar universum och universums ”förspänning”. Styrkan på denna förspänning, motsvaras av ljushastigheten, C, som har imaginära egenskaper.

Delta, Δ, beskriver alltså den modell som symboliserar universums grundläggande egenskaper. Delta, Δ, antas ha två komplementära grundtillstånd, av olika dimensionsstruktur.

Den balanserade modellen för dessa komplementära tillstånd och strukturer utgörs av sfären. Orsaken till detta är att effekten av universums sammanlagrade storlek och rörelser är sfärisk. Balanserad är alltså delta, Δ, sfärisk till formen, och benämns, ΔΦ, v.g. se figur nr. 1.

Sfären, och dess två komplementära grundtillstånd, den ”sfäriska ytan” respektive den ”radiella stjärnformen”, åtskilda 90°, utgör basen för beskrivningen av ΔΦ:s egenskaper, v.g. se figur nr. 2. Enligt Delta-konceptet baseras universums egenskaper på samverkan och balansen mellan dessa två komplementära grundtillstånd, med cirkulär resp. linjär form.

De fenomen vi benämner magnetiskt resp elektriskt fält har sitt ursprung i dessa två grundtillstånd. När den ”sfäriska ytan” resp den ”radiella stjärnformen”, samverkar med atomers externa rörelser påverkas balansen linjärt — cirkulärt, vilket bl.a. är grundorsaken till fenomenet relativitet.

Maxwells ekvationer och naturkonstanterna ε0 och μ0 har en central plats i Delta-konceptet. Så som vi är vana att betrakta dem, i ett atomärt perspektiv, är de ej balanserade p.g.a. att vår verklighet baseras på atomen, vars ”tryckdifferens” relativt universum och ΔΦ, är förskjuten. Tryckdifferensen har sitt ursprung i att atomen och ΔΦ har olika dimensionsstrukturer. Delta-konceptet visar hur man genom att betrakta konstanterna i ett balanserat och universellt perspektiv erhåller en både enkel och balanserad bild av universum och Maxwells ekvationer. Den principiella bakgrunden för detta åskådliggörs visuellt i figur nr. 2b. Det uppmärksammas även att ekvationerna ej komplett beskriver de rotationer som förekommer. Några exempel på vad detta resonemang leder, och som förklaras i uppsatsen, är följande.

I grundtillståndet, G0, är ΔΦ, i sitt eget statiska perspektiv, sfärisk, och benämns Δstat. I det atomära perspektivet har ΔΦ en dynamisk form, Δdyn, som kan liknas vid en ”spiral”.

Δstat = Δ-etern = Universums förspända kommunikationsnät.

Δdyn = Elektromagnetiska fält = Transportör av rörelse i Δ-etern.

Ljushastigheten, C, genereras när två Δstat, via en kontraktion, sammansmälter och bildar en Δdyn. Olika dimensionsstrukturer samverkar olika jämfört med samverkan mellan likvärdiga strukturer. Ljusets hastighet relativt atomen, har därför egenskaper som skiljer sig från den hastighet som förekommer mellan atomer. Orsaken till detta är alltså att ljuset har en från atomen avvikande dimensionsstruktur. Ljushastigheten, C, är därför att betrakta som en imaginär dimensionsrelation, mellan olika strukturer, där den överordnade rotationen mellan materia och antimateria utgör drivkällan.

Genom att ”transformera” Maxwells ekvationer med C visas att universum kan betraktas som en typ av resonanskrets/reaktansväxlare, vars resonanspunkt refererar till relativrörelsen noll (V=0). När relativrörelse förekommer (V≠0) ändras universums impedansen ur mottagarens perspektiv, p.g.a. reaktansväxlingen. Beroende på om relativrörelsen är riktad MOT eller FRÅN mottagaren, erhålls induktiv respektive kapacitiv impedans, som funktion av den kraftyta som sammanbinder Δ+ och Δ−. Ljusets hastighet, inklusive fenomenet relativitet, blir därigenom en funktion av hur denna kraftytas ”lutning” upplevs av observatören, m.a.o. en typ av ”projektion”.

Detta medför att ljusets hastighet kan beskrivas som ett komplext fenomen enligt,

Emot=jC+V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev mot/=C√(1−(V/C)²)

Efrån=jC−V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev från/=C√(1+(V/C)²)

Baserat på detta kan beloppet på ljusets skalära spiralhastighet, E, som funktion av relativhastigheten, V, mellan ljuskälla och observatör, mer allmänt skrivas som,

Ev=C(1±(V/C)²)n

där n=½ och ± avser rörelseriktning FRÅN (+) respektive MOT () observatören.

Samma ekvation kompletterad för de fall relativ rotation förekommer kan då förenklat skrivas som,

Ev=C(1±(Vlin/C)²±(Vcirk/C)²+2VlinVcirk/C²)n

där n=½ och Vcirk avser relativ medelrotationshastighet.

Ovanstående ekvationer anger belopp, men kan givetvis även skrivas som komplexa uttryck. Notera därför att Ev här inte direkt är att jämföra med ”vår” riktningsberoende linjära hastighet, utan har en i riktningshänseende mer komplex innebörd.

Ljushastigheten är inte ”absolut” konstant, utan balanserad, och kan variera mellan 0 och 2C, (eller kanske bättre, C±C) men upplevs/mäts som ”dynamiskt” konstant i det atomära perspektivet. Med ”dynamiskt” konstant avses här att förhållandet mellan avstånd och tid, i atomärt perspektiv, är konstant, men skalärt variabelt, till skillnad mot ”absolut” konstant där skalan är fix.

Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, baseras på antagandet att ljushastigheten, C, är ”absolut” konstant, vilket ifrågasätts starkt i uppsatsen, och beskrivs av ekvationen,

Tv=T0((1−(Vre/C)²)−n där n=½.

Ekvationen beskriver hur tiden, Tv, är en funktion av relativrörelse, V, mellan ljuskälla/sändare och observatör/mottagare, oavsett rörelsens riktning dem emellan.

Den s. k. Lorentz-transformationen, LT, utgör bas för ESR. LT anses entydigt bestämda såsom de transformationer för vilka Maxwells ekvationer inkl. dynamik är invarianta. Postulatet om ljusets ”absolut” konstanta hastighet användes som ansats till transformationen. Därutöver antas att observatörer som rör sig relativt varandra, ser en gemensamt iakttagen punkt i samma position i de aktuella koordinatsystemen.

Deltakonceptet hävdar att LT baseras på felaktiga förutsättningar, då observatörerna, p.g.a. ljusets spiralkaraktär har en ”dynamiskt” konstant hastighet, som medför att observatörerna ser punkten ifråga i olika position. Lorentz-transformationen ger därför en fiktiv skenvärld, skild från vår verklighet, och kan då rimligen ej anses verifiera att den Speciella Relativitetsteorin är felfri. Att hävda att ESR är invariant med Maxwells elektrodynamik, talar snarare mot ESR än för, då Maxwells ekvationer i sin nuvarande form, är sedda ur ett atomärt perspektiv!

Med utgångspunkt från detta beskrivs i uppsatsen ett alternativ till ESR utmynnande i ekvationen,

Tv=T0(1±(V/C)²)−n

där n=½ och ± avser rörelseriktning FRÅN (+) respektive MOT () observatören.

Samma ekvation kompletterad för de fall relativ rotation förekommer kan då förenklat skrivas som,

Tv=T0(1±(Vlin/C)²±(Vcirk/C)²+2VlinVcirk/C²)−n

där n=½ och Vcirk avser relativ rotationshastighet.

Notera att Tv här inte direkt är att jämföra med ”vår” tid, utan har en i riktningshänseende mer komplex innebörd.

Det som kan vara något förvillande är att Delta-konceptet skiljer på två olika fall av ”sändare”, nämligen PUNKT- resp. OMSLUTANDE- fall, och kombinationer av dessa.

För det rena omslutande fallet, dit vissa typer av gravitation hör, gäller sannolikt fortfarande ESR,

Tv-omslut=T0((1−(Vre/C)²)−n

medan för det rena punkt fallet, dit bl.a. ljuset hör, gäller enligt Delta-konceptet,

Tv-punkt=T0((1±(V cos α/C)²)−n eller om man så föredrar,

Tv-punkt=T0((1±(Vre/C)²)−n

Även avstånd, S, är ur informationsöverföringssynpunkt ett relativistiskt fenomen, enligt figur nr. 2b. Detta medför att den uppmätta ljushastigheten, E, ges av,

E=Sv/Tv=S0(1±(V/C)²)−n/T0(1±(V/C)²)−n=S0/T0=C

Utöver ovanstående beskrivs och kommenteras, med Δ som bas, universum och de mekanismer, som resulterar i gravitation, samt därutöver även ett flertal teorier, i konceptet. Bl.a. ges enkla förklaringar till Newtons andra lag, liksom till Sagnac:s och Fizeau’s tester. Sagnac:s test kan betraktas som en direkt verifiering av Delta-konceptet.

Delta-konceptet kan sammanfattas i några enkla ekvationer, som redovisas under rubriken Delta-ekvationer. Dessa ekvationer ligger till grund för sv. patentansökan nr: 0302980-8.

I slutet av uppsatsen redovisas några kommentarer från läsare.

Δ-KONCEPTET

Förord

Flertalet människor har säkert någon gång ställt sig frågan, vad är egentligen tid, och vad finns bortom oändligheten? Även jag ställde en gång i min ungdom, samma frågor till min fysiklärare, liksom varför ljushastigheten är absolut och konstant, oavsett relativrörelser, ljuskälla — mottagare. Svaret jag fick var att man inför vissa frågor fick acceptera att frågeställningen låg utanför ramarna för mänskligt förnuft, och således inte gick att besvara, vilket jag nöjde mig med den gången.

Med tiden förstod jag att en klok man vid namn Einstein intresserat sig för dessa frågor. I förhoppning om att jag skulle få svar på mina frågor, lånade jag därför en populärt skriven bok om Einsteins teorier. Något enkelt och bra svar, på mina frågor, fick jag dock ej här heller.

Efter detta kom jag att ägna många år åt helt andra funderingar, tills jag helt nyligen, som nybliven pensionär av en slump, kom att läsa en vetenskaplig artikel, i vilken det hävdas att citat,

”Einstein kunde inte ge någon som helst förklaring till varför ljushastigheten i tomrum alltid har ett konstant värde. Men eftersom detta var ett mycket viktigt faktum för hans teoribildning ville han ändå begagna det, vilket han gjorde i form av ett postulat. Den moderna fysiken, snart hundra år senare, har inte kommit längre”

Det går inte att tolka detta på annat sätt än att Einsteins relativitetsteori baseras på en hypotes, som ingen kunnat förklara, än mindre bevisa, trots att teorin är ungefär 100 år gammal! Hur är detta möjligt, och varför accepterar världens fysiker Einsteins postulat? Det här var helt nytt för mig, och mycket intressant, inte visste jag att dagens fysik vilar på så bräcklig grund. Det var inte utan att denna nyvunna insikt upplevdes omtumlande.

I detta läge inser jag det osannolika i att jag, som är inne på sista raksträckan till oändligheten, ska hinna få svar på mina efterhängsna ungdomsfrågor, särskilt som ingen lyckats presentera svar, närmare 100 år efter postulatens tillkomst. Efter att ha ägnat några kvällar till att orientera mig om var forskningen om elementarpartiklar och universum och dess tillkomst står i dag, kunde jag som ett första inledande steg i sökandet efter svaren, konstatera att det råder delade meningar om relativitetsteorins tillförlitlighet. Likaså har forskarna tydligen konstaterat att antingen är relativitetsteorin behäftad med något grundläggande fel, alternativt att felet är att söka i kvantmekaniken, som även den innefattar postulat. Det faktum att inte heller våra vanligaste stabila partiklar, som t.ex. fotonen, är förklarade, spädde på min misstänksamhet mot Einsteins postulat.

I detta läge skrev jag till flera högskolor och universitet och ställde några frågor rörande relativitet. De få svar jag fick var visserligen vänliga, men påminde mycket om min gamla fysiklärares svar en gång, och kan sammanfattas i, ”Einsteins tankar strider mot mänsklig intuition men är ändå generellt accepterade påståenden, som är empiriskt bekräftade”. Detta bådade ej gott för en optimistisk amatör, så det var bara att inse att inte heller här fanns snabba svar att hämta. Så vad gör man, när ämnet är både intressant och fascinerande, och även på något sätt ofullbordat, ja i mitt fall blev det en fix och befängd idé att själv söka efter svaren.

Målsättningen med föreliggande uppsats är därför att som total novis inom området, försöka utarbeta och presentera en förenklad lättbegriplig teori, en typ av ”relativitet för vanligt folk”, som ger förslag till rimliga svar och förklaringar på ställda frågor. Huruvida mina teorier och förklaringar har sin motsvarighet, och överensstämmer, med gängse vedertagna teorier känner jag ej till, men vad gör det, jag tror mig om att i min enfald äntligen ha funnit svaren på mina frågor, utan att behöva tillgripa, i mitt tycke, tvivelaktiga postulat. Det märkliga är att jag tycker mig ha funnit förhållandevis enkla svar på just de frågor som högskolor och universitet anser omöjliga att besvara, samt på köpet ett nytt perspektiv på tillvaron! Vem har då rätt, universiteten eller den pensionerade f.d. båtbyggaren och ingenjören, ja det överlåter jag till Dig bäste läsare, att avgöra. Det bör även framhållas att jag är väl medveten om det sanslösa i att en pensionär, och tillika lekman inom området, skulle sitta inne med svaret på en frågeställning, innefattande postulat, som forskare världen över sökt svaret på, under snart hundra år, men gått bet på. Trots detta har det varit mycket intressant och fascinerande att skriva denna uppsats, som hör hemma någonstans i gränslandet mellan naturvetenskap och filosofi.

ANM

POSTULAT
Något som ej har bevisats och förklarats, men ändå används som fakta.

Innehåll

  1. Inledning
  2. Historisk tillbakablick
  3. Plattform
  4. Medvetandet
  5. Tid
  6. Hastighet
  7. Kommunikationsmedia (”Etern”)
  8. Polarisations-Princip PP (”Synkronisering”)
  9. Förändring, Δ och ΔΦ
  10. Δstat
  11. Δdyn Δ-DISK ”Foton”
  12. ∑ Δdyn Δ-SFÄR ”Atom”
  13. Dimensioner inkl. massa & energi
  14. Avstånd
  15. Ljus inkl. hastighet & riktning
  16. Tidsdilatation/Tidsavvikelse
  17. Relativitet
  18. Doppler-effekt
  19. Gravitation
  20. Universum
  21. Lorentz-transformation LT
  22. Kommentarer
  23. Delta-ekvationer
  24. Patent
  25. Patentkrav
  26. Erhållna kommentarer från läsare

Figurer, 18 st

Förkortningar
BB
Big Bang
C
Ljushastighet
D
Delta, Δ
DD
Delta Densitet
DT
Dimensions Transformering
EMF
ElektroMagnetiskt Fält
ESR
Einsteins Speciella Relativitetsteori
FD
Kraft mellan Δ (ΔF)
FG
Mottryck till Δ
FU
Förspänning Universum
G0
Grundtillstånd
LT
Lorentz-Transformation
PP
Polarisations-Princip
UI
Universums Integral
G0
Universums grundtillstånd
Δ+
Positiv förändring i universums grundtillstånd, G0 = Överskott
Δ−
Negativ förändring i universums grundtillstånd, G0 = Underskott
ΔO+
Positiv cirkulär förändring i universums grundtillstånd, G0 = Överskott
ΔO-
Negativ cirkulär förändring i universums grundtillstånd, G0 = Underskott
Δ|+
Positiv linjär förändring i universums grundtillstånd, G0 = Överskott
Δ|-
Negativ linjär förändring i universums grundtillstånd, G0 = Underskott
ΔF
Kraft som verkar på Δ
ΔF+/0
Kraft som verkar mellan positivt Δ och grundtillståndet G0
ΔF±
Kraft som verkar mellan Δ av olika polaritet
ΔF
Modell, beskrivande Δ-etern, innefattande både linjär och cirkulär förändring

1. Inledning Innehåll

Varje människa är unik och har även unika förutsättningar. När man därför söker snabbt svar på besvärliga frågor, gäller det att välja rätt angreppsstrategi. Det gäller att finna den väg som är optimal utgående från målsättning och förutsättningar. Vägarna som finns att välja på var i mitt fall den matematiska eller den logiskt beskrivande. Nyligen läste jag någonstans, att större delen av vår hjärna är reserverad för signalbehandling av synförnimmelser. Det kan förmodligen då vara en fördel att kombinera ett gott flerdimensionellt seende med logiskt tänkande, när målsättningen är att snabbt finna och förstå svårtillgängliga samband inom det naturvetenskapliga området.

Figur 1a.

Då jag personligen ägnat många år av mitt yrkesverksamma liv åt oförstörande materialprovning, s.k. virvelströmsprovning, baserad på elektromagnetiska fält, har jag fördjupad och lång erfarenhet av att studera och utvärdera t.ex. givarnas elektriska egenskaper via s.k. impedansdiagram, som kan betraktas som flerdimensionella rum med många variabler. Forskningen inom detta område har pågått länge, och har resulterat i en mångfald av matematiska teorier, den ena mer långsökt och avancerad än den andra. När jag därför själv bestämde mig för att utveckla den prestandamässigt bästa provutrustning jag förmådde, började jag, med viss möda, tränga in i flera av dessa teorier. Det tog lite tid, men så småningom när dimmorna skingrats, insåg jag att många teorier inte var så väl genomtänkta som jag hoppats på. Insikten om detta fick mig att börja om från grunden, och baserat på enkla och logiska resonemang, lyckades jag ta fram en mätutrustning med utmärkta prestanda. Lärdomen jag drog av detta, var betydelsen av att välja rätt angreppslinje, och undvika onödigt komplicerade vägar! Enkelhet och renhet är därför nyckelord.

Enligt mitt synsätt är matematik ett nödvändigt, och många gånger elegant verktyg, när det används på rätt plats och sätt. Det finns samtidigt en gräns där matematiken kan bli en belastning. Det senare gäller sannolikt när sambanden blir så komplexa och omfattande att de matematiska lösningarna blir svåra att överblicka för dem som inte dagligen sysslar med matematik. Vad gäller mitt val av angreppsstrategi, vill jag se ett matematiskt bevis, men det finns hakar, och en sådan är att jag misstänker att matematiken, ej trovärdigt och enkelt, klarar av att hantera de imaginära företeelser som uppsatsen handlar om. Skälet till detta är att matematiken har sin grund i vårt medvetande, och den logik, med dess brister, som är förenad med detta. Om det trots allt skulle visa sig att mina teorier har bärkraft, är avsikten att i ett senare steg komplettera med matematiska samband, om så visar sig möjligt. Det finns även en risk för att matematiken inte enbart är ett verktyg, utan även en barriär bakom vilken matematiken tar överhand, och den matematiskt oerfarne tappar orientering och kreativitet. Matematik får därför inte bli ett självändamål.

Mot bakgrund av att målsättningen är att presentera egna fysikaliska teorier, på ett sådant sätt att flertalet naturvetenskapligt intresse människor, enkelt ska kunna ta del av teorierna och förda resonemang, utan att tvingas fördjupa sig i svårtillgängliga matematiska utläggningar, har därför den visuella och logiskt beskrivande vägen tillämpats, kompletterat med ett flertal visuella liknelser och modeller.

Det bör betonas att Δ-konceptet inte gör anspråk på att ersätta etablerade fysikaliska teorier. Däremot är tanken att Δ-konceptet via ett förenklat synsätt, ska ge förslag till tänkbara och lättillgängliga förklaringar på annars svårförklarliga fenomen.

Figurerna i uppsatsen är mycket förenklat och symboliskt ritade.

Då området är helt nytt för mig, ber jag om överseende med använd terminologi.

2. Historisk tillbakablick Innehåll

När man som i mitt fall, överväger att ge sig i kast med något som är helt nytt och främmande, är det lämpligt att se efter var man står, så efter att ha uppdaterat mig några kvällar, var det två linjer/läror som var av så grundläggande natur att de fick bli min historiskt förankrade bas. Den ena har Maxwell, till upphovsman, och den andra Einstein.

Maxwell, vilken jag beundrar, kombinerade Amperes och Faradays lagar, 1873. Följande fyra ekvationer benämns kollektivt, Maxwells ekvationer.

Gauss
∫E•dA=Q/ε0
Gauss
∫B•dA=0
Faraday
∫E•dl=−dΦB/dt
Ampere — Maxwell
∫B•dl=μ0(I+ε0dΦE/dt)

Det är när man funderar och begrundar innebörden av dessa ekvationer, som man inser dessa ekvationers stora betydelse. Bland annat ljusets hastighet, C, härleds enkelt ur ekvationerna. Maxwell presterar sina ekvationer flera årtionden innan den elektromagnetiska strålningen kom till användning i t.ex. radion, och blev en kommersiellt användbar realitet, vilket var en stor bedrift. Det som för mig var en överraskning, var hur Maxwell via en matris kombinerade olika verifierade elektriska samband och därigenom kunde utveckla sina ekvationer. Det förefaller alltså som om Maxwell lägger fast ekvationerna utan att ha hela den bakomvarande bilden klar för sig. Detta visar vilket utomordentligt verktyg matematik i vissa fall kan vara. Maxwells ekvationer utgjorde senare hörnstenarna, när Einstein utvecklade den speciella relativitetsteorin.

Personligen ifrågasätter jag inte Maxwells ekvationer, men vill hävda att de inte är att betrakta som en absolut beskrivning av de elektromagnetiska fälten, utan som ett yttre gränsvärde kopplat till atomen. Den hypotes som därför framförs, beaktande symmetriaspekten, är att Maxwells ekvationer även förekommer som en motpol, i det följande benämnda Anti Maxwell ekvationer. Det är dessa anti Maxwell ekvationer som ligger till grund för antimateria/antiatomen. Därutöver gäller de under förutsättning att de refererar till den genererande referensmassan, och dess position i universum. Ekvationerna bör vidare rimligen först börjat gälla efter att universum antagit sin nuvarande form. Det är även troligt att ekvationerna har en begränsad lokal giltighet, och ingår i något överordnat. Naturkonstanterna ε0 och μ0 skall vidare eventuellt ersättas med variabler. Personligen är jag även övertygad om att ekvationerna går att bryta ned i fler, i dag okända, variabler. Dessa reservationer förtydligas senare i uppsatsen. Observera att ekvationerna beskrivs ur atomens perspektiv, och som variabel, använder den odefinierade tid som vårt medvetande förmedlar.

Einsteins relativitetsteorier åberopas ofta inom fysiken, själv känner jag ej till dessa teorier annat än mycket ytligt. Jag har ej heller funnit någon motivering till den speciella relativitetsteorin. Einsteins berömda ekvation, E=mc², skall här visa sig intressant att känna till, och härledes enligt,

f=mdV/dt+Vdm/dt

För ljus är dV/dt=0 vilket ger,

f=Vdm/dt

E=fs vilket ger dE=fds

S=vt vilket ger ds=Vdt

dE=fds=Vdm/dt Vdt=V²dm vilket efter integrering ger

E=mc²

I härledningen använder sig Einstein som synes av postulatet som säger att ljusets hastighet, C, alltid är konstant (dV/dt=0).

I bl.a boken Exploration of the Universe beskrivs ”The principle of relativity”, och experiment, som såväl i tanken som i praktiken, anses bekräfta Einsteins relativitetsteori (den speciella). Experimentet utgår ifrån att ljuset är linjärt och dess hastighet absolut konstant, och ej påverkas av relativrörelser. Resultatet säger sammanfattat att tiden är relativ, och att uttrycket T=T0/√1−v²/c² anger tidsförändringen vid rörelse, innebärande att alla processer saktar ned i rörliga system. Tidsförändringen T benämnes tidsdilatation, och utgör basen för den speciella relativitetsteorin. Denna formel utgör grunden för Einsteins relativitetsprincip, och visar att tid är något relativt.

Resultatet blev att Newtons lagar antogs begränsade till att vara giltiga på jorden, medan Maxwells lagar och Einsteins teorier rörande relativitet antogs giltiga universellt. Det senare är en uppfattning jag successivt under skrivandets gång börjat ställa mig tvivlande till.

I föreliggande uppsats presenteras en modell för ljuset, enligt vilken ljuset, p.g.a. modulation, som funktion av relativrörelsen sändare — mottagare, erhåller en spiralformad bana. Einsteins postulat ifrågasätts alltså, och ges en modifierad, mer begränsad innebörd.

3. Plattform Innehåll

I dag beskriver forskarna universum via två grundläggande teorier, den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken. Den allmänna relativitetsteorin beskriver storskaligt gravitationskraften och universum baserat på postulat som stipulerar att ljusets hastighet är konstant oavsett förekomst av relativrörelse mellan ljuskälla och ljusmottagare. Kvantmekaniken beskriver i motsats härtill, i den utomordentligt lilla skalan. Flera forskare är i dag eniga om att dessa två överordnade teorier, i sin nuvarande form, är oförenliga. Forskningens inriktning i dag inom fysiken, är därför att försöka finna en teori som innefattar båda dessa teorier. Den inledande frågan inför ett resonemang av föreliggande typ, blir då givetvis om hela tanken på att skriva en uppsats i ämnet är befängd? Kanske, men frågeställningen är egentligen ointressant, då ju målsättningen är att av rent egenintresse logiskt och enkelt försöka ge svar på några existentiella frågor, som ingen kunnat förklara för mig.

Varifrån ska diskussionen då lämpligen starta? Redan inför denna frågeställning infinner sig många obesvarade grundläggande frågor, men någonstans måste avstamp ske, och i mitt fall blev det följande. I stället för att angripa ”uppifrån” och försöka tränga in i alla elementarpartiklars bakgrund, är min personliga åsikt att angreppet måste ske så långt ner som möjligt, alltså ”från botten”. Det enklaste jag kunde finna var att starta med plus (+) och minus () och en pil däremellan, representerande det fenomen som eftersträvade balans. Detta är alltså den extremt enkla ”botten” och utgångspunkt, varifrån resonemanget startar.

För att skapa trovärdighet, bör logikkedjan även vara sammanhängande och komplett. I uppsatsen beskrivs därför hela den logiska kedjan från plus och minus i grundtillståndet, G0, till relativitetsteorin.

Redan inledningsvis infinner sig det första problemet, i form av avsaknad av en utgångsreferens. Vår valda utgångsreferens kommer att vara den sammantagna effekten av universums rörelser, vilken här benämnes Universums Integral, UI.

Vi har alla fått lära oss vad energi är, men det finns skäl till att ifrågasätta om vi tillfullo verkligen förstår innebörden i begrepp som energi o.dyl. Forskare har genom åren tagit fram allt bättre modeller/lagar som beskriver de fysikaliska fenomen som vårt medvetande förnimmer. Många av dessa lagar har dock inte tillkommit genom att forskarnas skarpsinne förutsett dem, utan sannolikt lika mycket p.g.a. att praktiska experiment legat till grund för, och stegvist varit vägvisare för, lagarnas utformning. Många forskare arbetar dagligen med begrepp som energi, men jag tror forskarna bär med sig en känsla av att, i brist på bättre, får vi leva med dagens definitioner, som är starkt knutna till vårt medvetande. När jag därför nyligen började fundera kring fysikaliska samband insåg jag att nästan allt jag kom i kontakt med, till viss del hänger definitionsmässigt i luften, p.g.a. avsaknad av förankring i universum. Är detta en korrekt iakttagelse finns det en uppenbar risk för att de fysikaliska lagar som styr vår vardag ska betraktas som baserade på s.k. ”småsignalparameter”, som då enbart gäller i vår del av universum.

Då denna uppsats kommer att handla om ljuset och det elektromagnetiska fältet, var en av de första frågorna, vad är ett elektromagnetiskt fält? Det finns lagar som noggrant beskriver fälten, men av vad består fältet? Efter att ha begrundat denna frågeställning, kom jag till resultatet, att antagligen är det ingen som enkelt kan svara på frågan. Förmodligen är det då lika svårt att, i det universella perspektivet, definiera vad energi är, så definitionen klarar en kritisk granskning.

Det förefaller finnas gott om teorier om hur universum skapats, men av det jag hitintills läst i ämnet så har ingen teori något svar på huvudfrågan, skapats av vad? Alla teorier förutsätter m.a.o. något, vilket, tyder på att ingen egentligen vet något bestämt.

Inledningsvis får därför följande utgöra plattform. Antag att det fanns ”något” abstrakt som kan liknas vid ett mycket enkelt instabilt grundtillstånd, G0. Huruvida något som är skilt från våra dimensioner skall anses existera är redan det en delikat fråga. Detta grundtillstånd, som alltså kanske ej existerar i vila, utan eventuellt är en funktion av sig själv, kan inta minst två olika lägen/tillstånd. Skämtsamt kan det kallas för den ”labila nollan”.

Grundtillståndet, G0:s, förmåga att inta olika tillstånd, innebär att det kan förändras i någon form. Denna förändring, i dess minsta form, benämner vi Δ, och utgör avstamp för denna uppsats. Målsättningen är att utifrån den minsta gemensamma nämnaren i denna process, förändringen Δ, och den fascinerande cirkeln, på ett förhoppningsvis lättfattligt sätt, försöka förklara och beskriva hela kedjan fram till ett antal fysikaliska fenomen rörande bl.a. ljuset, utan att tillgripa annan matematik än enklast möjliga, och därigenom finna svaren på mina ursprungliga frågor.

Maxwells ekvationer, så som de presenteras, kräver viss tid för att förstå, och utgör därigenom sannolikt ett inledande hinder för många att förstå vad ekvationerna egentligen står för. Så var det även inledningsvis för mig, innan jag tog mig nödvändig tid att tänka till, och insåg att det här går att visuellt förklara någorlunda enkelt på annorlunda sätt, utan att behöva tillgripa komplicerad matematik. När jag därför började se den enkla bakomvarande visuella bild, som ekvationerna beskriver, fick jag för första gången klart för mig varför ekvationerna ser ut som de gör.

Figur 1b.

Det är alltså när jag för första gången börjar på allvar begrunda den bakomliggande orsaken till Maxwells ekvationer, som jag förstår att den värld vi ser, är sedd ur atomens perspektiv. Jag har valt att kalla detta perspektiv det ”atomära”. Atomen som dynamisk struktur påverkar alltså, via sin interna rörelse, hur vi upplever saker och ting. Som exempel är den bild vi har av det elektriska resp magnetiska fältet, och som återfinns i alla läroböcker inkl. Maxwells ekvationer, den ”atomära” bilden. Den viktiga och vägledande slutsatsen av mina funderingar blev att den neutrala (ej formad av atomen) ”universella” bilden av elektrodynamiken skiljer sig från den ”atomära”. Enkelt uttryckt har de elektromagnetiska fälten olika egenskaper i det universella perspektivet jämfört med det atomära perspektivet. Maxwells ekvationer gäller alltså i det atomära perspektivet, men för att de ska gälla i det universella perspektivet krävs det en transformation.

Grundhypotesen som ligger till grund för Delta-konceptet kom därför att framstå som en självklarhet. Hypotesen, i all sin enkelhet, säger att allt kan brytas ned i förändringar, Δ, i ett abstrakt grundtillstånd, G0, skilt från ”våra” dimensioner. Då vi sannolikt inte är universums referens, vare sig till fix punkt eller rörelse, bör det rimligen även finnas en överordnad referensrotation för universum. En stark intuitiv känsla säger mig att denna rotation härrör från relationen materia — antimateria.

Konsekvensen av detta annorlunda sättet att se på fysiken blev att man för att förstå de elektromagnetiska egenskaperna nödvändigtvis inte behöver använda sig av Maxwells ekvationer. Tvärt om medför det nya betraktelsesättet att det blir enklare att förstå här aktuella fenomen. Viktigt är därutöver att det nya betraktelsesättet visar att universum är förspänt.

För mig som ägnat merparten av mitt yrkesverksamma liv åt teknik som baseras på de elektro-magnetiska fälten, var det mycket överraskande att kunna konstatera att de elektriska och magnetiska fälten var två sidor av samma mynt, men med i vissa avseenden olika egenskaper.

Konsekvensen av min grundhypotes, som så vitt jag förstår, har fullt stöd i Maxwells ekvationer, är,

  • Universum bör vara symmetriskt förspänd via ”oändligheten” i alla riktningar inkl. cirkulärt.
  • Universum är slutet.
  • Det elektriska resp magnetiska fältet är i grunden varandras G0-balanserade ”invertering”.
  • Einsteins relativitetsteorier är felaktiga.

Den här insikten var och är mycket omtumlande, särskilt som ingen fortfarande, efter ca två års diskussioner förefaller förstå det jag beskriver.

Detta är alltså,

”Berättelsen om Δ och cirkeln”

4. Medvetandet Innehåll

Människans medvetande är lokaliserat till hjärnan, och genereras troligen via komplicerade och komplexa kemiska system, i vilka information från våra sinnen lagras och bearbetas. Hur medvetandet, och ”jaget”, genereras är av stort intresse, då det inrymmer hisnande filosofiska perspektiv. Här inskränker vi oss dock till ett mycket viktigt konstaterande, nämligen att medvetandets alla förnimmelser grundar sig på processer i hjärnan, direkt eller indirekt baserade och relaterade till atomer. För människan är alltså verkligheten ”förnimmelser”, via våra sinnen och en medvetandefunktion, med förankring i materia. Något annat än materia saknar vi sinnen för att detektera och uppleva. Förnimmelser i vår sinnevärd är således alltid en direkt eller indirekt funktion intimt kopplat till närvaro av materia i vår tredimensionella värld. Observera redan här att dimensioner är förnimmelser, som vårt medvetande genererar/skapar men vilkas existens, enligt min mening, är svåra att hävda, annat än som just förnimmelser.

I detta perspektiv finns det ingen sann verklighet, utan vår verklighetsuppfattning måste betraktas som en individuell verklighet, ant. baserad på nätverk av elektriska resonansfenomen på cellnivå. Hur innebörden av begreppet verklighet skall tolkas är därför en definitionsfråga, vilket redan Platon på sin tid illustrativt beskrev.

Fenomen som ej är att hänföra eller knyter an till materia, saknar hjärnan erfarenhet av att placera in i den verklighet vi upplever.För att kunna beskriva hypoteser och egenskaper för denna typ av abstrakta fenomen, måste därför enkla s.k. modeller användas, för att vi ska kunna simulera en bild av det abstrakta.

I det följande kommer sådant att beröras som vi saknar sinnen för att uppleva i verkligheten. Som exempel avses med hastighet oftast hastigheten mellan reella föremål av materia. Vad menar vi då, i motsats till detta, när vi talar om hastighet för något imaginärt som ej existerar i vår verklighetsuppfattning? Än mer komplicerat blir det när vi som i det följande försöker använda begreppet hastighet på något som är en effekt av något vi saknar sinnen för att uppfatta, och som faller utanför allt vilägger i ordet förnuft.

En konsekvensen av detta är att vår s.k. ”verklighet” är att betrakta som en begränsad fiktiv spegling av den sanna verkligheten, en spegling med sin grund i vår tredimensionella materia. Man kan här med fog tala om en typ av transformerad verklighetsuppfattning, där atomen har en central funktion. Det tenderar till att bli något filosofiskt, men tyvärr verkar den absoluta sanningen, enligt mitt förmenande, vara något som ej existerar i detta sammanhang. Sanning är något som är beroende av de modeller inkl. definitioner och referenser vi väljer, eller tvingas att använda för att beskriva en relativ, både reell och imaginär, värld.

Att i detta perspektiv försöka finna svaret på frågan, vad oändligheten är, är mycket svårt, kanske omöjligt. Existerar t.ex. avstånd, eller är det enbart en skenbar olinjär förnimmelse i vårt medvetande skapad av atomens struktur? Frågorna är som synes många, men svaren tyvärr ännu få.

Oavsett allt annat, bör medvetandet inkl. vår verklighetsuppfattning alltid vara utgångspunkten och referens för alla teorier. En teori som vårt medvetande inkl. intellekt inte accepterar, är då inte heller en verklig teori. Medvetandets logik måste m.a.o. ha en central roll i bevisföringen för att en teori skall anses giltig. Postulat passar givetvis inte in i denna bild, och upplevs därför störande. En teori som vilar på postulat, är att jämföra med ett hus utan grund. Det förvånar mig därför mycket att svårförklarliga fenomen inom fysiken kringgås och lämnas därhän genom att postulera dem. Speciellt Einsteins postulat rörande ljusets konstanta hastighet får varningsklockorna att ringa.

För att göra det möjligt att enkelt beskriva de tankar jag här presenterar, måste vi därför använda oss av modeller och tillgripa vissa förenklingar och figurer.

Mot bakgrund av vad som här sagts, bör påpekas att bevis av imaginära företeelser, av i det följande beskriven art, ej kan genomföras som ett enkelt renodlat matematiskt bevis, p.g.a. bland annat bevisets filosofiska karaktär inrymmande bl.a. tiden som i viss mening ej definierad. Det rör sig i stället mer om ett i huvudsak logiskt resonemang, uppbyggt kring tänkta modeller. Insikten om ovanstående är väsentligt för förståelsen av i det följande presenterade teorier!

Basen för vår verklighetsuppfattning är rummet, med dess tre dimensioner, och tiden. Dimensioner är dock inget som existerar, utan består av förnimmelser i vårt medvetande, genererade som funktion av bl.a. atomer.

Atomen har alltså, p.g.a. elementarpartiklarnas banor, en dynamisk dimensionsstruktur som är tredimensionell. Atomerna kan därigenom betraktas som tredimensionella byggelement. Dimensioner har m.a.o. sin grund i förnimmelser i vårt medvetande härrörande från atomer.

Vi föregriper nu vissa avsnitt i uppsatsen och definierar atomen som bestående av s.k. elementarpartiklar, vilka i sin tur består av kombinationer av Δ, befinnande sig i svängningstillstånd. Detta innebär att Δ både kan förekomma utan och med dimension, beroende på tillstånd.

Vårt tredimensionella medvetande ger oss förnimmelser såsom, rum, avstånd, tid, hastighet m.m. Allt detta möjliggörs av atomen, eller bättre, deltas, Δ, dynamiska dimensionsstruktur! Observera, att avsaknad av atomer, medför att våra dimensioner ej existerar!

Figur 2a.

En gammal hypotes, som gjort sig påmind under arbetet med denna uppsats, är att avstånd egentligen är något fiktivt, som har sin grund i fenomenet rörelse. Avstånd är, enligt min avdammade hypotes, egentligen en funktion av egenskaper. Det här är fortfarande något som intresserar mig, och som jag avser att återkomma till senare.

Sammanfattat är atomen ett begrepp som representerar en dynamisk dimensionsstruktur, och som utgör basen för medvetandets dimensionsförnimmelser.

5. Tid Innehåll

Tid är ett begrepp, som är starkt kopplat till levande varelsers verklighetsuppfattning. Via vår syn får vi momentana synintryck som lagras i vår hjärna. Vi utgår från att dessa synintryck ger oss en sann bild och tidsuppfattning. Denna uppsats kommer dock att visa att så ej är fallet, utan ljuset är ett olinjärt fenomen, innehållande både synlig/verklig rörelse och dold rörelse. I stort allt vi iakttager är därför förvrängt, som funktion av vår hastighet till det objekt vi ser på. Vår tidsuppfattning grundar sig likväl på successiva jämförelser mellan dessa synintryck, och korrelationsjämförelse med tidigare lagrade erfarenheter. I detta finns även processer som bedömer om resultatet är trovärdigt o.dyl. Evolutionen har utifrån detta sedan anpassat signalbehandlingsprocessen i hjärnan, så vi tolkar och förnimmer förändringarna mellan synintrycken som något vi benämner tid. På liknande sätt uppfattas tid kompletterad med våra övriga sinnesintryck.

Det vi förnimmer som tid, enligt vår verklighetsuppfattning, bör därför enbart betraktas som ett hjälpmedel, vid hjärnans generering av vårt medvetande. Detta visar att tid är något obestämt som har sitt ursprung i vårt medvetande. En definitionsmässigt troligen mer korrekt tid borde utgå från den komplexa relationen mellan materia och antimateria, samt även innefatta ljusets dolda rörelse. I avsaknad av alternativ, som i vissa fall skulle vara mer korrekta, kommer för förståelsens skull etablerade välbekanta begrepp och matematiska formler likväl att användas. Mera relevanta utgångspunkter för föreliggande resonemang vore annars begrepp som, ”förändring”, ”relation”, ”jämvikt”.

Om tid är en obestämd förnimmelse i vårt medvetande, som kräver materia, är det då förenligt med vårt förnuft att hävda att tid existerar utanför vårt medvetande och avsaknad av materia?

Svaret på denna fråga är beroende av definitionen av tid, men mycket talar för att svaret är nej. Har man inte ett säkert svar på frågeställning, bör man noga tänka sig för innan man reservationslöst använder sig av matematik för att spekulera kring frågor som rör bl.a. relativitet. Som exempel blir matematiska formler inkluderande en eller fler variabler som funktion av tid, här redskap med begränsningar. Risken för fallgropar p.g.a. detta, är huvudskälet till varför jag föredrar det logiskt beskrivande resonemanget, före en bevisföring som i huvudsak baseras på matematik, vars ursprung härrör från vår verklighetsuppfattning med dess brister.

Av denna uppsats kommer att framgå att vår bild av omvärlden, liksom tiden, är en förvrängd skenbild, där tiden något förenklat är ett slutet komplext fenomen, enligt figur nr. 2c, som är ”rund”.

6. Hastighet Innehåll

Är tiden obestämd är givetvis även begreppet hastighet obestämt. Föregående avsnitt anger att ljuset, i relation till vårt medvetande, är ett olinjärt fenomen. Likväl använder vi dagligen ljuset och dess hastighet som referens för vår tid. Konsekvensen av detta är att hastighet utgör ett begrepp som enligt Delta-konceptet likaså är olinjär till sin natur, och ej så definitionsmässigt entydigt och enkelt som man vid en första anblick kan vilseledas att tro. Detta är speciellt påtagligt när olika lagringsformer för Δ är aktuella. För att hastighet ska kunna anges krävs att hastigheten refererar till något, vilket i det universella perspektivet utgör ett problem. Hastighet bör därför betraktas som något relativt. Två olika typer av hastighet, refererande till olika dimensionsstrukturer kommer att beskrivas. Dessa olika hastigheter, kännetecknas av att de uppvisar olika egenskaper.

7. Kommunikationsmedia (”Etern”) Innehåll

Maxwell antog att det fanns en ”eter” i vilken de elektromagnetiska fälten kunde fortplanta sig. Denna eter kom att benämnas ”Maxwells eter”. Einstein avfärdade dock eterns existens, och avhände sig därmed från en värdefull modell. Även på senare tid har eterns förekomst ifrågasatts, då eterns vara eller icke vara inte har gått att bevisa. Personligen är jag helt övertygad om ”eterns” existens, och att Maxwell var inne på rätt spår.

Oavsett om etern anses existerar eller ej, är den och dess egenskaper en viktig komponent/modell för förståelsen av här presenterade teorier, dock ej oumbärlig i just denna skepnad. Etern, här benämnd Δ-etern, p.g.a. sin speciella karaktär, ingår därför i föreliggande uppsats, som en grundsten. Observera dock att Δ-eterns egenskaper i vissa avseenden skiljer sig från Maxwells eter och, vilket är väsentligt, etern skiljer sig från våra atomära dimensioner. Eventuellt kan detta, och att den förekommer opolariserad, vara skälet till att etern kanske är omöjlig att direkt detektera och därför svår att acceptera. De egenskaper som tillägnas modellen, Δ-etern, kan givetvis, som alternativ, inkluderas i någon av övriga använda modeller.

Delta-konceptets grundhypotes beträffande Δ-etern är att universum har ett balanserat grundtillstånd, G0, i vilket förändringar, Δ, kan uppträda som obalanser. Huruvida G0, som är skilt från våra dimensioner, skall anses existera är redan det en delikat fråga. Detta grundtillstånd, G0, kan dock även tänkas utgöra en effekt av universum. Som exempel skulle G0 kunna utgöra den sammantagna effekten av all rörelse i universum, t.ex. ∑ Δ.

I det följande kommer Universums Integral, UI, som modell, att representera/beskriva den sammantagna effekten av all rörelse i universum, på atomen d.v.s. massa. UI beskrivs mer detaljerat under rubriken Universum. Vi föregriper här kortfattat kommande resonemang, och konstaterar att UI har en sfärisk form ur vårt lokala atomperspektiv. Förändringar i universum eftersträvar balansering relativt UI. En följd av att UI har en sfärisk form är att förändringar i universum påverkas likformigt från alla håll av UI. Atomen betraktas här som en flerdimensionell koncentration av rörelser som balanserar varandra. Δ-etern förmedlar kopplingen mellan Universums Integral och universums massor. Konsekvensen av detta är att universum är förspänt i alla riktningar via Δ-etern.

Observera att den sfäriska formen på Universums Integral, betraktad som balanserad och balanserande referens, är formgivare för allt i universum inkl. atomen. Avvikelser från den cirkulära eller sfäriska formen utgör alltså en obalans relativt UI, som UI eftersträvar att reglera/balansera ut.

Etern, som förmedlare av rörelse, bör mot bakgrund av ovanstående balanshypotes, vara baserad på cirkulära och/eller sfäriska grundelement. G0 antas därför innehålla förändringar, Δ, i form av opolariserade hastighetsfragment alternativt tryckfragment, benämnda ΔΦ, som återspeglar UI. Senare kommer att framgå att tryckfragmenten eftersträvar linjär och cirkulär balans. Sammantaget utgör då summan av ΔΦ:s interna kraft Δ-eterns förspänning i alla riktningar. Fragmentens orientering är godtycklig och slumpartad, och utgör en viktig bas för både gravitationen inkl. acceleration och ljusets egenskaper inkl. hastighet. Dessa fragment bildas sannolikt fortlöpande, enligt den expansionsprocess som beskrivs av Maxwells ekvationer, och antas inledningsvis vara jämt fördelade i universum. ΔΦ saknar dimension, i vår mening, vilket kommer att förklaras längre fram i uppsatsen. Δ-eterns egenskaper kan vara av både statisk och dynamisk natur. Vi föregriper här efterföljande resonemang genom att hävda att materia/massa har en ”djuprelation”, i form av tryckdifferens, till etern, som är ljushastigheten, C. C kan alltså betraktas som ett ”tryck”. I efterföljande avsnitt vidareutvecklas resonemanget rörande etern.

8. Polarisations-Princip, PP (”Synkronisering”) Innehåll

Antag att,

  • Kraft är en förutsättning för rörelse
  • Rörelse är en förutsättning för hastighet
  • Rörelse/hastighet ger upphov till kraft/tryck

Av detta följer att kraft och hastighet, här sannolikt är två sidor av samma mynt. Utöka sedan resonemanget till rörelse lokalt kan anta linjär respektive cirkulär form. Antag sedan att avsaknad av referenspunkt gör det möjligt att välja såväl linjär som cirkulär referens. Intressant är att vi därigenom kommer att få olika former och samband som funktion av hur vi väljer referenser. Går vi utanför vårt atomära perspektiv krävs förmodligen en kombination av linjär och cirkulär referens för att förstå universum. Om vi sedan förminskar skalan så vi rör oss med extremt små dimensioner, ned mot en typ av mikronivå, flyter förmodligen storheterna kraft, F, och hastighet, V, inkl. rörelse samman. Det kanske först är svårt att förlika sig med detta, men tänk i så fall så här. Om rörelsen/hastigheten riktas från trycket elimineras trycket, samtidigt som tryck uppstår om rörelsen hejdas. Det är rimligen då i stort samma sak, på mikronivå, där referenspunkter saknas. Man kan uttrycka detta som att hastighet refererande till oändligheten går mot noll! När man som i denna uppsats talar om både linjär och cirkulär rörelse, bör man vara observant på att universum även är oändlig i relation till den cirkulära rörelsen. En följd av detta är att i det universella perspektivet kan hastighet likställas med tryck. Förekommer tryck i en punkt, kan m.a.o. även ekvivalent, t.ex. dold, rörelse finnas i samma punkt. Detta konstaterande är en förutsättning för det fortsatta resonemanget, och kan något förenklat sammanfattas i följande. Detta kommer att visa sig vara av speciellt intresse vid cirkulär rörelse.

Tryck Rörelse Hastighet Tryck o.s.v.

Figur 2b.

Vi tar nu ytterligare ett steg i vårt logiska resonerande, genom att hävda att tryck och hastighet, på mikronivå, har en relation i form av relativ balans. Om det skall uppfattas som tryck eller hastighet, är alltså beroende av hur och varifrån vi beskriver fenomenet. Det kan även uttryckas som att balansstatus styr om det skall betraktas som tryck eller hastighet. Balansen hos ΔΦ kan som modell liknas vid en sfär, där radier och omkrets i vila är i balans relativt varandra. Utsätts sfären för deformation, inkl. skenbar deformation, ändras förhållandet radie — omkrets, representerande linjär — cirkulär, varigenom obalans uppstår. Obalans är här alltså att likna vid avvikelse från den sfäriska formen. Observera att benämningarna tryck, rörelse och hastighet enbart är modeller, så som beskrivs i avsnitt 4, Medvetandet, och kan innefatta analogier. Det är också viktigt att minnas att står det tryck, är det underförstått att det även kan innefatta hastighet ur ett annat perspektiv.

Hypotetiskt utgår konceptet från att universum är likformigt och fyllt av jämt fördelade opolariserade tryckfragment/hastighetsfragment, ΔΦ, så som beskrivs i avsnitt nr. 7. Genom att tryck = hastighet, sätter vi i princip likhetstecken mellan orsak och verkan, varigenom fenomenet ΔΦ får bita sig själv i svansen, och skenbart bilda en loop utan läge i universum. Universums grundläggande egenskaper beskrivs alltså av ΔΦ, som förenar naturkonstanterna.

I avsnitt 10 beskrivs tryckfragmenten, ΔΦ, men vi föregriper här till viss del den beskrivningen. Utgående från Δ-eterns opolariserade tryckfragment, ΔΦ, går det relativt enkelt, att med hjälp av figur nr. 9, beskriva en princip som vi valt att kalla, PP. Vi tänker oss att en hastighetsvektor, X, skenbart röra sig tvärs sin egen riktning, Y, genom Δ-etern, så som visas förenklat i figur nr. 2, pos E. Vektorn täcker alltså en ”gata” motsvarande sitt eget belopp. Genom att X samverkar med de godtyckligt orienterade och dimensionsfria fragmenten, ΔΦ, sker en förstärkning av trycket/hastigheten X, så som framgår av pos F. Man kan uttrycka det som att vektorn X ”tryckpolariserar” fragmenten, så de verkar i samma riktning. I princip rör det sig om en summering av hastighetsvektorer, eller kanske bättre, tryck. Polarisationen sker givetvis både vid linjär och cirkulär rörelsepåverkan.

Man inser lätt att hastigheten som genereras på detta sätt bl.a. är en funktion av antalet ΔΦ per volymenhet av universum, som vi benämner DD, där DD står för Delta Densitet. Detta kommer senare att visa sig vara av betydelse vid definitionen av avstånd. Denna princip för tryckgenerering har betydelse för generering och vidmakthållande av ljusets hastighet, C, och även gravitationen, vilket kommer att förtydligas senare.

Samma fenomen som PP beskriver, kan med utgångspunkt från ΔΦ, även härledas via summering av samverkande hastighetsvektorer. Det är i princip samma sak, men förklarat på ett annorlunda sätt.

Sammanfattat kan hastighet likställas med tryck i universums perspektiv.

9. Förändring, Δ och ΔΦ Innehåll

För att kunna beskriva tankarna som ligger till grund för denna uppsats, krävs det tillgång till en förenklad modell, som kan tjäna som byggsten, och som ej strider mot nuvarande etablerad elementarpartikelfysik, som alltså ej ifrågasätts. Det som söks är m.a.o. en begränsad modell vars funktion enbart är att logiskt visa på vissa specifika egenskaper, som underlättar förståelsen för förda resonemang. För att ett sådant verktyg ska vara trovärdigt och användbart, krävs enkelhet.

I föreliggande konceptet kommer fenomen att beskrivas utgående från G0 och förändringar, Δ, i G0, och inte som brukligt från Maxwells ekvationer. Följande huvudsymboler kommer härvid att användas,

G0 Universums grundtillstånd

Δ+ Positiv förändring i universums grundtillstånd, G0=Överskott

Δ− Negativ förändring i universums grundtillstånd, G0=Underskott

ΔO+ Positiv cirkulär förändring i universums grundtillstånd, G0=Överskott

ΔO− Negativ cirkulär förändring i universums grundtillstånd, G0=Underskott

Δ|+ Positiv linjär förändring i universums grundtillstånd, G0=Underskott

Δ|− Negativ linjär förändring i universums grundtillstånd, G0=Underskott

ΔF Kraft som verkar på Δ

ΔF+/0 Kraft som verkar mellan positivt Δ och grundtillståndet G0

ΔF± Kraft som verkar mellan Δ av olika polaritet.

ΔF Modell, beskrivande Δ-etern, innefattande både linjär och cirkulär förändring.

Om, som hävdas i avsnitt nr. 4, Medvetandet, vårt tredimensionella rum skapas av atomen, finns det all anledning att ställa frågan om de enkla byggstenar vi söker, och som bör ha funnits före atomen, har en struktur som är lämpad för att beskrivas flerdimensionellt. Utan att kunna styrka det, inställer sig intuitivt känslan av att allts ursprung bör innehålla minimalt med dimensioner, och ev. helt sakna dimension. De förenklade byggstenar vi i det följande söker som modeller, bör därför vara extremt enkla till sin funktion. Antag därför att alltings ursprung, så som tidigare sagts, kan liknas vid ett mycket enkelt abstrakt grundtillstånd, G0, som besitter någon form av tröghet mot förändring, t.ex. som funktion av ε0 och μ0.

Grundtillståndet, G0, vars existens är skilt från våra dimensioner, kan inta minst två olika tillstånd. Grundtillståndets förmåga att inta olika tillstånd, innebär att det kan förändras i någon form. Denna förändring/obalans i G0, i dess enklaste och minsta form och skepnad, benämner vi Δ. Δ skall ses som en obalans från grundtillståndets vilotillstånd. Figur nr. 1 visar Δ i olika faser. Notera att pos D, E och F här inte är sedda ur atomens perspektiv, utan i Δ:s perspektiv.

Som hjälp för tanken, antages att Δ representera överskott resp. underskott, med relativt varandra olika polaritet, t.ex. betecknade Δ+ resp. Δ−, i figur nr. 1, pos A. Det är inte så viktigt vad vi här benämner Δ+ resp. Δ−, utan det räcker egentligen med att säga motpoler. I denna form, pos A, utgör Δ en statisk förändring/obalans, här benämnd Δstat. Det är inte givet att Δ+ resp. Δ− alltid behöver uppträda samtidigt, utan kan även förekomma separat. Man kan även beskriva Δ+ resp. Δ−, som övertryck resp. undertryck, alternativt tryck resp. drag. Detta kan visuellt liknas vid en pil (vektor) riktad från Δ+ mot Δ−, så som visas i figur nr. 1. Mellan Δ av olika polaritet verkar en kraft/tryck, FD, som då motsvaras av denna vektor, och som eftersträvar att få till stånd en utjämning av skillnad/obalans i polaritet. Observera att mellan Δ+ resp Δ−, var för sig, även verkar en kraft gentemot G0.

Figur 2c.

Kraften FD verkar även mellan Δ av samma polaritet och är då motriktad fallet med olika polaritet. Den principiella funktionen är att FD verkar som en fjäder. Vid olika polaritet drar fjädern samman Δ+ och Δ− (större avstånd=större kraft). Vid samma polaritet trycker fjädern isär Δ+ och Δ+ alt. Δ− resp Δ− (större avstånd=mindre kraft).

I föregående avsnitt konstaterades att tryck och hastighet i stort är samma sak, vilket får till konsekvens att denna vektor har karaktären av dubbelnatur, som både kan uppträda som tryck och hastighet. Detta kommer att vidareutvecklas i följande avsnitt. Sammanfattat kan Δ betraktas som orsaken, och FD verkan, och vice versa.

Studerar man figur nr. 1, pos A, inses att Δ är odefinierad i så måtto att det inte finns någon egentlig referenspunkt. Detta medför att Δ här saknar förmåga att existera punktformigt. Den enkla öppna förändringen, Δ, saknar därigenom förmåga till koncentration p.g.a. den öppna formen. Den öppna formen saknar även förutsättningar att i förlängningen generera det vi benämner dimension, vilket även det senare kommer att vidareutvecklas.

För att åstadkomma koncentration krävs det någon form av slutenhet, d.v.s. att förändringen har förmåga att symmetriskt låsa sig själv, för att på så sätt kunna ansamlas och existera stationärt. Denna enklaste, renaste och samtidigt mest fascinerande nyckeln jag kan finna till denna koncentration utgörs av sfären och dess kusiner cirkeln och ellipsen. Cirkeln och sfären kan här betraktas som naturens ultimata balansakt, med sitt ursprung i Universums Integral. Universums Integral, UI, och dess form, beskrivs mer detaljerat under rubriken Universum. Då cirkeln är ett specialfall av ellipsen, innefattas i fortsättningen cirkeln och ellipsen i benämningen sfär och vice versa. Sfären, i kombination med förändringen Δ, utgör nästa grundläggande steg i det logiska resonerandet.

Figur 3.

Efter att ha funderat kring detta, är min slutsats att, för att åstadkomma den slutna sfären krävs det troligen att minst två öppna Δ kombineras. I pos B visas hur ΔF pressar isär framförvarande grundtillstånd, G0. I pos C visas samma sak mer stilrent. Hur märkligt det nu än låter, så finns i pos A, B och C grunden till såväl Maxwells ekvationer, tid, dimensioner, naturens binära bas, ja i princip allt.

När vi här beskriver Δ och etern gör vi det ur deltas, Δ, eget dimensionsperspektiv. Det är därför viktigt att notera att massan/atomen har en annan/avvikande dimensionsstruktur, i vars perspektiv delta har en form som avviker från det sfäriska. Detta kan vara svårt att förstå, men beskrivs senare.

Om vi koncentrerar oss på pos B, kan vi konstatera att trycket ΔF genererar,

  • krafter/flöden i 90 grader i sidled
  • förflyttning i sidled
  • ett mottryck, FG, härrörande från universums förspänning, FU.

Flödena 90 grader i sidled är det bakomliggande skälet till varför fältvektorerna E och B är förskjutna 90 grader relativt varandra. Förflyttningen i sidled är grunden till varför Maxwells ekvationer stipulerar att de elektromagnetiska fälten har en fix hastighet, C, i vakuum.

Funderar man vidare i dessa banor inser man snart att hela skapelsen inkl. vårt medvetande, har sin bas i dessa extremt enkla men enormt dynamiska mekanismer. Alla möjligheter finns här, när rätt förutsättningar yppar sig. En för mig helt fascinerande och omtumlande insikt!

Figur nr. 1, pos D och F, visar hur pos C kan vidareutvecklas mot en sfär, med kännetecken som är av fundamental betydelse för Delta-konceptet, och ingående teoribildning. Pos D har, till skillnad från pos A, förmågan att vara både stationär och koncentrerad. I pos E har resonemanget renodlats till att bli helt symmetriskt och balanserat. Pos E kännetecknas av den viktiga egenskapen att förändringen kan vara både sluten, alltså sfärisk, alternativt radiellt linjär, som korset i mitten. Man ser här att grundtillståndet G0 har två karaktäristiska ytterlighetsförändringar ΔO och ΔI, vilka, som det ska visa sig, har olika egenskaper/kännetecken. Pos F visar samma sak som pos E, men med G0 markerat via sektionering.

Sammanfattat kan figur nr. 1, pos E, betraktas som ett statiskt balanstillstånd mellan två till beloppet likvärdiga komplementära, 90 grader förskjutna sinsemellan, dimensionsstrukturer.

Den gemensamma benämningen för Δ i sfärisk form är ΔΦ.

Sammanfattat redovisas i figur nr. 1 och 2, tankarna bakom byggstenen och modellen ΔΦ. Sfären, och att dess två komplementära grundelement, den ”sfäriska ytan” resp den ”radiella stjärnformen”, åtskilda 90°, utgör alltså grunden för beskrivningen av ΔΦ:s egenskaper. Enligt Delta-konceptet baseras universums egenskaper på samverkan och balansen mellan dessa två komplementära grundelement. När den ”sfäriska ytan” resp den ”radiella stjärnformen”, överlagras/samverkar med extern linjär rörelse påverkas de i olika grad och utsträckning, vilket är grundorsaken till fenomenet relativitet.

ΔΦ kommer i fortsättningen att beskrivas på två olika sätt. Dessa typer av förändringsstrukturer är Δstat resp Δdyn, och beskrivs under separata rubriker. Δstat och Δdyn är i grunden samma sak, med den skillnaden att Δstat är statisk och Δdyn dynamisk. Det innebär att Δdyn kan betraktas som en effekt av Δstat i obalans.

10. Δstat (V.g. se figur nr. 1) Innehåll

OBSERVERA att ΔΦ i det följande kommer att beskrivas ur två perspektiv, dels ur sitt eget statiska ΔΦ-perspektiv: Δstat, dels ur atomens dynamiska perspektiv: Δdyn.

Det paradoxala är att Δstat och Δdyn har samma ursprung, och båda representerar ΔF. Den enklaste formen av förändring i etern utgörs ant. av Δstat, och visas i figurerna 1 och 2. G0 och dess ”egenskaper”, Δstat, utgör tillsammans, det som benämns Δ-etern. Δstat utgör den modell som beskriver universums s.k. ”förspänning”, och vice versa. Δstat kan ses som den viktiga modell, utifrån vilken universum kan beskrivas från botten. Δstat beskriver ett balanstillstånd i G0, innehållande två grundtyper av krafter, linjär och cirkulär, emanerande från en sfärisk ursprungsform, (fig nr. 1) återspeglande effekten av universum. Det rör sig om ett balanserat tillstånd i Δ-etern, relativt UI, där Δ-eterns, d.v.s. universums förspänning, FU, är motpol, via mottrycket FG. UI står här för Universums Integral, varmed avses den sammantagna effekten av all rörelse i universum, såväl linjär som cirkulär, vilket förklaras längre fram i uppsatsen. Universums likformighet medför att Δstat eventuellt kan anses sakna läge.

Figur 4.

UI, ur det atomära perspektivet, har sfäriska egenskaper, får detta till följd att det eftersträvar cirkulär eller sfärisk form för att balans skall råda, för sådant som universum innesluter. Det är m.a.o. underförstått att universum har minst en överordnad cirkulär rörelse. Den sfäriska symmetrin hos Δstat ges alltså av balansen mellan dess krafter/rörelser i relation till universums förspänning. Detta kan uttryckas som att Δstat återspeglar universums likformighet via sin sfäriska form, vilket kommer att förklaras närmare under rubriken Universum. Notera att Δstat är sfärisk i sitt och Δ-eterns perspektiv, dock ej nödvändigtvis i det atomära perspektivet.

Δstat i balans symboliseras alltså av sfären, och är en funktion av universums förspänning, UI. Δstat i balanserat tillstånd, har därför en cirkulär eller sfärisk form i sitt eget perspektiv relativt UI. Den sfäriska formen, liksom Δstat:s egenskaper, kan ”deformeras”, vilket kan ses som en obalans. Detta sker om Δstat överlagras och samverkar/växelverkar med externa rörelser/krafter. Denna ”polarisation” kan vara av både linjär och cirkulär typ.

Denna inledning kan kanske tyckas banal, men utgör första steget i den logiska kedja som leder till Delta-konceptet. Någon motsvarighet till Δstat har jag inte kunnat finna i litteraturen. Det bör dock här nämnas att Δstat som resonansfenomen betraktat, verkar ha vissa likheter med ”strängarna” i den s.k. strängteorin.

Det bör tilläggas att Δstat, i form av en ”sfär” på mikronivå ej behöver överensstämma med vår visuella och verkliga bild av en sfär, utan är sannolikt något för oss abstrakt. Sfären behöver kanske inte ens existera, utan beskriver som modell enbart Δ-eterns egenskaper.

I avsnitt nr. 7, Kommunikationsmedia, nämns att Δ-etern, enligt Delta-konceptet, består av ”fragment”. Hypotesen är att dessa fragment i balans utgörs av osynkroniserade Δstat.

Figur nr. 1 beskriver Δstat som ett statiskt fenomen ur sitt eget opåverkade perspektiv. I figur nr. 1, pos G, har en extern rörelse symboliskt ritats in. Denna externa rörelse kan vara av både linjär och cirkulär art. Det viktiga här är att förstå att centrum, P, för rörelserna i ΔF kommer att förflyttas när ΔF utsätts för yttre påverkan från de externa rörelserna. Som exempel förflyttas P till en symboliskt ritad bana Pb p.g.a. de externa rörelserna. Antag t.ex. att den externa rörelsen utgöras av rörelser från en atom, så kommer ΔF:s kraftbild att ändra utseende, och P förflytta sig till Pb. Det är denna ändrade bild som vi benämner det atomära perspektivet. Den verkliga bilden av Δstat, i atomärt perspektiv, har sannolikt en form som påminner om sinsemellan 90° förskjutna flerdimensionella slutna ”kringlor”. Man kan se detta som att ΔFO och ΔFI ”moduleras” av den externa rörelsen, och att denna modulation ger upphov till förändrad balans mellan Δstat:s linjära och cirkulära struktur. Enkelt uttryckt fungerar alltså Δstat som en balanserad kommunikationslänk för universums krafter, där linjär kraft/rörelse ligger i ena vågskålen och cirkulär kraft/rörelse i den andra.

Konsekvensen av detta är att Δstat kan liknas vid en flexibel sfär (”boll”) med trycket, C, som kan formas, såväl linjärt som cirkulärt, via externa rörelser.

Intressant är att detta tillstånd förefaller sakna det vi lägger i begreppet tid.

Ljusets hastighet förefaller för många vara en gåta. Till viss del beror detta sannolikt på att ljusets hastighet inte är likvärdigt med det vi normalt lägger i begreppet hastighet.

Figur 5.

I figur nr. 1b visas hur tyngdpunkten för aktuell struktur, p.g.a. extern rörelsepåverkan, avviker från neutraltillståndets centrum, P. Om och när den externa påverkan tillåts öka så Pb blir större än radien C, (C=FU) hos Δstat, m.a.o. trycket C, blir av lättförståeliga hållfasthetstekniska skäl, balanskriteriet för Δstat instabilt. Konsekvensen blir att Δstat- strukturen ”havererar”, och ”tid” startar. Kantringsmekanismen visas förenklat i figur nr. 2, pos C. Den nya struktur som nu uppstår, p.g.a. denna kantringsmekanism, benämns i fortsättningen Δdyn. Δdyn skiljer sig från Δstat genom att ha en relation till Δstat, som är C. Strukturen Δdyn bibehåller balansfunktionen mellan linjärt och cirkulärt.

Personligen ser jag detta resonemang som ett stöd för att delta-etern existerar och att C=FU.

Den funktionella skillnaden mellan Δstat och Δdyn kan liknas vid DC och AC. Δstat är p.g.a. sin statiska kraftyta en statisk/kontinuerlig (DC) förmedlare av kraft. Δdyn är p.g.a. sin dynamiska kraftyta en dynamisk (AC) förmedlare av kraft/rörelse via vågutbredning.

Antar vi att universum är förspänt i alla riktningar med kraften FU, och att denna kraft FU som modell kan liknas vid slumpmässigt orienterade Δstat, inses att all massa befinner sig i ett kraftfält som förmodligen är starkt. P.g.a. att fältet är likformigt och symmetriskt i alla riktningar balanserar krafterna ut varandra i det atomära perspektivet. Genom att omfördela balansen mellan linjär och cirkulär kraft, via polarisering av Δstat, uppstår obalans, och en kraft genereras som påverkar massan/atomen. Polarisationen av Δstat kan liknas vid att Δstat som kraftfragment synkroniseras med den polariserande rörelsens riktning. Ett exempel på sådan obalans är gravitationen.

För Δstat gäller sammanfattningsvis,

  • Har sitt ursprung i grundtillståndet G0.
  • Utgör grunden för Δ-etern.
  • Saknar dimension i vår mening, p.g.a. sin statiska karaktär.
  • Innehåller balanserande, cirkulära vektorer, ΔO, och linjära/radiella vektorer, Δ|.
  • Vektorerna är förskjutna 90° sinsemellan.
  • Hastighet och tryck är för Δstat i stort samma sak.
  • Påverkan/polarisation ger upphov till en balansförskjutning/modulation vektorerna emellan.
  • Är vid neutralstatus opolariserad, men polariseras vid extern påverkan.
  • Kan liknas vid en flexibel ”boll” med trycket C.

Sammanfattat fungerar Δstat som kommunikationsnät för universum. Detta näts transmissionsegenskaper bestäms av balansen mellan Δstat:s linjära och cirkulära krafter. Förutom att fungera som dynamiskt kommunikationsnät förmedlar Δstat krafter, som t.ex. gravitation, via modulation av nätets förspänning, C.

11. Δdyn Δ-DISK ”Foton” (V.g. se figur nr. 2 och 3) Innehåll

Fenomenet Δdyn har, som framgår av föregående avsnitt, sitt ursprung i Δstat, och bildas sannolikt när två Δstat sammansmälter. Det är antagligen inte helt fel att betrakta Δdyn som överlagrad Δstat.

Troligen förekommer Δdyn i två skepnader, ΔIdyn=linjär variant (motsvarar eventuellt det som i litteraturen benämns foton) ΔOdyn=cirkulär variant (motsvarar eventuellt det som i litteraturen benämns gravitron)

Båda varianterna, inkl. kombinationer, utbreder sig som amplitud- och/eller fas-modulerad vågfront. Vi kommer här att inrikta oss på ΔIdyn. ΔOdyn kommer att beskrivas under rubriken gravitation.

Förklaringen till genereringen av Δdyn, är att finna i figur nr. 1, pos G, och figur nr. 2, pos C. Pos C visar två ΔΦ, med radien C, som närmar sig varandra, t.ex. till följd av att ”trycket” ökar, och där centrum på resp sfär ligger på den andra sfärens periferi. Denna position, där radierna överlappar varandra, är att betrakta som ett kantringsläge. När överlappningen blir större än radien, C, kommer de internt samverkande krafterna att få övertag, varvid de två sfärerna, alltså ΔΦ, att i ett accelererande kantringsförlopp dras mot varandra och då sammansmälter till Δdyn. Man kan uttrycka detta som att C utgör den konstanta differens mellan två olika strukturer. Principiellt är kantringsförloppet sannolikt reversibelt, och beroende av typ av påverkan.

Under kantringsförloppet balanseras de linjära C-vektorerna ut varandra inom den sektionerade delen. Detta medför att Δdyn jämfört med Δstat har en linjär hastighetskomposant som är C. När två Δstat passerar kantringspositionen bildas m.a.o. en Δdyn som har relationen C till Δstat. Observera att både Δdyn och Δstat har radien/trycket C, (C=FU) och att sammansmältningen från två till en, innebär en kontraktion, 2:1!

Nästa steg är att studera kantringsförloppet, alltså vad som händer när C-vektorerna inom den sektionerade ytan balanserar ut varandra. Genom att den sektionerade delen går från noll mot successivt större andel av sfären, tvingas de balanserade linjära vektorerna att likaså successivt ändra banor, p.g.a. vektormomenten, och blir därigenom cirkulära och roterande. Det är denna unika kantringsmekanism som, enligt Delta-konceptet, genererar s.k. ”spinn”. Denna, relativt Δstat, roterande typ av Δdyn kan då liknas vid ”propellrar/spiraler” på kvantnivå som utgör det elektromagnetiska fälten inkl. ljuset. Det förefaller här återigen som att Δdyn, som fenomen, eventuellt är samma fenomen som fotonen.

Det här beskrivna kantringsförloppet mellan två Δstat som resulterar i att en Δdyn genereras kan givetvis utökas till att omfatta fler än två Δstat. Härvid genereras till strukturen mer komplexa Δdyn vilket kan liknas vid multipel resonans. De komplexa mönster som på detta sätt kan genereras kan sannolikt innehålla ett antal multiplar såväl i radiell som cirkulär led. Antalet multiplar är en funktion av antalet Δstat som är involverade i processen att generera Δdyn. Figur nr. 1 och 2 visar Δdyn i den enklaste multipel versionen.

Konsekvensen av att C är att betrakta som en dimensionsrelation mellan statisk och dynamisk form, är att massan, som är dynamiskt balanserad, fungerar som en ”konstanttrycksgenerator” i sitt förhållande till Δdyn. Massan/atomen erhåller därigenom tryckmässigt en ”ytterposition” relativt den balanserade Δ-etern. Då tryck och hastighet, enligt avsnitt 8, är två sidor av samma mynt, kan man även se massan som en ”konstanthastighetsgenerator”. Dimensionsrelationen är givetvis reversibel, och relationen refererar alltid till den fältgenererande referensatomen, som utgör centrum.

Figur 6.

Innan det går att mer detaljerat förklara mekanismen bakom Δdyn bör logiken kompletteras med följande resonemang. Låt oss därför börja med att studera figur nr. 2, pos A och B. Figur nr. 2, pos A, symboliserar Maxwells ekvationer i mycket förenklad visuell tappning, och visar hur fälten genererar ytterligare fält, som genererar fält i en till synes oändlig kedja. För varje nytt steg i denna genereringsprocess, som visas i pos A, förflyttas genereringen ytterligare ett steg ut från centrum, vilket innebär att en vågutbredning med tillhörande hastighet har genererats. Pos B kan ses som delförstoringar härrörande från pos A. De elektromagnetiska fälten, m.a.o. E-fältet, och B-fältet, åskådliggörs enkelt på detta sätt.

Introduktionen av grundtillståndet G0 som neutral bas medför dock att vi måste komplettera och i viss mån förändra vår syn på fälten. Det vi i princip kommer att göra är att betrakta fälten som symmetriska och likvärdiga ”motpoler”, där grundtillståndet, G0, är den neutrala nollreferensen (”universums jordpotential”).

Hitintills har vi införskaffat redskapen och lagt den logiska grunden, nu följer ett väsentligt steg. Av figur nr. 2, pos B, framgår att både överskott och underskott kan ha linjär och cirkulär form. Det är viktigt att notera och förstå att överskott och underskott uppträder som varandras speglade motpoler, vilket kan medföra vissa svårigheter när man ska bilda sig en visuell bild av fenomenet. Själv har jag valt att se detta som två samverkande delpendlar, som speglar varandra. Det följande är därför extra viktigt då det utgör inkörsporten till förståelsen av Delta-konceptet.

Enligt tidigare intar massan/atomen tryckmässigt en ”ytterposition” relativt den balanserade Δ-etern. Atomen är p.g.a. sin karaktär alltså ”tryckförskjuten” i förhållande till de elektromagnetiska fälten. Tryckförskjutningen medför att fälten och deras egenskaper i det atomära perspektivet inte är symmetriska relativt varandra, utan ”förskjutna” med trycket C. Såvitt jag har kunnat finna har detta inte uppmärksammats av vare sig Einstein eller andra fysiker. Vi kommer i det följande att visa effekterna av att E och B-fälten transformeras med C så de blir symmetriska (”förskjutningen” elimineras alltså).

I stället för att intressera oss för de elektromagnetiska fälten (E och B) väljer vi att i fortsättningen koncentrera oss på formerna linjär och cirkulär i figur nr. 2, pos A och B, och hur speciellt pos B tolkas i Δ-konceptet. Detta är både naturligare och enklare, och underlättar bl.a. förståelsen för relativitetsbegreppet. Konsekvensen av detta nya betraktelsesätt blir då följande,

  • Elektriska fältet, E=Beskriver underskott i grundtillståndet, G0
  • Magnetiska fältet, B=Beskriver överskott i grundtillståndet, G0
  • Överskott och underskott kan betraktas som varandras inverterade ”spegling”
  • Effekt i överskott motsvaras av inverterad/polvänd effekt i underskott och vice versa.
  • Fälten blir symmetriska
  • Universum ändrar form

För att kontrollera det rimliga i ovanstående kan vi betrakta de i Maxwells ekvationer ingående naturkonstanterna ε0 och μ0. Om resonemanget om över- och underskott stämmer, liksom hypotesen om naturens symmetri, bör naturkonstanterna vara likvärdiga. Det är då viktigt att inse att dielektricitetskonstanten, ε0, och permeabilitetskonstanten, μ0, är sedda ur det atomära perspektivet! Maxwells ekvationer skulle därför bli avsevärt enklare om de transformerades över till Δdyn perspektiv. Ett sätt att verifiera det som hävdas ovan är därför att utföra en ”transformering” av ε0, och μ0, Så de blir sedda ur universums perspektiv, alltså till ett eget Δdyn perspektiv, enligt följande,

ε0=10n/4πC² n=7

μ0=4π/10n n=7

Den viktiga principen för transformeringen beskrivs via figur nr. 2b.

Som första steg, enligt vår nya ”inversa” syn på fälten, skrivs ε0 och μ0 om, som konstanterna +k och −k, vilket ger, −k=1/ε0≈4πC² vilket motsvaras av en sfär, med radien C. +k=μ0≈4π vilket motsvaras av summaeffekten, av radiella stjärnformen i samma sfär.

Det rör sig om två olika tillstånd som kan betraktas som en orsak och verkan loop.

I figur nr. 2b, pos G, representerar den sektionerade ytan, 4πC², till vänster den komprimerade sfären. Punkten A markerar den roterande komprimerade tidaxeln. Den streckmarkerade ytan till höger, representerar den inversa ytan till den vänstra. Dessa två ytor utgör komplementära gränsvärden, m.a.o. ytterlighetsvärden som endast kan förekomma var för sig.

Den mycket viktiga slutsatsen av detta resonemang är att, ε0 och μ0 respresenterar en ytterposition i universum, och att Δdyn, som framgår av figuren, är navet som binder samman materia och antimateria.

Nästa steg blir att, i enlighet på symmetriaspekten, ”transformera” konstanterna +k och −k, så de till beloppet blir likvärdiga, och balanserade relativt G0, m.a.o. symmetriska. Detta åstadkommes genom att dela ovanstående fyra cirkelytor i två lika delar. Vi erhåller då, +2πC², vilket motsvaras av positiv yta/sfär med radien C. −2πC², vilket motsvaras av negativ yta/sfär med radien C.

Notera här att konstanterna, var för sig, via det inbördes trycket, C+C, beskriver en ”kon”. Dessa koner är p.g.a. den inversa funktionen motriktade varandra. Navet Δdyn är placerat centrerat i dessa koner.

I figur 2b, pos H, har Δdyn ritats annorlunda än i pos G. I pos G ser vi E och B vektorerna, som vi är vana att se den åtskilda 90°. I pos H är det inte E och B som visas utan vågfronterna ΔO+ resp ΔO−, vilket kan vara ovant att se. Observera därför att fälten (E och B) har ändrat form i den symmetriska ”dubbelkonen”!

Figur 7.

Kännetecknande för dessa växelverkande och i balans varande komplementära ytor/sfärer är, att de via transformationen, nu har relationen C till atomen, och motsvaras av två symmetriska koner, så som är visat i figur nr. 2b. +2πC² representerar överskott i G0. −2πC² representerar underskott i G0.

Av detta framgår att Δdyn som modell är direkt förankrad i naturkonstanterna. Nästa steg blir att visuellt beskriva detta, så som visas i figur nr. 2b.

För förståelsen, är följande viktigt, då det visar hur kraft kommer in i bilden, och hur en ”kraftyta” genereras och fungerar som en del i drivmekanismen av Δdyn. Enligt figur nr. 1, pos A, verkar kraften FD mellan överskott och underskott.

Vi återknyter nu till resonemanget ang. ε0 och μ0 och till Figur nr. 2b, pos H, som i princip visar samma som figur nr. 3, pos B och C, men mer detaljerat.

Den diagonala kraften ΔF± (motsvarande FD) som förbinder ΔO+ och ΔO−, kan liknas vid en snedställd paddel, och erhålls via,

ΔF±=2S

2πC²=SπC som ger S=2C

Den på linjära axeln projicerade trycket av 2C (S=2C) är C√2. Av de samband som redovisas i figur nr. 2b, blir det resulterande trycket dem emellan, 2C.

Mantelytan i figur nr. 2b utgör en kraftyta/rörelseyta/spegelyta som avviker från G0:s neutraltillstånd.

Detta är mycket viktigt att förstå, då det är avvikelsen, Δ, gentemot G0 som genererar kraft/rörelse. Mantelytan ska ses som den ”spegel” via vilken såväl linjär som cirkulär relativrörelse, V, påverkar balansen hos ΔF. Ljusets hastighet, respektive fenomenet relativitet, är m.a.o. en funktion av hur denna kraftytas ”lutning” upplevs p.g.a. relativrörelsen, V. Detta medför att ljusets hastighet kan beskrivas som ett komplext fenomen enligt,

Emot=jC+V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev mot/=C√(1−(V/C)²) Efrån=jC−V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev från/=C√(1+(V/C)²)

Då jag inte känner till om det som här beskrivs är känt, bör påpekas att G0 är ett imaginärt fenomen, och att ”speglingar” i kraftytan, bidrar till den imaginära dimensionen, t.ex. symboliserad med det imaginära tecknet j.

Speglingar, via förändringar, Δ, i G0 genererar, imaginära fenomen.

Principiellt kan dessa speglingar överlagras på varandra, vilket öppnar hisnande perspektiv.

Figuren visar hur balans råder mellan + och , alltså mellan över- och underskott. När ingen relativrörelse, V, förekommer, alltså V=0 i innebär det att + och balanserar varandra, det är m.a.o. balans mellan halvperioderna/konerna. Relativrörelse, V, medför att en kraft genereras (kraft=rörelse) varvid följden blir att balansen rubbas, så som är markerat.

Det är denna rubbade balans som i Delta-konceptet kan tolkas som en från C avvikande hastighet. Detta kan uttryckas som att vi, när vi tillför en relativitetshastighet, V, riktad rakt mot alt. från ljuskällan, förändrar ”tryckpositionen”, vilket är markerat med V i figur nr. 2b och 3. I figur 3, pos C, symboliserar den streckade ytan kraften FD som verkar mellan över- och underskott. I figur nr. 3, pos B, visas det cirkulära överskottet ΔO+ resp ΔO−, som båda har hastigheten C. Pos B visar dem var för sig, och pos C, som skillnaden, alltså ”ytan”, dem emellan. Detta är alltså en förenkling av ovanstående beskrivning. Notera att det är denna skeva snedställda, från G0 avvikande, ”kraftyta” eller om så föredras ”rörelseyta”, som formar ljusspiralen inkl. spiralens noder. Den streckade ”kraftytan” i figur nr. 3, pos C, skall därför betraktas som avvikande från Δ-eterns osynkroniserade neutraltillstånd/förspänning.

Benämner vi den p.g.a. V ändrade hastigheten för E, erhålls enligt figur nr. 2b följande,

E/C=(Mtot±2Mv)/Mtot=√(2πC²±2ΠV²)/2πC²=√(C²±V²)/C²=√1±(V/C)²

vilket ger,

Emot=C√(1−(V/C)²) Ljuskällan/sändaren rör sig MOT observatören EKV. 1a

Efrån=C√(1+(V/C)²) Ljuskällan/sändaren rör sig FRÅN observatörenEKV. 1b

En för mig fascinerande nyvunnen insikt är att för att en kraftyta ska kunna genereras krävs det synkronism mellan ΔO+ och ΔO−, t.ex. så som är ritat i figur nr. 3, pos B. Delta-etern är så som beskrivits osynkroniserad, och då förekommer normalt endast slumpmässiga interferenser av här underordnad betydelse. Detta är sannolikt förklaringen till varför fysiker felaktigt förkastar etern som fenomen. Synkroniseringen sker via den sändande atomen, och utgör grunden för allt vår visuella information. För mig personligen ger detta resonemang ytterligare stöd för delta som grundläggande modell.

Vi ska i nästa steg, med hjälp av figurerna 2b och 2c, förtydliga orsakerna och konsekvenserna av de imaginära speglingarna, via kraftytan, i G0. Figur 2c beskriver fälten ur ”storsignal parameter perspektiv”. Figur 2b beskriver fälten ur ”småsignal parameter perspektiv”, och kan ses som en del av figur nr. 2c. Figurerna är något förenklat ritade då de imaginära dimensionerna ej går att rita. Notera därför att konerna i figur nr. 2b, pos H, har kapacitiv resp induktiv karaktär, sett från Δdyn. Det är detta som är orsaken till att de elektromagnetiska fälten sett från atomen är imaginära. Ur vårt reella/atomära perspektiv kan t.ex. Δdyn:s hastighet skrivas som, E=jC±V. Av detta framgår redan här att Relativitetsteorins riktningsoberoende är fel. Intressant är också att antiatomen i sin tur är imaginär bortom Δdyn. Figur nr. 2b och 2c säger i princip allt som behöver sägas i detta steg. Innan vi går vidare till nästa steg bör påpekas att ”trycket” 2C mellan atom och antiatom ej är det maximala trycket i universum, vilket jag återkommer till.

Figur nr. 2c visar hur spiralbanorna är slutna, vilket var väntat på intuitiv grund. När jag inledningsvis studerade Maxwells ekvationer märkte jag däremot inte direkt att rörelsen var cirkulärt roterande. När jag väl insåg att så var fallet föll bitarna omgående på plats. Det är intressant att se hur spiralen ändrar karaktär relativt atomen under sin cirkulära cykel. Konsekvensen av detta konstaterande är att universum är ”slutet”, och sannolikt oscillerande mellan massa och antimassa, via ett reversibelt förlopp baserat på ”sfäriskt” rörelseflöde. Även tid blir då ”rund” och sluten till karaktären. De imaginära speglingar i G0 som här beskrivits har exakt de reaktiva egenskaper som krävs för en klassisk resonanskrets. P.g.a. de relativrörelser som förekommer kommer återflödet av Δdyn att hamna något förskjutet relativt sändaren, varigenom oscilleringen innebär att universum ”förflyttar” sig. Det verkar lite väl fantastiskt, men det skulle kunna tolkas som att universum ingår i ett större system.

Det bör även uppmärksammas att atom och antiatom inte refererar till några fixa punkter.

Figur 8.

Observera här att trycket på 2C mellan massa och antimassa, som beskrivs i figur nr. 2b, refererar till spiralbanorna i figur nr. 2c. Universums ”absoluta tryck” är det tryck som refererar till de till linjer utsträckta spiralerna. För att nå detta absoluta tryck krävs relativ rotation mellan mottagare och sändare. Principiellt är detta att likna vid en mutter som skruvas på en gäng.

De i det atomära perspektivet stora imaginära rörelserna i universum, bör rimligen betraktas som komplex/reaktiv energi.

Hur märkligt det nu än låter, så tycker jag mig personligen, utifrån anförda figurer, förstå universum inkl. fälten, ljuset, gravitationen m.m., i sin helhet. Även om jag skulle ha fel, vilket jag inte tror, så är det fascinerande att på detta sätt som här beskrivits, bygga upp hela den logiska kedjan från, Δ+ och Δ− och pilen dem mellan, till en helhetssyn på universum.

Som alternativ går det att förklara ovanstående, något förenklat, på följande likvärdiga sätt. Först behöver några viktiga ytor och samband definieras, refererande till figur nr. 3.

Sätts kraftytan för en sinusperiod till Y0, erhålls kraftytan för en halv sinusperiod enligt,

Y0/2=1/π0πsin x•dx=−1/π(cos π−cos 0), vilket ger, Y0/2=2/π

Vid V=0, är de båda motriktade kraftytorna (felaktigt märkta!) var för sig proportionella mot 2/π. Den totala kraftytan, Y0, är då givetvis det dubbla, Y0=4/π

Ytan Y1 i pos C, ges av,

Y1/2=2/π0πcos x•sin x dx=Y1/2=2/π0πsin x•d(sin x)= 2/πsin²x/2+C Y1=2/π sin²x

V=sin x varför Y1=2/π(V/C)²

Den av relativhastigheten, V, förorsakade kraftförskjutningen, m.a.o. ytan Y1, uppfattas som en ändrad ljushastighet! För att beräkna storleken på denna förändrade ljushastighet sätts Y1 i relation till den balanserade (exakt halvperiod) ytan Y0/2 som representerar hastigheten C, enligt,

C(Y1/Y0/2)=C(2/π(V/C)²)/2/π=C(V/C)²

Tecknet + används vid relativrörelse av FRÅN typ

Tecknet används vid relativrörelse av MOT typ

Till detta kommer att begrepp som tid och avstånd ej är slutgiltigt definierade, och båda enligt Delta-konceptet kan ses som, i transmissionshänseende, relativa i någon bemärkelse. Frågan blir då vem som styr vem, och vilken som väljs som referens. Generellt sett ställer jag mig frågan varför just det abstrakta fenomenet tid ska vara relativt. Personligen anser jag det skulle vara mer befogat att låta avstånd vara relativt. I princip är det även möjligt att ”fördela” relativiteten mellan tid och väg, varvid ovanstående uttryck förändras.

Då det inte gått att härleda om ΔO+ resp. ΔO− skall betraktas som ekvivalenta, eller om de skall viktas olika, t.ex. som funktion av position och rörelse i universum, påverkar även detta bilden. Det kan t.ex. ej uteslutas att exponenterna är variabler i ett större universellt sammanhang. Man kan uttrycka detta som att ingen någonsin säkert kan definiera vad som utgör den absoluta referensen för de variabla skalära koordinatsystem vi väljer att arbeta med.

Med reservation för ovanstående erhålls enligt figurerna nr. 2 och 3 ljushastigheten via,

Emot=C√(1−(V/C)²) Ljuskällan/sändaren rör sig MOT observatören EKV. 1a

Efrån=C√(1+(V/C)²) Ljuskällan/sändaren rör sig FRÅN observatörenEKV. 1b

vilket mer generellt kan skrivas som,

Ev=C√(1±(V/C)²)

Samma ekvation kompletterad för de fall både linjär och cirkulär rörelse förekommer kan då enl. figur nr. 2b förenklat skrivas som,

Ev=C(1±(Vlin/C)²±(Vcirk/C)²+2VlinVcirk/C²)n

där n=½ och Vcirk avser relativ rotationshastighet relativt C-axeln.

Beroende på att ingen referens kan anses bättre lämpad än andra förbehåller jag mig rätten att inom denna patentansökan ersätta befintligt uttryck med det modifierade uttrycket (1±(V cos α/C)²)n i vilket exponenterna α resp. n inkl. tecken, kan väljas fritt.

Definieras V som ren relativrörelse kan termen i stället skrivas som

(1±(V/C)²)n.

Delta-ekvationerna skall anses kunna inkludera detta/dessa uttryck/termer. Ekvation 1 kan då mer generellt, med avseende på referens, som exempel, skrivas som,

Emot=C(1−(V/C)²)n Ljuskällan/sändaren rör sig MOT observatören

Efrån=C(1+(V/C)²)n Ljuskällan/sändaren rör sig FRÅN observatören

Figur nr. 1 beskriver ΔΦ:s statiska form, Δstat.

Figur nr. 2 beskriver ΔΦ:s dynamiska egenskaper, Δdyn.

Figurerna talar i princip för sig själva, varför ytterligare kommentarer syns överflödiga.

Begrundar man figur nr. 2, inses att tids och avståndsskalan i vissa fall balanserar varandra. Det innebär att en förändrad tidsskala, kompenseras av en ändrad avståndsskala.

Observera att ljusspiralen (Δdyn) sätter sin egen måttstock, via det som benämns delta-densitet, DD! Detta förklaras mer ingående i avsnitt 14.

Ljusets konstanta hastighet, C, har, såvitt jag känner till, ingen hitintills kunnat förklara. Ovanstående resonemang förklarar fenomenet, och dessutom på ett frapperande enkelt sätt! Det som här fascinerar är att resonemanget förutom de olika dimensionsstrukturerna, baseras på konventionell mekanik och hållfasthetslära, där inga avsteg från vårt förnuft krävs.

Det följande kan ses som div. osorterade anmärkningar.

Vårt medvetande kan sannolikt inte på ett korrekt sätt bilda sig en visuell bild av Δdyn. För att likväl ha tillgång till en fiktiv visuell bild av Δdyn, utgår vi från figur nr. 2, och tänker oss att vi deformerar ΔΦ så den ombildas till en rund skev skiva, därav den alternativa benämningen ”disk”. Denna ”Δ-disk” symboliserar m.a.o. cirkelytor, ±2πC², i Δdyn perspektiv.

Orsaken till att ΔO+ och ΔO−, så som figur nr. 2 visar, är förskjutna 90° relativt varandra beror på att 90° är ett arv från Δstat. Vid övergången från Δstat till Δdyn ändras visserligen vektorerna till fas och belopp, men den inbördes vinkeln, 90°, bibehålls.

Det kan vara lättare att förstå varför det blir olika tecken och exponenter, genom att beakta att både FRÅN och MOT i figur nr. 7, skall rymmas i en sfär, nämligen den expanderande C-sfären. Det medför att skalan ändras beroende på det radiella läget i C-sfären, där det radiella läget påverkas av relativhastigheten, V. Vid MOT krymper/minskar skalan, och vid FRÅN ökar skalan. Det är alltså denna skalära förändring som funktion av relativhastigheten V, som kräver dynamik hos ekvationen.

Merparten av de tankeexperiment som användes i litteraturen utgår från att informationen överförs till observatören med hastigheten C. Detta är enligt min uppfattning ett felaktigt resonemang, då information överförs med hastigheten E. Som exempel utgår Lorentz-transformationen från att informationen når observatören med hastigheten C, vilket alltså är fel enligt Delta-konceptet.

Figur 9.

Om vi för enkelhets skull likväl betraktar C och E som hastigheter i vår bemärkelse, blir resultatet att relativhastigheter, V, mellan massor registreras av oss via en avvikande expanderande struktur vars tryckgradienter utgår från origo i den genererande ”sändande” atomen.

Hastigheten, V, refererar till expansionens origo, m.a.o. sändaren, där första dimensionsskiftet sker. När ”mottagaren”, alltså mottagande atom, via expansionen nås av rörelsen, Δdyn, sker nästa dimensionsskift tillbaka till den atomära strukturen. Dimensionsskift i båda riktningar sker med C.

Observera att vid relativhastighet, V, sker mottagande dimensionsskiftet vid position som avviker från vad som skulle ha varit fallet om ingen relativhastighet förekommit, vilket p.g.a. den skalära förändringen ger upphov till relativitet. Kommunikationen sker m.a.o. via ett informationsrum i dynamisk förändring.

Relativhastigheten, V, samverkar, innebärande minskande tryckgradient, med expansionshastigheten vid rörelse FRÅN origo, och motverkar, innebärande ökande tryckgradient, på motsvarande sätt vid rörelse FRÅN origo.

Den skalära förändringen skall ej ses som en ändring av vår atomära skala, utan syftar på den skala som representerar ljuset/fälten. Informationen som förmedlas till vårt medvetande, har alltså olika skalära egenskaper i de aktuella dimensionsstrukturerna.

Betraktar vi ljusets rörelsebild som ”information”, refererande till vårt medvetande, innebär detta att informationsinnehållets fördelning i rummet ändras som funktion av relativrörelsen via skalära förändringar. ΔΦ kan med detta synsätt betraktas som en ”transformator” mellan sändare och mottagare.

Konsekvensen av detta blir att alla tankeexperiment, som användes i litteraturen för att förklara Lorentz-transformationerna, LT, och den Speciella Relativitetsteorin, ESR, utifrån det tänkt observerbara, således bör vara felaktiga. Enkelt uttryckt är dessa tankeexperimenten, enligt Delta-konceptets uppfattning, felaktiga p.g.a. att man utgår från att skalan är konstant!

Notera att relativrörelse enligt ovanstående ekvationer refererar till V när cos α i figur nr. 5 är ett (α=0).

Genom att betrakta AVSTÅND som ett skenbart fenomen, och ersätter det med Δ och Delta Densitet, går det att förenklat verifiera ovanstående samband. Tänk er först deltas, Δ, cirkulära komponenter som fria diskar. Koncentrationen av dessa diskar är både beroende av det skalära rummets volymvariation som funktion av relativhastigheten V, och hastigheten V:s samverkan med C, därav kvadreringen i termen (V/C)². Orsaken till rotutdragningen i uttrycket C√(1−(V/C)²) är att den av observatören upplevda koncentrationen i rummet skall konverteras till rumsdimensionen avstånd. Observera att resonemanget använder begreppet hastighet, samtidigt som avstånd är relativt. Dessa ”återkopplade” resonemang tål att begrunda, och visar på behovet av entydiga referenser.

En intressant frågeställning, är om antimateria skall betraktas som ett faktum, eller om det rör sig om verklig materia, som via imaginär spegling i G0, uppfattas som antimateria, m.a.o. en skeneffekt.

Sammanfattat utgör Δdyn en dynamisk vågrörelse i Δstat, och fungerar därigenom som universums transportör av rörelse. Δdyn utgör länken mellan materia och antimateria. Δdyn utgör byggsten för atomen, eventuellt för hela universum.

ANM

Vi återknyter här helt kort till Maxwells ekvationer i avsnitt 2. Maxwell kombinerade Amperes och Faradays lagar, 1873, och vidareutvecklade från dessa sina berömda ekvationer. Maxwells ekvationer och Lorentz-transformationen, utgjorde senare de kanske viktigaste hörnstenarna när Einstein senare utvecklade den speciella relativitetsteorin. Utan Maxwell, således ingen Einstein.

Såväl Amperes som Faradays lagar, hänför sig troligen till praktiska mätningar, utan tillgång till bakomvarande mekanismer inkl. t.ex. tidsdilatation. Observera här att de samband Amperes och Faradays lagar beskriver, och som Maxwell ant. hade som grund för sin matris, med stor sannolikhet ej inkluderade relativistiska effekter och liknande storskaliga samband. Det bör då finnas goda skäl för att betrakta Maxwells ekvationer som lokala begränsade ekvationer, som under sig kan rymma dolda samband, som t.ex. imaginära rotationer. Notera därför som ett exempel att ε0 (dielektricitetskonstanten i vakuum) och μ0 (permeabilitetskonstanten i vakuum) i Maxwells ekvationer ingår som just konstanter, utan hänsyn till eventuella relativistiska eller andra effekter.

Einstein använde sig av Maxwells ekvationer inkl. uttrycket för ljushastigheten, C, i sin teoribildning kring relativitet. Jag misstänker dock att Einstein, mot ovanstående bakgrund, gjorde ett fatalt fel, då han använde ljusets absolut konstanta hastighet som postulat, vad gäller postulatets till viss del omotiverade omfattning. Enligt min åsikt finns det inget i Maxwells ekvationer som motsäger att ljusets hastighet, C, kan tolkas som ett observatörsberoende medelvärde till flexibel tid och avstånd. Jag kan givetvis ha fel, men såvitt jag kan finna, finns det alltså i Maxwells ekvationer, inget belägg för att C generellt är en absolut högsta gräns för komplex hastighet, utan anger endast fältets dynamiskt konstanta hastighet, vid balans, relativt den fältgenererande referensatomen. Detta är viktigt att förstå, och väcker i mitt tycke berättigade frågor om Einsteins postulat om ljusets konstanta hasighet verkligen är välgrundat?

12. ∑ Δdyn Δ-SFÄR (”Atom”) Innehåll

Först var min tanke att i Delta-konceptet beskriva atomen detaljerat, utifrån erfarenheterna av arbetet med Δdyn, och min reviderade syn på Maxwells ekvationer, där rotationen ej är komplett angiven. När jag under arbetets gång märkte att bitarna började falla på plats, och att bilden av atomen blev allt tydligare och intressantare, insåg jag att det skulle ta längre tid än jag inledningsvis hade planerat för om jag skulle lyckas förklara det jag tycker mig se, på ett bra sätt. Av detta skäl begränsar jag här beskrivningen av atomen till några inledande kommentarer. Dessa kommentarer baseras i huvudsak på figur nr. 2b och 2c. Under kommande vinter avser jag att skriva ett mer utförligt tillägg om enbart atomen, som kommer att ingå i uppsatsen som en bilaga.

Det är väsentligt för förståelsen av förda resonemang, att massa/atomen, kan beskrivas på ett rakt och kompromisslöst enkelt sätt, utifrån förändring, Δ. Det finns därför inget behov av att här fördjupa sig i vilka kvarkar, och andra elementarpartiklar som ingår i atomen. Vi förbigår därför elementarpartiklarna, och nöjer oss med att betrakta dem som olika lagringsformer för Δ.

Ur ett förenklat perspektiv kännetecknas därför elementarpartiklarna, i Delta-konceptet, av att de består av olika typer av förändringar, Δ, inkl. koncentrerad cirkulär form. Atomen är ett typiskt exempel på långtgående koncentration, vilket det enkla sambandet, e=mC², är en bekräftelse på. Utan koncentration skulle denna formel sakna grund, och både massa och rum ej existera.

I det följande beskrivs kortfattat några av de mekanismer som styr genereringen av atomen i Delta-konceptet.

I föregående avsnitt beskrevs hur Δstat kan sammansmälta och ombildas till Δdyn. Vid sammansmältningen får Δdyn visserligen relationen C till Δstat, och spinn, men den dimensionella grundstrukturen kvarstår. Fascinerande och intressant är att konsekvensen av detta blir att även, Δdyn, i sin tur kan sammansmälta, och då bilda atomer, när antalet Δdyn uppfyller vissa kriterier. Även här sker det sannolikt en stegvis kontraktion, 2:1, under sammansmältningen, och genereras ytterligare och mer komplexa spinnmönster. Detta kan liknas vid att Δdyn, d.v.s. ”spiralerna”, ”gängar” in i varandra, och låses till varandra. Δdyn utgör på detta sätt det grundläggande byggelementet för olika elementarpartiklar.

I Delta-konceptet betraktas därför atomen (∑ Δdyn), som ett antal samverkande Δdyn orienterade symmetriskt relativt grundtillståndet, G0.

I det följande kommer bildandet av atomer att beskrivas utifrån figur nr. 1 och 2. Det är värt att notera att inget ytterligare krävs för att principiellt förklara den mekanism som ligger till grund för atomen, ∑ Δdyn. Δdyn utgör ett av de grundläggande fenomen med vars hjälp universum är konstruerat.

Studerar vi den fria Δdyn i figur nr. 2b, pos H, är det cirkulära överskottet, ΔO+, och underskott, ΔO−, symmetriska i förhållande till punkten, P, som ligger på G0 nivå. Komprimerar vi figuren i pos H med +C, erhålls den vänstra cirkulära ytan i pos G. Komprimerar vi figuren i pos H med −C, erhålls på motsvarande sätt den vänstra ytan i pos G. Storleken på dessa ytor är ±4πC² där tecknet anger om det rör sig om överskott alt. underskott.

I nästa steg låter vi ytorna sammanfalla, så centrumpunkt A och B faller på varandra. Då ytorna bildas av ”roterande” kraftvektorer, så som visas i pos H, inses att ytan representerar ett roterande cirkulärt kraftplan, som i rotationsriktningen pendlar mellan överskott och underskott. Det är detta kraftplan/rörelseyta, relativt G0, som utgör ”spiralens” kamvingar. Vi har nu alltså en roterande ”disk”, som p.g.a. dynamiken, av egen kraft fördelar vektorerna symmetriskt i rotationsplanet.

Intressant är att när centrumpunkterna A och B sammanfaller, i den gemensamma punkten, AB, erhålls en roterande punkt, AB, som representerar komprimerade tidsaxlar i två riktningar. Punkten AB utgör med stor sannolikhet basen för atomens kärna. Vi ser här punkten AB som ett dynamiskt balanskriterium, då ju kraften har radiell orientering. När punkten AB rör sig fram och åter, så punkten pendlar mellan resp sida av kraftplanet, kommer kraftplanet under sin rotation att växelvis bukta ut motfas relativt punktens placering. Detta banar väg för nästa steg i vårt resonemang. I avsnitt 9 beskrivs kraften FD och dess egenskaper.

Vi ska nu tillämpa samma principer vid generering av atomen. För att förtydliga detta utgår vi åter från figur nr. 2b, som visar formen och krafterna för Δdyn. I figur nr. 2b, pos H, komprimerar vi nu figuren i linjära riktningen så att ΔO+ och ΔO− sammanfaller, och punkten K blir gemensamt centrum. I punkten K har vi nu pressat samman linjärrörelsen C, vilket resulterar i ett högt punktformat tryck i punkten K. Δdyn har nu formen av en rund skiva, i vilken markerade krafter roterar kring ett centrum med högt tryck. Detta utgör byggstenen till atomen. Notera att formen på denna av roterande kraftvektorer roterande formation, varierar i sitt eget resp atomens perspektiv.

Genom att arrangera flera ”komprimerade” Δdyn symmetriskt runt centrumet, K, erhålls en komplett atomstruktur, innehållande samtliga de krafter som återfinns i figur nr. 2b, pos H. Dessa krafter innefattar både den svaga och starka kraften. Det som överraskade mig var att när man visade mig Dirac-ekvationen såg jag här tydliga beröringspunkter och likheter med. Den här likheten, fick mig intresserad av att mer noggrant undersöka om min nya syn på hur Maxwells ekvationer ska tolkas, även kan ge den enkla beskrivning av atomen, som jag misstänker finns. I den planerade bilagan, som jag hoppas bli klar med i vinter, avser jag därför att mer detaljerat presentera de mekanismer som är involverade i atomens genereringsprocess.

Utifrån figur nr. 1 och 2, samt modellen ΔΦ och Δdyn, går det att förenklat förklara den viktiga kantringsmekanism inkl. teckenskift, som p.g.a. deformationen av Δ, och därav följande komprimering låser Δdyn i atomen. Komprimeringen av flera Δdyn:s rörelseytor, vid bildandet av atomer, medför att närliggande rörelseytor börjar samverka sinsemellan när avståndet understiger ett visst kritiskt värde. Detta i sin tur får till konsekvens att ΔΦ i figur nr. 2 ”havererar” och ger upphov till ett teckenskift som låser förloppet, m.a.o. ett kantringsförlopp som resulterar i förstadiet till att en atom bildas. För att detta ska fungera enkelt, krävs just de imaginära egenskaper som kännetecknar Δdyn.

Även om jag personligen tycker mig om att ha en tydlig bild av det beskrivna kantringsförloppet, som är relativt komplicerat p.g.a. rymdperspektivet och den imaginära rotationen, är det svårt att visuellt förmedla denna bild. Ett sätt kan ev. vara att, i analogi med ljuset, mycket förenklat likna det infallande elektromagnetiska fältet, Δ-disk, vid en spiral/borr. Vrids spiralborren medurs, ser man hur den infallande fältvågen rör sig ned mot borrens spets. På motsvarande sätt vrids en andra spiralborr, som är skuren, ”gängad”, åt motsatt håll, p.g.a. teckenskiftet, mot den första. När denna andra spiralborr, som representerar det ”speglade” eller motriktade fältet, vrids, rör sig dess fältvåg upp från borrens spets. Föreställ er sedan att borrarna får sammanfalla kring ett gemensamt centrum. Det vi nu åstadkommit är två motriktade vågrörelser. Nu ökar vi fältens energitäthet genom att öka frekvensen, d.v.s. genom att trycka samman borrarna i längsled (tidsaxeln). Vågrörelserna interfererar härvid med varandra, varvid de p.g.a. komprimeringen redan mycket energitäta rörelseytorna adderas i interferenspunkterna. I interferenspunkterna möts rörelseytorna med viss vinkel, p.g.a. spiralernas stigningsvinklar, vilket genererar lokala ”vridmoment” i interferenspunkterna. Interferenspunkterna får härigenom karaktären av roterande lokala subrörelser med hög rörelsemängd, och uppfattas därigenom som elementarpartiklar. Subrörelserna kan givetvis i sin tur samverka sinsemellan, t.ex. via olika multipelresonans, varvid möjlig variationsrikedomen av ”partiklar” blir påtaglig. I Delta-konceptet är elementarpartiklarna alltså i grunden inget annat än rörelser i olika former. Det skulle ta för stort utrymme i anspråk att här mer ingående och detaljerat förklara detta, varför jag avser att återkomma separat ang. detta i den planerade bilagan.

Det för mig intressanta är, att det utifrån modellen Δ beskrivna förloppet förefaller väl överensstämma med både Schrödinger-ekvationen och Bohrs kvantiseringsvillkor av rörelsemängdsmomentet. Skillnaden är att Δ modellen utgår från något mycket fundamentalt enkelt, nämligen Δ.

Det är viktigt att här vara observant på att genereringen av C refererar till den atom som Δdyn härstammar från. Härleds C via Maxwells ekvationer, refererar alltså C till den atom varifrån C emanerar. Vid förekomst av relativrörelse, V, kommer därför denna relativrörelse att generera en från C avvikande hastighet, i enlighet med figur nr. 2 och 3.

Atomen kan både genereras av Δdyn, och generera Δdyn, m.a.o. ett reversibelt förlopp. Atomen är i balans relativt Universums Integral, UI, p.g.a. den sfäriska formen. Definitionen av en atom, enligt Δkonceptet, kan då skrivas som,

Atom=∑ ΔDYN=Dynamisk, 3-dimensionell, obalans.

Anm

Någon gång på 60-talet läste jag en artikel av en forskare som lanserade teorin att atomerna inte innehöll elementarpartiklar utan olika tillstånd av ”plasma”. Min reaktion då var att detta stämde överraskande väl med den bild av atomerna som energirika ”komprimerade” elektromagnetiska fält som gått in i ett stationärt/bundet men dynamiskt tillstånd, som jag såg för mitt inre.

Atomen som energilagrare, i alla dess varianter, är i detta perspektiv variationer på samma tema, och byggstenen är Δ. Jag känner inte till om teorin förkastades, och i så fall varför, men den uppfyllde det krav på enkelhet som jag då, liksom i dag, är en starkt anhängare av.

Figur 10.

Maxwell lär ska ha haft känsla för det enkla och vackra i naturen, liksom dess inneboende skönhet. Intuitivt har jag en liknande känsla, och då ligger det nära till hands att betrakta floran av elementarpartiklar som något av ”en omväg” i det här sammanhanget, därmed inte sagt att de inte existerar. De existerar givetvis, men något säger mig övertygande, att det likväl i grunden rör sig om olika bundna svängningstillstånd, där basen består av Δ, och interfererande Δ-diskar, enligt beskrivningen ovan. Vad får oss att tro att naturen skulle välja en flora av elementarpartiklar, om Δ klarar av att lösa uppgiften på egen hand, och samtidigt detta ger en både enklare och renare modell? Efter att summariskt ha läst en populärt skriven bok, författad av Stephen Hawking, har jag fått en enkel och översiktlig inblick i var forskningen inom området står i dag. Det ankommer inte på mig att lägga synpunkter på gedigna teoretiska forskningsinsatser av framstående forskare, men vill ändå peka på att boken i vissa avseenden lämnar flera väsentliga frågor obesvarade, trots matematiken och mängden s.k. elementarpartiklar. En i mitt tycke mycket tilltalande tanke som framförs i boken, och som helt överensstämmer med Delta-konceptet, är dock, citat,

”Det betyder att ett antal partiklar som vid låga energier tycks vara helt olika, visar sig egentligen vara samma partikel, men i olika tillstånd”.

Det Stephen Hawking säger här, kan jag inte tolka på annat sätt än att det i detta avseende stödjer Delta-konceptets syn på elementarpartiklarna.

13. Dimensioner inkl. massa & energi Innehåll

Den överordnade definitionen av dimension, enligt Delta-konceptet, är: Egenskaper som funktion av, företrädesvis cirkulär, Δ, där dimensionen i sin tur är en funktion av ”rotationsplanet” och dess orientering. Dimension kräver alltså Δ, typ Δdyn. Flera dimensioner kräver då flera Δdyn, orienterade via olika rörelsemönster relativt varandra. Observera att utan rotation faller rummet samman, vilket ger nya infallsvinklar, på ursprungsfrågan rörande vad oändligheten står för. Med rotation avses här även cirkulärt tryck/drag, då ”spinn” ju härrör från Δstat:s ”statiska” sfär. Det ligger då nära till hands att definiera oändligheten som avsaknad av hastighet/rörelse. En enkel sammanfattning av hitintills beskrivna Δ-former, är efterföljande.

Förändring, Δ, i grundtillståndet, G0, är som beskrivs i denna uppsats, grunden till alltings existens. Delta, Δ, förekommer i tre skepnader.

Δstat=Statisk, 1-dimensionell, obalans=Punktsfär (Δ-eterns byggelement)

Δdyn=Dynamisk, 2-dimensionell, obalans=Elektromagnetiskt fält (t.ex. ljus)

∑ Δdyn=Dynamisk, 3-dimensionell, obalans=Atom

Om energi likställs med rörelse är den minsta och enklaste formen av energi Δdyn, som kan ses som ett energikvantum. Troligen är Δdyn samma fenomen som fotonen. Δdyn = Δdyn = Energikvanta

Energiinnehållet i de tre skepnader, Δ, förekommer i, kan i det atomära perspektivet skrivas som,

Δ-sfär, e=Δstat=ΔΦ=C= Universums förspänning, FU

Δ-disk, relativt atomen, e=ΔstatC=Δdyn=C²

Atom enligt, e=mC², e=∑ ΔstatC²=∑ Δdyn=mC²

Atomen, Δdyn och förändringen Δ, representerar olika lagringstillstånd, vilket åskådliggörs i figur nr. 4. Relationen mellan lagringsformerna är C, där C har sin motsvarighet i dimension. Enligt Delta-konceptet, utgör koncentrerade Δ, inklusive tillhörande relation C, basen för våra dimensioner.

Liknar vi dimensionerna vid en stege, med stegavståndet C, är den naturliga frågan om det är tänkbart med ytterligare trappsteg, på C-stegen, utöver de vi redan känner till. Personligen utesluter jag inte att detta är en realitet. Figur nr. 12 visar samma sak, men med ΔΦ i centrum, som hastighetens absoluta nollpunkt/referens.

Följande finstilta text är av underordnad betydelse.

Div. betraktelsesätt

Följande avsnitt beskriver utifrån figur 2, ett alt. och annorlunda sätt att beskriva effekterna av bildandet av atomer. Låt oss betrakta Δdyn alltså fälten, EMF, som en balanserad kombination av linjär och cirkulär rörelse, och atomen som en rörelsereservoar, som magasinerar cirkulär rörelse. Vi tänker oss sedan vågutbredningen av fälten, EMF, som ett antal Δdyn på rad likt ett elastiskt ”snöre”.

Elasticiteten utgörs av balansen mellan ΔI och ΔO. När atomer bildas, så som beskrivs i punkt 12, kan detta förenklat liknas vid att ”snöret” av Δdyn lindas upp som ett ”nystan”. Detta ”nystan” utgör atomen. Man kan likna förloppet vid att tiden/rörelsen ”rullats upp” i atomen. Fältens linjära och i tiden utsträckta form, övergår alltså i atomen till en bunden cirkelformad sfärisk form, under ovan beskrivet kantringsförlopp. Konsekvensen av detta blir att urtid, baserad på den linjära rörelsen, ackumuleras som komplex rörelse i cirkulär form i atomen. Förloppet blir extra intressant när man, utifrån ΔΦ, betraktar det som en växling mellan två dimensioner, den linjära som funktion av urtid, kontra den cirkulära /sfäriska dimensionen i nutid, m.a.o. en dimensionstransformering, DT! Man kan vända på detta och säga att massan, som genererats, har fått egenskaper som medför att den ej längre är en direkt funktion av, eller synkroniserad med, status före kantringsförloppet. Kantringsförloppet med åtföljande teckenskift för linjärrörelsen innebär ur vårt verklighetsperspektiv, i princip en utbalansering av synkroniseringen tidsmässigt gentemot ”urtiden” före kantringen.

När massa bildas, upphör rörelsens synkronisering bakåt, då ju den linjära urrörelsen upphört. Vårt medvetande, kopplad till massa, uppfattar dock massa som i högsta grad en realitet varför massan nu existerar i realtid. Bildandet av atomer kan här betraktas som en tryckreduktion i Δ-etern med C, varav inses att Δ-etern är förspänd med C relativt atomen/massan. Ur EMF-perspektiv, är atomerna att likna vid svarta hål, som ”rullar in” och slukar fälten. Även av detta inses att massan/atomen förhåller sig till linjär rörelse som C. Observera därför att C är en relation mellan två olika dimensionsstrukturer, och ingen vanlig hastighet!

Efter att vårt medvetande försett massan med tiden nutid blir följden att EMF i vår verklighet får karaktären av en linjär expanderande (utåt i alla riktningar) funktion/dimension i tiden. Observera att den är linjärt expansiv i vårt, på cirkulär grund, baserade verklighetsperspektiv! Det linjärt expansiva har i verkligheten mer karaktären av en sluten process. Massan befinner sig dock i en kontraktionsprocess relativt EMF.

Ovanstående resonemang resulterar i följande, i mitt tycke, anmärkningsvärda slutsatser,

  • Tid, i vår mening, existerar endast vid närvaro av massa.
  • Universum, exkl massa, har imaginära dimensioner skilda från vår tredimensionella verklighet.
  • Tillståndet, som föregår bildandet av massa, är imaginärt, och kan ej beskrivas komplett som enbart funktion av nutid.
  • Oändligheten, liksom universums ursprung, är att söka utanför våra dimensioner.

Detta är sannolikt förklaringen till varför vårt medvetande ej förmår se skapelsens början och slut, särskilt som skapelsen förefaller ingå i en cirkulär sluten process.

-.-

Enligt facklitteraturen, tror man att det finns 75% av s.k. mörk, oidentifierad, materia i universum. Enligt avsnitt 7 innehåller Δ-etern hastighetsfragment alternativt tryckfragment. Detta förtydligas i figur nr. 2b, pos H. Detta innebär, mot bakgrund av ovanstående, att Δ-etern enligt Delta-konceptet innehåller energi. Hur stort detta energiinnehåll är har jag ännu ej haft tid att fundera över, men vill likväl fästa uppmärksamheten på att Δ-eterns energi förmodligen skulle kunna vara en väsentlig del av den saknade mörka massan. Δdyn är, som framgått, ej likvärdig med materia/atomer, men har p.g.a. den ingående cirkulära formen egenskaper att liknas vid massa, om än mycket liten, men volymen är ju desto större. Med detta vill jag säga att, utöver C:s begränsade hastighet, även den saknade mörka materien ev. kan ses som en indirekt bekräftelse på Δ-eterns existens. Den sammantagna effekten av all elektromagnetisk strålning inkl. ljus i universum bidrar alltså eventuellt till universums massa enligt denna hypotes. Ev. bidrar även ΔΦ, om än i mer ringa omfattning.

14. Avstånd Innehåll

Så som sägs inledningsvis är det via vårt medvetande vi förnimmer tid, avstånd, massa m.m., samt att det saknas egentliga referenspunkter för dessa förnimmelser/storheter. Tid och massa har tidigare beskrivs under separata huvudrubriker. Begreppet avstånd/längd kräver speciell uppmärksamhet i detta sammanhang, och det är först när vi kommit så här långt i resonemanget som det är meningsfullt att diskutera vad avstånd representerar och står för i detta koncept. Vad är då avstånd, existerar avstånd, eller rör det sig om en av vårt medvetande registrerad skenbar kombinationseffekt och/eller synkroniseringsfenomen, av/mellan olika typer av rörelse? Frågorna kan tyckas märkliga, men ju mer man fördjupar sig i dem, desto mer fascinerande blir det. Det följande är därför viktigt för att förstå helheten.

Figur 11.

Enligt grundhypotesen i detta koncept, består allt av rörelser inkl. tillhörande krafter, i ett grundtillstånd G0. Stämmer grundhypotesen, börjar vi därför med att konstatera att avstånd är en funktion av rörelse i G0. Rörelsens form och fördelning bör således vara av betydelse för ”avstånd”. Konsekvensen av detta blir att utan rörelse existerar ej avstånd, och således inte heller oändligheten! Oändligheten är då kanske en variabel, och förmodligen även sluten i någon mening/dimension.

På samma sätt som ”vår” tid förmodligen ej existerar utan massa, existerar således ej heller ”vårt” avstånd utan rörelse. Avstånd bör då vara en förnimmelse baserad på dessa rörelsers inbördes styrka och fördelning. Vårt medvetande som är knutet till atomer/massa förnimmer då troligen avstånd utifrån bl.a. atomens rörelseperspektiv och kraftmönster. Det är svårt att formulera det jag här tycker mig skönja, men misstänker att avstånd till viss del är ett synkroniseringsfenomen. Avstånd bör i så fall vara något annorlunda och mer än det vi normalt upplever som avstånd! Personligen utesluter jag ej att avstånd är något fiktivt, som vårt medvetande behöver som hjälpmedel vid generering av vårt medvetande.

Den linjära rörelsens styrka och fördelning, som alltså refererar till ”vårt” avstånd, är beroende av balansen mellan linjär och cirkulär rörelse, och är då en funktion av det avstånd den refererar till. Begrundar man detta inses att avstånd är ett relativistiskt fenomen, där rörelse, tid och avstånd är beroende av varandra! Avstånd är alltså något lika obestämt som tid, och förnims av vårt medvetande, som funktion av hur rörelsebalansen uppfattas av våra sinnen. Utifrån detta resonemang är det fel att, som i de antagna förutsättningarna till den s.k. Lorentz-transformationen, utgå från att avstånd är något absolut och fixt. Lorentz-transformationen beskrivs under punkt 21.

I avsaknad av entydiga definitioner är det mot bakgrund av vad som sagts ovan upp till var och en att välja vad som är relativistiskt. Det är alltså lika rätt att hävda att avståndet är relativt som hastigheten.

Utifrån figur nr. 2, finner vi sambandet mellan linjär, ΔI och cirkulär, ΔO, hastighet. Mängden rörelse över den linjära distans, SL, som den linjära hastigheten refererar till, består av produkten av linjär och cirkulär hastighet, enligt Θ=VL•VΦ=C²

Detta kan givetvis skrivas som

Θ=SL/TL•VΦ=C²=konstant

för att tydliggöra att linjär tid refererar till linjärt avstånd. Antag t.ex. att vi sedan polariserar cirkulärt så VΦ ökar. VL måste då minska i samma grad. För att balans enligt figur nr. 2 ska råda medför en minskning av VL att vägen SL minskar alternativt att tiden TL ökar. Ytterligare ett alternativ är att SL och TL ändrar sig hälften var. Detta belyser vikten av att välja referens för resonemanget. Konsekvensen av detta beskrivs i följande.

Rummet och skenbara effekter

Av tidigare text framgår att en förutsättning för våra dimensioner är Δdyn inkl. dess rörelser. Konsekvensen av detta är att rummets form bestäms av rörelser. I figur nr. 2 visas att balansen mellan de olika rörelserna påverkas av relativitetsrörelsen, V. Rummets upplevda form är alltså även, förutom interna cirkulära rörelser, beroende av hastigheten, V.

Enligt Delta-konceptet är bl.a. tidsdilatation en skenbar imaginär företeelse. Den iakttagna processen ändrar alltså hastighet/tid skenbart, vid relativrörelse, V. Både i aktuell text och figurer, har vi nöjt oss med att konstatera att det rör sig om en skenbar effekt, men orsaken har ej förklarats närmare. I det följande ges den skenbara effekten en enkel förklaring.

Under punkt 11, Δdyn, beskrivs Δdyn:s rörelseyta, vars energiinnehåll är, Clin•Ccirk. Tidsdilatationen bestäms då av balansen mellan Clin och Ccirk. Utgående från föregående avsnitt, inses att avstånd är något lika obestämt som tid, och förnims av vårt medvetande, som funktion av hur rörelsebalansen uppfattas av våra sinnen. Fixt avstånd existerar ej, utan är en effekt av rörelse. Rummet är m.a.o. att likna vid en flexibel ballong, där ”rörelsedensiteten” avgör avståndsskalan.

Låt oss utgå från, TL=SL/C, och därefter beräkna hastigheten, E, när vi beaktar relativrörelsen, V, och det relativa avståndet, S.

Ekvation 1, ger den relativa hastigheten från observatören sett,

Emot=C(1−(V/C)²)n respektive

Efrån=C(1+(V/C)²)n

Det avstånd, Smot, resp Sfrån, som observatören uppfattar, är enligt figur nr. 2 och ovan, Smot=SL(1−(V/C)²)n respektive Sfrån=SL(1+(V/C)²)n vilket ger,

Tmot=Smot/Emot=SL(1−(V/C)²)n/C(1−(V/C)²)n=SL/C=TL

Tfrån=Sfrån/Efrån=SL(1+(V/C)²)n/C(1+(V/C)²)n=SL/C=TL

Rummet har alltså förändrats, så att hastighetsförändringen kompenseras av avståndsförändringen. Detta innebär att observatören, vid relativrörelse, upplever hastigheten är C, trots att den skenbart är E, p.g.a. ΔΦ:s elasticitet. En följd av detta är att variationer i tid respektive avstånd/väg/längd, som funktion av V, är skenbar.

Jämför med en kikare. Vid rörelse MOT, användes kikaren rättvänd, men vid FRÅN, felvänd. Det är samma sak vi observerar, men vi ser det närmare resp avlägset, m.a.o. en skenbar effekt! Egentligen finns det inget sant, utan allt är relativt, men det är här givetvis antaget underförstått.

Konsekvensen av ovanstående resonemang är de streckade pilar, i figur nr. 7, som pekar på punkten T, och som visar att hastigheten blir C både vid MOT resp FRÅN.

Benämner vi det som vi ovan kallar ”rörelsedensiteten” med DD, bestämmer DD avståndsskalan. DD står här för Delta Densitet. Hur vårt medvetande uppfattar avstånd är alltså en funktion av rörelse per längdenhet alternativt volymenhet. Varierar avståndet skenbart, varierar även tiden! DD är samtidigt en funktion avstånd, vilket åter visar hur allt kan betraktas som en loop.

När observatören rör sig med hastigheten V, längs strömmen av Δdyn, från objektet som iakttages, varierar ”rörelsedensiteten” ur observatörens perspektiv som funktion av hastigheten V. Avståndet till det iakttagna objektet är därför att betrakta som något skenbart som vårt medvetande skapar.

Några hypoteser i förlängningen.

Intressant är att DD även varierar som funktion av temperatur, då ju temperatur kan likställas med rörelse och energi. Konsekvensen av detta är att avstånd även är en funktion av temperatur. Om Big Bang, BB, var en realitet, och temperaturen då var extrem, innebar det att DD var enorm och på grund därav även avståndsskalorna inkl. tiden, extremt koncentrerade.

Ljuset från avlägsna galaxer i universums periferi är enligt litteraturen rödförskjuten. Den gängse vedertagna uppfattningen förefaller vara att denna rödförskjutning beror på den Dopplereffekt som universums expansion efter BB förorsakar.

Tänker man sig att temperaturen eller bättre rörelsedensiteten, DD, i universum avklingar efter Big Bang, borde detta ge upphov till successivt ändrade/förlängda avståndsskalor. En hypotes är att detta bidrar till rödförskjutningen (längre våglängd p.g.a. ändrad skala).

I förlängningen på detta resonemang är Big Bang skenbart en ”Bang” p.g.a. den koncentrerade tidsaxeln, men i realiteten, alltså sitt eget perspektiv, en betydligt mer utsträckt och långsam process. BB är m.a.o. troligen ett lika skenbart begrepp som tid och avstånd. Detta beskrivs under rubriken Universum, avsnitt 20.

15. Ljus inkl. hastighet & riktning Innehåll

Ljusets hastighet förefaller för många vara en gåta. Till viss del beror detta sannolikt på att ljusets hastighet inte är likvärdigt med det vi normalt lägger i begreppet hastighet.

Begreppet hastighet är format av vårt medvetande som ett fenomen som hänför sig till egenskaper mellan atomer och atomens struktur. I Delta-konceptet utvidgar vi dock resonemanget, genom att hastighet kan förekomma i olika skepnader. Det finns m.a.o. olika typer av hastighet. Ljusets hastighet relativt atomen, har egenskaper som skiljer sig från den hastighet som förekommer mellan atomer. Orsaken till detta är att ljuset har en från atomen avvikande dimensionsstruktur.

Sammanfattat gäller att olika dimensionsstrukturer samverkar annorlunda jämfört med samverkan mellan likvärdiga atomstrukturer/dimensionsstrukturer.

Såvitt jag kan finna har ingen tidigare påtalat och beskrivit ovanstående.

Ljus är att hänföra till det elektromagnetiska fältet, Δdyn, och utgörs enligt Δ-konceptet, i det atomära perspektivet, av ett flöde av Δ-diskar, och därigenom då även ett flöde av Δ. Detta flöde vidmaktshålls av obalansen/tryckskillnaden mellan materia och antimateria. Ljus, liksom det elektromagnetiska fältet i övrigt, är således att betrakta som ett flöde av energi, eller kanske bättre, förändringar/obalanser i rörelse. Δdyn har en dimensionsstruktur som skiljer sig från atomens struktur.

Ljushastigheten C kan härledas ur Maxwells ekvationer, enligt tidigare avsnitt eller följande. Enligt Delta-konceptet är ljushastigheten, C, sannolikt en effekt av en kontraktionsprocess.

Genom att kombinera Ampere-Maxwells lag och Faradays lag kan följande ekvationer härledas,

δ²E/δx²=μ0ε0•δ²E/δt²δ²B/δx²=μ0ε0•δ²B/δt²

Genom att därefter jämföra dessa ekvationer med en generell vågekvation,

δ²y/δx²=1/√²•δ²y/δt²

har den etablerade slutsatsen bland fysiker varit och är att ljusets hastighet är absolut konstant,

C=1/√ε0 μ0.

Problemet med den generella vågekvationen och Maxwells ekvationer är, enligt min personliga uppfattning, att ingen verkar ha beaktat att dessa ekvationer ofullständigt och ensidigt beskriver fenomen ur det atomära perspektivet.

I figur nr. 1b visas hur tyngdpunkten för aktuell struktur, p.g.a. extern rörelsepåverkan, avviker från neutraltillståndets centrum, P. Om och när den externa påverkan tillåts öka så Pb blir större än radien C, (C=FU) hos Δstat, m.a.o. trycket C, blir av lättförståeliga hållfasthetstekniska skäl, balanskriteriet för Δstat instabilt. Konsekvensen blir att Δstat- strukturen ”havererar”, och ”tid” startar. Kantringsmekanismen visas förenklat i figur nr. 2, pos C. Den nya struktur som nu uppstår, p.g.a. denna kantringsmekanism, benämns Δdyn. Δdyn skiljer sig från Δstat genom att ha en relation till Δstat, som är C. Strukturen Δdyn bibehåller balansfunktionen mellan linjärt och cirkulärt.

Personligen ser jag detta resonemang som ett stöd för att delta-etern existerar och att C=FU.

Enligt Einsteins speciella relativitetsteori, ESR, och utgående från tillhörande postulat, är C konstant och den absoluta och maximala hastigheten, både när ljuskällan är riktad mot respektive från observatören, och anses gälla oavsett V:s riktning. Observera att ingen förklaring har getts till detta. Efter att nyligen ha läst några böcker, som beskriver historien som ledde fram till Einsteins relativitetsteori, är jag övertygad om att Einstein inte hade full förståelse för ljusets mekanismer och de aktuella hastighetsvektorerna. Mycket förefaller vara baserat på praktiska mätresultat och intuition.

Till skillnad från ESR, hävdas i Delta-konceptet att olika förutsättningar gäller som funktion av V:s riktning MOT respektive FRÅN observatören (”mottagaren”), vilket bl.a. framgår av figur nr. 2 och 3.

Detta förklaras av att rörelser i atomen respektive Δdyn refererar till olika dimensionsstrukturer. Dessa dimensionsstrukturer kan förekomma samtidigt, t.ex. i varandra. För att förstå detta behöver vi ytterligare förtydliga begreppet och fenomenet hastighet. Detta kan tyckas onödigt, men ska visa sig vara en absolut nödvändighet.

När vi i vår vardag använder begreppet hastighet, avser vi alltså hastighet mellan massor/atomer, vilka har likvärdigt orienterade tredimensionella strukturer. Att som inom dagens fysik använda samma hastighetsbegrepp för ljuset och fälten relativt atomen, som för hastigheten atomer emellan, är enligt Delta-konceptet felaktigt. Skälet till detta är att ljusets dimensionsstruktur skiljer sig från atomens.

Om man saknar erfarenhet av egenskaperna hos de elektromagnetiska fälten kan det vara svårt att direkt förstå ovanstående. Principiellt går det dock att förenklat förklara som följer. I Delta-konceptet kan allt brytas ned i Δ och kraften mellan dessa Δ. Ljusets/fältens hastighet är den hastighet vi upplever att ljuset/fälten fortplantar sig med. Denna hastighet är dock en ”sekundär effekt” av den ”primära” koncentrationen av Δ. Samverkan mellan atomen och ljuset/fältet sker alltså mellan Δ i atomen och Δ i ljuset m.a.o. Δdyn. Detta medför att vi har att ta hänsyn till hur Δ är orienterat i ljuset respektive atomen, när vi vill förstå och beskriva hur samverkan sker. Betraktar vi förenklat Δ:s tryckorientering som likvärdig med fältens orientering, inses att atomens hastighetsvektor samverkar med hastighetsvektorer i Δdyn som är vinkelräta mot atomens. Detta är skälet till att ljusets hastighet kan beskrivas som ett komplext fenomen enligt,

Emot=jC+V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev mot/=C√(1−(V/C)²) Efrån=jC−V vars belopp enligt figur nr. 2b kan skrivas som

/Ev från/=C√(1+(V/C)²) Om detta är ett korrekt resonemang, vilket jag själv är övertygad om, inses att både Lorentz-transformationen och Einsteins relativitetsteorier är felaktiga.

Vill vi uttrycka och sammanfatta ovanstående, kan detta formuleras enligt följande.

Ljusets hastighet är C vid frånvaro av relativrörelse (V=0). Vid relativrörelse (V≠0) påverkas/moduleras ljusets hastighet enligt ovanstående funktion, p.g.a. att ljuset (Δdyn) och atomen har dimensionsstrukturer, som i tryckhänseende är åtskilda 90 grader relativt varandra.

Därutöver skiljer Delta-konceptet på ”absolut” konstant och ”dynamiskt” konstant. Med ”dynamiskt” konstant avses här att förhållandet avstånd/tid i atomärt perspektiv är konstant, men skalärt variabelt/expansivt, till skillnad mot ”absolut” konstant där skalan är fix.

I figurerna nr. 6 och 7, som kräver lite eftertanke vid valet av referens, redovisas ett alternativ till figur nr. 3, vad gäller sättet att beskriva ljusets hastighet. Observera att E visserligen är större än C, men uppfattas likväl av observatören som C, p.g.a. observatörens relativrörelse. Notera att observatören i figur nr. 7 alltså upplever hastigheten C vid punkten T, streckade linjen, p.g.a. relativhastigheten. Man kan se detta som en ändrad avståndsskala. Trots att vi frångått Einsteins postulat, och tillåter att E vara större än C, mäter observatören den linjära hastigheten C, i överensstämmelse med alla tester och prov som utförts genom åren.

Det finns alltså anledning att tänka sig för, vad man verifierat, innan man okritiskt hävdar att ESR är verifierad via praktiska tester och mätningar, särskilt om fenomenet avstånd ej är definierat.

Till skillnad från ESR, hävdar Delta-konceptet även att V:s riktning har betydelse, vilket om det skulle visa sig vara rätt, i så fall kan utgöra fel nr. två i ESR. Skälet till detta beskrivs under avsnitt 9.

För att kunna gå vidare i resonemanget ang. ljusets hastighet, bör Δdyn:s egenskaper begrundas. I figur nr. 3, 6, 7 redovisas hur aktuella hastigheter samverkar enligt Delta-konceptet. Detta skiljer sig, såvitt jag förstår, från ESR. Vid förekomst av relativhastighet, V, enligt figur nr. 5, kan denna hastighetsvektor, V, spaltas upp i två delvektorer, V cos α respektive V sin α.

I det följande kommer egenskaperna och effekterna för vektorn V cos α att beskrivas. Vektorn V sin α, är ej av samma intresse, varför den ej beskrivs lika ingående.

Beroende på hur vi definierar relativrörelse kan vektorn V cos α givetvis även kort och gott skrivas som Vre eller rätt och slätt V.

Förutsatt att modellen Δdyn är korrekt, hävdas utgående från det som sagts ovan, följande.

V cos α

Vektorn V cos α är riktad rakt mot/från sändaren och sammanfaller med Δdyn:s rörelseriktning gentemot observatören. För V cos α gäller, vid C≫V, de samband som beskrivs i avsnitt 11,

Emot=C√(1−(V/C)²) EKV. 1a

Efrån=C√(1+(V/C)²) EKV. 1b

Den hastighet Δ har i sin bana, betecknas med E, och ges då enligt figurerna nr. 2, 3, 5, 6, och 7 som,

Emot=C(1−(V cos α/C)²)n där n=½ EKV. 2a

Efrån=C(1+(V cos α/C)²)n där n=½ EKV. 2b

När vi mäter avståndet, S, till t.ex. en fjärran ljuskälla med hjälp av tiden, t, och ljusets hastighet, C, enligt S=tC, mäter vi spiralens (”spiralfjäderns”) längd i figur nr. 6. Vägen ljuset (Δ) verkligen förflyttar sig är dock spiralens linjelängd, som motsvarar energitransporten. Denna skenbara förändring utgör en del av den enkla grunden för relativitetsteorin. Relativitet kan därför ses som skillnaden mellan verklig resp. uppfattad löptid för ljuset.

Kännetecknande för vektorn V cos α, är att den modulerar Δ-banan, via balansförskjutningen ΔIΔO, och därigenom kan betraktas som en olinjäritet, som funktion av V, i ljusets hastighet. Vektorn V cos α, ger p.g.a. olinjäritet, otvetydigt upphov till tidsdilatation.

Relativt atomen är hastigheten C, så som framgår av figurerna nr. 6 och 7. Alla mätningar som verifierat ljushastigheten C, är alltså fortfarande giltiga, och stödjer även Delta-konceptet. Konsekvensen av detta blir att den speciella relativitetsteorin faller, liksom dess paradoxer.

En något förenklad beskrivning är följande. Tidsdilatationen enligt Einsteins relativitetsteori ger paradoxalt en kvardröjande effekt. Enligt Delta-konceptet, rör sig ej delta, Δ, i en rak bana, utan följer ovan nämnda ”spiral”. Skälet till detta är att fälten inkl. ljusets vågutbredning, enligt ovan, inkluderar växelvis linjära och cirkulära hastighetskomposanter, som resulterar i att Δ sammantaget erhåller två olika samverkande hastighetsvektorer, en ”sluten” cirkulär, och en ”öppen” linjär, som i samverkan genererar ”spiralen”. Den observerade balansen, dessa vektorer emellan, påverkas av relativrörelse, V, mellan ljuskälla och observatör, varigenom spiralbanans stigning varierar som funktion av relativrörelsen, V. Genom den varierade stigningen blir ljushastigheten, C, trots att Δ:s hastighet avviker från C. Då det är energin, som förmedlar synintrycket/bilden, har därför bilden ”gått” en avvikande väg, längre eller kortare beroende på V:s riktning och belopp, när den når ögat, än den spiralmedelväg våra sinnen förmedlar till oss. Skillnaden mellan spiralmedelväg och verkliga vägen, utgör grunden för tidsdilatation. Observera att på samma sätt som ”spiralens” stigning varierar, kan vi hävda att avståndet varierar. Den varierande stigningen omfördelar även rörelsen per längdenhet, vilket resulterar i att avståndet vårt medvetande förmedlar även blir relativt. Vilka, eller vilketdera alternativet vi väljer är en definitionsfråga om referens, då både tid och avstånd är relativistiska.

Samma sak, beskrivet på ett annat förenklat sätt, är att delta, Δ, betraktas som en mobil pendel, där pendeln svänger mellan sina ytterlägen. Det ena ytterläget utgör den linjära hastigheten, alltså den vi upplever, medan det andra ytterläget utgörs av den cirkulära, dolda, hastigheten. När vi är stationära relativt pendeln, är det balans mellan den linjära och den cirkulära hastigheten. Om vi däremot rör oss längs pendelrörelsen, rubbas balansen mellan linjär och cirkulär hastighet. Detta i analogi med att pendelns vändpunkter/ytterlägen verkar förflytta sig p.g.a. relativrörelsen. Den obalans, som därvid uppträder, som en ändrad Δ-hastighet, uppfattar vi ej som en ändrad ljushastighet, utan som en ändrad stigningen på Δ:s spiralbana, vars längd därigenom ändras och ger upphov till tidsdilatation.

Observera att pendeln ej har ändrats, utan det som ändrats är hur vi uppfattar pendelrörelsen. Pendeln kan i vissa avseende även ses som en resulterande pendel till två samverkande delpendlar.

En följd av att ljuset består av samverkande linjära och cirkulära hastighetskomposanter är att ljuset uppträder som oscillering mellan ”partikel” och ”våg”. ”Partikeln” baseras på den cirkulära (komprimerade) komposanten, medan ”vågen” baseras på den linjära komposanten.

16. Tidsdilation/Tidsavvikelse Innehåll

Dilatation enligt Svenska Akademiens Ordlista, betyder utvidgning. Tidsdilatation borde då kunna tolkas som tidsutvidgning, vilket är i överensstämmelse med det enkla samband, Tv=T0(1−(V/C)²)−n där n=½, Einstein hävdade. Vad jag kan finna, har Einstein inte nämnt dilatation orsakad av cirkulär rörelse över huvud taget.

Figur 12.

Det är i det följande viktigt att skilja på löptidsfördröjning och tidsavvikelse. V sin α ger upphov till löptidsfördröjning, och V cos α till tidsavvikelse. Konventionell löptidsfördröjning, som ej påverkar Δ:s bana, ger enbart upphov till en tidsfördröjning, som uppträder som en förflyttning utefter tidsaxeln, t.ex. som funktion av hastigheten V. Tidsavvikelse däremot, ändrar på tidsaxelns skala, och förutsätter att Δ-banan påverkas/moduleras som funktion av V.

De samband som presenteras i föreliggande uppsats, innebär att tid och/eller avstånd både kan förlängas och kortas, varför benämningen tidsavvikelse och/eller avståndsavvikelse, från det vårt medvetande uppfattar som normalt, är mer korrekt.

Avsaknad av fix referens medför att relativistisk avvikelse kan vara av både tids- och avstånds-typ. Tidsavvikelse, enligt Δ-konceptet, beskrivs i avsnitt 11, och refererar till bl.a. figur nr. 2 och 3. Med T0 avses här den tid vi normalt använder, och som baseras på att ljuset rör sig i omodulerad spiralbana. Med Tv avses här den tid som baseras på att relativrörelse modulerar ljusets spiralbana. Tidsavvikelsen refererar till Δ:s bana.

Utgående från de förutsättningar som anges i avsnitten 8, 9 och 10, och figurerna 6, 7 och 10, kan följande uttryck härledas för skenbar tidsavvikelse, vid enbart linjär relativrörelse,

V riktad MOT sändaren:

Ljuset (Δ) träffar observatören i punkt P−, enligt figur nr. 6. Vårt verkliga, ”normala” avstånd ges av, Sc=T0•C Ljusets (Δ:s) väg, S, uppdelat i separata vägavsnitt, ges av, S∑=S1=Tv•Emot

Tidsavvikelse, Tv, ges av Sc=S∑

Spiralhastigheten är E. Enligt avsnitten 11, och 14, är

Emot=C√1−(V cos α/C)², varför

T0•C=Tv•C√1−(V cos α/C)² vilket ger Tv=T0/√1−(V cos α/C)², och som kan skrivas,

Tv mot=T0(1−(V cos α/C)²)−n där n=½ EKV. 4a

Negativ tidsavvikelse = Tv>1, innebär att tiden skenbart verkar går långsammare i aktuell dimension.

V riktad FRÅN sändaren:

Ljuset (Δ) träffar observatören i punkt P+, enligt figur nr. 4. Ljusets (Δ:s) väg, S, uppdelat i separata vägavsnitt, ges av, S∑=S1=Tv•Efrån Spiralhastigheten är E. Enligt avsnitten 11, och 14, är

Efrån=C√1+(V cos α/C)², varför S∑=TvC√1+(V cos α/C)² Tidsavvikelse, Tv, ges av Sc=S∑

T0C=TvC(√1+(V cos α/C)² vilket ger Tv=T0/√1+(V cos α/C)², och som kan skrivas,

Tv från=T0(1+(V cos α/C)²)−n där n=½EKV. 4b

Positiv tidsavvikelse = Tv<1, innebär att tiden skenbart verkar går fortare i aktuell dimension.

Sammanfattat gäller då förenklat för dessa ekvationer, kompletterade för de fall relativ rotation förekommer, följande generella ekvation,

Tv=T0(1±(Vlin/C)²±(Vcirk/C)²+2VlinVcirk/C²)−n

där n=½ och Vcirk avser relativ rotationshastighet.

Tänkbara felaktigheter i litteratur som beskriver ESR

Utifrån ett klassiskt exempel, hämtat från facklitteraturen, visas i följande ett tänkbart fel i ESR. I boken Exploration of the Universe (1987), under rubriken 11.3 THE SPECIAL THEORY OF RELATIVITY, beskrivs ESR med hjälp av figur 11.6. Motsvarigheten till denna figur framgår av bifogad figur nr. 13b. Figuren användes i undervisningssyfte, för att förklara ESR. Detta är ett av många klassiskt exempel på den förenklade etablerade synen på ESR.

Låt oss först studera figur nr. 13b, och kortfattat rekapitulera det som beskrivs i ovan nämnda bok. Figuren visar två parallella ”stillastående” speglar, här kallat spegelpar S1, mellan vilka ljuspulser reflekteras i rät vinkel fram och tillbaka. Varje puls stegar fram en tänkt ideal klocka i resp. spegel. Genom att antaga att ljuset har konstant hastighet, C, och att avståndet mellan speglarna är konstant, säger vår logik att klockorna är synkroniserade och visar identisk tid. Vi förutsätter vidare att omgivande gravitations-fält/polarisering är konstant.

I nästa steg tänker vi oss ytterligare ett likadant spegelpar, S2, som rör sig åt höger med hastigheten, V, relativt S1. Passagerare på detta spegelpar S2, har gardinerna neddragna, och bör då, ovetande om sin rörelse, avläsa samma tid som passagerarna på de första ”stillastående” spegelparet S1. Passagerarna på det ”stillastående” spegelparet uppfattar dock situationen som att ljuspulserna för spegelpar S2 följer den lutande linjen i figur nr. 13b.

Då samtliga passagerare är överens om att ljusets hastighet är konstant, C, blir konsekvensen enligt detta resonemang, att avståndet mellan ljuspulserna på den lutande vägen är längre, vilket tolkas som att tiden går långsammare i det rörliga spegelparet. Detta gäller givetvis då ömsesidigt, varför passagerarna i resp. spegelpar anser att det andra spegelparets tid går långsammare än den egna tiden.

Det är viktigt att notera att detta resonemang bygger på den icke uttalade förutsättningen att de lutande ljusbanorna i alla avseenden, inkl. tiden, är likvärdiga med de vertikala ljusbanorna!

Resultatet av ovanstående resonemang användes i litteraturen på universitetsnivå som förklaring till ESR och därtill hörande riktningsoberoende tidsdilatation. Enligt ESR, får detta till följd att alla iakttagna processer går långsammare i rörliga system. Enligt Delta-konceptet är, p.g.a. ljusets spiralkaraktär, de lutande ljusbanorna ej likvärdiga med de vertikala referens ljusbanorna, varför ovanstående resonemang som leder fram till ESR framstår som felaktigt.

Skall tid relateras till rörelse, måste rimligen all rörelse, inkl. dold cirkulär rörelse, beaktas! Personligen anser jag att exemplet ifråga faktiskt bekräftar att man inte förstår.

S2:s upplevda ungefärliga position, enligt Delta-konceptet, har ritats in i figur nr. 13b, för att förtydliga detta. Av detta följer att ESR på goda grunder kan ifrågasättas, även om Delta-konceptet är fel, vilket borde leda till eftertanke! Figur nr. 13a, som baseras på figur nr. 7, visar förenklat aktuella Delta-koncept-hypoteser och teorier, vid rörelse/hastighet riktade MOT resp FRÅN observatören. Vid en första blick på figuren kan det vara frestande att dra slutsatsen att den iakttagna processen saktar ned både vid MOT och FRÅN rörelse, så som ESR hävdar, då den upplevda positionen ligger mellan utgångsläget och den sanna positionen, och då verkar långsammare än den sanna positionen. Begrundar man figuren inser man dock att detta är en alltför förenklad bild. Radiella rörelser i C-sfären har en deriverande/förstärkande effekt på hur position och massans storlek upplevs. Det innebär att rörelsen förstärks i radiella rörelseriktningen.

FRÅN = E>C medför att objektet/processen observeras förminskad, i en mer avlägsen position.

MOT = E<C medför att objektet/processen observeras förstorad, i en mer närliggande position.

Då FRÅN resp MOT kan betraktas som att man ligger på olika sidor av viloresonansen/balans, innebär det att ljuset vid FRÅN resp. MOT i princip har karaktären av imaginär reaktans. Ljusets egenskaper kan då jämföras med ”kapacitans” resp. ”induktans” enligt figur nr. 2b, pos H.

FRÅN = minskande cirkulär rörelse = minskande ”induktans”= ökande ”kapacitans”

MOT = ökande cirkulär rörelse = ökande ”induktans” = minskande ”kapacitans”

Att säga att processhastigheten ökar eller minskar är alltså ej helt rättvisande. Glöm inte att tidsdilatationen är skenbar, och en funktion av ljusets olinjära egenskaper. Tiden i S1 och S2 är alltså densamma, det är observatören som på grund av ljusets olinjäritet, upplever att tiden är en funktion av V.

Utifrån figur nr. 13a samt ljusets spiralformade utbredning, och figurerna nr. 7 och 13 förklaras figur nr. 13b. Av figur nr. 13b framgår att spegelpar S2 rör sig FRÅN spegelpar S1. Det innebär att den högra delen av figur nr. 7 är aktuell. Ljusets utgångshastighet är E, enligt figur nr. 7, och E>C. P.g.a. att observatören rör sig längs E-riktningen, upplever observatören dock hastigheten C, p.g.a. ändrad vägskala, så som visas med den streckade pilen i figuren. Balansen sett från observatören är m.a.o. sådan att den linjära delen av rörelsen har förstärkts, samtidigt som den cirkulära försvagats.

Att den cirkulära rörelsen minskar symboliseras med att den upplevda massan är ritad med mindre diameter. Då delta-hastigheten E är större än C (E>C) når informationen observatören skenbart snabbare refererat till C. En följd av detta är att det av observatören iakttagna objektet ligger längre bort än observatören upplever/ser, så som framgår av figur nr. 13b. Även detta med hastigheten C som referens. Liknande resonemang för MOT-fallet leder fram till att informationen når observatören långsammare p.g.a. att E är mindre än C. Det bör påpekas att tas hänsyn till att även avståndsskalan ändras vid relativrörelse, p.g.a. deformationen av ΔΦ, uteblir skenbarheten, och S0/C=T0.

Ovanstående visar att den lutande ljusbanan i figur nr. 13b, märkt Ct′, inte har de vertikala ljusbanornas egenskaper. Inte heller ser observatören, så som anges i litteraturen, S2:s sanna position, utan den upplevda positionen ligger längre bort från observatören, så som symboliskt är ritat i figuren. Notera dock att här är även avståndsskalan ändrad. Läget är ej exakt angivet.

Processen i sig, är enligt Delta-konceptet, ej påverkad av relativhastigheten V. Vi upplever alltså skenbara processhastighetsförändring när vi iakttar en process i rörelse. Detta kan även uttryckas som att tidsdilatationen i viss mening är skenbar och observatörsberoende.

Energi — Massa

Relationen mellan massa och energi, vid tidsdilatation kan beskrivas enligt följande. Utgående från E=mc² och Einsteins tidsdilatation

Tv=T0(1−Vre²/C²)−n erhålls m=m0(1−(V/C)²)n där n=−½ Genom att expandera termen (1−(V/C)²)n via binomial teoremet erhålls,

m=m0(1+½(V/C)² (+ termer som är så små att de kan försummas) vilket, oavsett rörelseriktning, ger m=m0+½m0(V/C)² och C²(m−m0)=V²m0/2 EKV. 12a

Låt oss då undersöka vilket liknande resultat Delta-konceptet ger. Vid MOT erhålls,

m=m0(1−(V/C)²)n där n=−½ ger samma resultat som ovan,

C²(m−m0)=V²m0/2

Vid FRÅN erhålls,

m=m0(1+(V/C)²)n där n=−½ som ger m=m0(1−½(V/C)² (+ termer som är så små att de kan försummas) vilket ger

C²(m−m0)=−V²m0/2 EKV. 12b

Detta innebär, enligt Delta-konceptet, att massan av observatören upplevs som att den ökar vid relativrörelse mot observatören, p.g.a. den ökande rörelsedensiteten. Vid rörelse från observatören, upplevs däremot den upplevda massan som att den minskar, p.g.a. att rörelsedensiteten minskar, så som anges i figur nr. 13. Vid cirkulär rörelse runt observatören är V=0, och således upplevs ingen relativistisk påverkan. Då resonemanget baseras på logik är resultatet för mig personligen både rimligt och sannolikt. Detta synsätt ger givetvis en annorlunda energifördelning i universum, än den gängse vedertagna.

17. Relativitet Innehåll

Relativitet har, i detta sammanhang, sitt ursprung i hur observatören upplever sin omgivning, beroende av sin rörelse och position i universum. En följd av ljusets olinjära transformeringsfunktion, är relativitet. Relativitet innefattar både tid och rum inkl. avstånd, och refererar här oftast till massa/atomer. Relativitet är en följd av att Δdyn:s väg från sändare till mottagare är en funktion av den ev. relativrörelsen mellan sändare och mottagare.

Figur 13.

Tidsdilatation enligt Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR, är, enligt mitt synsätt, osymmetrisk, och kan därigenom ge upphov till kvardröjande tidsdilatation. Tidsdilatation enligt Δ-konceptet är till skillnad mot ESR, symmetrisk, och ger ej upphov till bestående tidsdilatation.

Följande exempel kan underlätta förståelsen av tidsdilatation enligt Δ-konceptet. Först tänker vi oss att vi iakttager ett stillastående föremål, A. Därefter rör sig A bort från oss, varvid ekv. 4, Tv från=T0(1+(V cos α/C)²)−n där n=½ anger den snabbare tid vi nu skenbart upplever. Direkt därefter rör sig A mot oss, varvid ekv Tv mot=T0(1−(V cos α/C)²)−n anger den långsammare tid vi nu upplever. Vi antar att A rörde sig lika långt i båda riktningarna, och med samma hastighet. Sammantaget kommer alltså den snabbare resp. långsammare tiden att ta ut varandra så att ingen resterande signifikant tidsdilatation förekommer. Detta benämner jag symmetrisk tidsdilatation, till skillnad mot Einsteins osymmetriska tidsdilatation. Det är en både enkel och ren förklaring, som kan liknas vid en enkel ”ljusbrytningseffekt”. Konsekvensen av detta är att tidsdilatation enligt Delta-konceptet är symmetrisk, och därigenom bl.a. ej ger upphov till de paradoxer som ESR är behäftad med.

Det är svårt att tro att jag har rätt, men de teorier/ekvationer som här presenteras, är alla logiskt förankrade i uppsatsen, och eliminerar flera av de paradoxer som vårt medvetande har svårast att acceptera hos ESR. Huruvida jag har rätt eller fel, får andra avgöra. Det som förbryllar mig är att jag inte tycker mig se ett, utan flera fel, i Einsteins relativitetsteori. Är det verkligen möjligt? Notera att detta är grundprinciper och avser momentanvärden. Vid varierande V och a, integrerar man lämpligen fram önskade resultat, utgående från vald ekvation och/eller motsvarande differentialekvation. Utifrån det som beskrivits hitintills går det att definiera tid på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid. Är ljusets hastighet komplext, så som här hävdas, kan t.ex. om vi önskar inkludera den imaginära hastigheten (E=jC±V), enligt figur nr. 2b och 2c, följande uttryck för tiden T tillämpas, exkl. rotation,

TE från=√T + T, tiden blir ”kapacitivt” (1/j) påverkad via V.

Φfrån=f(Re/Im)=f(V/C)

TE mot=√T−T, tiden blir ”induktivt” (j) påverkad via V.

Φmot=f(Re/Im)=f(V/C)

18. Doppler-effekt Innehåll

Utifrån aktuella ekvationer och figurer, erhålls den av observatören upplevda frekvensen, f, enligt,

Ljuskällan rör sig MOT observatören,

fmot=f0(C+V)/(C−V) EKV. 14a

Ljuskällan rör sig FRÅN observatören,

ffrån=f0(C−V)/(C+V) EKV. 14b

Härledningen av dessa enkla samband, enligt Delta-konceptet, ges av följande. Utan hänsyn taget till relativistiska effekter ges frekvensen på sedvanligt sätt enligt,

fmot=f(C+V)/C=f(1+V/C)

resp.

ffrån=f(C−V)/C=f(1−V/C).

Vid hänsyn taget till relativistiska effekter skall ekvation 1 tillämpas, vilket innebär att ovanstående formler skall multipliceras med kvoten C/E, enligt C/C√1±(V/C)²=1/√1±(V/C)², vilket ger,

Fmot=f0(1+V/C)/√1−(V/C)² som efter förenkling ger

Fmot=f0(C+V)/(C−V), exakt, och,

Ffrån=f0(1−V/C)/√1+(V/C)² som efter förenkling ger

Ffrån=f0(C−V)/(C+V), approx. vid V ≪ C.

Inga komplicerade transformationer krävs som synes, utan ”spiralen” ger enkla rena samband.

19. Gravitation Innehåll

Gravitationen utgör en av de fyra fundamentala krafterna i naturen. Till skillnad från de övriga krafterna, har man, såvitt jag förstått, inte lyckats anpassa gravitationen till kvantmekaniken. Gravitationens orsak verkar också vara okänd, varför man söker en partikel, kallad gravitron.

Mitt intresse har varit, och är, inriktat på att söka fel i Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR. Ingen tid att tala om har därför ägnats åt funderingar angående gravitationen. Funderingarna kring Δ-etern, gav dock på köpet, något överraskande, en enkel och preliminär hypotes för hur gravitation uppstår, vilken här redovisas helt kort.

Figur 14.

Innan vi fördjupar oss i problemet, kan följande liknelser vara en bra introduktion.

En ant. rätt bra liknelse är att, om Δdyn liknas vid en motorbåt som färdas på vatten, utgörs gravitationen av den dragkraft som uppstår om man håller fast båten samtidigt som motorn och propellern är i gång. Gravitationen består alltså av den ”kraft” som uppstår kring roterande fjättrade Δdyn. Atomen betraktas som ett antal samverkande fjättrade Δdyn, vilka ger upphov till gravitation.

Vill man förenkla resonemanget kan gravitationen alltså liknas vid den kraft som uppstår när massan tvinnar/snurrar upp de oändligt långa trådar som symboliserar Δ-etern, och förbinder massan med omgivande universum i alla riktningar, till spiraltrådar. Trådarna sträcks p.g.a. att de får spiralform via den cirkulära polarisationen, och bidrar till att förspänna Δ-etern. Graden av cirkulär polarisation i aktuell position påverkar givetvis Δdyn:s hastighet i Δ-etern.

-.-

Gravitationen kan enligt Delta-konceptet delas upp i två delar, en statisk och en dynamisk del. I en första etapp söker vi en lösning och förklaring till den statiska delen.

Etapp 1

Den statiska delen härrör från cirkulär polarisation av Δstat som svarar för kontinuiteten i gravitationskraften. Av figur nr. 11 framgår principen för den statiska gravitationen, när ingen relativrörelse (V=0), eller annan hastighet förekommer.

I atomen ingående Δdyn medför att atomen (massorna M1 och M2) polariserar omgivande Δstat cirkulärt. Den cirkulära polarisationen rubbar balansen mellan cirkulärt och linjärt i Δstat. När det cirkulära ökar, minskar det linjära och vice versa, varför följden i vårt fall blir att den linjära vektorn minskar med U, så som anges i figur nr. 11. U motsvaras av den kraft som eftersträvar balans, och representerar den avvikelse från universums förspänning som obalansen förorsakar. Till grund för gravitationens statiska och kontinuerliga egenskaper ligger alltså samma grundläggande kraft, FD, som verkar mellan och −Δ i figur nr. 1

Gravitationskraften, U, kan utifrån beteckningarna i figur nr. 11, och ovanstående enkla resonemang härledas som,

U=K•M1/S•M2/S, vilket ger,

U=G•M1•M2/S² Denna ekvation, som p.g.a. symmetriskäl är riktningsoberoende, representerar det statiska fallet, alltså när hastigheten mellan M1 och M2 är noll.

Etapp 2

I etapp 2 söker vi förklaring till gravitationens dynamiska egenskaper. Medan Δstat så som namnet anger, förmår förmedla statiska krafter, förmår Δdyn att hantera dynamiska krafter.

Som tidigare nämnts förekommer sannolikt Δdyn i två skepnader, ΔIdyn = linjär variant (motsvarar eventuellt det som i litteraturen benämns foton) ΔOdyn = cirkulär variant (motsvarar eventuellt det som i litteraturen benämns gravitron)

I det linjära fallet beskriver figur nr. 2b hur den linjära ΔIdyn kan betraktas som en positiv ”vågfront”, genererad av det tryck som uppstår när ΔIdyn frigörs från sändaratomen. Vågfronten rör sig ut FRÅN den sändande atomen.

Vid gravitation rör det sig om ett omvänt fenomen då i stället för tryck ett ”sug” genereras p.g.a. den cirkulära polarisationen. Det får till konsekvens att en negativ ”dalfront” genereras som rör sig MOT den polariserande atomen, samtidigt som Δ-eterns nät av Δstat spänns. Förenklat trycker den linjära ΔIdyn samman spiral ytterligare, medan cirkulära ΔOdyn drar isär spiralen. Om det förhåller sig så som jag här beskriver bör det vara Δ-eterns, alltså ΔΦ:s, elasticitet, enligt figur nr. 2, som även bestämmer hastigheten för gravitationens negativa front.

I fallet med ΔIdyn rör det sig om en fri Δdyn medan det i fallet med ΔOdyn rör sig om en Δdyn som Har en fastare koppling till den polariserade atomen och dess interna Δdyn. Jag är dock ej helt övertygad om att denna principiella skillnad inte har någon betydelse. Innan jag är beredd att ge uttryck för en mer bestämd uppfattning ang. dessa frågor, behöver jag därför ytterligare betänketid. Hur ska man detektera en negativ front, ΔOdyn, som rör sig MOT massan som i princip genererar fronten? Då det rör sig om en ökad cirkulär rörelse, (m.a.o. ökad delta-densitet, DD) borde det medföra att avståndet minskar, men går det att detektera, och i så fall hur? Vilken hastighet har fronten, m.a.o. med vilken hastighet fördelar sig spänningen/suget i Δstat? Den arbetshypotes jag för närvarande misstänker kan vara en bra angreppslinje, är att både ΔIdyn och ΔOdyn sannolikt ska betraktas, som dynamiska fenomen, överlagrade Δstat. Figur nr. 2b, pos H, borde i så fall ev. kunna vara tillämpbar även för ΔOdyn förutsatt att V ges betydelsen cirkulär hastighet (till skillnad mot linjär hastighet vid ΔIdyn).

Relativrörelse.

I det dynamiska fallet, när massorna M1 och M2 är punktformiga och rör sig relativt varandra, gäller sannolikt följande.

Utan att nu ha haft tillräcklig med tid för att begrunda detta, förefaller det därför troligt att samma uttryck som redovisats för ljusets hastighet och tidsavvikelse, bör gälla för gravitationen, vilket i så fall ger följande enkla samband,

Uv=U0((1 ±(V cos α/C)²)n där n=−½ och ± avser FRÅN (+) och MOT ()EKV. 15a

Uv=(G•M1•M2/S²)((1±(V cos α/C)²)n EKV. 15b

Definieras V cos α som relativhastighet, Vre, erhålls,

Uv=U0((1±(Vre/C)²)n där n=−½ och ± avser FRÅN (+) och MOT () EKV. 15a

Uv=(G•M1•M2/S²)((1±(Vre/C)²)n EKV. 15b

Konstant hastighet

I avsnitt 8, polarisation, är i universums perspektiv hastighet att likställas med tryck. En konstant hastighet uppfattas därför av universum och UI, som ett konstant tryck. Reglermässigt medför detta att UI balanserar ut den tryckförändring som den konstanta hastigheten förorsakat. Regleringen innebär att förhållandet mellan linjärt och cirkulärt tryck i Δstat ändras. Effekten av den konstanta hastigheten blir alltså en omfördelning av spänningen i Δstat nätet som efter att regleringen avslutats, förblir konstant. Då det krävs förändring i Δstat nätet för att kraft ska genereras, och Δstat nätet är konstant efter att regleringen avslutats, påverkas inte gravitationen av konstant hastighet.

Detta kan även beskrivas utifrån figur nr. 14. När en fri kropp utsätts för en kontinuerlig och riktad kraft, F, börjar kroppen förflytta sig. Av figur nr. 14 framgår att två kroppar som rör sig likformigt utsätts för lika stora krafter, varigenom de skenbart är opåverkade sinsemellan p.g.a. att krafterna balanserar varandra. Kraften F upphör alltså efter att konstant likformig hastighet uppnåtts.

I analogi med att hastighet refererande till universums oändlighet går mot noll för linjär hastighet, finns det goda skäl att antaga att detsamma även gäller för cirkulär rörelse. Skälet är givetvis att även universums cirkulära rotation är oändlig i vårt perspektiv. Samma principiella orsaker som säger att en kropp i likformig linjär rörelse ej kräver kraft för att förflytta sig, bör därför kunna tillämpas för likformig cirkulär rörelse.

Vid accelererande rotation/retardation uppträder, förändring i Δstat nätet, p.g.a. UI, varvid kraft genereras.

Acceleration

Enligt Delta-konceptet kännetecknas

GRAVITATION av ett fenomen som är en funktion av cirkulär polarisation.

ACCELERATION av ett fenomen som är en funktion av linjär polarisation.

Om hastigheten mellan två kroppar är olikformig, t.ex. accelererar, genereras en kraft kropparna sinsemellan, enligt följande beskrivning. Förflyttningen medför att kroppen får en hastighet, som via polarisationen av ΔΦ, genererar en momentan motriktad tryckobalans, Fmot. Fmot kan ses som en obalans hos FG i figur nr. 1.

Denna momentana tryckobalans, Fmot, kan betraktas som ett mottryck till kraften F. Fmot, som kan liknas vid en uppdämd våg, söker balans mot universum via Δ-etern, och fortplantar sig därför med hastigheten C, ut i universum. Kroppen ”skjuter/trycker” m.a.o. en ”polarisationsvåg” framför sig i Δ-etern, med hastigheten V, samtidigt som samma ”polarisationsvågen” försöker undkomma med hastigheten C. Man inser lätt att denna kontinuerliga anpassning till universums dynamiska ”svänghjul”, får till följd att för att det skall råda balans mellan F och Fmot krävs det att hastigheten accelererar. Det krävs m.a.o. att hastigheten accelererar, för att kompensera för anpassningen till ”svänghjulets” kontinuerliga integreringar av universums status. Observera att detta gäller för både linjär och cirkulär rörelse! Sammanfattat kan detta uttryckas enligt följande viktiga konstaterande,

Rörelsens ”hastighetsderivata” balanserar mot ”universums integral”.

Då universum i jämförelse med ett mänskligt perspektiv är enormt, kan ”universums integral” här betraktas som konstant, vilket innebär att hastighetsderivatan likaså måste vara konstant, för att balansera en konstant pådrivande kraft F. En konstant hastighetsderivata, dV/dt = konstant, är likvärdigt med en fix acceleration, varav följer att F=ma. Newton:s andra lag har alltså härmed fått en enkel och logisk förklaring via Delta-konceptet.

Det som är gemensamt för gravitation och acceleration, i Delta-konceptet, är att den grundläggande polarisationsprincipen, PP, utgör basen i båda fallen. Det rör sig alltså om samma basala mekanism. Om gravitation och acceleration skall betraktas vara samma sak, är då en definitionsfråga. Personligen anser jag att man bör skilja dem åt, av följande skäl.

Gravitationskraften genereras via/av atomens cirkulära rörelses ”statiska” polarisation av etern. Den av accelerationen genererade kraften är en funktion av massans linjära rörelses ”dynamiska” polarisation av etern.

Effekten av accelerationen refererar till ”universums integral”, m.a.o. den sammantagna effekten av all rörelse och massa i universum, i det omslutande fallet, vilket inte alltid gravitationen gör. När en massa accelereras är regleringen/balanseringen/kompensationen aktiv på ett sätt som skiljer sig från motsvarande för gravitationen. Även detta talar för att betrakta gravitation och acceleration som två separata fysikaliska fenomen.

Observera att den motriktade kraftens, Fmot, storlek, är en funktion av ΔΦ:s deformation, p.g.a. hastigheten V. Detta innebär att ekv. F=ma, bör kompletteras med hänsyn till andra relativistiska effekter, för att vara allmänt giltig.

20. Universum Innehåll

Det är lätt att falla i beundran och fascination inför universum, och dess obesvarade frågor. Delta-konceptet gör ej anspråk på att ha svaren på frågorna, men kan förhoppningsvis bidra med några tänkbara hypoteser.

Personligen tvivlar jag på att vi som mänskliga individer besitter förmågan och kapaciteten att till fullo förstå vårt eget och universums ursprung. För detta skulle krävas att vår hjärna inkl. medvetande har en ”verkningsgrad” på minst 100%, alltså förlustfri, och det förefaller osannolikt att så är fallet. Det som står till buds är s.k. modeller, men redan här infinner sig fallgroparna, då modellerna oftast baseras på våra dimensioner, som har sin förankring i atomens struktur.

Figurerna nr. 2b och 2c visar koncentrerat för hur universum betraktas i Delta-konceptet. Enligt dessa figurer är universum uppbyggt av imaginära dimensioner som utgör speglingar i G0.

Delta-konceptet baseras på antagandet att i princip allt är uppbyggt av rörelse i ett abstrakt grundtillstånd G0. Detta leder till att även universum kan betraktas som uppbyggd av rörelse. Denna rörelse har ytterlighetsformerna materia och antimateria, och är separerade med 2C. Kännetecknande för dessa former är att de roterar relativt varandra så som är angivet i figur nr. 2b. Om så är fallet, vilket är min personliga arbetshypotes, inses att definitionen av universum ant. måste utsträckas till att även omfatta det abstrakta tillståndet G0.

Länken som förbinder materia och antimateria är Δdyn.

Den överordnade rotationen mellan materia och antimateria är den primära orsaken till att universum är förspänt. Principen som genererar förspänningen kan liknas vid att materia och antimateria är förbundna med en gummisnodd, som tvinnas (spiralen) och sträcks p.g.a. rotationen. När snodden är maximalt spänd vänder processen inkl. rotationen. Detta är en tänkbar hypotes som alltså utmynnar i att universum oscillerar och att naturkonstanterna I det storskaliga sammanhanget är variabler som funktion av oscilleringsprocessen.

Expansionen alternativt komprimeringen fortgår tills gränsen C uppnås, varvid processen vänder, och tecknet skiftar. Konsekvensen av detta blir att universum självsvänger som en oscillator. Oscilleringen är troligen generatorn som sekundärt håller universum vid liv. Om det förekommer fler universum utgör sannolikt oscilleringen den ”kopplingsfaktor” som möjliggör energiutbyte mellan olika universum.

Enligt Delta-konceptet och avsnitt 14, leder detta till att Big Bang, BB, skenbart är en ”Bang” p.g.a. den vid denna tidpunkt komprimerade tidsaxeln, men i realiteten en betydligt långsammare process. BB är m.a.o. ett lika skenbart begrepp som tid och avstånd. Var vi, enligt vår tidsskala befinner oss i fas i denna, ant. cykliska, överordnade process bör kunna avläsas direkt eller indirekt som funktion av variationen i C.

Om min hypotes är riktig, bör vi när vi talar om BB hålla i minnet att BB är ett skenbart fenomen. Vi tycker oss se BB som en ”bang”, men BB utgör alltså en ansenlig del av universums cykel, men blir komprimerad i vårt perspektiv p.g.a. den cirkulära dominansen i denna tidigare fas.

Vi befinner oss omgivna i alla riktningar av ett ofantligt stort antal kroppar i rörelse, fördelade i ett gigantiskt universum. Dessa kroppar/massor rör sig kontinuerligt, vilket bidrar till att statistiskt och slumpmässigt förstärka universums likformighet och sfäriska påverkan på såväl ΔΦ som atomen. Man kan säga att ΔΦ och atomens sfäriska form återspeglar universums likformighet i atomperspektivet. Observera att t.ex. två atomer som är belägna på var sin plats i universum, påverkas med samma likformighet av universum, p.g.a. universums storlek.

Massa enligt Delta-konceptet, kan likställas med Δ i rörelse, varför universums status kan definieras som effekten av universums totala integrerade rörelser, här benämnt ”Universums Integral”, UI. Universums Integral visas och beskrivs symboliskt, som en sfär, i figur nr. 14.

Universums massor/kroppar, ”kommunicerar” med varandra, via Δ-etern, enligt Delta-konceptet. Kommunikationsnätet, symboliserat av ΔΦ:s spännings/tryck — egenskaper, besitter en komplex intern spänning, som betraktas som en ”förspänning”, av universum, här benämnd FU. ΔΦ, inkl. Δ-etern, beskriver som modell denna förspänning, FU.

FU utgör alltså den sammantagna effekten av alla krafter, FD, mellan universums Δ. FU, och då även ΔΦ, varierar sannolikt som funktion av universums förändring t.ex. expansion.

I figur nr. 2b visas hur strålningen, Δdyn, är förbunden med grundtillståndet G0 via de symmetriska krafterna ΔF+/0 och ΔF−/0. Enligt Delta-konceptet bidrar härigenom all strålning i universum till att generera universums förspänning, FU. Detta är en fundamental kraft i universum, som ingen tidigare beskrivit vad jag vet! Det är via denna spänning, FU, ”Universum sjunger sin sång”.

Kraften, som härrör från relationen materia — antimateria, bör p.g.a. det cirkulära innehållet, representera en enorm energimängd. Jag är inte tillräckligt påläst för att egentligen vilja yttra mig, men det lär ju ska finnas något som benämns den ”kosmiska konstanten” och som representerar mörk energi. Jag misstänker att denna mörka energi är en funktion av det jag här beskriver.

Överordnat är förspänningen, FU, en funktion av universums integral, och troligen mycket stark. Orsaken till detta kan liknas vid effekten av att man spänner ett ”slutet” nät, i detta fall Δ-etern, genom att dra likformigt i nätet. Kraften förekommer alltså flerdimensionellt i hela nätet.

Överlagrat förspänningen, FU, kan obalanser förekomma, alltså en typ av modulation av FU. De krafter vi upplever, inkl. gravitationen, utgör differenser, t.ex. vektordifferenser, mellan olika sådana förspänningar. G0 är referensen, m.a.o. universums ”noll-potential”.

Tänker man sig universum, från observatörens position, som en stor mängd kroppar i rörelse, är påverkan från universum beroende av resp kropps placering på himlavalvet, aktuellt avstånd och rörelse samt kommunikationshastigheten observatör — kropp. Den stora mängden kroppar i kombination med deras oändliga cirkulära rörelser, får till följd att sammantaget blir effekten en mycket symmetrisk och till formen sfärisk påverkan. Intressant är att detta förhållande inte påverkas av om observatörens position i universum ändras, beroende på universums gigantiska storlek. Det som fascinerar är att cirkeln och sfären, med utgångspunkt från ovanstående resonemang, har sin grund i universums förspänning och integral inkl. där rådande balans. Kommunikation mellan massor sker alltså bl.a. via de överlagrade obalanser, i form av t.ex. gravitation, som kroppar, via polarisationen, ger upphov till, enligt figur nr. 11. Alla kroppar kan därför betraktas som sammankopplade sinsemellan via den elastiska Δ-etern.

Obalanserna är, enligt ovan, i sin tur en funktion av polarisationen, PP. Universums samverkan via Δ-etern, blir därigenom både statisk och dynamisk till sin natur. En förändring på en plats i universum, påverkar därigenom hela universum och dess status. Man kan då betrakta Δ-etern som ett flerdimensionellt kommunikationsnät, via vilket universum binds samman, och i vilken obalanser söker balans. Δ-etern eftersträvar m.a.o. total överordnad balans i etern, mellan linjär och cirkulär rörelse, via UI.

Begrundar man vad begreppet ”universums integral” representerar, är jag personligen inte längre övertygad om att begreppen tid och hastighet är absolut relativa. Vad är det som säger att inte allt refererar till ”universums dynamiska integral” och att relativiteten är ett dynamiskt fenomen i universum?

Universums status/integral kan även liknas vid egenskaperna hos ett gigantiskt dynamiskt ”svänghjul”, som successivt ackumulerar alla förändringar i universum, d.v.s. aktuell status. Universums kommunikationsnät, bestående av ett eterhav, m.a.o. ett hav av ΔΦ, fylls antagligen kontinuerligt på via all den elektromagnetiska strålning, som förekommer p.g.a. den expansion som Maxwells ekvationer beskriver, och som enligt Delta-konceptet likaså utgörs av ΔΦ.

Innan vi går vidare i resonemanget, bör det observeras att till grund för föreliggande uppsats, ligger hitintills, bifogade figurer t.o.m. figur nr. 13. I dessa figurer anges sändare/ljuskälla och mottagare/observatör som separerade kroppar/punkter. Detta benämnes ”punkt fallet” alternativt pkt-pkt-fallet, till skillnad från det ”omslutande fallet”.

Förutom omslutande fall och punkt fall, förekommer normalt även kombinationer av dessa. Härvid kombineras aktuella ekvationer efter behov. De ekvationer som beskrivs, refererar alltså till aktuella figurer, och kan kombineras.

I det följande kommer det fall där mottagaren/observatören omsluts av sändaren/universum att kommenteras, då omslutningen får konsekvenser. Följden av detta blir att det enligt Delta-konceptet, är väsentligt att skilja på relativitet mellan separerade kroppar, punkt fallet, respektive kroppar där en kropp omsluter den andra, figur nr. 14. Då universum omsluter allt vi kan observera föreligger alltid överordnat det omslutande fallet.

Låt oss antaga att, i figur nr. 11, M1 representerar jorden, och M2 universum. M2 omsluter då M1. Konsekvensen av omslutningen är bl.a. att riktningen saknar betydelse, vad gäller vår relativistiska relation till universum. Det är detta Einstein hävdar gäller generellt utan undantag i sin Speciella Relativitetsteori. Vi omsluts alltså av ett sammankopplat förspänt universum, som har egenskaper som en integrator. Det något märkliga är, att omslutningen rimligen då ger upphov till tryckgradienter i alla riktningar, i vårt, av universum omslutande, perspektiv. Detta visas förenklat i figur nr. 14.

Ljuset, som ”dynamisk” riktad företeelse, utgör en energitransport mellan ljuskälla och observatör. Gravitationen, som företeelse, bidrar till att förspänna Δ-etern:s kommunikationsnät. Förspänningen kan vara riktad mellan två punkter, respektive likformigt riktad åt alla håll i det omslutande fallet, eller kombinationer av dessa. Olika förutsättningar bör då gälla, beroende av gravitationens tryckgradientorientering. Vid rörelse på jorden, medför universums omslutning, att rörelsen sker i ett gravitationsfält där tryckgradienter förekommer i alla riktningar, beroende av universums gigantiska storlek. Oavsett rörelseriktning, medför rörelsen att polarisationen/tryckgradienten bygger upp en ”Polarisationsvåg” i Δ-etern, samtidigt som samma våg/tryck försöker undkomma med hastigheten C.

Figur nr. 14 skall ses som en förenklad och symbolisk modell av universum i det omslutande fallet inkl. det vi här valt att benämna ”universums integral”, baserat på i Delta-konceptet ingående hypoteser. Denna modell beskriver universum ur ett reglerperspektiv. I modellen beskrivs universum som en sfär.

Inuti denna sfär är ett mycket stort antal integratorer jämt fördelade och anbringade. Dessa integratorer symboliserar sammantaget universums dynamiska ”svänghjul”, eller om man så föredrar, den dubbelriktade effekten av all rörelse i universum. Detta kan även uttryckas som att integratorerna, INT, symboliserar den simulerade effekten universum har på eterns balans, d.v.s. förhållandet mellan VΦ och VL, i aktuell position. Integratorerna, INT, känner av delta-eterns ”förspänning” inkl. balans, och utgångarna är anslutna till etern.

Delta-etern är ritade som ”fjädrar”, vars spänning alltså regleras av integratorerna, genom att integratorutgången ombesörjer fördelningen mellan linjär och cirkulär hastighet/kraft, enligt figur nr. 14, pos B. I centrum på sfären är massan, M, kopplad till den förspända delta-etern. Sammantaget benämner vi pos A för ”universums integral”. Universums integral eftersträvar kontinuerligt överordnad, cirkulär och/eller sfärisk, balans i universum, m.a.o. balans mellan VΦ och VL, i delta-etern. Universum blir härigenom likformig ur vårt atomära perspektiv.

Notera att allt, från den lilla som t.ex. Δdyn, till storskaliga fenomen som t.ex. nebulosor, i universum eftersträvar cirkulär och/eller sfärisk form, p.g.a. UI:s sfäriska form. Detta är alltså en möjlig förklaringen till varför, något förenklat, fotonen är cirkulär och atomen sfärisk. Alla avvikelser från det cirkulära eller sfäriska är obalans relativt UI.

Om vi tänker oss att massan, M, i figur nr. 14, pos A, rör sig, kommer denna rörelse att förorsaka obalans i etern, i form av ”tryckgradienter”. Integratorerna, INT, kommer härvid att reglera fördelningen mellan linjär och cirkulär rörelse, så som anges i pos B, för att återställa balansen i etern. P.g.a. ljusets/fältens löptidsfördröjning, som funktion av C, sker regleringen med viss eftersläpning. Det som vid en första anblick kan vara lite svårt att se är att, sett i relation till universums oändlighet, i alla riktningar, är riktning och konstant hastighet endast kortvarigt av betydelse för regleringen. Samtidigt som en kropps rörelse orsakar förändring i etern, d.v.s. Δstat nätet, regleras nätet successivt som funktion av den förändrade balansen mellan linjärt och cirkulärt i nätet. Vid konstant relativrörelse kommer av detta skäl Δstat nätet, efter att regleringen/balansering är klar, att vara anpassat till den aktuella rörelsen. För att kraft ska genereras relativt andra kroppar krävs nu att dessa har en avvikande rörelse.

Bestående förändring i Δstat nätet krävs för att kontinuerlig kraft ska genereras!

För att förtydliga detta låter vi i nästa steg två identiska massor, M′ resp M″, röra sig med samma hastighet, V′ resp. V″, och i samma riktning, så som visas till vänster i pos C. Både M′ och M″ kommer härvid att, p.g.a. universums likformighet, röra sig i identiskt lika fält, då reglereftersläpningen för resp. massa följs åt, så som framgår till vänster i pos D. Några differenser, DIFF, p.g.a. rörelsen genereras således ej i Δstat nätet! Notera dock att eftersläpningen förorsakar en reell tryckgradient, men att den alltså skenbart balanseras ut mellan M′ och M″, p.g.a. att M′ och M″ påverkas lika mycket.

Går vi ytterligare ett steg och låter M′ och M″ följa olika banor, föreligger relativhastighet, V, dem emellan, varvid högra delen av pos C och D gäller. Med hänvisning till vad som tidigare beskrivits, inses här att av M′ och M″ orsakade polarisationen i rummet har olika balanseringsbehov, vilket innebär att det uppstår en reglerdifferens, D, dem emellan. Orsaken är att Δstat nätet regleras olika för M′och M″. Detta kan liknas vid att M′ och M″ ligger olika placerade i en regler-loop, varigenom differens uppstår. Denna differens medför att balansen mellan VΦ och VL för M′ respektive M″ skiljer sig åt.

Då samtliga integratorer i pos A är i stort identiska p.g.a. att universum, i vårt perspektiv, uppträder symmetriskt, uppträder ”universums integral” även symmetriskt. Detta leder till att störningen, alltså förhållandet mellan VΦ och VL likaså blir riktningsoberoende. Symmetrin är dock förmodligen störd i universums expansiva periferi. Riktningen på relativrörelsen mellan V′och V″, saknar m.a.o. här betydelse. Intressant är att detta även skulle kunna vara den saknade enkla förklaring till Einsteins Speciella Relativitetsteori, ESR. Konsekvensen av ovanstående resonemang är att ESR, förefaller vara identiskt med Delta konceptet i det omslutande fallet, vad gäller likformig rörelse. Delta-konceptet ger alltså, baserat på Δ och Δ-etern, en enkel och logisk förklaring till det omslutande fallet.

Observera dock att denna överensstämmelse med ESR enbart gäller för ett helt likformigt universum. Alla lokala störningar/polariseringar i/av Δ-etern, t.ex. närvaro av stora massor, som rubbar likformigheten, medför således att riktningsoberoendet ej längre gäller fullt ut!

Den riktade elektromagnetiska strålningen, Δdyn, som är en transmission och balanserad till sin natur, omfattas ej av detta, utan är riktningsberoende.

I de fall där avsteg från universums likformighet föreligger, och vid balanserad strålning, gäller enligt Delta-konceptet och föreliggande uppsats, även andra lagar. Detta är en av de grundläggande och avgörande skillnaderna mellan ESR och Delta-konceptet. Punkt fallet, hör till den kategori tillämpningar som ej hänförs till likformig omgivning.

Den gängse, och ant. mest sannolika, uppfattningen är att universum ej är statiskt, utan stadd i förändring. Frågan är då om detta får konsekvenser för naturkonstanterna, μ0 och ε0. Jag har inte funnit några kommentarer ang. detta, men håller för sannolikt att μ0 och ε0 varierar. Det skulle i så fall innebära att μ0 och ε0, är att betrakta som s.k. småsignalparametrar, refererande till vår position i universum och där rådande ”förspänning”, FU.

Ett i något avseende osymmetriskt universum, t.ex. pulserande/oscillerande, borde då leda till att μ0 och ε0 inte är konstanter utan variabler. Delta-konceptet innefattar därför hypotesen att μ0 och ε0 varierar som funktion av tidsläget i universums pulseringscykel. Är osymmetrin relaterad till olika dimensionsstrukturer blir även μ0 och ε0 rimligen komplexa.

Märk här, att trots att alla bitar faller på plats, finns det inget stöd för osymmetrin i ESR. Med detta som utgångspunkt antages att,

  • Δ-eterns egenskaper representeras av variablerna εu och μu
  • Variablerna εu och μu är funktioner av Δ-etern, och kan då t.ex. betecknas εu(Θ) och μu(Θ).

I Maxwells ekvationer ingår ε0 och μ0, och ekvationerna gäller då här på jorden, i ett atomärt perspektiv. Genom att ersätta ε0 och μ0 med εu(Θ) och μu(Θ), erhåller vi ekvationer som ev. skulle kunna gälla generellt i universum, som funktion av i resp punkt varande förspänning, FU. Dessa mer generella ekvationer skulle då t.ex. symboliskt kunna skrivas som,

L∫•ds=I+εu(Θ)A∫dK/dt•dA

L∫H•ds=4πI/Cu(Θ)+1/Cu(Θ)A∫dK/dt•dA

L∫K•ds=−μu(Θ)A∫dH/dt•dA

L∫K•ds=−1/Cu(Θ)A∫dH/dt•dA EKV. 16

Ljushastigheten C kan även här härledas ur Maxwells ekvationer och är då här en funktion av εu(Θ) och μu(Θ), varför C varierar i universum i detta exempel enligt,

Cu=1/√εu(Θ)•μu(Θ) EKV. 17

Antar vi sedan, som exempel, att εu(Θ) och μu(Θ) sammantaget minskar med eterns uttunning, erhålls en accelererande expansion av universum, som även får återverkningar på gravitationen. Notera även hur ljushastigheten retarderar i riktning mot Big Bang.

Naturkonstanterna ε0 och μ0 refererar enligt tidigare till Δ:s dimensionsstruktur. Tänker vi oss universum som ett slutet fenomen, vilket är troligt, är denna dimensionsstruktur inte konstant i vårt atomära perspektiv utan variabel. Ovan har konstanterna ε0 och μ0 omformats till variabler, nu tar vi därför ytterligare ett steg och omvandlar symboliskt variablerna till komplexa funktioner, i det atomära perspektivet. Komplexiteten representerar här t.ex. FU:s variation i ett flerdimensionellt universum. De komplexa funktionerna är här mycket förenklat symboliserade av ett reellt och imaginärt tal i ett plan. Detta ska dock inte utgöra en begränsning, utan tolkas som att de även kan innefatta flerdimensionella komplexa funktioner.

L∫H•ds=I+εu(T(a+jb)) A∫dK/dt•dA

L∫H•ds=4πI/Cu((c+jd))+1/Cu((c+jd))A∫dK/dt•dA

L∫K•ds=−μu(Θ(c+jd)) A∫dH/dt•dA

L∫K•ds=−1/Cu((c+jd))A∫dH/dt•dA EKV. 18

Ljushastigheten kan då, likaså förenklat, skrivas som,

Cu=1/√εu(Θ(a+jb))•μu(Θ(c+jd)) EKV. 19

Med detta vill jag hypotetiskt hävda att naturkonstanterna ε och μ sannolikt inte är konstanter, i det universella perspektivet, utan variabler, beroende av positionen i universums cykel. Det går inte att hålla för osannolikt att dessa variabler även inkluderar imaginära komponenter, så som symboliskt anges i ovanstående ekvationer.

21. Lorentz-transformation LT Innehåll

Lorentz-transformationerna, LT, beskriver ändringen av rums- och tidskoordinater vid relativrörelse mellan två observatörer. Einstein använde Lorentz-transformationen som stöd vid sitt arbete med den speciella relativitetsteorin, ESR. LT anses entydigt bestämda såsom de transformationer för vilka Maxwells ekvationer inkl. dynamik är invarianta. Konsekvensen av detta borde då, om vi ska tro fysikerna, vara att det inte finns utrymme för alternativa transformationer, som är kompatibla med fysiken så som vi känner den i dag. Min pensionärslogik säger mig dock att denna slutsats är förhastad.

Figur 15.

Återigen använder man här matematiken utan att ha full kontroll på vad man ”stoppar in” i den. Lorentz-transformationerna är sannolikt entydigt bestämda som de transformationer för vilka Maxwells elektrodynamik är invarianta, så långt är vi nog överens. Felet som begås enligt min uppfattning är att Maxwells ekvationer beskriver fälten ur ett atomärt perspektiv. Ekvationerna skall ses ur universums perspektiv när oföränderligheten gentemot LT kontrolleras.

Postulatet om ljusets ”absolut” konstanta hastighet användes som ansats till transformationen. Därutöver antas att observatörer som rör sig relativt varandra ser en gemensamt iakttagen punkt i samma position i de aktuella koordinatsystemen.

I Deltakonceptet hävdas att LT baseras på felaktiga förutsättningar, då observatörerna, p.g.a. ljusets ”dynamiskt” konstanta hastighet ger ljuset en spiralkaraktär, som medför att observatörerna ser punkten ifråga i olika position. Lorentz-transformationen beskriver därför en fiktiv skenvärld, och kan då rimligen ej anses stödja ESR. Detta förklaras mer ingående i det följande.

Det bör betonas att det saknas entydiga definitioner för tid och avstånd och då även för hastighet. När en formel anges bör det samtidigt anges vad som utgör referens, något som saknas i bl.a. LT och Einsteins relativitetsteori. Observera därför att angivna formler/ekvationer ändrar både form och exponenter om vi väljer att ändra referens och/eller referenspunkt. Att hävda att ESR är invariant med Maxwells elektrodynamik utan att klart definiera använda referenser, utgör enligt mitt synsätt inte ett fullständigt bevis för att enbart ESR är invariant med Maxwells ekvationer.

Som exempel är ju tid och hastighet direkt relaterade till avstånd. Enligt avsnitt 11 är tid något ”abstrakt” som vårt medvetande skapar, medan avstånd kan tyckas vara något fixt och mer påtagligt och reellt. Avstånd, i transmissionshänseende, är dock enligt avsnitt 14, ett relativistiskt fenomen, vilket ej beaktas i Lorentz-transformationen.

Detta kan t.ex. resultera i följande. Väljer man hastigheten C som konstant, kommer avståndet att bli relativt som funktion av V. Väljer man å andra sidan avståndet som konstant kommer C att bli relativ. Fördelar man relativiteten mellan tid och avstånd blir hastigheten C konstant. Detta visar att begreppet relativitet är direkt beroende av vilken referens som valts! Det skulle ta för mycket tid i anspråk att redovisa och utveckla alla tänkbara varianter, så jag har valt att endast beskriva ett exempel. Notera även att samtliga (referens-) varianter inkluderas i konceptet, och då ter sig den i LT gemensamt iakttagna punkten än mer osannolik.

Betraktar vi avstånd som något linjärt kommer alltså formler/ekvationer där tid och hastighet ingår att anta ett visst utseende. Väljer vi i stället hastighet, t.ex. C, till konstant kommer givetvis formlerna att få ett annat utseende. Väljer vi därutöver att fördela, t.ex. relativiteten, mellan olika variabler blir det än svårare. Detta kan vålla viss pedagogisk förbistring, som tyvärr är svårt att undvika. Att relativiteten antar olika skepnad beroende av val av referens bör enligt min åsikt rimligen inte medföra att ekvationerna ej längre är invarianta gentemot Maxwells ekvationer.

För att inledningsvis göra resonemanget enkelt att förstå väljer vi att först förklara huvuddragen i LT, enligt följande, varav de viktigaste slutsatserna kan dras, vid konstant ljushastighet.

Vid antagen konstant ljushastighet upplever mottagaren vid rörelse MOT mottagaren, en LÄGRE hastighet än vad logiken säger, refererande till den konstanta hastigheten. Den logiska konsekvensen av detta blir att det aktuella avståndet bör vara KORTARE än det förväntade avståndet, för att kompensera den LÄGRE hastigheten. Tiden upplevs då av mottagaren som att den går LÅNGSAMMARE.

Vid antagen konstant ljushastighet upplever mottagaren vid rörelse FRÅN mottagaren, en HÖGRE hastighet än vad logiken säger, refererande till den konstanta hastigheten. Den logiska konsekvensen av detta blir att det aktuella avståndet bör vara KORTARE än det förväntade avståndet, för att kompensera för den HÖGRE hastigheten. Tiden upplevs då av mottagaren även här som att den går LÅNGSAMMARE.

Med reservation för riktningsoberoendet blir slutsatsen att vid antagen KONSTANT ljushastighet stämmer huvuddragen i den Speciella Relativitetsteorin, förutsatt att C är absolut konstant. Det vore ju konstigt annars.

Det går även att tillgripa en enkel liknelse för att förtydliga effekterna av en variabel ljushastighet enligt föreliggande koncept. Vi tänker oss att en handborrmaskin utgör ”sändaren”, och att borrmaskinen har försetts med en lång spiralborr, som symboliserar flödet av Δdyn, alltså ”spiralen”, riktad mot ”mottagaren”. Hastigheten på flödet, m.a.o. den variabla ljushastigheten, E, symboliseras av borrkammarnas relativa hastighet, som är en funktion av borrens varvtal och interferensen mellan hastigheterna V och C. Mottagaren kan röra sig MOT respektive FRÅN sändaren med t.ex. relativhastigheten, +V resp. −V. Begreppet avstånd symboliseras av hur mottagaren uppfattar avståndet mellan borrkammarna. Borrens varvtal väljas förts så hastigheten ut från sändaren är C. Borrens stigning, m.a.o. avståndet, justeras automatiskt p.g.a. interferensen mellan hastigheterna C och V så att även hastigheten mot mottagaren upplevs av mottagaren som C, och därigenom kompenseras för effekten av relativhastigheten V sett från mottagaren.

Rör sig t.ex. mottagaren MOT sändaren minskar stigningen, varvid både avstånd och hastighet MINSKAR, varigenom mottagaren upplever den konstanta ljushastigheten C. Tiden upplevs då av mottagaren, som att den går LÅNGSAMMARE, refererande till V=0.

Rör sig däremot mottagaren FRÅN sändaren ökar stigningen, varvid både avstånd och hastighet ÖKAR, varigenom mottagaren upplever den konstanta ljushastigheten C. Tiden upplevs då av mottagaren, som att den går FORTARE, refererande till V=0.

Konsekvensen av en variabel ljushastighet skiljer sig alltså radikalt från det resultat som erhålls vid konstant ljushastighet. Den avgörande frågeställningen är då om ljusets hastighet är konstant eller variabel. För att mer detaljerat förstå LT, väljer vi i nästa steg att utgå från följande exempel. Exemplet överensstämmer i stort med exempel universiteten använder i undervisningen.

Låt oss först betrakta två koordinatsystem XYZ respektive X′Y′Z′. Systemen rör sig relativt varandra längs X-axeln, med relativrörelsen v. Två observatörer, O respektive O′, befinner sig i origo i respektive koordinatsystem. Initialt synkroniseras observatörernas klockor när systemen inledningsvis sammanfaller, så t=t′=0. Vid t=0 sänds en ljuspuls som enligt O når punkten P vid tiden t.

Det förmodade felet i detta resonemang är att man utgår från att informationen överförs med hastigheten C, och ej E som föreliggande koncept anger. Jag ifrågasätter även om det är korrekt att utgå från två koordinatsystem, som avbildas identiska, då avstånd är en funktion av relativrörelse. Enligt Delta-konceptet finns det ingen fix skala, utan den bestäms av relativrörelsen. Det saknas m.a.o. en ”skal-variabel” för rumskoordinaterna i resonemanget. Här framträder åter behovet av en entydig definition av begreppet tid. Detta är enbart en anmärkning, varför inget avseende fästes vid detta, utan vi fortsätter som följer.

Vi betraktar, rätt eller fel, ljuset i våra vanliga rumskoordinater, varför ljusets sträcka kan skrivas,

för O som x²+y²+z²=c²t² och

för O′ som x′²+y′²+z′²=c²t′²

P.g.a. att O′ rör sig längs X-axeln ger symmetrin mellan de två koordinatsystemen att y=y′ och z=z′. För x′=0 är x=vt bör relationen för x′ vara x′=k(x−vt), där k är en konstant.

Enligt Einsteins postulat är ljushastigheten, c, konstant i båda koordinatsystemen, varför tiden t inte kan vara lika med t′, alltså t≠t′.

Enligt mitt sätt att se på ovanstående, går det inte att förena den expanderande C-sfären med dessa förutsättningar, bl.a. alltså beroende på att koordinatsystemens skala varierar relativt varandra. Det bör även starkt ifrågasättas om det är rätt och möjligt att definiera rumskoordinaterna x, y och z i ett rumsperspektiv, då ju Δdyn representerar en annan dimensionsstruktur än vårt rum.

Är spiralen en realitet, kommer punkten P ej heller att vara gemensam för de olika observatörerna. Sammantaget bör detta rimligen resultera i att de symmetrier som antas gälla, havererar. Konsekvensen bör vara att Lorentz-transformationen kullkastas, och med den ESR. Tas ej hänsyn till C-sfärens expansion, erhålls givetvis en relativ ”kompression” så som LT beskriver, men en sådan ”kompression” förefaller helt absurd.

Rätta mig gärna om jag har fel, för jag är mycket nyfiken och intresserad. Är det inte mycket märkligt att ingen över huvud taget tagit upp och redogjort för varför ovanstående inte har någon betydelse?

Låt oss dock fortsätta och anta att t=a(t−bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O′. Vi erhåller då,

k²(x²+v²t²−2vxt)+y²+z²=c²a²(t²+b²x²−2bxt)

som kan skrivas om som,

(k²−a²b²c²)x²−2(k²v−ba²c²)xt+y²+z²=(a²−k²v²/c²)c²t²

Genom att jämföra denna ekvation med termerna i ekvationen för O inses att,

k²−a²b²c²=1 och k²v−ba²c²=0 samt a²−k²v²/c²=1

Vi har nu tre ekvationer och tre obekanta. Löser vi ut de obekanta erhålls, k=a=1/√1−v²/c² vilket brukar skrivas g=1/√1−v²/c²

Låt oss nu även anta att t=a(t+bx) där a och b är konstanter, och använda detta uttryck i ekvationen för O′, varvid vi erhåller den inversa transformationen,

k²(x²+v²t²+2vxt)+y²+z²=c²a²(t²+b²x²+2bxt).

Detta kan skrivas om som,

(k²−a²b²c²)x²−2(k²v−ba²c²)xt+y²+z²=(a²−k²v²/c²)c²t²

och ger exakt samma resultat som ovan.

Detta visar förenklat principen för Lorentz-transformationen, LT. Notera åter att Einsteins postulat rörande ljusets konstanta hastighet användes och är en förutsättning för det erhållna resultatet.

När jag första gången konfronterades med ovanstående uppfattningar var min omedelbara och spontana reaktion att detta förefaller vara ett vattentätt bevis för att Einstein har rätt. Det är då kanske inte heller förvånande att ESR är så brett accepterad av världens fysiker. Då jag inte är någon expert inom området är det givetvis minst sagt vågat att mot denna bakgrund ifrågasätta LT:s bevisvärde, men då frågeställningen är intressant ville jag ändå försöka. Skälet till detta är alltså att jag är övertygad om att Lorentz-transformationen bygger på felaktiga förutsättningar, där symmetrin inte tagit hänsyn till ljusets imaginära egenskaper. Observera därför, att om informationsöverföringshastigheten ej är C, så havererar Lorentz-transformationen samtidigt som punkten P ovan, ej längre sammanfaller för O respektive O′, varvid symmetrin störs.

Inledningsvis och under rubriken Medvetandet, pkt. 4, beskrivs hur matematiken och dess regelverk har sin grund i vårt medvetande inkluderande det vi benämner logik och förnuft. En förutsättning för att matematiken ska leverera korrekta resultat bör då vara att samtliga indata uppfyller de logiska och förnuftsmässiga kriterier som medvetandet stipulerar. Frångår man detta villkor kommer resultatet att innehålla orimligheter, och därigenom sakna värde. Einsteins postulat rörande ljusets konstanta hastighet i alla referenssystem är ej logiskt, och uppfyller därigenom inte aktuella kriterier. I det följande ges en förklaring till varför så är fallet. När vi definierar hastighet avser vi den hastighet som i det atomära perspektivet refererar till en viss längd och tid. Definitionerna refererar m.a.o. hela tiden till vår atomära dimensionsstruktur! Om ljuset, så som hävdas i denna uppsats, inte är en hastighet i den bemärkelsen vårt medvetande avser med hastighet, utan ett balanserat ”dimensionstryck” mellan två olika dimensionsstrukturer, får detta konsekvenser för vårt resonemang. Ljushastigheten skall därför, som tidigare förklarats, betraktas som ett konstant och differentiellt dimensionsstrukturtryck där olika dimensionsstrukturer är involverade.

Observera att den logik som matematiken grundar sig på, enbart härrör från den ena av dessa strukturer, nämligen den atomära dimensionsstrukturen! Detta faktum, och även rent filosofiska skäl, säger mig entydigt att postulatet ifråga inte borde tillåtas ingå i konventionell matematik, när vi samtidigt rör oss inom mer än en dimensionsstruktur. Detta är än mer uppenbart i de fall vi inte exakt känner strukturens egenskaper. Trots detta används Einsteins postulat inom fysiken, som om det vore logiskt förankrat! Jag förstår inte varför detta är tillåtet, och har mycket svårt att acceptera detta. En berättigad fråga är därför varför ljusets imaginära termer här saknar betydelse?

Skälet till varför jag inledningsvis påtalar riskerna med att okritiskt stödja sig på enbart matematik är just denna typ av oklarheter.

Den viktiga grundläggande ansatsen i LT är att ljushastigheten, C, är ”absolut” konstant. Så som tidigare beskrivits i denna uppsats är dock ljushastigheten inte konstant, utan balanserad, och kan variera mellan 0 och 2C, men upplevs/mäts som ”dynamiskt” konstant av mottagaren (konstant förhållande avstånd/tid i atomärt perspektiv, men t.ex. skalärt variabelt/expansivt). Begrundar man detta inser man att det rör sig om, ur matematisk synpunkt, två olika förhållanden. Det man enligt min uppfattning gör i Lorentz-transformationen är att ”blanda äpplen och päron”, och hoppas på att det ändå ska bli äpplen. Är informationsöverföringshastigheten en variabel (C±C) med gränsvärdena 0 och 2C, påverkas givetvis matrisen som ligger till grund för Lorentz-transformationen, vilket resulterar i en från den gängse transformationen avvikande resultat. Exempel på sådant ”balanserat” resultat redovisas i denna uppsats, t.ex. ekv. 1.

Lorentz-transformationen utgör av ovanstående skäl, enligt min uppfattning, inget bevis, utan anger enbart vad som kan förväntas vid gjorda antaganden och ansatser. Det räcker i princip med att en av gjorda ansatser, som utgör ingångsdata till transformeringen, strider mot vårt förnuft, för att resultatet också skall göra det. Konsekvensen blir att ESR, p.g.a. sin faktiska orimlighet, blir mytomspunnen och magisk. Einsteins postulat kan i värsta fall generera en fiktiv skenvärld skild från den verkliga vi känner. Det bör därför finnas anledning att ifrågasätta om Lorentz-transformation baserad på

  • ett inertialsystem som rör sig relativt ett annat i x-led,
  • där gammafunktionen av hastigheten är 1/√1−(V/C)²,
  • där inertialsystemens origo sammanfaller,
  • och där resonemanget styrs av att ljushastigheten betraktas som ”absolut” reell konstant, utgör ett bevis för att ESR är felfri.

Efter att ha begrundat detta blev alltså min slutsats att den Speciella Relativitetsteorin är felaktig då ljusets alla egenskaper, såväl reella som imaginära, inkl. spiral ej beaktats i LT!

Såvitt jag känner till använde sig både Einstein och Lorentz av visuellt baserade tankeexperiment som underlag för sina teoribildningar. Detta bäddar för felaktigheter om ljuset är ett komplext fenomen. Hade Lorentz och Einstein insett att ljuset var så komplext till sin natur som här hävdas, borde de rimligen beskrivit och tagit hänsyn till detta!

Är vi överens så här långt inses att Delta-konceptet troligen står och faller med om ljushastigheten skall betraktas som ”absolut” konstant eller ”dynamiskt” konstant alltså ”variabel”. Det faktum att ”spiralen” nu sannolikt är bekräftad, talar starkt för att ljushastigheten är en variabel, innefattande både reella och imaginära termer! Spiralen som modell, medför att denna variabel är logiskt förankrad.

Under rubriken Kommentarer, punkt 23, beskrivs kortfattat Sagnac:s och Fizeau’s test. Dessa experiment är mycket intressanta, och kan utgående från Delta-konceptets modeller, och speciellt figur nr. 7, tolkas som en bekräftelser på att ljusets hastighet är en variabel.

Något behov av en matematisk ”transformation” liknande LT, föreligger inte i Delta-konceptet. Skälet till detta är att till skillnad mot ESR, är Delta-konceptet beskrivet utgående från en enkel och logisk ”modell” bl.a. definierad via bifogade figurer. Denna modell överensstämmer i vissa avseenden med Lorentz-transformationens resultat, men inkluderar därutöver alltså en utvidgning. Denna utvidgning kan principiellt ses som en ”spegling” enligt ovan, p.g.a. den balanserade spiralen, av den etablerade lösningen. Genom att betrakta ljuset, Δdyn, som ”reaktansbalanserat” vid V=0, blir modellen symmetrisk, vilket är att förvänta med tanke på C-sfären och figur nr. 2.

Den grundläggande härledningen av Δ:s egenskaper i avsnitt 11, har dock testats genom att Lorentz transformationen kompletterats med hänsyn till att observatörerna ser objektet ifråga i olika position. Resultatet styrker redovisade riktningsberoende delta-ekvationer. Två olika angreppslinjer ger alltså samma resultat.

Förblir då en transformation, via Delta-konceptets modell, invariant med Maxwells elektrodynamik? Med min begränsade amatörkompetens är det svårt att entydigt besvara denna fråga. Då Δ-modellen härrör från ett resonemang som utmynnar i Maxwells ekvationer, förefaller dock antagandet att transformationen är invariant med Maxwells elektrodynamik, som sannolikt. En förutsättning för detta är givetvis att tid, avstånd och ljushastighet definieras korrekt, vilket i sin tur förutsätter att Maxwells ekvationer transformeras till universums perspektiv.

22. Kommentarer Innehåll

Följande kommentarer kan ses som osorterade synpunkter av mer lösryckt och allmän art.

Delta-konceptet inskränker Einsteins postulat rörande ljusets konstanta hastighet till att vara en relation mellan två olika dimensionsstrukturer.

Den speciella relativitetsteorin har verifierats via ett flertal experiment och mätningar. Observera att flertalet av dessa experiment även verifierar Delta-konceptet, då det ofta rör sig om relativrörelser rakt mot sändaren, där inget sannolikt skiljer teorierna åt. Ej heller vid icke balanserad polarisation skiljer något ESR från Delta-konceptet.

Om jag förstått rätt, utgick Einstein från sina postulat, när han presenterade sin speciella relativitetsteori, som ekvationer, utan att närmare förklara och motivera varför ekvationerna såg ut som de gjorde. Det förvånar mig därför något att den speciella relativitetsteorin blivit så allmänt accepterad. Utan förklaring strider teorin, enligt min personliga åsikt, både mot det som sägs i avsnitt 4, medvetandet, och det vi normalt lägger i begreppet mänskligt förnuft. Min förvåning blir inte mindre av att jag inte kan finna att Maxwells ekvationer ger stöd för Einsteins postulat, utan snarare stödjer Delta-konceptet syn på ljushastigheten.

En viktig frågeställning, som för mig personligen varit av avgörande betydelse, är hur olika dimensionsstrukturer förhåller sig till varandra. Om, så som hävdas i Delta-konceptet, våra dimensioner är en funktion av atomens tredimensionella struktur, hur förhåller sig då atomen/massan till Δdyn som har en från atomen avvikande struktur? Resonemanget som förs, grundar sig här på att de olika dimensionsstrukturerna samverkar partiellt med varandra, beroende av bl.a. hur rörelsernas ”delsegment” är orienterade relativt varandra.

Våg-partikel-dualism inkl. Heisenbergs osäkerhetsrelationer

Den allmänt accepterade lösningen på elektronens dubbelnatur erhålles, enligt litteraturen, genom införandet av den s.k. våg-partikel-dualismen. Enligt denna krävs att man tillskriver atomära partiklar både våg- och partikelegenskaper. Den av Niels Bohr formulerade komplementaritetsprincipen, kräver både våg- och partikel-beskrivningen för att beskriva atomära partiklars egenskaper. Detta innebär att en atomär partikel inte samtidigt kan ha både definierat läge och hastighet, vilket på ett utmärkt sätt överensstämmer med Delta-konceptets modell för rörelseytan. Atomära partiklars speciella egenskaper beskrivs bl.a. av Heisenbergs s.k. osäkerhetsrelationer. Dessa beskrivningar överensstämmer alltså förbluffande väl med i uppsatsen beskrivna teorier.

Skälet till detta är Delta-konceptets grundhypotes att rörelse förekommer i två varianter, cirkulär respektive linjär form, varav den cirkulära representerar massa. Tag t.ex. figurerna nr. 2 och 3, samt Δdisk, som utgångspunkt för följande enkla förklaring. Under punkt 11, Δdisk, beskrivs Δdiskens rörelseyta, vars energiinnehåll är, Clin•Ccirk. Den cirkulära hastigheten representerar oscilleringens partikelläge. Den linjära hastigheten representerar oscilleringens hastighetsläge. Oscilleringen/pendlingen mellan cirkulär och linjär rörelse medför en kontinuerlig omfördelning av rörelse, mellan cirkulär och linjär form, inom rörelseytan. När rörelsen är cirkulär är den att betrakta som massa, för att i nästa linjära steg betraktas som hastighet. Omfördelningen omöjliggör att renodlad partikel och hastighet förekommer samtidigt. Detta är enligt föreliggande koncept den bakomliggande orsaken till osäkerhetsrelationen. Våg-partikel-dualism inkl. Heisenbergs osäkerhetsrelationer, förklaras alltså enkelt via de modeller som ligger till grund för Delta-konceptet.

Principiellt är det enligt min uppfattning missvisande att tala om läge respektive hastighet. I båda fallen rör det sig om rörelser, och det som skiljer dem åt är rörelsens form och när, i rum och tid, de förekommer. Det är m.a.o. samma gemensamma rörelsemängd som antar olika skepnad. Att vårt medvetande sedan förnimmer rörelsetyperna olika, och benämner dem massa och hastighet är här egentligen ovidkommande.

Strängteorin

Personligen är jag inte kompetent att tolka och utvärdera strängteorin. Av det lilla jag läst om denna teori törs jag därför inte dra några egna långtgående slutsatser, men vill ändå peka på några frapperande likheter med Delta-konceptets teorier. Intressant är att strängteorin förefaller vara besläktad med Delta-konceptet, i vissa viktiga avseenden. Slående är t.ex. hur väl strängarna, som resonansfenomen, påminner om ΔΦ och Δdisk, och att de, som modell, även verkar innefatta de för dimension så viktiga cirkulära komponenterna. Jämfört med Delta-konceptet, kräver dock strängteorin, om jag förstått rätt, fler dimensioner. Δ, i multiresonans, är sannolikt inget annat än en ”sträng”, om än i annan tappning.

Strängteorin har, enligt vad jag erfarit, sitt ursprung i funderingar kring några matematiska ekvationer, som tillkommit, långt före, och av andra skäl än strängteorin. Delta-konceptet å andra sidan har sitt ursprung i antagandet att allt kan brytas ned i förändringar, Δ, i ett abstrakt grundtillstånd, G0, skilt från ”våra” dimensioner. Det rör sig alltså om två helt olika utgångspunkter och angreppsstrategier, som i slutänden leder till snarlika betraktelsesätt av makro och mikro kosmos. Detta har fått mig att tro att Delta-konceptet är att betrakta som en säregen bastard mellan relativitetsteori och strängteori.

Michelson-Morley experiment (M-M-test)

Det mest berömda experimentet, som anses bevisa att ljushastigheten är absolut konstant, utfördes av Michelson-Morley 1887. Min personliga uppfattning är detta en förhastad och felaktig slutsats. Efter detta experiment lär hundratals liknande experiment ska ha utförts med samma resultat. Experimenten bekräftar alla att ljushastigheten C, är absolut konstant, oavsett ljuskällans hastighet, V, relativt observatören. Såvitt jag förstår verifieras i experimenten enbart att hastigheten är konstant. Däremot sägs inget om energins transporthastighet, och väg, vilket är väsentligt!

Under rubriken ΔdynΔ-DISK, punkt 11, beskrivs hur fälten har en spiralliknande utbredning, och under rubriken Avstånd, punkt 14, redogörs för att begreppet avstånd är en funktion av den av observatören upplevda rörelsedensiteten, DD, p.g.a. ”spiralen”. Konsekvensen av dessa beskrivna teorier är att det ej existerar något fixt avstånd! Avstånd är alltså något i högsta grad relativt, och kanske fiktivt, som skapas av vårt medvetande.

Vid utvärderingen av Michelson-Morley:s test, tar man inte hänsyn till att avståndet till solen, från observatören sett, skiljer sig vid rörelse mot respektive från solen. Ljushastigheten, från den sol observatören anser/tycker sig se, är m.a.o. C, samtidigt som både avstånd och tid är relativa som funktion av relativrörelsen mellan solen och observatören p.g.a. ljusets skalära expansion. Ur observatörens perspektiv medför detta att variation i avstånd orsakad av relativrörelse, kompenseras av motsvarande variation i ljushastighet. Detta leder till att observatören mäter C, oavsett relativrörelsens storlek, detta enligt figur nr. 7.

Sagnacs test

För snart två år sedan presenterade jag Delta-konceptet. Jag vände mig till ett tiotal Universitet och vädjade om kommentarer för att förhoppningsvis kunna bedöma om det låg något i mina funderingar. Tyvärr visade det sig omöjligt att få konkreta bevis för huruvida Delta-konceptet var felaktigt eller ej.

Då mitt koncept gav svar på frågor som universiteten inte förmådde besvara, bestämde jag mig för att på egen hand försöka undersöka om det gick att verifiera mina teorier. Min målsättning var, att om möjligt, verifiera två huvudprinciper, båda beroende av deltadensiteten, DD. Det första delmålet var att undersöka om det går att modulera det primära drivande grundtrycket C. Det andra delmålet var att bekräfta den sekundära effekten vid relativrörelse gentemot ljusspiralen. Som första steg började jag därför att planera framtagningen av en avancerad och kostsam experimentuppkoppling, som skulle kunna innefatta båda dessa delmål.

Döm om min förvåning när jag nyligen upptäckte att fransmannen Sagnac redan 1914 utfört experiment som exakt överensstämde med min målsättning och det jag var i färd med att planera. Resultatet från testet visade att ljussignaler färdas runt en rund skiva olika fort beroende på om ljusbanan löper med eller mot skivans rotationsriktning. Sagnacs test, vars resultat tidigare ej kunnat förklaras på ett enkelt och bra sätt, kan ses som en verifiering av Delta-konceptet.

Jag har funnit att flera kompetenta personer har påtalat att resultatet från Sagnacs test, strider mot Einsteins relativitetsteori. Detta har dock många, i mitt tycke alltför okritiskt hängivna, relativister av någon anledning försökt ignorera och bortförklara.

Det går att finna en mängd artiklar på nätet som behandlar Sagnac-experimentet. Några deklarerar absolut bestämt att Sagnac-experimentet stödjer ESR, medan andra lika kompetenta personer lika säkert hävdar uppfattningen att testet bevisligen inte gör det. Ingen artikel jag tagit del av förklarar dock Sagnacs test på ett heltäckande sätt, så som Delta-konceptet gör.

Till försvar av den Speciella Relativitetsteorin går det t.ex. att i litteraturen bl.a. finna långsökta och komplicerade förklaringar till varför termerna (c+v) och (c−v), tvärt emot vad ESR stipulerar, ingår i de teoretiska förklaringar av Sagnacs test, som redovisas. Förklaringar kan uppfattas som nödvändiga efterhandskonstruktioner när man ej förefaller ha den bakomliggande orsaken klar för sig.

För att visa på andra i mitt tycke logiska kullerbyttor, har jag valt ut ett typiskt exempel, hämtat från nätet, som försvarar ESR, vilket citat lyder som följer:

”Despite the ease and clarity with which special relativity accounts for the Sagnac effect, one occasionally sees claims that this effect entails a conflict with the principles of special relativity. The usual claim is that the Sagnac effect somehow falsifies the invariance of light speed with respect to all inertial coordinate systems. Of course, it does no such thing, as is obvious from the fact that the simple description of an arbitrary Sagnac device given above is based on isotropic light speed with respect to one particular system of inertial coordinates, and all other inertial coordinate systems are related to this one by Lorentz transformations, which are defined as the transformations that preserve light speed”.

Observera att detta påstående inte utgör ett hållbart argument eller bevis. Man gör först vissa ansatser och antaganden, och sedan använder man resultatet av dessa antaganden inkl. postulat för att i princip hävda att ESR har stöd i Sagnacs test! Lorentz transformationen är felaktig enligt Delta-konceptet, och bevarar således inte C som konstant i andra koordinatsystem! Hela resonemanget ovan är en ren spekulation utan bevisvärde.

Det som nu är nytt är att det finns en teori, Delta-konceptet, som enkelt och rakt förklarar resultatet av Sagnacs test.

Experimentuppkopplingen som användes vid Sagnacs experiment består av en roterande rund skiva på vilken speglar är symmetriskt monterade runt periferin. Speglarna är orienterade så att ljuset från en ljuskälla/sändare delas upp i två motriktade men i övrigt likvärdiga banor runt skivans periferi. Efter att ljuset passerat speglarna jämförs ljuset från de två ljusbanorna via en s.k. interferometer.

Resultatet från testet visar att när skivan med speglarna ej roterar erhålls noll-resultat från interferometern, ingen differens förekommer således. När däremot skivan roterar erhålls en differens, vilket innebär att ljushastigheten skiljer sig mellan ljusbanan som löper i rotationsriktningen resp ljusbanan som löper mot rotationsriktningen. Detta kan uttryckas som, E0<C<E1, där E1 är ljushastigheten i rotations-riktningen och E0 ljushastigheten mot rotationsriktningen. Detta strider mot den Speciella Relativitetsteorin, men har alltså tyvärr ignorerats av många fysiker. Delta-konceptet ger en både enkel och ren förklaring till detta anmärkningsvärda resultat.

Det går att visuellt beskriva Sagnacs test, rent principiellt, genom att likna ”ljusspiralen” vid en spiralfjäder. Tänk er att två lika spiralfjädrar symboliserar ljusbanorna runt den roterande tallriken. Det är viktigt att förstå att spiralerna har grundspänningen C. När ingen rotation förekommer är fjädrarna exakt lika till, förspänning, längd och stigning, alltså likvärdiga. Vid rotation gäller däremot, enligt Delta-konceptet, följande, p.g.a. variationen i Δ-densitet. Den fjäder som är placerad MOT rotationsriktningen trycks samman, alltså en typ av komprimering. Den fjäder som är placerad FRÅN rotationsriktningen dras ut, alltså en typ av expansion (förtunning).

Experimentanordningen som användes vid Sagnacs test kan av ovan nämnda skäl betraktas som en kombinerad primär ”komprimerare” och ”förtunnare” ovanpå fjädrarnas fäste, m.a.o. seriekopplade med grundtrycket, C. Det som uppnåtts är alltså en modulation av det primära grundtrycket, C. Då tryck och hastighet enligt avsnitt 8 är likvärdiga, inses att den ljushastighet observatören mäter från den komprimerade ljusbanan är överlagrad C, och större än C. På motsvarande sätt mäts en ljushastighet som är underlagrad C, och mindre än C, från den ljusbanan som är utsatt för uttunning.

Det är viktigt att här förstå att en tryckhöjning på sändarsidan/primärsidan ger samma effekt som en likvärdig trycksänkning på mottagarsidan/sekundärsidan. På samma sätt ger en trycksänkning på sändarsidan samma effekt som en tryckhöjning på motagarsidan.

Detta leder till att figurerna i figur nr. 7, något förenklat, kan behöva skiftas (MOTFRÅN), beroende av om tryckförändringen sker på primärsidan alt. sekundärsidan.

I de fall verklig relativrörelse, V, förekommer rör sig observatören/mottagaren MOT resp FRÅN längs spiralerna (vilket medför en sekundär tryckförändring liknande tappet från sekundärlindningen på en transformator) och uppfattar därigenom spiralerna åter som likvärdiga, och mäter hastigheten som C.

I Sagnac:s test förekommer ingen relativrörelse mellan sändare och mottagare, och således uppfattas spiralfjädrarna som ej likvärdiga, varför en faktisk skillnad mellan spiralerna ifråga detekteras. Det som mäts är alltså en funktion av skillnader i primärtryck i de två motriktade ljusbanorna.

Det som principiellt skiljer Sagnacs test från M-M-testet, kan förklaras utifrån figur nr. 7. M-M-testet utgår från grundtrycket, C, samtidigt som det förekommer en verklig relativrörelse, V, mellan sändare och mottagare. Relativhastigheten medför att ljushastigheten/spiralhastigheten blir E, men p.g.a. mottagarens relativhastighet mäts C, vilket markerats med den streckade linjen i figur nr. 7. Det intressanta och utmärkande för Sagnacs test är att ljusbanans relativrörelse är frikopplad från mottagaren, samtidigt som kompression resp expansion överlagras det primära grundtrycket, C. I testet utgår därför den streckade linjen, p.g.a. att mottagarens verkliga relativhastighet är noll. Samtidigt skiljer sig de hastighetsbestämmande totala drivtrycken i resp ljusbana, vilket resulterar i hastigheter skilda från C. Postulatet om ljusets konstanta hastighet, C, bör således vara felaktigt!

Så länge inga tester av FRÅN-typ redovisats, finns det, med denna förklaring, inga skäl att lägga annan innebörd i termer som (c+v) och (c−v) än vad som är brukligt, och då faller rimligen ESR.

Notera att ovanstående resonemang bygger på begreppet deltadensitet, DD, och variationer i DD. I förlängningen bevisar alltså Sagnacs test även förekomsten av en eter. Variationer i DD visar att Sagnacs test, tvärt emot vad vissa hävdar, inkluderar relativistiska fenomen, syftande på de roterande ljusbanorna.

Vår vän Sagnac har med sin test besparat mig både arbete och utgifter, vilket jag är tacksam för.

Fizeau’s test

Enligt litteraturen utgör resultaten från Fizeau’s test ett bevis för att den Speciella Relativitetsteorin, ESR, är korrekt. Personligen ställer jag mig frågande till detta. Testet ifråga sägs vara av fundamental betydelse, och en av de mest betydelsefulla testerna, inom ämnesområdet, under 1800-talet. Likväl är ännu i dag resultatet oförklarat enligt flera källor! Fizeau utförde först experimentet 1851, varefter testet senare upprepades av bl.a. Michelson. Experimentets målsättning var att undersöka hur strömmande vatten påverkar ljusets hastighet. Mätningen baserades på registrering av interferensskiftet mellan två ljusstrålar som rör sig dels genom stillastående vatten och dels genom vatten i rörelse.

Resultatet av mätningarna kan sammanfattas i följande, där Cw betecknar ljushastigheten i vattnet.

Vattnet är stillastående relativt ljuskällan:

Cw≈C/n

Vattnet strömmar med hastigheten V, från ljuskällan:

Cw från≈C/n+kV där k är en konstant.

Vattnet strömmar med hastigheten V, mot ljuskällan:

Cw mot≈C/n−kV där k är en konstant.

Figur nr. 7 visar att relativrörelse enligt Delta-konceptet bidrar till att ljushastigheten uppfattas som C. Detta visas med de streckade linjerna i figuren. Det som gör Sagnacs och Fizeau’s tester intressanta är att testarrangemangen kännetecknas av att avståndet mellan sändare och mottagare är konstant. Fizeau’s test kan alltså betraktas som en simulering av relativrörelse, där avståndet är konstant. Översatt till figur nr. 7 innebär detta att även här att de streckade pilarna utgår, varvid hastigheten ej längre är konstant och C! Detta ger förenklat den principiella förklaringen till ovanstående resultat. Det skulle ta för mycket utrymme i anspråk att förklara detta i detalj, varför jag nöjer mig med att konstatera att, begrundar man detta, inses att även resultatet ovan stödjer Delta-konceptet.

Div

Det är angeläget att poängtera att Delta-konceptet vilar på en enkel modell, varifrån logiska kontinuerliga resonemang leder fram till här presenterade resultat. Postulat och andra tveksamma påståenden lyser med sin frånvaro.

En följd av Delta-konceptet är att det komplexa ljuset, förvrängs/omformas av relativrörelse, och kan betraktas som en olinjär transformator, via vilken vi iakttager vår omvärld. Man kan likna den här olinjära transformatorn vid ett förstoringsglas/kikare med varierbar förstoring, där relativrörelsen bestämmer förstoringsgraden. Förstoringsglaset ger oss en förstorad/förvanskad bild av omvärlden. Observera alltså att verkligheten inte har förändrats, utan det är vår bild av den som är förvrängd!

Enligt Delta-konceptet innebär därför inte relativitet att man, så som sägs i litteraturen, kan resa i universum och återvända yngre än man annars skulle varit om man ej rest. Dessa påstådda konsekvenser av ESR är enligt Delta-konceptet en ren illusion, och har sin grund i att ESR, p.g.a. Einsteins postulat, inte beaktar tidsavvikelsens beroende av hastigheten V:s riktning och ljusets spiralformade bana. Antag t.ex. att ljus resp gravitation i det omslutande fallet, kännetecknas av symmetrisk resp. osymmetrisk tidsavvikelse, så som här hävdas. Skall vår tid då referera till ljusets tidsavvikelse, eller gravitationens tidsdilatation? Åldras tvillingen i ”tvillingparadoxen” verkligen i överensstämmelse med någon av dessa avvikelser? Om vi med tid avser det vi kan iakttaga, är det ljusets hastighet som styr tiden, och då finns det all anledning att ifrågasätta den Speciella Relativitetsteorin, ESR.

Av punkt 5, Tid, och särskilt figurerna 2b och 2c, är begreppet tid obestämt, och då givetvis även begreppet hastighet. Att då enbart använda en del av ljusets hastighet för att bevisa relativistiska fenomen som ”tidsdilatation” förefaller något vågat, om ljusets samtliga kännetecken, t.ex. dess spiralformiga utbredning, inte samtidigt beaktas. Logiskt verkar resonemanget sakna en hållbar grund.

Det saknas alltså en bra definition för begreppet tid, vilket förefaller vara en stor svaghet, i dagens fysik. Det förvånar mig därför hur aningslöst och okritiskt man hanterar begreppet tid inom fysiken. Själv anser jag att tid bör definieras som ett komplext fenomen, så som tidigare beskrivits.

Personligen känner jag inte till hur s.k. atomklockor fungerar, och kan då ej utesluta att dessa påverkas av att energinivån höjs, m.a.o. massökningen, p.g.a. relativrörelsen, V. Oavsett detta, är det för mig mycket tveksamt, om en av atomklockorna detekterad tidsdifferens, baserad på massökning, kan likställas med en verklig/upplevd tidsdilatation, särskilt som ingen definition av vår mänskliga tid har redovisats. En deformation av atomen p.g.a. polarisationen och/eller gravitation ger visserligen upphov till omfördelning mellan VΦ och VL, men vad säger att denna omfördelning är synkroniserad med, och följer, vår upplevda tid?

Till detta kan läggas att Delta-konceptet eliminerar flera av de paradoxer ESR är behäftad med. Ett av flera exempel är att sträckor vinkelräta mot rörelsen V, skall uppfattas ha en avvikande längd, vilket har konstaterats vara en orimlighet! Detta konstaterande strider alltså mot ESR. ESR ger inte heller här någon förklaring. Problemet elimineras helt av Delta-konceptet.

När jag, begrundade Maxwells ekvationer, och ritade figur nr. 2b som stöd för de slutsatser jag drog, förstod jag först inte att det var antimateria som jag ritade till höger i pos G. Det kändes mycket omtumlande att inse att denna inverterade antimateria verkligen existerar. Den förefaller vara ett måste i universum, då den ju är vår partner i universums ”balansvåg”. De flesta av oss har säkert sett och hört populärvetenskapliga föredrag i TV, där man beskriver strängteorin och alla dess fantasieggande dimensioner, liknade vid skivor i en limpa. Tyvärr delar jag inte den syn på universum som kräver alla dessa dimensioner. Det är för komplicerat och osymmetriskt för att vara trovärdigt i mina ögon.

Förstår man figur nr. 2b och 2c, och hur materia och antimateria förhåller sig symmetriskt till G0, inser man att det räcker med ett fåtal extra imaginära dimensioner för att förstå universum.

Den principiellt intressantaste frågan som kvarstår är varifrån det elastiska fenomenet G0 kommer. Genererar t.ex. G0 sig själv via strålningen Δdyn vilket inte förefaller helt orimligt?

Det bör även uppmärksammas att modulationen av Δ-spiralen via V, under vissa förutsättningar, bör ge upphov till dynamiska effekter t.ex. p.g.a. V:s funktion av tiden. De dynamiska effekterna är snarlika de modulationseffekter som kännetecknar en frekvensmodulerad bärfrekvens. Detta i sin tur kan förändra ljusets spektra inkl. fas. Anledningen till att jag nämner detta är att denna spektrala förändring, som funktion av modulationen, förhoppningsvis ska kunna användas för att utöver Sagnacs test verifiera Delta-konceptet.

Är då Delta-konceptet ett alternativ till ESR? Den frågan bör troligen besvaras individuellt, med utgångspunkt från om man anser sig förstå ESR, och dess konsekvenser, samt huruvida ESR anses logiskt väl underbyggd. Personligen förstår jag ej ESR, och kan då ej heller reservationslöst acceptera teorin. Däremot förstår jag Delta-konceptet, och den bakomvarande logiken, varigenom mina frågor enkelt har kunnat besvaras. Därmed ej sagt att jag har rätt, då modellen jag utgår ifrån kan vara felaktig.

-.-

Vad är det som då säger att den modell som ligger till grund för Delta-konceptet är sann?

Personligen anser jag att svaret är att finna i att ESR till skillnad mot Delta-konceptet, strider mot allt vi lägger i begreppet förnuft och logik. Enkelt uttryckt är teorierna i Delta-konceptet förklarade, utan tvivelaktiga postulat, vilket inte ESR är. I uppsatsen förklaras följande fenomen enkelt och logiskt, utan att frångå det vi lägger i begreppet förnuft, med hjälp av aktuella modeller,

  • Ljusets konstanta hastighet, C.
  • Ljusets spiralformade bana.
  • Relationen rum — tid.
  • Våg — partikel dualism.
  • Fotonens drivkälla.
  • Gravitation.
  • Acceleration.
  • Fysikaliska experiment som Sagnacs och Fizeau’s tester, och Newtons andra lag.
  • Dopplerfrekvenserna förklaras utan transformering.
  • Heisenbergs osäkerhetsrelation.
  • Därutöver utmynnar modellen i Maxwells ekvationer.

Till detta ska läggas att ingen trots mina enträgna vädjanden redovisat experiment av FRÅN-typ, som stödjer den Speciella Relativitetsteorin och kullkastar Delta-konceptet. Det är svårt att förstå orsaken till varför personer som utger sig för att vara experter inom området hävdar att sådana experiment utförts, och sedan vägrar att redovisa dem.

Finns det då någon tänkbar förklaring till varför ingen uppmärksammat eventuella fel i ESR?

Min högst personliga åsikt är, i prioritetsordning, att följande skäl kan förvilla,

  • ESR och Delta-konceptet är sannolikt i vissa delar identiska (omslutande fallet).
  • Maxwells ekvationer är ofullständiga.
  • Man har inte förstått att elektriska och magnetiska fälten är varandras spegelbilder i G0.
  • Man tar ej hänsyn till G0:s imaginära egenskaper.
  • Man baserar resonemanget på ett postulat (ej imaginärt!), utan att kunna förklara varför.
  • Man skiljer ej mellan punkt resp omslutande fall.
  • Man tar ej hänsyn till att ljusets hastighet, C, är en relation mellan olika dimensionsstrukturer.
  • Man frångår vad förnuftet stipulerar, och gör fel ansats vid Lorentz-transformationen.
  • Man har inte förstått skillnaden i egenskaper mellan enkel polarisation och balanserad polarisation, enligt figur nr. 15.
  • Man utgår felaktigt från att ljusets bana är rak, i stället för spiralformad.
  • Drar felaktiga slutsatser från resultat av kvasistationära experiment.

Inledningsvis var jag övertygad om att fysikerna/forskarna skulle göra processen kort med mitt pensionärs-koncept. Efter mer än två års diskussioner, är det därför med förvåning jag konstaterar att ingen haft viljan eller förmågan att med fakta kullkasta konceptet.

Observera att ESR inte baseras på en logiskt förankrad ”modell”, utan vilar på en matematisk grund. Avsaknad av modell gör att det är fullt möjligt att frångå det vi kallar mänskligt förnuft, och det är här, enligt mitt synsätt, felet begås, som i värsta fall kan ha duperat världens fysiker i 100 år. Som exempel är det detta fel man begår i Lorentz-transformationen.

Delta-konceptet må vara fel, men genom att redan som ett första försöket intuitivt ställa upp en enkel, och i mitt tycke vacker, modell för naturens ultimata sfäriska balans enligt figurerna 1 och 2, undviks att resultatet strider mot mänskligt förnuft och logik. Att modellen även ger svar på ställda frågor utan krav på större matematiskt kunnande kan inte vara någon nackdel. Vissa personer har visserligen gett uttryck för uppfattningen att det krävs avancerad matematik för att en teori av detta slag skall vara trovärdig. Om naturen är så i grunden enkel och vacker, som jag är övertygad om är fallet, bör just enkelheten snarare bidra till att öka trovärdigheten.

Efter att uppsatsen publicerats på nätet har jag erhållit både positiva och negativa kommentarer. Att döma av några kommentarer, förefaller ämnet för vissa vara både känsligt och prestigeladdat. Några av de mer kritiska kommentarerna, redovisas i slutet av uppsatsen.

Med vilket allvar bör då dessa kritiska kommentarer tas? De personer/experter som uttalat sig kritiskt är rimligen både kloka och mycket pålästa i ämnet. Jag har full förståelse och respekt för att dessa personer har förutfattade meningar om allt som utmanar Einsteins vedertagna relativitetsteori, särskilt när det är en pensionär och amatör som dristar sig att lägga fram helt egna alternativa teorier. Redan tanken är ju, ärligt talat, befängd! Merparten av kommentarerna har dock mer karaktären av allmänna synpunkter och åsikter, än handfasta och konkreta motbevis.

Ingen har alltså i sak påtalat något fel i mitt koncept, utan kritiken är allmän till sin karaktär, och kan i princip gälla generellt för alla teorier som angriper Einsteins relativitetsteori. Samtidigt förefaller det som att flera experter tidigare inte insett att ljusets utbredning är spiralformad i det atomära perspektivet, och konsekvenserna av detta, för synen på bl.a. relativitet. Inte heller har det gått att utläsa av facklitteraturen att ljushastigheten, så som jag hävdar, är en funktion som baseras på relationen mellan olika dimensionsstrukturer. I brist på fakta som kullkastar konceptet, ser jag därför personligen inte kritiken i sin nuvarande allmänt hållna form som besvärande.

Det som kanske stört mig mest är ”relativisternas” nästan religiösa övertygelse om att Einsteins relativitetsteori är felfri, samtidigt som förklaringarna blivit allt mer långsökta och svårbegripliga. Den här aningslösa uppslutningen kring ESR borde få varningsklockorna att ringa hos fler. Detta särskilt när det som framgår av mitt koncept, så enkelt går, att i ett första försök, ta fram en alternativ teori, som redan den tydligen är svår att kullkasta.

Något som fortfarande förbryllar mig är att de hypoteser och teorier jag presenterar, över huvud taget inte omnämns i litteraturen.

Observera att målsättningen med uppsatsen inte är att försöka övertala fysiker att tro på Delta-konceptet, utan enbart att av eget intresse försöka besvara några efterhängsna naturvetenskapliga frågor, som förföljt mig genom åren, och som fysikerna ej lyckats ge mig bra och enkla svar på. Det märkliga är att jag, tycker mig ha funnit förhållandevis enkla svar på just de frågor som högskolor och universitet anser omöjliga att besvara. I princip ger min enkla modell en helhetssyn på universum, som flertalet borde kunna förstå.

Oändligheten förefaller mig fortfarande något abstrakt, samtidigt som min syn på oändligheten har förändrats radikalt under skrivandets gång, och ter sig minst lika fascinerande i dag, som när jag började skriva denna uppsats. Slutsatsen att universum sannolikt är slutet antyder dock att oändligheten har en liknande karaktär. Dan Andersson skrev ”Det är något bortom bergen, blommorna och sången”, det är ungefär så jag känner mig inför oändligheten med dess troliga ursprung i en annan, från vår tredimensionella värld avvikande dimensionsstruktur.

Målsättningen med föreliggande uppsats var alltså att söka svaret på några mycket intressanta frågeställningar, som ingen tillfrågad haft förmågan att ge bra svar på. Resultatet har blivit att jag, via förda resonemang i uppsatsen, har fått både logiska, enkla och motiverade svar på aktuella frågor. Enkelt uttryckt tycker jag mig förstå det jag beskriver, och då är målsättningen uppfylld. I andra, mer jordnära sammanhang, skulle jag hävda att jag är helt övertygad.

Även om mitt förnuft säger mig att jag sannolikt ändå har fel, så kan det inte vara helt fel, att i nuvarande situation, tro på sina egna slutsatser, så länge ingen annan kunnat redovisa något bättre motiverat och beskrivet alternativ.

Det måste trots allt vara bättre att tro på det man tycker sig förstå via enkel logik, utan inblandning av tvivelaktiga postulat, än att okritiskt och godtroget acceptera och tro på något som man ej förstår, och som ingen annan förefaller ha förmåga att förklara på ett enkelt och bra sätt.

23. Delta-ekvationer Innehåll

E=C(1−(V/C)²)n där n=½ (T.ex. ej balanserad polarisation) EKV. 0 (ESR)

Emot=C(1−(V/C)²)n där n=½ EKV. 1a

Efrån=C(1+(V/C)²)n där n=½ EKV. 1b

Emot=C(1−(V cos α/C)²)n där n=½ (T.ex. balanserad transmission) EKV. 2a

Efrån=C(1+(V cos α/C)²)n där n=½ (T.ex. balanserad transmission) EKV. 2b

E=C(1+(Vsin α/C)²)n där n=½ EKV. 3

Tv mot=T0(1−(V cos α/C)²)−n där n=½ EKV. 4a

Tv från=T0(1+(V cos α/C)²)−n där n=½ EKV. 4b

Sin X=V sin α/C EKV. 5

Tv=T0(1+(V sin α/C)²)−n där n=½ EKV. 6

E=C(1−(V cos α/C)²−(V sin α/C)²)n där n=½ EKV. 7

Tv=T0(1−(V/C)²)−n där n=½ EKV. 8

Tv=T0(1±(V cos α/C)²•(1+(V sin α/C)²)−n där n=½ EKV. 9

Tv=T0(1±(V cos α/C)²)−n där n=½ och ± avser FRÅN (+) och MOT ()EKV. 10

Tv=T0•(1−(V cos α/C)²)−n där n=½ EKV. 11

C²(m−m0)=+V²m0/2 EKV. 12a

C²(m−m0)=−V²m0/2 EKV. 12b

Ljuskällan rör sig MOT observatören, f=f0(C+V)/(C−V) EKV. 14a

Ljuskällan rör sig FRÅN observatören, f=f0(C−V)/(C+V) EKV. 14b

Uv=U0((1±(V cos α/C)²)−n där n=½ och ± avser FRÅN (+) och MOT () EKV. 15a

Uv=G•M1•M2/S²((1±(V cos α/C)²)−n EKV. 15b

L∫H•ds=I+εu(Θ)A∫dK/dt•dA

L∫H•ds=4πI/Cu(Θ)+1/Cu(Θ)A∫dK/dt•dA

L∫K•ds=−μu(Θ)A∫dH/dt•dA

L∫K•ds=−1/Cu(Θ)A∫dH/dt•dA EKV. 16

Cu=(εu(Θ)•μu(Θ))−n där n=½ EKV. 17

L∫H•ds=I+εu(Θ(a+jb))A∫dK/dt•dA

L∫H•ds=4πI/Cu((c+jd))+1/Cu((c+jd))A∫dK/dt•dA

L∫K•ds=−μu(Θ(c+jd))A∫dH/dt•dA

L∫K•ds=−1/Cu((c+jd))A∫dH/dt•dA EKV. 18

Cu=(εu(Θ(a+jb))•μu(Θ(c+jd))−n där n=½ EKV. 19

24. Patent Innehåll

Kännetecknande för Delta-konceptet, som uppfinning, är utöver beskrivningen följande.

Patentanspråk enligt föreliggande uppfinning, omfattar bl.a. program i vilka aktuella hypoteser och teorier ingår.

Sätt och anordning kännetecknas bl.a. av att hypoteser och teorier anbringas/ingår i program, och att de användes för mätning och/eller kontroll av storhet t.ex. hastighet, position m.m.

Med storhet avses t.ex. hastighet, position, riktning, läge, bana, volym, temperatur, gravitation, acceleration, identifiering, Dopplereffekt, m.m.

Med Delta-ekvationer avses ekvationerna 1 t.o.m. 19, smst. i avsnitt 24.

Innebörden av mäta och/eller kontrollera är vittomspännande, och avser t.ex. observera, mäta, registrera, styra, korrigera, lokalisera, navigera, beräkna, lagra, identifiera, m.m.

I de fall uttryck och/eller ekvationer anges, gäller att alla möjliga och/eller liknande/likvärdiga varianter inkl. eventuella omarbetningar innefattas i uppfinningen och efterföljande patentkrav. Likaså innefattas samtliga ekvationer, formler och liknande, i vilka ekvation i uppfinningen ingår, helt eller delvis, direkt eller indirekt.

Bifogade figurer, som är av mycket förenklad och principiell natur, utgör en del av beskrivningen.

Uppfinningen kan kombineras, utformas och tillämpas på mångahanda sätt inom ramen för efterföljande patentkrav.

25. PATENTKRAV Innehåll

  1. Sätt, för att mäta och/eller kontrollera storhet, utgående från modellen/antagandet att allt kan brytas ned i förändringar, Δ, innehållande rörelser, kännetecknad därav att sätt/sättet, helt eller delvis, direkt eller indirekt, baseras på att relativitet är en funktion av dessa rörelser, och att relativiteten, i motsats till vad Einsteins Speciella Relativitetsteori hävdar, är en funktion av relativrörelsens, V, riktning, och att media/information härrörande till/från minst ett i Deltakonceptet beskrivet fenomen, t.ex. hypotes, teori, formel, ekvation som t.ex. Tv=T0(1±(V/C)²)−n där tecknet anger riktning, FRÅN = + och MOT = , anbringas till anordning t.ex. laddas in till/i dator som program eller liknande.
  2. Anordning, enligt i föregående patentkrav beskrivet sätt, för mätning och/eller kontroll, av storhet, innefattande användande av dator och/eller beräkningsenhet, eller liknande, kännetecknad därav att anordning, helt eller delvis, direkt eller indirekt, baseras på att relativitet, i motsats till vad Einsteins Speciella Relativitetsteori hävdar, är riktningsberoende, och att minst ett i Delta-konceptet beskrivet fenomen, t.ex. hypotes, teori, ekvation m.m., helt eller delvis, direkt eller indirekt, användes/utnyttjas t.ex. simuleras, vid mätning och/eller kontroll av storhet.
  3. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att storhet, t.ex. tid, beräknas, helt eller delvis, direkt eller indirekt, enligt eller via, någon eller några av Delta-ekvationer.
  4. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att EMF, t.ex. ljus, betraktas som bestående av, och/eller innehållande, cirkulär hastighet, t.ex. , och linjär hastighet, t.ex. FL.
  5. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att EMF, t.ex. ljus, betraktas som bestående av, och/eller innehållande, minst två olika typer av hastighet och/eller tryck, t.ex. , och FL, och att dessa har en relation, som ur observatörens perspektiv är en funktion av relativrörelsen, V.
  6. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att hastighet och/eller kraft genereras via polarisation, t.ex. polarisation av ΔΦ.
  7. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att universum innehåller godtyckligt orienterade hastighets- och/eller kraft- fragment, t ex ΔΦ.
  8. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att banan för elektromagnetiskt fält t.ex. ljus, Δ-diskar eller Δ, helt eller delvis, direkt eller indirekt, är spiralliknande t.ex. betraktas som spiralformig.
  9. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att, Maxwells ekvationer innefattas i modifierad/kompletterad form, t.ex. kompletterade med någon eller några av Delta-ekvationer.
  10. Anordning enligt något eller några av föregående patentkrav, kännetecknad därav att, naturkonstanterna, ε0 och μ0, betraktas som variabler, εu(Θ) och μu(Θ), t.ex. som funktion av position i universum och/eller universums volym.

26. Erhållna kommentarer från läsare Innehåll

Efter att uppsatsen publicerats på nätet har jag erhållit både positiva och negativa kommentarer. Några av de mer kritiska kommentarerna, redovisas nedan. Merparten av dessa kommentarer har mer karaktären av allmänna synpunkter och åsikter, än handfasta och konkreta motbevis.

  1. En återkommande generell kommentar är att ”Det finns inget behov av en ny relativitetsteori”. Befintliga teorier förmår ej ge svar på mina frågor, alltså finns det ett behov av en ny teori.
    Målsättningen med uppsatsen är ej att ersätta nuvarande relativitetsteori, utan att försöka besvara aktuella frågor på ett sätt som förhoppningsvis vi vanliga människor förstår. Detta visade sig dock kräva en ny teori för det balanserade fallet dit ljus och EMF hör. För det obalanserade fallet, som ej är riktningsberoende, gäller troligen fortfarande ESR. Uppsatsen ger enkla svar på samtliga frågor. Genom att lägga ut uppsatsen på nätet, hoppas jag nå klarhet i om svaren är rimliga eller ej.
  2. En vanlig, något svepande, kommentar är att, ”Det har utförts otaliga tester som verifierar ESR. Då inget skiljer ESR från Delta-konceptet när ljuskälla och observatör rör sig mot varandra, och sannolikt inte heller i det omslutande polarisationsfallet, måste alla sådana tester av mot-typ resp. av omslutande typ, sorteras bort innan en rättvisande jämförelse kan göras. Personligen misstänker jag att flertalet, kanske alla, utförda tester av praktiska orsaker är av just mot-typ. Ett sådant exempel är när man mäter massökning i partikelaccelerator. Att utifrån en sådan mätning hävda att den Speciella Relativitetsteorin är verifierad, är alltså enligt min uppfattning fel, då resultatet lika mycket verifierar Delta-konceptet. Samma sak gäller t.ex. resultatet av mätningar på myoner i atmosfären.
  3. Flera läsare har påtalat att,
    ”För att en teori skall vara motiverad krävs det att den förutsäger något nytt”.
    Påpekandet förvånar mig något, då Delta-konceptet bl.a. förutsäger att,
    • Ljuset/fälten består av en kombination av linjär rörelse och cirkulär dold rörelse.
    • Ljuset/fälten har en spiralliknande form/utbredning.
    • Effekterna av rörelse MOT respektive FRÅN observatören skiljer sig åt.
    • Tidsdilatationen är skenbar.
    Konceptet bör således vara väl motiverat, om någon av dessa förutsägelser stämmer. Därutöver ger uppsatsen svar på frågor som universitet och högskolor ej kunnat besvara.
  4. En kommentar från ett av våra universitet är att, ”Delta-konceptet har inget vetenskapligt värde”. Min målsättning, som redovisas i början av uppsatsen, är inte, och har aldrig varit, att uppsatsen skulle ha ett vetenskapligt värde, utan att ge enkla svar på frågor ingen, inkl. universiteten, kunnat besvara. Det aktuella universitetet har inte heller några svar att ge. Föreliggande uppsats ger svaren, och då ställer jag frågan, vem har bättre svar på aktuella frågor?
    Är ESR felfri, är ovanstående påstående riktigt, men vem är beredd att garantera det? Förmår man inte förklara den Speciella Relativitetsteorin, och inte heller vad som är fel i Delta-konceptet, kan man givetvis inte heller garantera att den Speciella Relativitetsteorin är felfri! Saken blir inte heller bättre av att de personer som är allmänt och odefinierat kritiska samtidigt säger sig inte förstå Delta-konceptet. Hur kan man ha en så bestämd åsikt om något man ej förstår?
  5. En kritisk, men samtidigt rolig, kommentar är ”Jag förstår i stort sett ingenting av vad du skriver”. Själv tycker jag mig förstå det jag beskriver, så problemet förefaller inte i första hand vara mitt. Jag har försökt att från grunden, så enkelt och kortfattat som möjligt, beskriva några fenomen jag tycker mig förstå. Av egen erfarenhet vet jag dock att det kan ta tid att smälta vissa avsnitt. Det är alltså orealistiskt att tro att man ska förstå allt efter en första snabb genomläsning. Det är 100 år sedan Einstein presenterade sin Speciella Relativitetsteori, utan att någon hitintills lyckats påvisa ev. fel. Det kan kanske tyda på att ämnet, p.g.a. de abstrakta dimensionerna, är svårt. Jag har dock tagit till mig kritiken och skrivit om (dec -05) och kompletterat uppsatsen i vissa delar. Om man ändå ej förstår, går det att kringgå det pedagogiska problemet genom att t.ex. hävda, ”Ekvation nr. 1 och 4 är felaktiga därför att följande verifierade fakta och/eller experiment visar att …”
  6. Det bästa, enklaste och snabbaste sättet att kullkasta i Delta-konceptet presenterade hypoteser, är att redovisa utförda tester där ljuskällan och observatören rör sig FRÅN varandra, och att ekvationen Tv=T0(1−(Vre/C)²)−n, härvid bevisligen fortfarande gäller. För en fysiker och expert, borde detta vara enkelt att tillmötesgå, då de faktiskt själva hävdar att hundratals experiment utförts som stödjer ESR. I stället för att redovisa en sådan aktuell test, ger en fysiker följande kommentar,
    ”Du gör dig skyldig till en grov underskattning av forskarna om du tror att man missat en sådan sak”.
    Hävdar man något så bestämt, bör man rimligen kunna styrka sina påståenden, om man vill vara trovärdig. Trots mina enträgna vädjanden, bl.a. till personen ifråga som fällde denna kommentar, och trots att många gjort sig besväret att kommentera mitt koncept, har ingen tillfrågad, och det är nu många, hitintills anvisat, eller redogjort för, en enda utförd test, av FRÅN-typ. De som självtillräckligt raljerar över ”Vetenskapens glada amatörer”, tycker jag borde ha ett särskilt intresse av att besvara en till synes enkel fråga från just en nyfiken amatör!
    Självfallet har jag också stor respekt för de banbrytande forskarna, men samtidigt konstaterar jag att de inte nämner ett ord om ljusets spiralformade utbredning. De verkar alltså inte förstått denna viktiga mekanism. Observera att Delta-konceptet skiljer på balanserat fall och obalanserat fall. Testet som efterlyses skall vara av balanserad typ, t.ex. baserat på ljus, för att ha bevisvärde.
  7. En forskare vid universitetet skriver,
    ”De nya rönen om spiralformat ljus har inget med din uppsats att göra”.
    Påståendet är enligt min åsikt ovidkommande och även felaktigt. Ev. tyder det på att man inte förstått, eller möjligen är irriterad över att en pensionär lyckats bli först med att förutse något som andra tidigare inte lyckats visa. Helt ovetande om var forskningen står, börjar resonemanget i uppsatsen från en unik grund, som sedan leder fram till en modifierad tolkning av Maxwells ekvationer, och en enkel förklaring till varför ljuset har en spiralliknande utbredning, med grund i relationen materia — antimateria. Hela uppsatsen, inkl. relativitetsbegreppet, baseras på den spiralformade vågfronten!
  8. Vid en diskussion med ett av Sveriges större universitet, använde personen/fysikern ifråga ett exempel där klockorna A, B och C rör sig relativt varandra, och där klockorna initialt synkroniserats med varandra. A, B och C rör sig sedan i olika riktningar och med olika hastigheter, varefter klockorna jämförs. Resultatet, tolkas felaktigt av universitetet som att klockorna nu enligt Delta-konceptet, visar olika tid när de jämförs, vilket kommenterades med, ”helt förödande för din teori”.
    Personligen är jag övertygad om att man inte förstått mitt resonemang, och missförstått innebörden av t.ex. figur 13. Enligt Delta-konceptet är tidsdilatationen skenbar, och således kommer klockorna att visa samma tid, oavsett hur respektive klocka färdats innan. Det är hur observatören upplever klockornas tid, som förvrängs, men inte klockorna/processen! Observera att både hastighet/tid och avstånd/rum förvrängs av relativrörelse, vilket måste beaktas. Universitetets representant begår, enligt min uppfattning, samma lömska tankefel som används i facklitteraturen, som bevis för ESR, och som jag redovisar i texten utgående från figur nr. 13b. Följande ekvationer, hämtade från uppsatsen, visar att samtliga klockor, enligt konceptet, visar T0,
    Tmot=Smot/Emot=SL(1−(V/C)²)n/C(1−(V/C)²)n=SL/C=TL
    Tfrån=Sfrån/Efrån=SL(1+(V/C)²)n/C(1+(V/C)²)n=SL/C=TL
    TL är alltså alltid T0. Däremot upplever givetvis observatörer med olika relativrörelse relativt klockorna, att klockorna visar olika tid! Detta gäller då balanserad polarisation/transmission. Gravitation, som ren polarisation, kan givetvis deformera ΔΦ, och därigenom ge tidsdilatation. Enligt min uppfattning är exemplet alltså inte förödande för konceptet, utan snarare ett stöd, då det visar att även experter har svårt att förstå Delta-koncept. Det är med viss resignation jag konstaterar detta, för vem ska jag då fråga?
  9. En intressant kommentar är, ”Om ESR skall ersättas av något annat, tycker jag att ekvivalensen mellan induktionslagen och fältberäkning via källorna bör bibehållas.” I detta avseende skiljer sig ant. inte ESR och Delta-konceptet från varandra, då riktningsoberoende enligt ekvationen Tv=T0•(1−(V/C)²)−n här gäller (alltså samma som ESR) beroende på att ej balanserad funktion/transmission råder. (Medan ± tecknet kännetecknar en balanserad transmission, t ex ljus). V.g. se även Kvasistationärt exempel.
  10. En kompetent persons kommentar var, ”Det vore en enorm sensation om du har rätt”. Det skulle sannolikt förhålla sig så, men det kan ju knappast användas som ett argument mot Delta-konceptet. Ändå inser jag att påståendet talar mot mitt koncept. Så många skarpa hjärnor kan genom alla år rimligen inte ha missat detta jag beskriver, eller kan det vara så enkelt att de inte sett skogen för alla träd?
  11. En kommentar från en forskare, snarlika punkt 3 ovan, är, ”Problemet med din teori är att den inte tycks förutsäga något nytt och oväntat, vilket är adelsmärket för en fruktbar teori. Så länge din teori inte kan det, så kommer den aldrig att accepteras”. Återigen, målsättningen med min teori är ej att få den accepterad.
    ESR beskrivs av ekvationen, Tv=T0•(1−(V/C)²)−n medan Delta-konceptets morsvarighet erhålls via ekvationerna
    Emot=C√(1−(V/C)²∠φ
    Efrån=C√(1+(V/C)²∠φ
    och beskrivs av ekvationerna,
    Tv mot=T0•(1−(V cos α/C)²)−n
    Tv från=T0•(1+(V cos α/C)²)−n
    Dessa ekvationer, som skiljer sig från ESR, ger olika resultat, och således även något nytt och oväntat. Hela mitt koncept skiljer sig m.a.o. från ESR, och ger bl.a. upphov till ”spiralen” och en förändrad syn på universum och dess dimensioner.
  12. En annan kommentar är att den s.k. ”Tvillingparadoxen är verifierad”, med hjälp av atomur på 70-talet, varigenom ESR anses vara verifierad. Söker man på nätet, via sökorden Hafele Keating, framgår det dock, att det ej är vetenskapligt säkerställt, att den aktuella mätningen utfördes på ett tillförlitligt sätt. När hänsyn tagits till den sammantagna effekten av alla felkällor gick det ej att fastställa någon tidsdilatation, enligt en, som det förefaller, vederhäftig, redovisad analys. Observera att tid här ej är definierad, och att det även enligt Delta-konceptet uppträder skenbar tidsdilatation. Även gravitation deformerar ΔΦ och påverkar då relationen linjär — cirkulär rörelse, och således även ”vår” tid. Återigen finns det alltså skäl att ställa frågan, vad är det som verifierats, ESR eller Delta-konceptet?
  13. En påläst man påpekade att, ”Lorentz-transformationen stödjer ESR. Det är visserligen rätt, men jag hävdar att Lorentz-transformationen ej utgör något bevis för ESR, utan anger enbart vad som kan förväntas vid gjorda ansatser/postulat. Det räcker i princip med att en av gjorda ansatser, som utgör ingångsdata till transformeringen, i detta fall Einsteins postulat, strider mot vårt förnuft, för att resultatet också skall göra det. Lorentz-transformationen är, enligt mitt förmenande, därför felaktig, då ljusets alla egenskaper, såväl reella som imaginära, inkl. spiralen, ej beaktats! Den viktiga grundläggande ansatsen i LT är att ljushastigheten, C, är ”absolut” konstant. Så som tidigare beskrivits i denna uppsats är dock ljushastigheten inte konstant, utan balanserad, och kan variera mellan 0 och 2C, men upplevs/mäts som ”dynamiskt” konstant. Med ”dynamiskt” konstant avses ett konstant förhållande mellan avstånd och tid i atomärt perspektiv, men t.ex. skalärt variabelt/expansivt. Observatörer som rör sig relativt varandra ser därför med olika skala på omgivningen, vilket ej beaktats i ansatsen till Lorentz-transformationen! Begrundar man detta inser man att det rör sig om, ur matematisk synpunkt, två olika förhållanden. Det man enligt min uppfattning gör i Lorentz-transformationen är att ”blanda äpplen och päron”, och hoppas på att det ändå ska bli äpplen.
  14. En person vid Chalmers, som verkar kunnig, skrev citat, ”Än i dag kan vi inte svara på frågan VARFÖR ljuset har en konstant hastighet, men vi kan konstatera att det är ett experimentellt faktum”. Då jag själv anser mig förstå varför ljusets hastighet upplevs som konstant, och även förklarar detta i uppsatsen, är påståendet för mig felaktigt. Jag delar därför inte uppfattningen, och kan bara konstatera att Delta-konceptet ger en förklaring, baserad på ljusets ”spiralform”, som ingen hitintills kunnat kullkasta.
  15. Samma person skrev citat, ”Jag har full förståelse för att du finner Einsteins tankar svåra att förstå — hans relativitetsteori strider nämligen mot mänsklig intuition”. Är detta en allmänt accepterad uppfattning, tycker jag att det borde vara extra intressant att utvärdera Delta-konceptet, särskilt som konceptet inte strider mot vare sig mänsklig intuition eller logik/förnuft.
  16. En lärare på högskolan förklarade, ”Forskare överhopas av texter från folk som har alternativa teorier till just relativitetsteorin, och man orkar inte svara längre”. Att ämnet var så populärt kände jag ej till, men förhåller det sig så, accepterar jag givetvis detta. För mig är uppsatsen inget viktigt och prestigeladdat, utan enbart ett mycket intressant och tillfälligt tidsfördriv.

Notera att ingen av ovanstående allmänt hållna kommentarer kullkastar Delta-konceptet. Det har över huvud taget inte presenterats några fakta som kullkastar konceptet.

-.-

Som jag redan skriver i uppsatsen inser jag ödmjukt det sanslösa i att jag skulle ha rätt. Mot bakgrund av bl.a. pkt. 10 ovan, utgår jag därför från att mina teorier rimligen bör vara felaktiga. Dilemmat är att jag tycker mig förstå det jag beskriver, på gränsen till övertygelse, och att ingen förmår förklara vad som är fel.

Om jag nu förstått rätt, har ingen före mig förklarat att Maxwells ekvationer är ofullständiga, särskilt vad gäller den överlagrade rotationen i universum, och ej heller att ljuset har en spiralformad utbredning. Ej heller hur ”speglingar” i G0 ger upphov till imaginära fenomen. Förstår man inte ”spiralen”, är det även svårt att förstå att Lorentz-transformationen är felaktig. Det blir ju inte heller bättre av att konceptet enkelt ger en helhetsbild av universum, och förklarar fenomen som inga andra verkar kunna förklara. Detta ger en både kluven och motstridig känsla, som jag aldrig tidigare upplevt.

Då flera experter nu ändå gett sig tid att svara, och skriva ganska omfattande allmänna kommentarer, ter sig experternas oförmåga att klart och stringent kullkasta Delta-konceptet, som extra märkligt. Några fysiker har försökt hjälpa mig genom att anvisa adresser till länkar innehållande utförda experiment, som stödjer ESR. Tyvärr har det visat sig att dessa länkar inte redovisar experiment av FRÅN typ, vilket naturligtvis är frustrerande. Det finns då givetvis starka skäl att ifrågasätta om det verkligen har utförts tester av FRÅN typ. Att ingen har kunnat, eller haft viljan, att redovisa resultat från experiment enligt pkt. 6 ovan, är en besvikelse, då jag härigenom troligen aldrig får klarhet i om och var jag resonerar fel.

Efter att denna uppsats publicerats, har välrenommerade forskare hävdat att ljusets bana är spiralformad, så som förutsägs i föreliggande koncept. Då ljusets egenskaper inkl. form är av väsentlig och grundläggande betydelse för mina teorier, inkl. synen på relativitet, ligger det nära till hands att betrakta detta som ett indirekt stöd för mitt koncept.

När jag bestämde mig för att skriva föreliggande uppsats ville jag göra det så opåverkad som möjligt av den moderna fysiken, för att inte omedvetet styras av etablerade uppfattningar. Det är möjligt att jag därigenom missförstått den moderna fysiken och Einsteins relativitetsteori. Då Delta-konceptet skiljer sig från ESR saknar detta här betydelse, då ju dessa etablerade uppfattningar och teorier, liksom experterna, är oförmögna att besvara aktuella frågor.

För att inga missförstånd skall råda, bör nämnas att jag som pensionär, och författare av denna uppsats, ej på något sätt gör anspråk på att vara sakkunnig, utan uppsatsens tillblivelse har enbart sitt ursprung i ett rent amatörintresse, vars enda syfte är att besvara aktuella frågor.

Har ni frågor och synpunkter, som rör uppsatsen, är ni välkomna att höra av Er via e-post,

Avslutningsvis ber jag även att få tacka de personer som varit vänliga och gjort sig besväret att kommentera mitt koncept.

Min andra hemsida nås här: DELTATEST — A new measuringsystem for crack detection

Av rörelse är du kommen. Rörelse skall du åter varda.

Pax vobiscum!

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2004

Junilistan

Junilistans valsedel godkänd

Tar Posten politiska hänsyn?

Brev till Posten

Stefan Hammarén

En ny Horla i Suecia

Enkel portion våld

Thommy Sjöberg

Konsten att vara ledare

Maradona

Lennart Carlström

UFO — Närkontakt av första graden

Bengt Hj Törnblom

Δ-KONCEPTET

Ulf Holmén

Warren Zevon — The Wind

Limerickar

Josua Tree (av Mikael Bäckman)

Essäer

Bruno K. Öijer — svartmagisk poet

Giacomo Oreglia — Campanella — Liv, verk & samtid

Harry Martinsson 1904–1978

Kåserier

Trängselavgifter — Återigen

Kåseri om konst

Politik

Junilistan mot eliten

Måndagsrörelsen rör på sig igen!

Politiska kommentarer

Artiklar

Blix versus Ahlmark

Om Sverige och världen

Böcker

Ingmar Hedenius och religionen

Korta bokrecensioner

Lemmy — White Line Fever

Stjärnfall

Musik

Big Star från det glömda 70-talet

Blondie — The Curse of Blondie

Count Basie 100 år och Nina Simone 60-tals inspelningar

Dionysus — Anima Mundi

Fear Factory — Archetype

George Bensons bortglömda souljazzskiva från 1980

George Michael — Patience

Impellitteri — Pedal to the Metal

Intelligent spännande hip hop

Marit Bergman — Baby Dry Your Eye

Musikkommentarer II

Musikmix

Phoenix — Alphabetical

Teddybears STHLM — Fresh!

The Jayhawks — Rainy Day Music

U.D.O. — Thunderball

Varför jag har så svårt för Weeping Willows

Zero 7 — When It Falls

Filmer

På TV

Drömmarnas tid

Nip/Tuck

Sport

Silver till Sverige