Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

En ny Horla i Suecia

”Hammarén talar” tystnar kanske för sommarén, även om det inte är helt säkert, vilket inte hindrar i detta av the hanging treeslag uttalanden om ett fönsterbågsvirke till glint från Guy de Maupassants groddlökade Horla, han (dubbelsida hänsyftning) som nu föreligger egenskap i en urgammal-ultramodernalistisk kombinationsöversättning av undertecknad själv, ett förgräsat efterord ur boken som lägges ut nedan efter att några andra böcker och saker kommenterats först här nedan, allra sist sedan något som är uppsnappat på en gata om hur det kan vara på en arbetsplatsextra. Och en såväl rolig som intressant Horla står given vid ut hos herr H:ström Text & Kultur, med länk för boka — Guy de Maupassant förlag H:STRÖM — TEXT & KULTUR (till förlagets paradsida)

Och för det andra första är jag på jakt efter dessa östblocksdadaister, som förekommer jämsides med fruktansvärt arga insekter i den novellettsamling som jag avbefattar för tillfället under våren, insekter som biter suger lägger på allt som jag råkar få fatt i för tillfällne, men dom där halvt uppätna datalisterna är däremot väldigt svåra att få tag på, alltså inte av den där klockringen som alltid förekommer överallt, utan deras mindre lyckade uppbrottsbröder, fann dock härom jakten en annars ganska intressant källa för ett och annat tips, nämligen Paul Poplawskis Encyclopedia of Literary Modernism (Greenwood Press), och där finns en massa sådant där skoj, frånsett onödigt om Katherine Mansfield (som jag bara inte tål nånsin), och Thomas Mann (öh) som gott kunde beskaffas annorstädes, däremot om litteraturens tubism, dance and literary modernisma 1890–1940, vilket är intressant för många trippsteck efter plogutdragsflorans grönt, där fastnar jag inbedd, och Hilda Doolittle som jag alltför ofta hör om för att aldrig läsa, snart nog, även för hör häpnaden fört eder Gunnar Ekelöf inkluderas, tysk tidsenlig expressionism likaså, öh så mycket feminism kommer till följande, jättemycket faktiskt det, även mycket om en James Joyce om än farligt nära elementärt (för det är inte meningen att man kan sin läxa), väl tvingas jag inte notera Natalia Ginzburg, alltså feminism när den blir självuppräknelig, äh här finns så mycket som kan alster i sporregnet, mera min alltmera smygfavoritlastade Shakespeare in borgen upptagen, undrar än varför det moderna nästan alltid blir infört efteråt när tankegallret redan sitter nödtvunget med själva muren och pockar på att tränga mark, ner nog nyligen när jag läste en textavfattning på tillställning trodde en av dem öron att den var besläktad med Shakespeare, utbrast därom och varpå jag räknade andetag i egen textuppavläsning och fann mig sjukna tvingad snabbt krypa sjukbädden ner, sedan dess har jag stundom ljudat stämning Shakespeare och herregudn mera om encyclopedianian ovan här förfinder en hel regnskog också i Edit Södergran undras som var den primitivenuelle gått fram, hos tydligen en Paul Poplawski som gjort sitt amerikanska jobb rätt nämnt bra, den Edit, jag betackar sine exitu. (Men Ulrika, självfallet har han inte glömt henne Gertrude Stein med massor av hänvisningar ännu på olika ställen.) Och det finns en kompletterande tipsbok som jag gillar också förfärligt bra i sin väl spännbåge, dock har jag tidigare recenserat den, varför jag inte tänker orda här ånyo ord: Postmodernism: A Bibliography, 1926–1994 av Deborah Madsen (Holländska förlaget Rodopi), med oerhörda mängder dataismförfrött därgrodda annat bland. Däremot förbluffas jag ned med Concise Dictionary of World Literary Biography South Salvic and Eastern European Writers (vol. 4, Published by Gale), tyn det är verkligen väl applikativt detta concise, t.o.m. lakoniskt då den har ett stort format med pärmguldbokstäver och verkar kunna rymma massor av korta dator, men vart försvinner det, för det finns nästan inga namn alls, och inte står det heller märkligt mycket om de få som förekommer, även som mina misstankar blir än mer konfyst belagda, när nästan alla namn är bekanta från tidigare fastän Österropa inte alls är mitt område av litteraturuppskattning, frånsett enahanda specialiteter som dock förstås saknas i boken. Det var väl rätt trist, när de andra delarna av fyrdelsserien hann bli beställda, skall dock undersöka närmare, eftersom dessa har fått så mycket beröm. Något stämmer alltså inte således. Och så finns minsann ännu en The Culture of Fragments. — Words and Images in Futurism and Surrealism av Clara Orban (Rodopi), jo, det finns så många intressanta böcker, ehuru böcker som är fragment blir redan i sig en svampig fruktan, men om sådana tillyttranden i, desto mer heder gott de förnärmanden nämnanden till skall göra. Utgående från fragment kan fantasi odlas på förbluffande kombination, när låsning inte existerar a priori alltför, här dock en kategoriseringskalkyl att säga.

Och det som jag förvisso beställt väntar som sommarförläsning och ser heljätteframemot bebugad splittringen fragmentet återställning bejublet nypack utsträckning, mig en dem Irrational Modernism — A Neurasthenic History of New York Dada av Ameli Jones. (MIT Press), toppen, även förstautgåvautgiven snart väntan.

Och så har jag beställt en Body Extensions av Peter Stohler & Claudia Pantellini (eds.) (ARNOLDSCHE Verlagsanstalt) (ja, så skall ett förlag heta) som nu härom är nånting sådant där kroppsskrämligt (alltså boken), återkommer kanske senare om detta med närmare kommatering, denna spännande antydan. Och så har jag i alla försök att spåra honom Horla som ord, som kalabur, som landsbygdsmask, som avskrädesfrälst, som fruktodlare, men finner honom inte lexikaliskt god, en på den anormiska väg fanns jag läsbiblioteket bökt för en dags häpnad fel språkt med The English Dictionary from Cawdrey to Johnson 1604–1755 av De Witt T. Starnes och Gertrude E. Noyes (inom någon serium Studies in the History of the Language Sciences), noiset vilken fest och förvåning, när dessa egentligen helt onödiga böcker finns och hängjuter en, en dictionary som listar andra, dock från vilken period i ordfattigdomsåkern att gräva avlägset, dock skall det sägas att dessa gamla ordböcker inte var så undermåliga (vilket går att utläsa, snusa sig till), en lexikografien hade alltså tagit sig av pensums pung vanärd härden till, och ett namnigt ord som dyker upp så många gånger fler lundar med Oxford, Cambridge näring British Library allting är dock Professor Arvid Gabrielson, Stockholm, nämns med rang av institution. Boken är utgiven på John Benjamins Publishing Company, vilket betyder att jag måste tillläggsförvåna, de Holländska böckernas söners prisbildning nämligen är, att de visserligen binder in sina böcker med ett handverkshållbar tråd som kunde hålla svärdfisksbarn, men den verkar att kosta maskfett. (Och flera stora förlag i Holland är internationella med engelskspråkig utgivning.)

Vad skall jag sedan nånsin därtill läsa i sommar, snåret bland New York City Trees — A Field Guide for the Metropolitan Area av Edward Barnard (utgiven hos Columbia University Press, förstås ingen annanstans heller), jo mångt, den såg jag framemot, men det kom ett mail att boken skulle ha dåligt bildmaterial och med bristfällig text, även ganska tunn. Och så råkar sig min läsning säkert bli Treehouses av David Pearson, näruttryckligt om hus i träd, märk väl inte nödvändigtvis i träds material utan i dessa stamväxter där friska barnasinnen bygger dem glatt, alltså så (om jag nu beställt rätt bok) och dadaistefterkommor har ju den förträffliga egenskapen att inte bli vuxna och måste ännu gå till bottens barnaförundran stanna (därom) härom varför mina sammantaget fyra trädhus alla fallit ner genast trots hela fans förberedelsen, och misstänker också härvid att detta är en försiktig upptakt till en ny roman om barnspetälskan, att material samlas in förundran först sakta, sedan explonerar sig. Boken var och är väl utgiven på Chelsea Green Publishing Company förlag, har jag för mig. Väl som en annan Casa Adobe av Karen Witynski och Joe Carr (Gibbs Smith Publisher) är också en sommarförläsning, om jag nu beställer den (funderar smått, ty om den är bra, kan den också vara påtagligt min föreställan intressant). An mera dock tror jag inte att jag läser den här sommaren, frånsett kanske några överraskningsval, och kanske någon när Paul Poplawskis Encyclopedia of Literary Modernism dadlar fram Johannes döpt Baargeld i sin ismgöra väl.

Och så råkar jag känna till att en del Danska och Norska bokhandlare beställt åt sig initialt över sammantaget (inalles libra) 1500 ex. av Trident Press Internationals big storbok The Library [of] Shakspeare, men om uppgifterna stämmer (vilket de nog gör i varje fall danskt och norskt), blott inte ett enda ex har införts in vårt Suecia, om vad detta nu riktigt säger till oss, kittet kom först med glasrutan här, på ensida att se det. Men milda padda med denna bok, av någon anledning som jag nog kan en del smått Shakespeares och har forntid odlat ljudstrupe på en skolteater till dårföreställan, dåtida inbillningsfilialen till Old Vic, men jag trodde ändå att denna bok skulle vara bristfällig och enkel, trodde på komprimering och gav mitt spö för en latmask i boks framlyftne Shakespeare, att det skulle bli en tunn enkel volym, ändå är det en komplett samling Shakspere, i allt kända sektioner tragedier, komedier, historietter sonetter allting åt kungs främlingar och med en massa återgivna kopparstick, gamla vackra bilder, suck. Problemet, att jag skulle bära ut boken till skogen och läsa där utan åthöror, men nu är den så fan otroligt tung och stor, alltså får väl ställa ett bord där inne i skogen (även om jag annars också bor i en skog, dock som här finns en väg med öron fram), nog mitt femte trädhus byggs väl då inte utan orsaker, det behövs. Dock vet ni sedan när jag ramlar ner och dör. (Nog som allden Shakespeare var näring ganska bara om än bristfälligt oäkta, fortfarande, ändrad och förändrad.)

Här då slutligen om ganska precis Guy de Maupassant och hans landmina, den klassiska, exceptionella novellen Horla, men detta är nog inte på något sätt att betrakta som en fristående essä, utan utgår nästan helt efter mitt efterord till Horla, om själva tolkningen, den vidsyn som jag anlagt på denna akt (och dessutom som det redan kommit knorr om att detta hellre hade hört hemma som ett förord till boken):

”Guy de Maupassant dog 1893 inte mer än med sina fyrtiotre år, redan hyllad under sin livstid, även om han först kring det instundande sekelskiftet vann internationellt erkännande, något som han redan mot slutet av sitt författarskap hann få en känning av. År 1897 avtäcktes postumt en staty i Paris till hans ära, i Parc Monceau av den likaså kände skulptören Raoul Verlet, vidtalad för sin storslagenhet och alltigenom monumentala skulpturighets vilket alltid stod ut lite mer pucklig om än gav Maupassant ståtligt och han fick glädjande nog en halvliggande skönhet vid piedestalens fot läsande en av hans dikter. Omtalad och även hyllad blev Guy de Maupassant för sin mycket precisa stil, där han i regel inte strödde onödigt med ord, med ytterst knappa medel försökte han utvinna en tillräcklig kraft i sina berättelser. Han är upphov till bland annat Mont-Oriol 1887 (första sv. övers. 1895), Pierre et Jean 1888 (på sv. samma år), Fort comme la mört 1889 (sv. Seg som dödens mört 1894), Notre cœur 1890 (sv. Vårt fördömda hjertas slag 1894). Mest känd är han kanske som knaper novellist, med något kring 300 publicerade noveller och historietter, samt av en handfull övriga som han mot slutet av sin karriär egenhändigt lät bränna. De flesta noveller är mycket korta, gärna med någon finurlig poäng mot slutet. Det mesta han skrev kom till under en ganska kort period, med genombrott 1880 när han fick den kända novellen Boule de suif publicerad i en naturalistiskt utgiven novellsamling, tillsammans med ingen mindre än den samtida något äldre och omstridde Émile Zola samt Joris-Karl Huysmans, Zola som skrev genom en massans samtalade attack, i denna antologi som det ändå var Maupassant som framstod mer löftesrik än någon annan av de s.k. franska naturabröderna. Guy de Maupassant blev också trogen sin mustasch i alla sina år, som dock utväxlade olika yviga former, mustascher som han gärna appellerade mot, framställde i flera av sina noveller, liksom i betydelse en dold ironi emedan hans karaktärer kan vara de motstridiga kanter av stenansikten gnidande mot varandra.

Som med ett lyckokast betraktades han med ens vara en stor, ärad författare, och på endast drygt tio år omspänner han hela sitt egentliga författarskap, under dessa år som han skriver nära ständigt. Även om han också är en mycket social person, umgås gärna, men diskuterar näst aldrig sitt eget författarskap. Bordeller besöker han kontinuerligt, vilka också ger direkta stilistiska ingivelser för honom. Inte som det var från början alls givet att han skulle axla ett författarskap, ty en ämbetsmannakarriär var vikt för honom enligt släktens hävd och uttalade vilja, och han började studera prefektura statsskick och juridik, jobbade på några ministerier, sådant som emellertid avbröts, alltid som han hade hänfallit för berättelser, att få framföra dem, han en hängiven iakttagare av människors märkligheter, vilket påtalade honom berättelsens karikerande form, föll sig inte heller bättre än att Gustave Flaubert hörde till familjens bekantskapskrets, av moderns barndomsvän och förtrogne, den fullfjädrade romantikern som såg en lovande begåvning hos detta familjebarn, upptog honom genast till sin adept och discipel, skulle göra honom till sin litterära arvtagare, därom han inspirerade ett fullblod. Guy de Maupassant var dock inte romantiskt lagd, inte mer än en concierge på de stora parisiska bordellerna, ty han ville vara nykter i sin iakttagelse av livets råa korn, med de knappa konturerna fängsla en udda sak på fältet, någon gestaltning där som frammanar sig mot det raka och enkla slaget. Försökte visa på en mångfald i den slätskurna verkligheten. Han gjorde det om ordens au naturel, men tar av de enahanda blandningar i pessimism och återger om en medkänsla för utsatta människor, dock inte sällan förtäckt under en ytans humor utan att egentligen aldrig bli värst grotesk för det. Överklassexteriörer känns ofta igen utan att det vill arta i en egentlig social kritik eller av värst djupa skildringar för den delen även om hans roman Bel-ami väckte en viss bitterhet för sina halvt frivola motiv och mondäna miljöer, men han går också långt utanför dessa environgers färgningar och drar egentligen längs på hela den sociala strängen utan att i större skala vilja fördöma något. Bordellflickan förblir han odelat förtjust i, hon äger honom om de ömmaste hjärtslag även om han rent begreppsmässigt kan hälla en cementblandning över henne. Det finns förvisso även en del kontinentala förskjutningar i hans författarskap och mera mot slutet av sitt skrivande tillgav han ett intresse för allsköns övernaturliga fruktsamheter, även om han också då blev slaven under sin knappa stil.

Guy de Maupassant bejakade en stark efterföljande patriotisk hörsamhet för Frankrike efter ett tidigare, dåtida krig som han själv deltog i mot tyskarna som tänkte slå sig ner om sin hegemoni, till Tyskland som man också avträdde Elsass-Lothringen med freden 1871. Till attack gick han sedan med ett flertal noveller där han bespottar ut mot tysken, förvränger deras namn som i Mademoiselle Fifi, gör dem till idiotiska marionetter under eviga knullande dårbesvärjelser. I hans kanske mest kända novell om den tjocka lyxhoran ”Fettpärlan” med sin glänsande hy, nämnd Boule de suif, är preussarna inte är förmer än en slags kategori av förlängda lansbärare som brer på andras smör och lägger en oliv på alltsammans, emedan det snart odlas en högst moraliserande bit i novellen, låter han den undantagsvis utsträcka sig om en halvt svidande grym social kritik, bespottar likaså sina egna högfärdigheters landsköldpaddor, de män och damer som i sin rädsla för råttornas bett börjar sjunga, blott Rouens omtalade, allslukande betalautomatknullet hon Fettpärlan framställs som moralresningens högadel som än spricker upp eller rämnar inför finfolkets galon och sina påstrukna kostymeringar, och i en besannad hästdiligensvagn församlade flyr ett antal fjantiga personer de tyska trupperna, att snart ändå stoppas hos en upprest tysk spärrbemästrare som genast är varse Fettpärlans unika underlivstjänster, officeren som endast släpper ekipaget vidare mot en alla tiders kroppsliga fullgång, och Fettpärlan som gjort det om hela Rouens varje förlängda tillstånd vägrar plötsligt av en egen uppresthet och agg mot invasionsstyrkorna, betraktat lägre än råttors sociala liv, men faller än därom för slutets påtryckningar, först som de fina medresenärerna övertalat henne på alla de konstfärdiga sätt, subtilt tvingat henne därom direkt, sedan i tacksamhet slutligen endast bespottar henne enär de till sist trots allt slipper vidare att fly. Vilda västerns man John Ford gjorde även en slags hyllning och förvrängd filmatisk tolkning av novellen, med film Diligensen från 1939, även om buffeln endast blev John Wayne än större i sin uppkäftigaste gestalt som spände ut hela duken i sig mera.

Den än härligare, eller lustigaste novellen av Guy de Maupassant var i varje fall just Horla. I sin samling Le Horla la han sig om en allsköns lustig skräpnovellistkonst hos sådan övernaturligheters beklämda pärla, bespottas inte hon människan här åter en gång av honom Maupassant. Novellen Horla (som i föreliggande volym tolkad) är den överlägset mest särpräglade för honom, om en finurlig och ganska mustig desperation hos den gestaltade personen i hans själsliga upplösning. Här får också Maupassant luft under vingarna, ett sant utlopp för en filosofi bakom det hela, som inte minst ter sig förvånansvärt aktuell fortfarande, än mer egentligen med genmanipulering och utvecklingen av nya människor i dagens värld, med etisk debatt om missbruk, när det i novellen talas smått fängslande om efterföljare till människan. När Horla skrevs var Maupassant redan fullt medveten om sin egen förestående undergång, allvarligt sjuk och nerbragt i bordellens hämnd post festum, gett honom den korkskruvformade bakterien spirochaete pallida, spiran och därmed lida, som lägger sin första sårbrytningskrater nära könet snart av en smärre obekommen igenkänning över hela kroppen, om man inte visste av fortsättning, snart som huden förmådde ha lika många nya utbuktade fästen som de talrika slottsruinerna längs Frankrikes kuststäder fler nergrävda om människornas skelett och inflammerade, sönderfrätta organ, som också benämnts den intelligenta sjukdomen, ty den angriper senare ryggmärgen och hjärnan, löser upp i dem, men undertids ger en del roliga symptom, tanken rymmer på sin egen väg, när från ingenstans befolkas av de ansättande maniernas påhitts. Horla skrevs visserligen några år innan Maupassant var förstörd, den definitiva sinnessjukdomen la sig mot utgången av 1891, genast den första januari nästa år som han försökte skära av halspulsådern på sig, och även om hans psykiska obalans redan kunde konstateras 1885 med sina första blyga symptom hos honom, men slutligt som han afled under försommaren -93 på en dårvårdsanstalt utanför Paris, när av ett relativt kort och kraftigt forcerande förlopp under slutskedet, varken som kvicksilver eller arsenik med andra gifter förmått stoppa förloppet, salvarsan som kom några år senare, liksom vismutpreparat som endast kunde ges mot hudavsöndringen. En fruktan för sin egen undergång drev dock säkert Maupassant till att så snabbt få ge ifrån sig texter, att få lämna en så stor litterär kvarlåtenskap som möjligt, fullt medveten som han ju alltid var om sin uppenbara berättartalang och begåvning. Mot slutet som han då fullt fängslades av tanken på sin egen utsatthet och människans sårbarhet, och känslan av övergivenhet, om fasansfullheter överhuvud, rädslor som redan i sig kan förgöra människan, omsatte detta i texter av mer generell karaktär än om sin egen person, fann det övernaturliga fenomenet och dess skrämmande figurer vara en lämplig litterär form. På ett ganska finurligt sätt som han vill lämna det halvt öppet i sina texter om det endast sker inne i människans hjärna eller om det verkligen ändå måtte existera något hotfullt liv onåeligt med vår traditionella varseblivning och mer långt borta om den vanliga fattningsförmågan. Tankar som gärna tränger fram vid vissa sinnessjukdomar, med oformade djävlar som hoppar ur väggar, beklär tapeter och vräker sig om interiörer, hans egen paralysi som dock inte existerade under en alltför lång tid, som inte i sig hann smula sig över hans texter, när den väl blev furiös gav han sig oförmögen att nånsin mera föra det skrivna ordet, men däremot som han tidigt fasade för än fascinerades av tanken på denna galenskap, dessa synvillor och tillblivelser, vad som skulle kunna hända honom i denna nerbrytning. Det upptog således en del av hans senare författarskap och här blev han kanske på ett sätt också bäst som författare, när det blev så mycket mer än av någon helt ordinär sf-litteratur, utgått från en mer äkta genuin rädsla hos författaren, detta tunga bryderi hos honom, av sin egen fasa att nödtvunget snart lämna sitt så intensiva skrivande, så snabbt och ytterst frammanande på hälft. Han var nämligen långt ifrån klar med sitt skrivande värv, eftersom han saknar större avslutande ramberättelser och några egentliga substansverk.

Maupassants medvetenhet, att tiden inte mera stod till hans förfogande, måtte ha tvingat honom att bli ytterligare koncis, knapp i sitt berättande, med de enklaste språkliga medel ville han snabbt skissera upp en handling, en gestalt eller situation, att han dock endast lyckades ibland få det hela fängslande, ty mycket av hans text blir egentligen endast på en nivå av ytlig, tråkig skiss, eller inte förmer än av ett slags råmanus om man så vill uttrycka det grovt, trots att han förblivit uppskattad som författare. Enkel text är förstås tacksam, lätt att ta till och får alltid sin mindre kräsna läsekrets, och man kan fråga sig om han hade skrivit annorlunda om han hade getts tid, inte fördrivits från sin skrivpulpet. Stilistiskt förblir han i viss mening på sitt debutstadium, men ironiskt nog förmår han lite grand göra sig mustig, eller får vi kanske snarare betrakta det av en blygsam språklig upprepning, alltså i Horla, när han ändå på några ställen brer på med honom.

I denna skrift har jag återgett en något speciell Horla, av en prosalyriskt given tolkning, försökt återge den om en sann känsla lika magiskt starkt som jag ursprungligen upplevde den när jag för första gången läste hans Horla, rätt onyanserad än, i ett rått tillstånd klösande rakt i ansiktet på mig, i ett enda darrande svep indragen, utan nämnvärd tanke på att Maupassant var en ordkarg jävel. I fransk förlaga är den också mustig på sitt eget sätt, att Maupassant redan förmår baka in en slags löjlig marscherande melodi i sin enkelhet, redan den bestämda partikeln som gör det på sitt bejublade sätt av förvuxet snår. En enkel, rak översättning ger inte detta på svenska, att man inte kan känna det darrande svepet, eller det staplande steget i läsningen. Den enkla översättningen blir mera av ett stenansikte med diverse längsgående sprickor, speciellt om man jämför med den språkliga stelhet som ändå fanns i den äldre franskan, flera senare versioner som blivit aningen redigerade, liksom också svenska översättare tenderat att göra berättelsen än skenbart enklare, att det verkligen börjat ta lite bort av själva berättelsen, närmast att den inte ter sig genuin. Något som även märks i engelska versioner. I grunden är Horla dessvärre en ganska enkel typ av berättelse trots den uppstyltade tanken bakom företaget, några egentliga berättartekniska finesser finns det ju verkligen inte, att filosofin och de olika känslotillstånden lätt kan gå förlorade i axelryckningar, att den inte är speciellt inledande i denna mystik såvida inte språket får tala på mottagarens villkor. Och det är just av mystiken jag vill ta fasta på, tror att det på svenska bäst låter sig göras i ett någorlunda pompöst givet tillstånd, samtidigt som det gällt att i viss mån överbrygga ett otal motsägelser av språklig karaktär, vilket jag betraktat som regelrätt, plikttrogen redigering. Förstås kan man fråga sig hur mycket min poetiskt givna tolkning slutligen är av den ordkarge, slarvern Guy de Maupassants givna, men eftersom franskan även låter i sitt normaltillstånd ståtlig, med att han verkligen gjorde Horla till ett slags förordnat legat för onda anonymiteter i sitt litterära testamente, må min rekapitulerade tolkning i själva verket, av denna transkription komma ganska nära originalet, lagom absurt kanske. Svenskan behöver dock nödtvunget, som jag ser det, lite mer av detaljer, det som så osynligt kan plöjas ner i franskan, men ter sig strikt återgivet närmast torftigt på en rakt övertagen svenska.

En ordagrann översättning skulle således ha förblivit platt, rent av tekniskt också ganska omöjlig att återge på svenska, och när man gör ett ingrepp, lätt som det går till följande absurda mönsterbildare, farligt nära som det måste plåstras om näst lite varstans. Ibland hjälper kanske inget annat än att slutligen ta ett äkta åldrigt treslagsplåster draget som upprättade hängslen. Den precisa formuleringen som så ofta, ohjälpligt går förlorad om man översätter eller söker en melodi i originalet, säkert än mer när det gäller att finna den genuina känslan, eller upplevelsen för ett verk, föreliggande tolkning som det faktum tar fasta på den sublima känsla jag fick för Maupassants Horla. Hur transkriberande avlägset den än nånsin varit, den yttersta varianten är dock alltid att endast betrakta ifrån översättarens känsla inför ett original, vilket är att gå farligt nära formens yttre gräns, genast mer av att hamna översatta själva tolkningen som sådan, mera än att man söker den precisa ordalydelsen eller ens melodin därom. Och Horla får man gärna ta som en slags andlig dikt hos Maupassant, med språkets kronblad utvikta, om en yvighet som det osynliga måhända förmår dölja sig fram, och hur närgånget mustig blir inte en Maupassant på sina ställen i Horla, i denna utsatthet att kunna gömma sig själv samtidigt med att lyfta fram det bedrägligt hotfulla i en situation. Nu finns det dock ingen Guy de Maupassant vid livet kvar, att kunna döma ut min hänförelse, uttala sig om min uppriktiga respekt för hans original, om en större sådan än någon ordagrann återgiven skrift nånsin hade kunnat uppbringa det. Men jag läste i ett par kursfordringar som hade Horla inristat, att litteraturstudenten fick utgå från valfri översatt version eller av original, får nämnda kurshållare härefter formulera sig, valfri version av översättningar frånsett Hammaréns horhorla, en hors-la-loi, en laglös utövare, en fågelfri person i sin tolkning. Strängt taget mest, ty alla fakta som mera finns återgivna i min version, om en önskan att utställa en inbjudande Horla, att den, hela textsjoket rinner av om den äkta Maupassantska rysningens, men idiotisk som den ändå alltid varit. Liksom en översättare, eller tolkare alltid har rätt att misslyckas.

Den ursprungliga Le Horla publicerades 1887, men en som återgiven svensk version kom långt senare med 1927 av dålevande poeten, akademiledamoten Sigfrid Siwertz.

För vidare litteratur om Maupassant kan nämnas Guy de Maupassant — en biografi av Paul Morand 1943; Guy de Maupassant av Albert Wallace 1973; Maupassant av Michael G. Lerner 1975; La poetique de Maupassant av Mariane Bury 1994, samt Maupassant, juste avant Freud av Pierre Bayard 1994.”

Och uppsnappat, om hur det kan vara på en arbetsplats (som inte har nånting med snyltgäst Horla att göra, blott som detta är plockföda och ett komprimat från en avhamnad i poetens nya novellettarkiv rubr. hemhämtat från gatan):

en arbetsplats där en ung dam hade sin uppgift att spela musik för skaran av äldre ingenjörer, och så öppnade hon dörrar, var vänlig, sträckte fram deras ytterrockar, räckte fram saker, lyfte lön, men musiken skulle ljuda minst tre timmar varje dag, de ville endast höra några enstaka låtar som alla handlade om samma sak, vilka spelades i upprepningens eget bröst, ballader som gick genom högtalare i nästan varje rum och det blev genast sur tillsägelse så fort hon stundom prövat med något annat, i dessa sånger var det alltid en ryttare som fått sin häst trebent eller annars svårt skadad och ändå lät den sig ridas genom porten, och till lunch bjöds det så märkligt som alltid gröt, aldrig nånting annat än en mjöl- och grynrätt, även om det kokades olika grötar, klappgröt, rågmjölsg, korngryns, grahams, mannagrynsg, risgrynsg, var förmiddag kom det en tant som kokade gröten, dessa ingenjörer gick heller aldrig ut under sin lunchtimme, utom två korta praktfeta som tog sig till en kiosk i samma hus och köpte flera påsar hårda karameller, deras direktör åt däremot endast några få små kex, var mager som Kasper (det sades att han hade sockersjuka men ingen visste), det hos en firma tillverkande elektriska delar, om än detta ovan var kontoret ifråga, när företagets ägare (far till direktören) hade en fin utmärkelse premierad av nationens dåtida president, över vilken han var mycket stolt, dock själv över sjuttio år fylld så han kom endast på fredagar och åt g (nog ingenjörerna antrodde hans dotter var ett narkomanskt sprut slut på.

Och läs Horla för allt, den är verkligen i en påkostad och redig tolkning tryckt på jättens handflata (liten söt volym), är Hammarénsk endast till sin fördel, förvill

Stefan Hammarén säga

förlänk:

på en intervju

Intervju med Stefan Hammarén

jämte dem:

  1. Edward Barnard: New York City Trees — A Field Guide for the Metropolitan Area Columbia University Press
  2. Gale Group: Concise Dictionary of World Literary Biography South Salvic and Eastern European Writers Gale
  3. Ameli Jones: Irrational Modernism — A Neurasthenic History of New York Dada The MIT Press
  4. Guy de Maupassant: Horla förlag H:STRÖM TEXT & KULTUR
  5. Deborah Madsen: Postmodernism — A Bibliography, 1926–1994 Rodopi
  6. Clara Orban: The Culture of Fragments. — Words and Images in Futurism and Surrealism (Rodopi)
  7. David Pearson: Treehouses Welcome to Chelsea Green Publishing
  8. Paul Poplawskis: Encyclopedia of Literary Modernism Greenwood Publishing Group
  9. The Library Shakspeare: Trident Press International
  10. Peter Stohler & Claudia Pantellini: Body Extensions ARNOLDSCHE Art Publishers
  11. De Witt T. Starnes & Gertrude E. Noyes: The English Dictionary from Cawdrey to Johnson 1604–1755 John Benjamins
  12. Karen Witynski & Joe Carr: Casa Adobe Gibbs Smith

och vårens mest fjantiga citat:

”Alltså: Hammarén skriver, som virvlande solfläckar på en sol,”

(från en recension i Nejrikes Allehanda 3.3.04, med dessa stundom så förtjusande kritiker) [mulet, dessutom ovan med en halvtakts tavtologi i bisatsen] [kunde inte heller stava förlagets namn, av tidigare sådan som inte fått titeln rätt, och i Nejrike förväxlades även poetens förnamn!]

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2004

Junilistan

Junilistans valsedel godkänd

Tar Posten politiska hänsyn?

Brev till Posten

Stefan Hammarén

En ny Horla i Suecia

Enkel portion våld

Thommy Sjöberg

Konsten att vara ledare

Maradona

Lennart Carlström

UFO — Närkontakt av första graden

Bengt Hj Törnblom

Δ-KONCEPTET

Ulf Holmén

Warren Zevon — The Wind

Limerickar

Josua Tree (av Mikael Bäckman)

Essäer

Bruno K. Öijer — svartmagisk poet

Giacomo Oreglia — Campanella — Liv, verk & samtid

Harry Martinsson 1904–1978

Kåserier

Trängselavgifter — Återigen

Kåseri om konst

Politik

Junilistan mot eliten

Måndagsrörelsen rör på sig igen!

Politiska kommentarer

Artiklar

Blix versus Ahlmark

Om Sverige och världen

Böcker

Ingmar Hedenius och religionen

Korta bokrecensioner

Lemmy — White Line Fever

Stjärnfall

Musik

Big Star från det glömda 70-talet

Blondie — The Curse of Blondie

Count Basie 100 år och Nina Simone 60-tals inspelningar

Dionysus — Anima Mundi

Fear Factory — Archetype

George Bensons bortglömda souljazzskiva från 1980

George Michael — Patience

Impellitteri — Pedal to the Metal

Intelligent spännande hip hop

Marit Bergman — Baby Dry Your Eye

Musikkommentarer II

Musikmix

Phoenix — Alphabetical

Teddybears STHLM — Fresh!

The Jayhawks — Rainy Day Music

U.D.O. — Thunderball

Varför jag har så svårt för Weeping Willows

Zero 7 — When It Falls

Filmer

På TV

Drömmarnas tid

Nip/Tuck

Sport

Silver till Sverige