Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Recension

Enkel portion våld

Öh, vad skall man nu riktigt säga om Mara Lees nya diktsamling i Hennes vård (synonym för hennes våld), utgiven på Vertigo förlag vars flygblad redan i sig är en verbal cirkusmanifestation och genast utpekas Lee som det nya seklets främsta svenska författare, detta blott att hon är upphovshäst till endast två tunna inskrifter, å andra sidan handlar det om en litteraturuppfattning hos förläggaren, varför jag inte säger emot, och kanske är alla bra böckers författare lika mycket ’främsta’, jämlikt i varje fall därmed, med socialism också över Vertigo, med sin självplacering vid socialruinsbranten.

Om nu sedan nya Leeskriften överhuvud är dikt kan färgas och frågas i samma skata ehuru det står diktsamling på anvisningen, och kanske också aningen uppställd som sådana där flygvilliga dunstande småsakligheter, emedan stridsparet av förläggaren på borgen och Mara Lee säljer sina egna nypbegrepp till både lägst och högst bjudet, men inte mycket däremellan. Och inte finns här just något som gör sig till dikter i traditionell mening, och jag besluter mig motvilligt att gilla framställningen efter läsning av endast två s.k. dikter. Iofs är det den troligtvise av dåligt omdöme omen självt när jag säger mig gilla hennes s.k. dikter, nämligen själv utpekad i en av Stockholms mindre tidningar som antipoetisk (hyllning dock), dock är det inte dikten som Lee vill diskutera som form eller funktion, tänker jag mig.

Lees samling är en liten rolig frossa i det fastbundna snörvåldet, kasta dig i hennes plåsterlappsvälde och dessa behagande lappetiketter som fastnat i vapnet mellan utföraren (hon) och utlägget (dig) fungerar ungefära efter principen att din lekamen skall tagas trasas i helgad elak tanke. Men detta är nu mera en tanke, hos henne, hos mig.

Och man kunde kanske tänka sig att Lee har en tidigare trauma att bearbeta med sina texter, vilket även gällde för debutboken Kom om var kommatecknet skall skrivs in i könsaktsakter på en sandstrand under femton olika premisser, men jag köper inte tanken på en sådan där extrasjuk rasande trasig poetissa Lee som har hur mycket extra hat att ge världen, att hennes dikttext snarare vittnar om litterär beräkning, eller alternativt ger sken av en duktig underhållningsförsäljare av ”resorberbar kirurgisk tråd”, vilken tar till med sitt småpratstillägg när testeffekten inte går hem på annat sätt. Den texutella bakomliggande uppriktigheten försvinner nämligen lite för mycket och enkelt ner i strukturen över diktfanskapet. Prygellusen och boken är gjorda efter säkra våldsföreskrifter, att dra ut på ”våldet” så länge att det inte ens brister, blir såtillvida ett egetvärde. Å andra sidan är det rätt underhållande, kan väl t.o.m. läsas som en sagobok, även om barnen skulle tycka att den är snål, snäll och slö.

Personligen tycker jag Lees text alstrar värme, trots hennes ganska uppenbara försök att skriva en kliniskt ren text, med denna kala stenväggsbeklädnad och metalliska prägel som finns, varmed det gör sig själv till sin egen idiotiska avbild på mental värme, om än kanske en dålig värme från ett rör inne i väggen (redan tanken på det kan väl förbringa en slags värme, stundom), eller av upprepningsvärmen från jätten Lee som håller till vid dörrredskapet och gör sitt omvända perspektiv. Fråga står dock utsträckt, hur mycket detta nu sedan är en medveten konstruktion från författarens sida, eller alternativt av en kanske lyckad bieffekt, eller möjligen nånting som jag uppfinner med hennes text, oavgjort med att jag inte heller orkar bli på det klara med vilket. Ifall av medveten effekt, ganska skapligt av henne Lee, ifall av avsatseffekt som kommer på köpet, möjligen våras det för Lee. (Dessutom förmår Lee blanda ihop årstider i samlingen, ett av de bättre dragen i den.). Dikterna blir hur som helst rätt tekniska i sin utövning, om än verktygen är enkla som en stenålder i källaren.

Sedan är dock dikterna även alltför rationella och avskalade, liksom de inbördeshopp som finns i en del enskilda dikter kan bli direkt enerverande, alltför uppenbara, att det blir farligt nära att stjälpa hela syster Lee på eget grepp, men överhuvudtaget balanserar hon på en liten lina, ty det är så tunt med ord, så enkelt utradade, så strövisa (om än ytterst medvetet) och det blir så hedersamt barnsligt i sitt våld: ”vi använder ’batonger av gummi’ och inte ’gummibatonger’”, allt riskerar Lees ställning som Nordens främsta samtidsförfattare, redan portalfelet med gummibetongen, att hon kanske inte har ork ock mer bagage att fylla utmed. Blott en magisk Nånting räddar henne, att dikterna är ultraistiska. Men jag råkar nu ändå veta att mer perfekta våldsregister och -orgier än skall beläggas i barockmöblering, men då behövs det massor av detaljer och författaren hamnar jobba hårt för sin framförställning.

Trots all Carpelansk diktvillfarelse är det likaväl Aldrig jobbigt att skala av i sina texter, utan det besvärliga och riktiga författandet står med att fylla ut, måla upp, mera och mera. Där ligger ansträngning, där ligger frukt. Ändå som Lee tror ner mer på det tunna skrapets format och hennes ytterligare engelska inslag vill tyvärr endast stärka detta drag av enkel draglinatöjd (dock en definitivt oönskad sidoeffekt hos henne, liksom i Torsten Ekboms Staden med de elva portarna). Som allt detta hos Lee är ett slags stickprovsvåld, påminner även stilmässigt om en minimalistskröna och saga om gamen som blev bländad av solen och fick därtill värmeslag, föll ner i en giant cactus (saguaro) och överlevde tackvare nålbesticken, eller hur den legenden nu riktigt gick (har glömt några extra poänger där).

Men summa slutsats samma diktsamling fungerar tackvare att författaren hör till Europas främsta prosakörslyriker, har ett oerhört utvecklat sinne för språkliga nyanser, står i klass med den främsta sentida mellanamerikanska indianpoesien, när indianerna inte heller mera är äkta vara. Och en förpackning Markis d’Estrees giktplåster för Mara Lee snedsteg. Jag gillar dig Maran och din tunna bok. (Kanske skriver hon in mig för sin fria vård, och denna recension skall nu inte heller tolkas till att jag låtit mig provoceras, nix, tvärttomt är jag på gott humör för att skriva denna så hyllningsrecension.)

Stefan Hammarén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2004

Junilistan

Junilistans valsedel godkänd

Tar Posten politiska hänsyn?

Brev till Posten

Stefan Hammarén

En ny Horla i Suecia

Enkel portion våld

Thommy Sjöberg

Konsten att vara ledare

Maradona

Lennart Carlström

UFO — Närkontakt av första graden

Bengt Hj Törnblom

Δ-KONCEPTET

Ulf Holmén

Warren Zevon — The Wind

Limerickar

Josua Tree (av Mikael Bäckman)

Essäer

Bruno K. Öijer — svartmagisk poet

Giacomo Oreglia — Campanella — Liv, verk & samtid

Harry Martinsson 1904–1978

Kåserier

Trängselavgifter — Återigen

Kåseri om konst

Politik

Junilistan mot eliten

Måndagsrörelsen rör på sig igen!

Politiska kommentarer

Artiklar

Blix versus Ahlmark

Om Sverige och världen

Böcker

Ingmar Hedenius och religionen

Korta bokrecensioner

Lemmy — White Line Fever

Stjärnfall

Musik

Big Star från det glömda 70-talet

Blondie — The Curse of Blondie

Count Basie 100 år och Nina Simone 60-tals inspelningar

Dionysus — Anima Mundi

Fear Factory — Archetype

George Bensons bortglömda souljazzskiva från 1980

George Michael — Patience

Impellitteri — Pedal to the Metal

Intelligent spännande hip hop

Marit Bergman — Baby Dry Your Eye

Musikkommentarer II

Musikmix

Phoenix — Alphabetical

Teddybears STHLM — Fresh!

The Jayhawks — Rainy Day Music

U.D.O. — Thunderball

Varför jag har så svårt för Weeping Willows

Zero 7 — When It Falls

Filmer

På TV

Drömmarnas tid

Nip/Tuck

Sport

Silver till Sverige