Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Festival

Sweden Rock Festival II

11 juni 2004

Dr. Indie, Dr. Rock och Lektor Hektor Vektor var på Sweden Rock Festival, för att kolla in banden som skulle spela där. I första hand var det Pink Cream 69 och Hawkwind som var intressantast. Det första jag upptäckte var hur stor festivalen har blivit, jag var där för fem år sedan och då hade de tre scener och några matställen och några stånd där man kunde köpa tröjor och annan kuriosa inne på scenområdet. Men nu har de byggt ut, så de har fem scener och massor med matställen spritt över hela scenområdet plus att det har tillkommit en hel del utanför själva scenområdet, butiker, matställen plus en hel del annat.

Vi missade tyvärr Pink Cream 69 på grund av att vår parkeringsplats låg c:a 4 km från festivalområdet, Pink Cream 69 var ju ett av banden som jag helst av allt ville se.

Vi anlände en bit in på Y&T’s konsert, Y&T har spelat sedan åttiotalet, detta var första gången jag såg dem live. De spelar en tilltalande sydstatsrock. De var helt OK.

Innan Pat Travers skulle spela så tittade vi lite grann på bandet Grand Magus, de är från Stockholm, de var riktigt bra och de verkar lovande, dem får vi nog höra talas om i framtiden.

Pat Travers spelar gitarrbaserad bluesrock, han spelade en riktigt grym version av Snortin’ Whiskey. Mitt under låten Boom Boom började åskan dundra plus att det kom ett flertal störtskurar, man undrar om ”han där uppe” också lyssnade på Pat Travers. Det blev stundtals knökfullt under kaffetältet som stod uppställt mittemellan Rockscenen och Festivalscenen (de två största scenerna). Pat Travers gjorde en riktigt bra konsert, och jag njöt i fulla drag av hans briljanta gitarrspel, trots allt regnande.

När Hawkwind äntrade Festivalscenen så stod regnet som spön i backen, men de trognaste Hawkwindfansen trotsade regnet och blev dyngsura av allt regn. Hawkwind öppnade med Assault and Battery och Where Are They Now och Here We Are, sen dök Dave Wyndorf upp, sångaren från Monster Magnet och medverkade i låten The Right Stuff, ungefär samtidigt så började solen att skina, de fortsatte konserten med Hassan I Sahba och Psychedelic Warlords, de var bara tre på scen, vilket medförde att Dave Brock och basisten körde samplingar med inspelade ljud för att få till sitt spacesound. Dagsljuset gjorde dock att de inte hade sin omtalade ljusshow med sig.

Som extranummer körde de Ejection och i den låten hade de vävt in riff från låten Magnu.

Detta gav mersmak, nu har jag en önskan att få se en konsert med deras ljusshow och en bandmedlem till som spelar keyboards, det skulle vara skoj att få se dem på t.ex Hovet eller Globen i Stockholm.

Efter Hawkwind var det dags att kolla på Slade, ett band som egentligen gått ur tiden, med bäst före datumet utgånget. Slade är tidsmässigt kvar i sextio-sjuttiotalet, jag upplever dem som väldigt ojämna, och efter låten Get Down and Get With It så lämnade jag konserten. Jag ångrar så här i efterhand att jag inte kollade på Testament istället, då de spelade samtidigt som Slade. Tyvärr missade jag Wasa Express spelning på samma vis, då de spelade samtidigt som Hawkwind.

Det är tur att Monster Magnet har Dave Wyndorf i bandet, han har en otrolig karisma och lyfter Monster Magnet flera snäpp. De övriga musikerna är väl inte precis några virtouser på sina instrument, utan rätt medelmåttiga. De genomförde konserten med stor tyngd och kraft. Det man kommer att komma ihåg från deras gig var att de hade det högsta ljudet, och avslutningen i extranumret Sacrifice(?).

Ett par saker som jag blev hemskt irriterad på, var de puckon som roade sig med att kasta in halvfulla ölflaskor in i publikhavet, plus de fåntrattar som nödvändigtvis ska igenom en där man står, som om man vore luft och inte syns, då är det väl bättre att försöka ta sig runt personerna istället för att knuffa/tackla bort den som står i vägen, för allas trevnad.

När herrarna Vinnie Moore, Pete Way, Phil Mogg, Jason Bonham och Paul Raymond med andra ord UFO äntrade rockscenen, drog de igång med Mother Mary och Let It Roll. Phil Mogg och Pete Way är de som är kvar från uruppsättningen från 1969. De gjorde en hyfsad konsert, även fast jag tycker att en del av det nyare materialet inte håller riktigt. När de började spela låten Rock Bottom så började det duggregna igen, och vi beslöt oss för att gå in under kaffetältet, och efter en stund så beslöt vi oss för att börja röra på oss hemåt. När vi vandrade mot bilen så hörde vi introt till Doctor Doctor genom staketet, vi tänkte nästan vända om, men efter en lång dag av konserter, så värkte fötter och rygg, så Dr. Indie, Lektor Hektor Vektor och jag fortsatte den långa vandringen mot bilen.

Om Dr. Rock |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2004

Junilistan

Pressmeddelande — Junilistan kräver att nytt EU-konvent …

Nyhetsbrev 30 juni 2004

Stefan Hammarén

om nyheten när Hammaren kom på japanska skrivet,_bl.a.

Thommy Sjöberg

Resereportage från Bergamo

Ulf Holmén

Patti Smith — Trampin’

Essäer

Sam J. Lundwall om Utopia

Konst

Evert Lundquist — Grafik och teckningar på Jakobsbergs Konsthall

Tuija Lindström — Look at Us

Politik

Politiska kommentarer III

Sveriges politiska landskap av idag och världen

Böcker

Litterära notiser

Festival

Sweden Rock Festival I

Sweden Rock Festival II

Musik

Alice Coopers skräckromantiska verklighet

Big Youth — en reggaepionjär

Jens Lekman — When I Said to Be Your Dog

Lite om Paulines musik

Motörhead — Inferno

Rhapsody — The Dark Secret

R. Kelly — Chocolate Factory

Sahara Hotnights — Kiss & Tell

The Bees — Free the Bees

The Jam i världen

Waylon Jennings — Ol’ Waylon

Filmer

Intervjuer

Intervju med Antifeministiska samfundet


Intervju med Per Wirtén


Intervju med Nils Håkansson