Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Patti Smith — Trampin’ B.B.B.B.

Columbia Records

Patti Smith — Trampin’.I dessa tider då det är nästan en medborgerlig skyldighet att slå George W Bush i huvudet med verbala otidligheter, så kanske det är dags för en mer nyanserad analys så man förstår varför en sådan idiot kan komma till makten. Patti Smith har alltid varit just en häcklare av makt och en kritisk åskådare av densamma. Det är ingen skillnad den här gången, förutom att det är just ett försök till att beskriva ett tillstånd i ett land, där resultatet har blivit just framröstandet av en dreglande debil dåre. Eftersom betraktelserna i form av låtar, är av det mer melankoliska slaget (vilken annan känsla kan herr Bush framkalla med sin civilisations-krossar politik!) har det blivit en mer lågmäld skiva den här gången.

Visserligen är låtar som Jubilee, Gandhi, Stride Of The Mind och Radio Baghdad bullriga och yviga i sina gester. Gandhi handlar för övrigt om herr Bush’s motsats, en person George kanske skulle behöva lära sig mer om. Vidare lär den här låten amerikaner något nyttigt, vakna upp se vad som håller på att hända och gör något åt det. Radio Baghdad är den mest uttalade kritiska låten. Här låter hon täcket falla och blottar en harrang av anklagelser, hon låter en Baghdad-bo tala om allt dom har gjort för oss västerlänningar men det enda vi har återbördad har varit krig och förstörelse. I de uppräknade låtarna är musiken av rock-karraktär men resten av låtarna har en lugnare, mer eftertänksam, och nästan sorgsen ton. Mother Rose, Cartwheels, Trespasses, My Blakean Years, Cash, Peaceable Kingdom och Trampin’ är alla exempel på en mer lågmäld musikalisk stil. Pop och mer ballad orienterad musik är här mer dominerande. Sordin är ledstjärnan och tonen mer sorgsen över att något i det inre av den amerikanska mentaliteten åtminstonde tillfälligt gått förlorad. En låt som Peaceable Kingdom är på ytan en harmonisk skapelse, men vid en ytlig skrapning så denna låt egentligen en sorglig betraktelse av hur något har gått snett i det amerikanska sinnet. Låten Trampin’ är bara en underbart och harmonisk sak om längtan och strävan efter förändring (ett amerika utan Bush?).

Skivan är inte mindre angelägen trots den övervägande lågmälda tonen i framför allt musiken, tvärtom så är den ännu mer viktig. Den fungerar som anklagelsens pekande finger som effektivt punkterar den varböld som kallas George W. Bush och hans mörkermänsanhang. Hon kallas punkdrottning, men musiken är visserligen stundtals förbannad men för det mesta mjuk och sorgsen så inte har hon mycket med punk att göra. Nej, texterna är som vanligt extremt viktiga när det gäller Patti Smith. Man ska läsa hennes texter som om det var en lyrikbok, samtidigt ska man lyssna på låtarna som är bärare av texterna. Så min enda invändning mot skivan kan se ut som ett sidospår men är viktigt, var tusan finns texthäftet så man kan just läsa hennes texter? Själv har jag köpt den amerikanska utgåvan i digi-fodral med ett av de mest snygga omslag jag sett på länge, men något texthäfte finns inte — fy skäms. Eller också är det ett smart drag, vad vet jag, för resultatet blir ju att man måste lyssna på cd:n. Trampin’ är sammantaget en av de viktigaste skivorna jag hört på länge. Så bli politiskt korrekt och inhandla Patti Smith’s nya. Rockvännen må rynka på näsan, det gör däremot inte balladvännen men sanningen ligger som vanligt i mitten — båda får sitt lystmäte tillgodosett, för detta är absolut hennes mest angelägna platta på länge samtidigt som den är bred i sin musikaliska stil.

Ulf Holmén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2004

Junilistan

Pressmeddelande — Junilistan kräver att nytt EU-konvent …

Nyhetsbrev 30 juni 2004

Stefan Hammarén

om nyheten när Hammaren kom på japanska skrivet,_bl.a.

Thommy Sjöberg

Resereportage från Bergamo

Ulf Holmén

Patti Smith — Trampin’

Essäer

Sam J. Lundwall om Utopia

Konst

Evert Lundquist — Grafik och teckningar på Jakobsbergs Konsthall

Tuija Lindström — Look at Us

Politik

Politiska kommentarer III

Sveriges politiska landskap av idag och världen

Böcker

Litterära notiser

Festival

Sweden Rock Festival I

Sweden Rock Festival II

Musik

Alice Coopers skräckromantiska verklighet

Big Youth — en reggaepionjär

Jens Lekman — When I Said to Be Your Dog

Lite om Paulines musik

Motörhead — Inferno

Rhapsody — The Dark Secret

R. Kelly — Chocolate Factory

Sahara Hotnights — Kiss & Tell

The Bees — Free the Bees

The Jam i världen

Waylon Jennings — Ol’ Waylon

Filmer

Intervjuer

Intervju med Antifeministiska samfundet


Intervju med Per Wirtén


Intervju med Nils Håkansson