Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Essä

Inexakta förseningar

”Inexakta förseningar” är interlokutörens grovform för pannlappsfyllnad bestått av (med) brunt heligt ris länge nog, men jordklotsleverans med och iom i en länge-längd ej mera inedita om än fortsättningsvis glosistisk-neomaupassantistisk-sadistisk Guy Horla föreligger. Han hänsyftningen som var tidig kommunist, han var osynlig, han kunde förflytta fotknöl i samma en doja utan att röra på (skapa) steget, läste böcker över axeln och konstaterade ett bildningsslem, slembild och karaffer som blivit hans hån och hyllning med franska sin landstigning efter, därtill vet endast ingen om han skickade en pannlapp till John Pohlman för att han vetgirige skulle bekvämare kunna hålla i höstören tills den blev våt (vilkendera) öh föreligger än en gång nu i en ny pappersprodukt, alltså Horlan tryckt på lettiskt obehandlat importpapper. Horla finns också som detalja av någon antedaterad intern referens i soppboken eller KB (ifall den nu inte klipptes bort i något skede sent helt). Dock se länk nånting:
förlag H:STRÖM — TEXT & KULTUR Guy de Maupassant — Horla
förlag H:STRÖM — TEXT & KULTUR Guy de Maupassant

[Ett På solfläckens barnhem] ”melodiens … stämning …” (temarecension i Ny tid)

Notering hämtad (alltså rec.) från en kulturtidning som Ny tid, grundad på fyrtiotalet av forna finlandssvenska rödgardister och deras barn att under ett kommunistiskt namn och sådant papper stämma av allt bly och mässing som blivit över, sedan dog nog rödgardisterna och långt senare blev fortsättningen att tidningen skulle läggas ner när det dåtida kommunistpartiet gick i konkurs, men som allsorts av Fenix fortsätter det en tid, nu huvudsakligen som kulturtidning jämte med politiska ställningstaganden längs vänsterkanter och grönt, även av ojämförligt i jämförelse med förr att nu blev tidningens chefredaktör nyligen handplockad och anställd av det högborgerliga finlandssvenska Konstsamfundet med sina många flermiljarder euron (en fond lika rik som Svenska kulturfonden näst) det att axla chefredaktörskapet för en av dess borgerliga subventionerade tidningar Borgåbladet, knapp med större upplaga än Ny tid själv med sina 2000 ex., ävensom Hufvudstadsbladet (var litteraturredaktör hatar mig) upprätthålls av nämnda Konstsamfundet. (Och episod, en grupp finsktalande rödgardister i Helsingfors tömde ett höghus där i närheten något tag när inbördeskriget rasade 1918, där som undertecknads mormors farmor bodde, en fin polskfödd dam med strutsfjädrar i hatten, hennes far som blev förföljd i Polen (av okänd anledning) och flydde till Finland, blev hovlakej för ryska guvernören i landet, som uppmuntrade honom duktig polack att istället grunda ett eget hotell i Helsingfors, nå det gjordes snart och namnet är bortglömt tyvärr, nå väl dottern ansågs liksom vacker (alltså hon mormors farmodern) och gifte sig snart med någon ansedd tyskfödd domare från senaten (Finland som hade dåtid ståndsriksdag förutom en skild avdelning, eller kammare, det som var senaten, emedan ”Högsta domstolen” var en enhet i nämnda senat), liksom den rättslärde hade flytt striderna i huvudstaden, nog som senaten redan innan inbördeskriget började blivit upplöst som skild institution men han domaren hade kvarstått i samma reella korridor, och på gatan pekades han årtionden ut ”siellä senaattori” trots att han egentligen endast besatt en domarklubba av mörk ek, blott med de uppblossande striderna som det var lämpligt att lämna staden och dess krutrök, kvarlämnade faktiskt även sin äkta halva kvar med sina strutsfjädrar, nå samma rödgardister som nyss hade sprängt nationalbanken (FB) trängde sig in i domarens bostad och skulle föra hustrun för avrättning i brist på annat, men gårdskarlen Andersson i huset (någon lokal svensk rödgardist) hann till undsättning, sa att domarens fru hade varit himla rar, så hygglig och gett honom mat och kläder och hemmakokt sylt, vad annat vete ingen mer, och när den vettskrämda damen i panik endast förmådde tala polska trots att hon normalt kunde flytande sju språk om än inget perfekt och nästan ingen finska alls (eller s.k. rolig finska) (bott på flickinternat i Tyskland och Frankrike), var inte ens så intressant att skjuta därför, så hon slapp bli förd och som ett moln arga getingar for gardisterna genast och sköt någon våningen ovan, men efteråt, senare som samma gårdskarl lär ha prenumererat åt strutsfjäderdamen Folktidningen Ny tid (som den hette först), mera annat här när hon fjäderinnehaverskan blev över 100 år gammal (släktäldste), med fem generationer vid liv då när jag var född, och när hon skulle en gång vakta mig som liten, istället för att läsa sagor, visade hon en tio cm:s tjock bok med tortyrredskap. Nå det av en parentesiskt ämnad utfyllnad och Ny tid har ju nu också en annan vardagssakspoet Andersson som anses vara tidningens bästa stjärnskribent, om än hans poesi är blä, hur han lagar smörgåsar blä i mitt tycke, mannen med sitt perfekta studentbetyg, sedermera psykiater, senare riksdagsman, fd kommunistpartiordförande, fd kulturminister, kritiker, dito allt möjligt sådant som). Detta var dock inget ställningstagande från min sida, blott av konstateranden endast, inte minst om detta smörgåsgörarpoesien, vars verk jag endast förmår håna. Alltså recensionen då, helt i min smak. Lyser trevligt igenom att Max Grigoriev är litteraturvetare, men det gör det i ultra, att där andra s.k. vetare trampar sig ner, lyfter han sig upp ovan. Finner en både formidabel misshandel och en passionerad apotheos av det svenska språket. Inte sen heller att titulera mig textingenjör, använder officiellt abbreviationen KB för min öppningsbok, likaväl med allt möjligt annat smakfullt, och vet berätta om det numera nedlagda internetbaserade META, där Hammarén [jag] blev en flitig kontributör när det bekom sig. Prosadikten om kamelbajskärlet fanns där.

(Och den sorglustiga, rätt galghumoristiska kärlekssagan Punikkityttö ja jääkäriupseeri (Den röda snärtan och jägarofficeren) (utg. 1982 i finsk översättning) med en och annat detalj av min mormors mor (som dog i sviterna av svampförgiftning) gavs postumt ut på Nordens största förlag WSOY efter att jag som barnsben tågade in med manus under armen, blev portad av en oerhört envis vakt som skulle ta den handskrivna boken ur hand på mig, men jag envisades förstås med att få träffa någon förlagsredaktör eller förläggare, förläggare som det inte fanns i det enorma tryckerikomplexet i Borgå, men väl en redaktör som föll i ett veritabelt skratt över texten när han började bläddra, och även om förlaget hör till Nordens allra största, saknade åsyftade redaktören: visitkort, i gengäld hade han en av världens snyggaste handstilar, lika snygg som japanen med de maskingjorda tecknen som nyligen refererade min ena text, länk åter med
Sardam (pdf-fil)
och till redaktörens ytterligare kvaliteter i Borgå, han klippte ut visitkortet ur en stor kartong och gjorde det med jämnare kanter än maskingjorda dito kort, men eftersom detta börjar bli en annan historia klipper jag olämpligt av)

Och ett annat klipp i press:

”Hammarén a naturell för även om hans poesi är som att tugga taggtråd läcker glädjen igenom” från en vass recension i Vasabladet 4.7. (Förr när man (jag) vandrade i skogen (fastän jag nog gör det fortfarande), kunde man (jag) plötsligt snubbla över eller få stanna upp vid gamla omkullfallna taggtrådsstängsel, vilket gjorde mig alltid lika förbluffad, och när jag som barn såg i ett krigsmuseum en taggtrådssax, brast jag i jubel, en sån vill jag ha! Den var halvmeter lång i sina skaft och såg okonstruktionell ut. Som barn brukade jag också äta råa nässlor. Kritikern träffar således ganska rätt, men recensionen går längre än så tillbaka, ⅓ handlar om teatergeniet Strindberg.)

”ett [en] slags litterär antivetenskap” — ock det är liksom något det också, tror jag, med citat från en Pan-rec. i Kristianstadsbladet 15.6. och finns på nätet:
kristianstadsbladet.se — I ordregnet kurar sorg, hämnd och hopp

Kanske är det ungefär så en recension gott kan avfattas när kritikern klistrar hög procent dikt på sin etikett. Minns alltså här samtidigt en liten minimal diktsamling Tvättråd, som jag nu måste peta fram från gömmorna av Peo Rask i Luleå, jo, nej minnet svek inte, när han gav lite konstiga tvättråd i diktform, eller mest var det egentligen diktat, samt någon fundering kring dikter i tvätt, och på det lilla häftets omslag står det därtill lagom ett självhävdande ”100 % poesi”, nå kanske inte en så märklig diktsvit i sig (vit), just så omfångsrik att man hinner gott läsa och begrunda den under en bykning (kort program), med sina 14 sidor och föga inställningar: med ett några rader citat:
”…
Vitt ska tvättas med vitt
och ingenting annat än vitt [om radbrytning här? Tänk om kaklen har blå färg]
[tom rad, till ingen nytta alls]
Hon reste i svart”

Vill nu bara säga att dikter skall inte vara de enkla kontrasternas och det rena behagets dito, för att ändå pracka på en skenbar diffus filosofi, som ändå bottnar i tvättfatet så grunda. Kanske kan den (dikten) vara smutsig, men framför allt något mer däremellan. Peo Rask är poet, även själv förläggare på sitt förlag, eller så var han det åtminstone en tid tror jag, med ett förlag som heter Black Island Books, och Black Island är också någon liten hamn i Luleå Köld. Boken (häftet) är dessutom tryckt i Grafiska huset i Luleå, vad det nu sedan har för betydelse.

Och vad mera här, i min serie om böcker om träd från senaste höst bl.a., är turen kommen till ämnet sprickbildning och materialtrötthet. I boken Fracture and Fatigue in Wood av Ian Smith, Eric Landis & Meng Gong [ett poetiskt namn] får vi några hundra sidor med matematiska formler och diagram, jämte tillhörande hufvudwerck, och slutsatsen blir ändå illa nog, att träd rimligtvis inte går för nånting, duger noll. Sälj således (således) era trädhus medan tid ännu är, eller i dikter plocka bort d:et i ordet, och framför allt, köp inte gamla husträd eller möbler (eller så räknar jag allt (allt) fel åt skogen och bokens textdel är nu inte heller välskriven eller förmer än vad en dålig matematiker skriver eller förklarar), och vad jag minns fanns det någon tydlig referens i min diktsamling till en bok om stenhus, där i den boken stod det i varje fall gott om dem (stenhus), men här, formlerna (formen) växer som sprickorna virken, duger bäst (och inte alls förstås) inte mer än till när hängträdsengångsställningar förgörs på byggklossars vis som stormen sliter ner när stuntmannen [männen] blåser på den (dem) in inspelning av sina dåliga westernfilmer. Dessutom verkar det som om spik och metallskruvar är rena underhållet i trädvirkesobruket. Säkert en dålig och inkonsekvent bok. Utgiven på det stora internationella förlaget John Wiley & Sons (stort att Norstedts är en liten kvist i jämförelse)

Också på tal om dessa stummäns stunder, ni råkar säkert inte veta, men frågar ändå innan jag får lov att göra större några ansträngningar för min ena research, vad de använder för preparat istället för blod, alltså namn, fakta, internetlänkar dito, för de använder nämligen inte ketchup.

Ock trä[d]bok II idag, jämte många buskar, Elsevier’s Dictionary of Trees and Shrubs av Hugues Vaucher, för den som behöver översätta trädnamn, från latin till engelska, franska, tyska eller italienska, eller korstvärs mellan nämnda språk. Tänkte mig anskaffningsbar för några speciella ändamål, men för uppdrag nummer ett, att finna penningträd, och kanske penningträdshybrider, det så nix, hela fanträdet finns inte ens. Boken har dock inga förklaringar, ingen textdel alls. Utgiven på det holländska förlaget Elsevier. Dessutom är holländaren inte endast av en flygande legend, de har flera stora internationella förlagsjättar (stora att Norstedts är endast en liten quvist i jämförelsen)

Stefan Hammarén
TI

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #8 2004

Stefan Hammarén

Inexakta förseningar

Stig Dagermans så småtrista brev

Thommy Sjöberg

Ishockey Ungdom — Från Zinken till Bergsundsstrand

Ulf Holmén

Hives — Tyrannosaurus Hives

Anthony

Brev till EU-parlamentets svenska kontor

Junilistan

Vad vilja Junilistan?

Limerickar

Minister (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Sverige är fantastiskt

Essäer

Jean Genet — Dårskapens och brottslingens dyrkare

Sara Lidman — En fristörare i svensk litteratur

Stagnelius-special

Erik Johan Stagnelius — Romantikern

Stagnelius (av Thommy Sjöberg)

Kåserier

Enid Blytons Fem-böcker

Politik

Politiska kommentarer IV

Reserapport

Vykort från Sundborn

Konst

Kulturhuset — Handarbetets kompisar — Textilelever sticker ut

Svenska hjärtan på Moderna Museet

Waldemarsudde — Evert Lundquist

Yoko Ono — Remember Love

Böcker

Författares brevbekännelser

Sommarläsning

T.S. Eliot — Bortglömd dramatiker

Tecknade serier

Spiderman — Doctor Octopus återkomst

Musik

Badly Drawn Boy — One Plus One is One

Beastie Boys — To the 5 Boroughs

By Heart

Cyndi Lauper — At Last

Florence Valentin — Hoy! Johnnyboy

Front Line Assembly — Civilization

Gyllene Tider — Finn fem fel

Iron Savior — Battering Ram

J. J. Cale — To Tulsa and Back

Kathryn Williams — Relations

Korta musikrecensioner

Lenny Kravitz — Baptism

Musikindustrin fattar som vanligt ingenting!

Notis kring Prince

Power of Soul — Gratitude of Jimi Hendrix

Rockhjältar som går bort

The Album Leaf — In a Safe Place

The Cure — The Cure

The Solution — Communicate

The Streets — A Grand Don’t Come for Free

The Tough Alliance — Make It Happen

Therion — Sirius B

Velvet Revolver, Probot & Guns N’ Roses

Wilco — A Ghost is Born

Vision Divine & Kittie

Filmer