Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musikessä

The Doors som shamaner

The Doors.Jim Morrison var den unga manliga Baudelaire och Rimbaud i samma anda. Hög poetisk finess och självdestruktiv leverne gjorde att ”The Lizzard” avled 1971 precis efter skivan LA. Woman kommit ut. The Doors är och borde vara det band som frälste världen från ondskan. Precis som Kurt Cobain så dog Jim Morrison alldeles för unga. Just det gör mig så arg, att talanger förstör sig själva men precis innan har dom gjort sina magiska inspelningar som finns kvar för oss levande att förhålla sig till. The Doors musik var så perfekt därför att Jim Morrison var så självklar på något sätt. Ray Manzareks keyboards och pianon hade en elektrisk svävande effekt medan John Densmore hamrade in sina trumslag för liv och död. Robby Krieger plockade fram gitarrens toner för en hel mänsklighet. Det var i dessa ögonblick som låten Light My Fire kunde bli ett moment för evigheten. Varenda sång Jim Morrison någonsin skrev hade flera betydelser som man får lägga i en poetisk filosofisk kontext. Texterna speglade en relativ tung mörk värld så som Morrison upplevde den i sin inre karta. The Doors musik är verkligen elektriskt laddade partiklar av en subtil energi som alltid har ett speciellt signum när Jim Morrison sjunger.

The Doors verkar i Morrisons uppenbarelse nedkalla det andliga inom rocken och allting får en poetisk form. Vår hjälte är den yttersta shamanen som sakta vid öknens röda heta vindar vid sin eld påminner sig om sina förfäders andar och nedkallar dom som vindar viklet träffar Morrison i sin sargade hjärta. En fri fantasi men The Doors har för mig varit den yttersta intellektuella rockens få shamaniska poeter.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #10 2004

Stefan Hammarén

Dante sjöböna

Endast ful ordbok

Pizza och några färger

Thommy Sjöberg

Norra Öland

Stefan Whilde

Odd Ahlgren — Förlösaren och Martin Tistedt — Segerhuva

Guy de Maupassant — Horla

Subaltern — Apokalyps

Essäer

George Eliot — Jane Austens arvtagare

Perspektiv på orienten

Surrealistiska kungar — Jean Cocteau och Julien Gracq

Kåserier

Albert Speer — minnesbilder från tiden som var

Artiklar

Onödigt med ett feministiskt parti

Våra fyra borgerliga fjantars parad

Världen som arena för uppror

Konst

En var — en konstnär, ett verk

Moderna Museet — Meret Oppenheim och Man Ray

Kultur

Fotografi på Kulturhuset

Arkitektur

Farsta Centrum i blickfånget

Politik

Marita Ulvskog ny partisekreterare

Vad är politik?

Böcker

Korta bokrecensioner III

Tidskrifter

DAST Magazine #3 2004

Nya tidskrifter

Rocky som magasin

Kalle Anka

The Chronological Donald 1934–1941

Romano Scarpas Kalle Anka

Tecknade Serier

Jan Stenmark, Jan Berglin & Marjane Sartvapi

Musik

Musikessä

The Doors som shamaner

!!! — Louden Up Now

Andres Lokkos utgåva av Feber — Northern & Modern Soul

Beta Band — Heroes to Zeros

Björk — Medúlla

Blondie — Singlebox & DVD Greatest Video Hits

Dr. Indie väljer några Bob Dylan-plattor

Dreamcatcher

Ed Harcourt — Strangers

Green Day — American Idiot

Janette & Joe Carter — Last of Their Kind

Jill Scott — Beautifully Human — Words and Sounds Vol. 2

John Fogerty — Deja Vu All Over Again

N.E.R.D. — Fly or Die

Rammstein — Mein Tell

Rammstein — Reise Reise

The Faint — Wet From Birth

The Hidden Cameras — Mississauga Goddam

The Libertines — The Libertines

The Shins — Chutes Too Narrow

The Thrills — Let’s Bottle Bohemia

Vangelis — Odyssey — the Definitive Collection

Filmer

Intervjuer

Intervju med Dan Josefsson