Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

Idol 2004 och Fame Factory

Problemet med program som skall försöka plocka fram artister såsom Bert Karlssons usla Fame Factory eller ännu större smaklöshetens väktare betitlat Idol 2004 är att det blir fel. Program som dessa är egentligen tecken på att skivindustrin befinner sig i kris. Man försöker locka tillbaka publiken och särskilt tonåringarna eftersom dom i majoritet ser dom här programmen. Men som sagt betyder dessa program inte ett smack i det lite längre perspektivet. Man kan aldrig någonsin skapa riktiga artister genom att slå upp dom inför en förväntad yngre publik utan större erfarenheter av riktig musik. Dessa människor kan visserligen vara talangfulla men dom saknar originalitet. För dom riktiga artisterna i den verkliga pop och rockvärlden spelar oftast i en annan dimension än dessa människor som drömmer om kändislivet. Varken Fame Factory eller Idol 2004 kommer någonsin kunna skapa artister som man verkligen känner existerar i den värld där riktig stor musik skapas. Varför skall bry sig om deras drömmar om dom enbart leder till ointressant schlagertrams eller förblir karbonkopior med ständiga covers. Det går inte ens att jämföra tv-program som alstrar fabriksmässiga värderingar. I sådana program skulle knappast odödliga stjärnor på himlen som Bob Dylan kunna existera. Varför skulle jag lyssna på dessa två programs snabbt bortglömda människor. Jag vill uppleva riktig smärta, sorg eller skönheten som alstras i Ed Hartcourt, Ron Sexsmith eller den tyvärr avlidna geniet Elliott Smith texter. Varför bry sig om Fame eller Idol när man brinner med Ryan Adams storhet.

Det jag menar är denna sorts program förlorar musiken på eftersom vi vet att artister skapas utanför dessa arenor. Inga av dessa låtsasartister skulle aldrig kunna skriva en låt som Jeff Buckley gjorde med sin Grace. När man plockar fram Bruce Springsteen, Nick Drake, Neal Casal, Khonnor eller Badly Draw Boys musik förstår man det med hjärtat direkt.

Istället för att ägna dig åt dessa miserabla program och lyssna på fantasilösa covers så ger Dr. Indie skivtips för ditt heliga hjärta.

Bruce Springsteens fascinerande dubbelskiva The River från 1980 är så helig och så svängig att din kropp snart förstår att du står inför den heliga musikens Mecka. Större än själva livet.

Allt av Ed Harcourt med sina ballader och bitterljuva pianoslingor som bäddas in av Ed Harcourts mest sprängfyllda livsnoveller.

Leonard Cohens mörka röst fyller mig med sin romantiska kvinnovarma doftrika poesi på albumet Death of a Ladies Man öppnar ditt hjärta och smälter det på samma gång. Helar alla sår. Från 1977.

Nick Drakes första skiva av 3 innan han avled 1974, Five Leaves Left är så stark samtidigt som den visar upp mina svaga emotionella sidor. Nick Drake är ett måste för alla romantiker.

Nick Caves svarta gotiska låtar passar alla människor i alla väder. Höstens bästa hjälte.

David Bowies mest iskalla skiva Heroes med Brian Eno som producent i Berlin var inledningen på punkens och romantiska syntpopens era. Hans kanske bästa album någonsin.

Ultravox mästerverk Vienna skapade allt som jag förknippar med den urbana lyxiga syntpopens era. Mörkret har aldrig varit härligare.

Till slut lägger vi The Clash med sin London Callingplatta som det bittra slutet på sannaste skiva som gjorts.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2004

Kulturnät Sverige

Upprop för Kulturnät Sverige

Stefan Hammarén

Förlorarens huva

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en generations hjälte och rebell

Dorothea Fornell

Vilket år är det?

Staffan Andersson

Cirkus Abu Ghraib

Essäer

Andre Gides litterära guldgruva

Björn Ranelids författarskap

En litterär reflexion kring Italo Calvino

Ernst Brunner

Andy Warhol

Några inblickar på Andy Warhols geni

Andy Warhol på Liljevalchs

Artiklar

En politisk studie

FOX’S News är en simpel propagandakanal

Idol 2004 och Fame Factory

Lars Åke Augustsson — Nära döden — Om dödstraffet, Texas USA och om oss

Moderaterna — 100 år av överhetspolitik

Sveriges miserabla energipolitik

Toby Young i skandalvärlden

USA, kriget och världen

Politik

Politiska kommentarer V

Konst

Harald Lyth på Galleri Olsson

Lars Lerin på Konstnärshuset

Magasin 3 — Philip Lorca Dicorcia och Mona Hatoum

Nils Kreuger på Waldemarsudde

Kultur

Kulturupplevelser II

Kvartersbion

Böcker

Kate Moses — Övervintring — En berättelse om Sylvia Plath

Korta bokrecensioner IV

Tecknade Serier

ETC Comics #1 2004

Joakim Pirinen & Bud Grace

Musik

Al Green — I Can’t Stop

Brian Wilson — Smile

Chris Caffery — Faces

Crotchduster — Big Fat Box of Shit

Danzig — Circle of Snake

Elliott Smith — From a Basement on the Hill

Joe Stump — Speed Metal Messiah

Johan Borgert & Holy Madre

Korta musikrecensioner II

Kriminella Gitarrer — förbjudna ljud

Ministry — Houses of the Molé

Musiktips inför november

Orup — Bästa

R.E.M. — Around the Sun

Rush — Feedback

Sigur Rós — Isländsk magi

Stina Nordenstam — The World Is Saved

The Clash — Aktuella i tidningsmagasinen

The Earlies — These Were The Earlies

The Sambassadeur — Ny svensk indie

The Soundtrack of Our Lives — Origin part 1

TV on the Radio — Young Liars

Intervjuer

Intervju med Johnny Munkhammar