Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Tom Waits — Real Gone B.B.B.B.

Tom Waits — Real Gone.Tom Waits är tillbaka med sin stilenliga bluesbossanovarockmambojazz — en musikstil som bara kan kallas Tom Waits. Förutom musik som lätt går att härleda är det som vanligt små vardagsberättelser, för som så många av de artister jag skrivit om så är också Tom Waits en berättare. Läs med andra ord gärna texterna i det medföljande häftet, eftersom detta är halva grejen. Även den här gången tas vi med på en odysse genom en fullständig häxbrygd av olika musikstilar och traditioner som vävs samman till det där man genast säger Tom Waits om. En som vanligt extremt spännande resa. En inte helt dålig idé är att passa på att ta de där uppskjutna latinodanslektionerna då det spritter farligt mycket i vissa låtar. Klar svängvarning med andra ord.

Låtarna lämnar inget övrigt att önska, det är Tom Waits vilket under så många år nu räckt långt. Med sin rökta whiskey-stämma levererar han 58 minuter underbar cocktailskvimpare och upprörande sätta-cocktailbäret-i-halsen-omskakande-icke-party-musik. Någon sa en gång till mig att Tom Waits är väl inte speciellt originell, då han bara gör samma musik som en massa andra artister har gjort sedan 30-talet. Kanske är det i viss mån sant men faktum kvarstår, jag tror det finns få artister som så skickligt lyckas röra ihop en musikkompott på alla dessa stilar. Tom Waits avnjuts nog bäst om man är medveten om att han bara är katalysatorn åt så många andra artister, och att han i bästa fall öppnar dörrar till andra artister som gör någon av alla de musikstilar som här framförs. Ett exempel på detta är Old Souls & Wolf Tickets som kom för några år sedan med Chuck E Weiss.

Storheten med Tom Waits är hans förmåga att sammanfatta och komponera musik tagen ur en minst sagt rik och spretig musiktradition som ibland tycks oförenlig. Trots detta lyckas han nu för tiden mest hela tiden med just denna sammansmältning som blivit så typisk för Tom Waits. Med en mer motsträvig stämma än en rostig överliggande kamaxel och ett stundtals ljuvligt skrammel i kombination med bitterljuva vackra små stycken samt rytmsvängsvarning är det svårt att gå fel, det finns liksom inget mörker kvar att irra bort sig i. Paljetten innehåller allt från härdsmälta till måleriska små förföriska stycken i balladtradition. Skrammel står på menyn, liksom mjukare former av eftertänksamma hjärtevärmare för att till sist braka loss i överjordiskt fotsprattel som får vilken latino som helst att dansa sig själv till döds.

Top of the Hill inleder skivan i skrammel-tradition, det burkiga soundet med skrotkänsla är det som döljer att låten egentligen är i amerikansk folkmusiktradition med framför allt bluesrötter. Låt nummer två Hoist that Rag är en skrotbossanova med sandpapperssång, klart annorlunda med vanliga rötter som är så typiskt Tom Waits då allt han gör är att lägga till en ny dimension så blir låten helt annorlunda än låtsläktingarna. Sins of the Father ligger som nummer tre i startfältet, en låt som inleds som en nedtonad reggae-låt med balladambitioner, denna låt ligger tragiskt nog närmast gulkortsvarning då 10 minuter-samma-låt-utan-variation är lite för mycket för mina franska nerver. Fjärde-låt är inget mindre än en skrotupplagsversion av en svängblues med vildsinthetsvarning, en klar kompensation för den förra låten och bättre blir det. Nästa låt, nummer fem Don’t Go into the Barn, är en svängig historia stillahavs-sväng med maori-hakkasång i bakgrunden rytmisk och tung med utlevelsefaktor 58 — kliar dödsskönt i kistan. How It’s Gonna End är en låt som markerar nedtoning och sordin, ljuvligt vacker ett klart anglosaxiskt anslag i musiken. Nummer sju, Metropolitan Glide är återigen en skrotupplagsversion av en blueslåt. I Dead and Lovely är vi tillbaka i latino ā la low-fi traditionen, en doft av Django Reinhart och bossanova — mums på mackan. Nionde låten Circus är en xylofon-jazz-berättelse, soft jazz i xylofon-anda med berättarröst och sporadiska avbrott för ljud av okänt ursprung — definitivt för cool cats med ray-banglasögon och ciggatette i mungipan. Trampled Rose är ytterligare en mer nedtonad låt som andas folmusikinfluenser men mer åt främre orienten-hållet — en läckerbit i lyxförpackning. Låt nummer elva Green Grass inleds med raspröst i de lägsta registren som slår an en mer lågmäld stil i äldre cooljazz-skolan fast mer avskalad som en ballad — usch vad snyggt. Baby Gonna Leave Me bankar in skrotkänslan igen, blues och skrot med rytmisk effekt-sång och där övriga instrument är olika rytmer inte helt olikt rap eller hip-hop — herregud vad bra det är. Nummer tretton är tillbaka i skrotupplagsbluesen med besked, allehanda metallföremål kan ju framkalla klanger och se röst går att använda som rytm i botten — alla bluesgubbar ler säkert i sin himmel över Tom Waits vansinnesframfart. Make It Rain är en ren klassisk blues i den mer traditionella skolan. Day after Tomorrow är en vit amerikansk folkmusiklåt traditionell utan krusiduller lågmäld och vacker, men det överraskande är att texten i denna låt går att tolka som politisk något som Tom Waits mig veterligen aldrig varit förut. Texten är berättelsen om en soldats brev hem och hans önskan att komma ur det här vansinnet som kallas krig och bara få komma hem dagen efter imorgon. Till sist låt nummer sexton som inte ens finns utsatt på omslag utan funkar som ett extranummer, röstbaserad blues med rytm och vanlig sång i tvättäkta afroamerikansk tradition — svänger dödsgrymt.

Jag har bara en invändning mot denna platta, och den låter nog snarare som gnäll än en invändning. Efter cirka 20 år av troget lyssnande på denne eminente man vid namn Tom Waits tycker jag det börjar smyga sig in en alltför hög igenkänningsfaktor. Jag blir inte längre överraskad och därför uteblir lite av sensationerna jag kände för 20 år sedan. Missförstå mig dock rätt nu, detta är fortfarande en i ordets rätta bemärkelse sensationellt bra platta. Den enda invändningen är att just jag känner igen för mycket för att höja alltför mycket på ögonbrynet. Men det där är som allt övrigt som ärringrostigt, det gäller bara att olja in det ordentligt så funkar det igen.

För nybörjaren på Tom Waits som önskar mer information om hans tidigare produktion, lämnar jag ord och bild till Dr. Indie och hans utmärkta essä i ämnet. Dock kan det sägas att två plattor som både Dr. Indie och jag är rörande överens om att dessa är i särklass bäst är: Swordfishtrombone från 1983 och Raindogs från 1985. Dessa två plattor är Tom Waits bidrag till måttstocken för vad en bra skiva är, dvs. de är veritabla fullpoängare. I övrigt gäller som vanligt att vad gäller Real Gone gör du bäst att springa så att det ryker i gummisulan. Stanna först när du kommit fram till din lokala skivhökare, kasta fram 200 surt förvärvade svenska enkronor och du får en utmärkt liten musikantologi signerad Tom Waits. För trots att det kanske svider i plånboken så får du så mycket för pengarna: bluesbrisader, rockrökare, mambamania, bossanova-bombardemang, jazzjongleringar och så vidare.

Ulf Holmén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2004

Kulturnät Sverige

Upprop för Kulturnät Sverige

Stefan Hammarén

Förlorarens huva

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en generations hjälte och rebell

Dorothea Fornell

Vilket år är det?

Staffan Andersson

Cirkus Abu Ghraib

Essäer

Andre Gides litterära guldgruva

Björn Ranelids författarskap

En litterär reflexion kring Italo Calvino

Ernst Brunner

Andy Warhol

Några inblickar på Andy Warhols geni

Andy Warhol på Liljevalchs

Artiklar

En politisk studie

FOX’S News är en simpel propagandakanal

Idol 2004 och Fame Factory

Lars Åke Augustsson — Nära döden — Om dödstraffet, Texas USA och om oss

Moderaterna — 100 år av överhetspolitik

Sveriges miserabla energipolitik

Toby Young i skandalvärlden

USA, kriget och världen

Politik

Politiska kommentarer V

Konst

Harald Lyth på Galleri Olsson

Lars Lerin på Konstnärshuset

Magasin 3 — Philip Lorca Dicorcia och Mona Hatoum

Nils Kreuger på Waldemarsudde

Kultur

Kulturupplevelser II

Kvartersbion

Böcker

Kate Moses — Övervintring — En berättelse om Sylvia Plath

Korta bokrecensioner IV

Tecknade Serier

ETC Comics #1 2004

Joakim Pirinen & Bud Grace

Musik

Tom Waits-special

Tom Waits — Real Gone (av Dr. Indie)

Tom Waits — Real Gone (av Ulf Holmén)

Al Green — I Can’t Stop

Brian Wilson — Smile

Chris Caffery — Faces

Crotchduster — Big Fat Box of Shit

Danzig — Circle of Snake

Elliott Smith — From a Basement on the Hill

Joe Stump — Speed Metal Messiah

Korta musikrecensioner II

Kriminella Gitarrer — förbjudna ljud

Ministry — Houses of the Molé

Musiktips inför november

Orup — Bästa

R.E.M. — Around the Sun

Rush — Feedback

Sigur Rķs — Isländsk magi

Stina Nordenstam — The World Is Saved

The Clash — Aktuella i tidningsmagasinen

The Earlies — These Were The Earlies

The Sambassadeur — Ny svensk indie

The Soundtrack of Our Lives — Origin part 1

TV on the Radio — Young Liars

Intervjuer

Intervju med Johnny Munkhammar