Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

Cirkus Abu Ghraib

Förhållandena på Abu Ghraib-fängelset i Bagdad dominerade nyhetsrapporteringen i våras. Bilderna på leende amerikanska soldater som torterar och förnedrar sina fångar chockerade och väckte avsky.

Nu när den värsta chocken lagt sig kan man fundera lite över vilken funktion bilderna egentligen fyller. Ytligt sett kan det verka uppenbart att de är till för att informera om vad som försigår bakom fängelsemurarna. Och att bilderna är så omskakande gör att de bidrar till en ökad realism, menar många. ”… de gör det skrämmande verkligt på ett sätt som ord sällan förmår” skriver Mats Holmberg i DN. Men stämmer det? Leder dessa mentala knytnävsslag verkligen till en djupare förståelse?

Psykologer som forskar i hur bilder av det här slaget påverkar människor menar att de fungerar på rakt motsatt sätt. Vi influeras att ta till oss den iögonfallande informationen, även om den är mindre tillförlitlig eller relevant än annan tillgänglig information.

En vanlig och tillsynes självklar tolkning av bilderna från Abu Ghraib är att Lynndie England, Charles Graner och de andra fångvaktarna är onda människor. Och det kanske de är, men visar bilderna det?

1971 genomförde psykologi-professorn Philip Zimbardo vid Stanford-universitetet ett experiment som gick ut på att simulera förhållandena i ett fängelse. Försöksdeltagarna bestämdes med slumpens hjälp att bli fångvaktare eller fångar. Bortsett från några enkla ordningsregler gav man väktarna fria händer för att upprätthålla ordning och disciplin i ”fängelset”. Situationen urartade snabbt: Zimbardo och hans kollegor chockerades av ”fångvaktarnas” förnedrande behandling av ”fångarna”. Experimentet fick avbrytas i förtid.

Man kan tänka sig att de som ställer upp på ett experiment av det här slaget inte direkt är några moraliska föredömen. Men Zimbardo hade noggrannt valt ut unga män som bedömts vara intelligenta och känslomässigt stabila; samtliga var ostraffade. Situationen på Abu Ghraib är med all sannolikhet betydligt mer pressande än den var i Zimbardos låtsasfängelse. Här är det på riktigt, och fångvaktare och fångar befinner sig på olika sidor i en väpnad konflikt.

Ett annat omtalat experiment, som kan vara intressant i sammanhanget, utfördes 1963 av psykologen Stanley Milgram vid Yale-universitetet. Milgram annonserade efter personer som ville delta i ett försök i syfte att studera minnet; i själva verket ville man se hur starka elstötar deltagarna var villiga att ge en för dem okänd person. Först fick de själva en stöt på 45 Volt för att veta vad det handlade om. Därefter fick de utdela elstötar från 15 volt upp till 450 volt till en person belägen i ett annat rum varje gång denne misslyckades med en uppgift som avsåg den fingerade minnesstudien. I verkligheten var detta en bluff: en speciellt tränad person i rummet bredvid skrek allt högre i takt med att ”el-stötarna” blev starkare. Vid 300 volt började personen ifråga att sparka i väggen, och därefter gav han överhuvudtaget inga livstecken ifrån sig.

Resultaten av Milgrams experiment är skrämmande: samtliga försökspersoner samarbetade fram till 300-voltsnivån, och så många som 65% fortsatte hela vägen till 450 volt. Detta trots att försöksledaren vädjade i ganska milda ordalag för att få deltagarna att fortsätta. Inga hot uttalades utan bara kommentarer som: ”Det är absolut nödvändigt att ni fortsätter”, eller ”Ni har inget annat val — ni måste fortsätta”. Flera liknande studier har bekräftat Milgrams resultat.

De flesta av oss kan alltså lätt fås att både förnedra och tortera våra medmänniskor. Vad som krävs är att situationen arrangeras på rätt sätt. Men ytterligt få människor tror detta om sig själva. När man beskriver Milgrams experiment för folk tror 99% att de inte skulle fortsatt efter 300 volt — men 65% gör det alltså.

När bilden där Lynndie England håller en naken irakisk fånge i ett koppel runt halsen kablades ut över världen, så såg de flesta ett monster, vilket är fullkomligt logiskt eftersom bilden föreställer just ett monster. Men föreställer den Lynndie England? ”Hon är inte den person som hon framställs som på fotona” säger vännen Destiny Gloin till ABC news. Det är lätt att tolka uttalandet som missriktad lojalitet. Men Zimbardos och Milgrams forskning antyder att hon mycket väl kan ha rätt. Den säger oss att bilderna inte ger oss någon ledtråd om hur hon är som person.

Syftet med de sensationella bilderna är naturligtvis att sälja. De har något slags sjukt underhållningsvärde som det är svårt att värja sig emot. Vår uppmärksamhet dras till det avvikande och udda; det vet både hjärnforskare och journalister. Men det räcker inte med bara sensationalism för att sälja. En tidning eller ett TV-program bestående av enbart häpnadsväckande, men obegripliga bilder av okänt ursprung vore en dålig affärsidé. De flesta av oss kräver att bilderna ska fylla en vettig funktion — de måste lära oss något. Eller, rättare sagt, de måste ge åskådaren en känsla av att ha lärt sig något. Bilderna från Abu Ghraib är inte speciellt informativa, men de förmedlar just den känslan.

För mediabolagen är känslan av god, informativ nyhetsförmedling mycket lättare att sälja än den riktiga varan. Dessutom är den billigare att tillverka. Tragiskt nog är motståndet mot denna fördumning i det närmaste obefintligt. Tvärtemot vad man kunnat hoppas på deltar många intellektuella glatt (?) i kommersen. Professorer, filosofer och kulturskribenter har alla något angeläget att säga i ämnet. Och bortsett från en massa lärda funderingar om hur bilderna påminner dem om filmer av Pasolini eller fotografier av Robert Mapplethorpe, så tycks alla eniga om att bilderna bör publiceras.

Ett exempel på detta återfinns i DN 30 maj i år, där Susan Sontag rättfärdigar bilderna med följande: ”Saken gäller inte huruvida en majoritet eller en minoritet av alla amerikaner utför sådana gärningar utan huruvida de åtgärdsprogram som administrationen lanserat och de hierarkier som aktiverats för att verkställa dem gör sådana gärningar sannolika.”

Zimbardos och Milgrams forskningsrön pekar istället på att misförhållandena kan ha högst triviala orsaker, och inte med nödvändighet är reslutatet av en medveten strategi från den amerikanska regeringens sida. Men Sontag är mycket bestämd på denna punkt: det som sker på bilderna ”sker på befallning i en ordergivningskedja som sträcker sig till de högsta nivåerna i Bushadministrationen”. Några som helst bevis för sina teorier framför hon inte, bara ändlösa tirader om Bushadministrationens ondska.

Men det intressanta är kanske inte vad Sontag skriver, utan vad hon inte skriver: ingenstans nämner hon det uppenbara faktum att bilderna är en handelsvara. Att hon själv tjänar pengar på dem kanske gör henne obenägen att fundera över den ekonomiska sidan av saken.

Sanningen är att vi inte vet hur representativa bilderna är för USA:s roll i Irak — vi vet inte ens hur representativa de är för vad som hänt i Abu Ghraib. Men vad vi obestridligen vet är att bilderna, som alla sensationella bilder, är storsäljare. Mediabolagen kommer därför att sälja dem som nyheter, ibland med retoriska rättfärdiganden, ibland mer ohöljt. De irakiska fångarnas förnedring ger helt enkelt en god förtjänst — mer än så behöver man inte veta. Och om alla ljuger så ljuger ingen, tycks man resonera. Och däri ligger kanske en större ondska än den Lynndie England och hennes kollegor är i stånd till.

Staffan Andersson
Författare och frilanssskribent

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #11 2004

Kulturnät Sverige

Upprop för Kulturnät Sverige

Stefan Hammarén

Förlorarens huva

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en generations hjälte och rebell

Dorothea Fornell

Vilket år är det?

Staffan Andersson

Cirkus Abu Ghraib

Essäer

Andre Gides litterära guldgruva

Björn Ranelids författarskap

En litterär reflexion kring Italo Calvino

Ernst Brunner

Andy Warhol

Några inblickar på Andy Warhols geni

Andy Warhol på Liljevalchs

Artiklar

En politisk studie

FOX’S News är en simpel propagandakanal

Idol 2004 och Fame Factory

Lars Åke Augustsson — Nära döden — Om dödstraffet, Texas USA och om oss

Moderaterna — 100 år av överhetspolitik

Sveriges miserabla energipolitik

Toby Young i skandalvärlden

USA, kriget och världen

Politik

Politiska kommentarer V

Konst

Harald Lyth på Galleri Olsson

Lars Lerin på Konstnärshuset

Magasin 3 — Philip Lorca Dicorcia och Mona Hatoum

Nils Kreuger på Waldemarsudde

Kultur

Kulturupplevelser II

Kvartersbion

Böcker

Kate Moses — Övervintring — En berättelse om Sylvia Plath

Korta bokrecensioner IV

Tecknade Serier

ETC Comics #1 2004

Joakim Pirinen & Bud Grace

Musik

Al Green — I Can’t Stop

Brian Wilson — Smile

Chris Caffery — Faces

Crotchduster — Big Fat Box of Shit

Danzig — Circle of Snake

Elliott Smith — From a Basement on the Hill

Joe Stump — Speed Metal Messiah

Johan Borgert & Holy Madre

Korta musikrecensioner II

Kriminella Gitarrer — förbjudna ljud

Ministry — Houses of the Molé

Musiktips inför november

Orup — Bästa

R.E.M. — Around the Sun

Rush — Feedback

Sigur Rós — Isländsk magi

Stina Nordenstam — The World Is Saved

The Clash — Aktuella i tidningsmagasinen

The Earlies — These Were The Earlies

The Sambassadeur — Ny svensk indie

The Soundtrack of Our Lives — Origin part 1

TV on the Radio — Young Liars

Intervjuer

Intervju med Johnny Munkhammar