Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Sterling Hayden

Hårdast av dem alla!

Clintan.Bronson.Clintan (innan han blev Clint Eastwood) hade två ansiktsuttryck: Bistert, samt Bistrare. Charles Bronson hade ett: Hårt. Men, Clintan och Bronson i all ära, Sterling Hayden är Stenhård.

Riktigt varför jag fastnat för Haydens kärva charm vet jag inte. Men det är ändå nåt visst med honom, han har en rent fysisk närvaro. Hans hållning, rörelse, blick, röst, tystnad gör att jag trollbinds. På något vis, trots, tack vare, sin hårdhet klarar han av att visa även svaghet i sina roller.Sterling Hayden — The Asphalt Jungle. Det fina i kråksången när det gäller manlighet, vilket alltför många av dagens män inte riktigt verkar fatta, är att styrka inte innebär konsten att slå folk på käften. För att i någon mån försöka visualisera och sätta ord på vad jag menar med manlighet har jag valt ut ett antal män, eller egentligen filmkaraktärer, som jag anser med rätta kan titulera sig som män.

Demonregissören Stanley Kubrik tyckte tydligen också att Sterling Hayden hade nåt, han placerade honom i två filmer Dr. Strange Love or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb och The Killing. Dessutom, icke att förglömma, Haydens eminenta gestaltning i The Asphalt Jungle.

Lite kort om andra manliga män

Gary Cooper.En skådis jag fascineras av är Gary Cooper: High Noon är ju ett självklart exempel på Coopers fantastiska manliga utstrålning.

En sak som tilltalar mig när det gäller Cooper är hans stundtals mycket stramt återhållna humor. I en film (vilken kommer jag tyvärr inte ihåg) tvingas han ”släpa” på ett fruntimmer som snackar och snackar och snackar (inom parentes, för säkerhets skull, inget större fel i det). Han säger knappt något. Sen är det en scen när hon kräver att han ska säga nåt, han är på väg ut ur en stuga och vänder på huvudet och säger ”You talk to much”, hon tystnar — och så — en nästan sublim antydan till ett snett leende. Suveränt!

Cary Grant.En annan enorm skådis med lite mer mimik är Cary Grant: North by Northwest är helt enkelt suverän. Grants minspel när han ska raka sig och kämpar frenetiskt för att få upp ett lödder med den minimala rakborsten han lånat av sin kvinnliga medresenär och sedan när han tar ett tag med den yttepyttelilla rakhyveln och lägger huvudet på sned för att studera resultatet är en ren njutning. En annan scen som är gudabenådat fascinerande är när Grant och Eva Marie Saint sitter i restaurantvagnen.

Samspelet mellan Grant och Katharine Hepburn i Bringing up Baby gör att jag bara njuter i fulla drag. Ett annat samspel är mellan Grant och Ingrid Bergman i Notorious. Replikskifte mellan Grant och Bergman: ”Don’t you need your coat?” ”You’ll do.”

Filmen innehåller även en berömd kyss-scen. På den tiden, och i viss mån även nu, censurerades intima scener, våldsscener är det ju helt ok att visa däremot. Det fanns nån regel som sa att en kyss inte fick vara längre än en halv minut eller så. Alfred Hitchcock kom runt det hela genom att låta dem kyssas några sekunder, sen säga en kort replik, fortsätta kyssas, kort svarsreplik, fortsatt kyss. De höll på så samtidigt som de gick omkring i rummet, tätt omslingrade, så i praktiken varade kyssen i flera minuter. Allt för att komma undan censorernas korkade påfund.

Apropå det så har jag vaga minnen av att jag läst att en tecknad film, tror det var Disneys Fantasia, där frågan uppstod huruvida man fick rita navlar på några av figurerna (älvor?). Men det fick man inte. Så, antingen i den filmen eller någon annan fanns det en scen med en massa apelsiner. Tecknarna ritade alltså självklart navlar på alla apelsinerna! Mer om besynnerligheter: Ni vet väl att kycklingkött i en chicken subway t.ex. heter ”white meat” respektive ”red meat”? Varför då då? Jo, ”white meat” är kött från kycklingens bröst och ”red meat” är från låren!

Paul Newman.Paul Newman är i mina ögon dels en härlig skådis med utstrålning, men kanske framförallt är han en beundransvärd man, människa. Så vitt jag vet har han inte haft nåt slags fuffens för sig. Inga skandaler av något slag. Han gör istället väldigt mycket gott. T.ex. så skänker han överskottet från sin ”Newman’s Own” salladsdressing till behjärtansvärda ändamål m.m.Al Pacino.

Läste i nån tidning om en omröstning där det framkom att Robert de Niro var den bäste skådespelaren och Al Pacino kom tvåa. Jag utgick från att jag läst rubriken fel och läste artikeln. Det visade sig att jag läst rätt.

Alltså, inget ont om de Niro, men enligt mig knäcker Pacino honom med hästlängder. Med utstrålning, kraftfullhet och intensitet genomsyrar Pacino filmduken.Sir Laurence Olivier. Ta bara filmer som The Panic in Needle Park, Scare Crow, Serpico, Dog Day Afternoon, Glengary Glen Ross, Scent of a Woman m.fl. m.fl. filmer

Apropå intensitet, Sir Laurence Olivier i rollen som King Lear saknar motstycke.

I filmen The Jigsaw Man finns en scen där Sir Laurence läxar upp några spolingar till agenter. Han sitter bakom ett skrivbord och lyssnar på deras pladder, reser sig upp och — WHAM!! — drämmer till bordet med sin käpp. Agenterna hoppar högt, inget skådespel där inte. Jag som sitter i biosalongen hoppar till, får ont i magen och blir pissnödig. Jisses! Snacka om intensitet!

Sam Peckinpah.James Mason.Sam Peckinpah är ju en av mina absoluta favoritregissörer. I Cross of Iron gör ytterligare några av mina favoritskådisar: James Mason, David Warner och James Coburn som vanligt fantastiska rollprestationer i en fantastisk film. En av de bästa antikrigsfilmer som gjorts. Den visar verkligen att war is hell. Det finns inte mycket förskonande i denna film. Krigets absurditet. Meningslöshet.David Warner.

James Coburn.Peckinpah fick som vanligt kritik för filmen, denna gång kanske främst för att han visade filmen från tyskarnas sida. Säkerligen också för hans svidande kritik över inkompetenta och fega befäl och den inte alltför tvetydiga antydan om homosexualitet mellan befäl och underordnade. Filmen visar nog snarare på hur det var (är) att vara soldat i ett krig man inte förstår, med allt det vansinne människan kan frammana i sin enfaldiga strävan efter ära.

Humphrey Bogart.Humphrey Bogart tillhör självfallet också eliten. The Petrified Forest, High Sierra, The Maltese Falcon, Casablanca, To Have and Have Not, The Big Sleep, The Treasure of the Sierra Madre, Key Largo, The African Queen, The Caine Mutiny m.fl. m.fl. visar på Bogarts utstrålning och närvaro.

Spencer Tracy.Fury, Dr. Jekyll and Mr. Hyde, Woman of the Year, Adam’s Rib, Bad Day at Black Rock, Guess Who’s Coming to Dinner är några exempel på filmer där Spencer Tracys eminenta agerande kommer till sin rätt.

Kirk Douglas.Snacka om att jag också skulle vilja ha Kirk Douglas muskulösa, seniga kropp! Kolla framförallt filmen Tough Guys där radarparet Douglas och Burt Lancaster visar att gammal är äldst! Andra filmer att notera är Gunfight at the O.K. Corral, Spartacus, Seven Days in May och The Fury. Douglas drabbades av stroke men tack vare envishet vägrade han ge upp.Steve McQueen. Han har fortsatt filma Diamonds m.fl. ”Det finns ingen som kan spela en man som drabbats av stroke lika bra som jag”.

Steve McQueen visar upp sin manlighet i filmer som The Magnificent Seven, The Great Escape, The Cincinnati Kid, Bullitt och framförallt i Sam Peckinpahs fantastiska The Getaway. Remaken är för ovanlighets skull inte dålig, men det är Peckinpahs original som gäller för mig.

En annan Peckinpah-hjälte är William Holden. William Holden.Filmen The Wild Bunch är helt enkelt fascinerande bra. Jag har sett den ett otal gånger men njuter ändå i fulla drag varje gång jag ser om den. Ett av de få absoluta mästerverk jag sett på silverduken. Framförallt det enorma samspelet mellan Holden och Ernest Borgnine, inga repliker krävs, de bara tittar på varandra.Lee Marvin. (Med tanke på alla plastik-operationer som utförs kommer det nog att finnas få skådisar som kan axla en karaktärsroll som i mångt och mycket bygger på att frammana känslor med subtil mimik.) Enskilda scener, replikerna, klippet, musiken, allt svetsas samman till en milstolpe i filmens historia.David Carradine. Holden lyckas oftast gestalta män som är så pass säkra i sin manlighet att de inte skäms för att visa känslor. Några andra filmer Sunset Blvd., Stalag 17, Sabrina, Love Is a Many-Splendored Thing, Network, The Earthling.

Scott Glenn.Andra manliga filmhjältar värda att nämna är Lee Marvin, David Carradine och Scott Glenn. De har i film efter film gestaltat manlighet med stundtals utomordentlig utstrålning och närvaro.

Men som sagt: Hårdast av de alla är nog ändå Sterling Hayden.




Riktiga manliga förebilder

Sir Richard Francis Burton.När det gäller riktiga män så att säga, inte bara filmhjältar, finns det för mig två stycken som verkligen har manlighet av det klassiska, tidlösa slaget. Sir Richard Francis Burton: Denne fantastiske upptäcktresande, översättare, poet, botanist, geolog, arkeolog, etnolog m.m. med sina enorma kunskaper om vitt skilda ting. Han kunde mer än ett trettiotal språk; var en av de få européer som besökt Mecka; den förste vite som besökt den förbjudna staden Harar och kommit levande ut därifrån, även om han fick en javelin (ett kort spjut) genom käken när han löpte gatlopp. Det ena äventyret avlöste det andra, men trots allt han var med om och alla skador han ådrog sig dog han lugnt och stilla i sin säng när han var 70 år.

Sir Ernest Shackleton.Den främste är utan minsta tvekan Sir Ernest Shackleton. Trots att han misslyckades med att nå sydpolen och sedan även med att vara den förste som korsade Antarktis med hundsläde tornar han högt över alla andra män. När jag läser hans South kan jag inte annat än fascineras över och begeistras av denne enorme man.

Han och hans män färdas till Antarktis, skeppet fastnar i ismassorna och de tvingas ut på en fotvandring. De når en liten kobbe där ett tjugotal män lämnas kvar under skyddet av två roddbåtar. Shackleton med fem andra ger sig ut på en seglats i en 22 fot lång båt över en 1500 kilometer lång resa till Sydgeorgien. Havet de seglar på är så grovt att när de är i vågdalarna är det stiltje och när de är på vågtopparna är de tvingade att reva det lilla seglet för att det inte ska slitas sönder. Vågtopparnas skum fryser omedelbart till is. Två veckor senare når de fram. Nu måste de ta sig över en glaciär, de är de första som gör det. Shackleton lyckas så ordna en undsättningsexpedition för att rädda männen han tvingats lämna på kobben. Den misslyckas och de är tvungna att vända tillbaka. Det tar honom fyra expeditioner innan han lyckas med att ta sig igenom ismassorna och nå fram.

Dessa män har först livnärt sig på några sälar de lyckats skjuta, de äter köttet och slänger bort benen, de tvingas gräva fram dem för att koka soppa på dem, sen kastas benen igen. De gräver fram dem igen och kokar buljong på dem, kastar bort dem. Slutligen gräver de fram benen än en gång och kokar en slags buljong på dem. En deciliter av denna ”buljong” och en skeppsskorpa är vad de livnär sig på per dag. Samtidigt måste de kämpa mot kylan, blåsten, mörkret, men de ger inte upp. De lyckas på något vis uppehålla modet: De vet att Shackleton kommer att rädda dem. Just denna känsla måste vara något fascinerande att uppleva. En orubblig vetskap att en annan människa gör allt och mer därtill för att rädda en.

Sir Ernest representerar för mig idealet av manlighet: Styrka, kraftfullhet, intelligens, mod, uthållighet, envishet, vägran att ge tappt, uppfinningsrikedom, beslutsamhet kopplat med vänlighet, ödmjukhet, medkänsla, medlidande, omtanke, respekt, högaktning, inlevelseförmåga, fantasi, tålamod. I dagens samhälle verkar manlighet ha fått något negativt över sig, det är mannen som ställer till med allt sattyg på jorden. Vad jag tror är att det som idag kallas för manlighet saknar andra hälften av det jag räknat upp ovan. För mig måste dessa egenskaper finnas med i begreppet manlighet för annars blir det bara nåt slags patetiskt macho-ideal. Styrka har kopplats ihop med våld, envishet med tjurskallighet, respekt som så ofta krävs av dessa macho-fjollor har snarare ersatts med att de kräver rädsla av andra.

Jag och resten av redaktionen slår härmed ett slag för den klassiska, tidlösa manligheten. Den är verkligen något att sträva efter. Ungefär som per aspera ad astra — sträva mot stjärnorna, så kanske du hamnar i en trädtopp åtminstone.

Om Mr. Snaggus |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2004

Stefan Hammarén

Research

En prosoman 91-89447-38-7

Kungörelse

Stefan Whilde

Caroline Lagercrantz — Malva

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Clara Diesen — Glömskans bok

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Gabrielle Wittkop — Nekrofilen

Med vilka jag delar vin och bröd

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en krönikör av samtiden

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 1

Annika Danielsson

Subkulturens historia 1:7 — Swingpjattar

Essäer

Elias Canettis ögonblick

Michael Connelly och USAs samtid

Walt Whitman — Amerikas nationalpoet

Kåserier

Då Nero Wolfe satt i fåtöljen och löste kriminalfall

Limerickar

Stocksund (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Jagadish Bhagawati & Martin Wolf

Manligheten igen

Popvänstern?

TV 4 och stämningen

Debatt

Vet hut, SL-styrelse!

Politik

Blaskan firar några aktuella jubileum

Politiska kommentarer VI

Böcker

Carl Hamilton — Det infantila samhället

Guy de Maupassant — Horla

Jörgen Lind & Magnus Carlbring

Korta bokrecensioner V

Tidskrifter

Stardust Magazine

Musik

Beulah — Yoko

Elvis Costello & The Imposters — The Delivery Man

Fatboy Slim — Palookaville

Glenn Millers 100 årsdag

Grand Drive — The Lights in this Town are too Many to Count

Hanzel und Gretyl — Scheissmessiah

Hollywood Rose — The Roots of Guns N’ Roses

Interpol — Antics

Jonas Hellborg — jazzfusionens magiker

Kings of Leon — Aha Shake Heartbreak

Korta musikrecensioner III

Leonard Cohen — Dear Heather

Lite decembermusik

Nick Cave & The Bad Seeds — Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Om Isis experimentella rock

Gram Parson & Townes Van Zandt — Countrymusikens prinsar

Paul Weller — Studio 150

The Detroit Cobras — Baby

The Elected — Me First

The Haunted — Revolver

The Metric Mile — Trees and Flowers och andra låtar

Tim Burgess — I Believe

Willy DeVille — Crow Jane Alley

Wu-Tang Clan — Disciples of the 36 Chambers

Filmer

På TV

Andrej Tarkovskijs filmer på statstelevisionen

Bästa TV-programmen i november/december

Svenska televisionen fyller 50 år

Intervjuer

Intervju med Smedjan


Intervju med Stieg Larsson