Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

George Orwells utstuderat klarsynta nutidsroman 1984 speglar realistiskt det allestädes närvarande storebrorssamhället. 20 år har gått sedan Orwells samhälle enligt förutsägelsen skulle infinna sig i den tiden, och vårt land har mycket väl svarat upp till den profetian. Sedan 1984 har Sverige gått från klarhet till klarhet och utvecklats från sitt dåvarande fosterstadium till ett fullvuxet och äntligen straffmyndigt myndighetssamhälle. Nobelpristagaren Heinrich Bölls novell Mitt sorgsna ansikte och Ray Bradburys Fahrenheit 451 förstärker den, med den nu gällande verkligheten, överensstämmande bilden av individens utsatthet i det krasst myndighetsstyrda och av människofrånvänd fördomsfullhet präglade samhället.

Den här artikeln, som är den första i artikelserien, har som tur är, en språklig utformning som gör att de som beskrivs i artikeln varken orkar eller har förmåga att ta sig igenom texten med någon som helst förståelse eller behållning av dess innehåll.

EN INBLICK I DET SVENSKA FOLKHEMMET — DEL 1

SOVPÅSAR OCH PAPPERSVÄNDARE

Det ligger ett löjets skimmer över nejden där svenska myndigheter representeras av fantasilösa logotyper och statliga, tristessgrå emblem, vilka utgör en dekor av färglös brokighet, mest påminnande om en pånyttfödd närmast renässansliknande svensk samhällsstruktur avlad av Gustav Vasa i egen hög person. Det faktum att han slog ihjäl en av sina fruar genom att begrava en blytung yxa i hennes skalle beskriver mycket väl det högst diskutabla rättspathos som regenten metodiskt inympade i sina undersåtar och som fortfarande kännetecknar beteendet hos svenska byrådirektörer, politiker, departementschefer och ministrar och deras mindre samvetsgranna hantlangare. Det gemensamma för dessa individer är att de har ett omättligt behov av att uppleva en känsla av makt eftersom deras kontrollbehov är oändligt stort och deras moral och människosyn är under all kritik. Till varje pris försöker de att tillfredställa sina egna drifter och behov — kosta vad det kosta vill. I sin fullkomliga talanglöshet armbågar de sig fram inom offentlighetens skyddade verkstäder, där de i illvilligt nit konkurrerar med alla andra talanglösa i en och samma gärdsgårdsserie. De är i likhet med Gustav Vasa kapabla att gå över lik för att nå sina mål — att med hjälp av den förstelnade institution de härskar över, dra upp riktlinjer för att förändra världen så att den till slut överensstämmer med deras eget paradigm. Deras totala avsaknad av talang kommer till uttryck i att de gissar att LO GIK är ett rovdjur, en idrottssektion eller en avdelning på en svensk arbetstagarorganisation, att de tror att konsekvens är en samkvämslek i källaren på en klubb utan synlig företagsskylt, att psyko logi är en form av inackordering och att empati (M pati) är ett sjukdomstillstånd eller ett svenskt politiskt parti. De inbillar sig att kulturrevolution är uppståndelsen av en ny konstinriktning, att total itära stater är nationer som har nått ”fullkomlighet” eller ”fulländning” och att en dikt a tur är ett kulturellt satsande land som entusiastiskt uppmuntrar skrivkonsten och stödjer poeter och andra författare i deras konstnärliga utveckling och frispråkiga uttrycksfullhet.

Staten är byggd av politiker som utnyttjar jurister för att skydda politiker som utnyttjat jurister för att skydda politiker… Cirkelbeviset säger inget om det var hönan eller ägget som kom först, men det kacklas jävligt mycket i maktens korridorer. Som tack för sitt besvär åtnjuter numera medgörliga och mindre samvetsgranna jurister juridisk immunitet. Moral är för dem ett närmast obegripligt och utopiskt begrepp, lika avlägset som futuristiska resor till andra stjärnsystem eller galaxer. Även politikernas och systemets hantlangare åtnjuter i viss utsträckning denna immunitet, men i dessa fall är den mer slumpmässig — lika slumpmässig som den slumpmässighet som i enlighet med protokollet för hjärntvätt begagnas av fångvaktaren och torteraren vars uppgift är att hjärntvätta den fängslade individen genom att omväxlande och randomiserat dela ut extremt smärtsamma straff respektive uppmuntran, varefter nya idéer och ideal slutligen kan inpräntas och önskade beteenden automatiseras.

Finns det måhända en medveten konspiration mellan politiker, jurister och hantlangare, vilka i frimurarliknande ordensgång svär nationen och sina ja-sägande bröder och intjänande systrar evig trohet och underdånighet? Måhända är det så, men det kvittar väl egentligen huruvida det finns en sådan konspiration eller inte. Konspiration eller inte konspiration — ”World Trade Center is no more” — och inte fan beror det på om det finns något al-Qaida eller inte. Det beror på att två passagerarplan kördes in i höghusen, splittrades och sprutade ut allt det flygbränsle som krutdurkslikt antändes och exploderade, vilket startade de våldsamma bränderna, och det skedde oavsett konspirationsteorins riktighet eller inte. De utvalda myndighetstjänarna följer ett tydligt mönster som enbart gagnar deras egen oklanderbarhet. Protektionistiskt försvarar de systemets samtliga fel och brister och konserverar därmed den orubbliga monolit som kolossen ”myndigheten” och Svea Rike utgör. I reaktionär och konservativ anda förhindrar salongsbolsjevikerna alla möjligheter till framsteg och utveckling och de proklamerar att ”det var bättre förr och att de tyckte så redan då”. De agerar så stelbent att man kan ana att de blandar gipspulver i sin egen modermjölkersättning eller barnvälling.

I Europadomstolen för mänskliga rättigheter fälls ideligen de svenska domstolarna och de övriga myndigheterna — vilka de nu är. Svenska domar rivs upp och staten tvingas att betala för sina förutsägbara idiotmisstag som systematiskt och planmässigt begås i konventionellt svensk, statlig myndighetshandläggning. Trots alla fällande domar i Europadomstolen lär sig de svenska domstolarna och myndigheterna ingenting. Till EU domstolen överklagade svenska domstolsbeslut tenderar att öka lavinartat. Sverige är ett toppenland — i alla fall om man studerar toppstriden i ligan över nationer med hög andel mål i Europadomstolen. Där ligger Sverige verkligen i topp och ändå är antalet domstolsmål i EU domstolen bara toppen av ett isberg. Sverige betraktas där, med avseende på mänskliga rättigheter, som ett U land.

Svenskt rättssystem utmärks av bromsklossar, vilka passar bättre för jobb på SJ och Stockholms Spårvägar (SS), och då inte som VD eller områdesansvarig, inte ens som konduktör, chaufför eller biljettkontrollant, utan helt enkelt som ”BROMSKLOSSAR”.

Gemensamt för dessa ”bromsklossar” är att de inte har förstått att myndigheter och institutioner ska vara till för människorna i ett samhälle, och inte emot de individer som utgör folket. Myndigheter ska tillgodose utsatta och orättvist behandlade individers intressen och verka för deras lagliga rättigheter — inte emot. I dag har begreppet myndighet blivit liktydigt med ”häcklarinstans” eller ”institution för kraftfull motverkan”. Ansöker man om hjälp med något — ja, då bygger myndighetens grundsyn på att ansökan självfallet ska avslås. Dessa på förhand etablerade attityder påverkar sedan samtliga beslutprocesser inom samtliga myndigheter, i synnerhet mot de individer som gör en ansökan men som saknar möjlighet att uttrycka sig språkligt korrekt. De ska nedkämpas av myndighetens drabanter som alltid är stridsberedda mot alla presumtiva, försvarslösa fiender.

När individer höjer sina röster och därmed utgör en risk för en annalkande skandal ska de tystas till varje pris. Alla beslut ska fattas för att gå dem emot så att de förstår att de inte har någon möjlighet att komma någon vart och i synnerhet inte tillkännas den rätt som de faktiskt oftast har. Lyckligtvis har invandrare vana av att bli kränkta i sina barndomsländer där de tidigare utsatts för annan tortyr än den svenska myndighetstortyren. Därför ger de sällan upp i kampen mot de väderkvarnar som myndigheter utgör. Men en och annan ”Don Quixote” inser att även väderkvarnar till slut faller, i synnerhet för vädrets makter såvida de inte renoveras omsorgsfullt. Det gäller alltså för den anfallande riddaren att veta hur man ska utnyttja omständigheterna; och man måste ha en ängels tålamod och uthållighet för att lyckas. Då faller till slut även den mest välbyggda väderkvarn ihop i en ruinliknande, rykande dammhög.

Myndigheternas strategi är alltså att få dem som gör sina röster hörda att ge upp på ett tidigt stadium. Om någon ändå lyckas att ta sig fram till målet — den avgörande processen — så har domstolen eller nämnden placerat ut en grupp ”nickedockor” i form av Televinken, Drutten och Jena, men som har fått andra mer mänskliga egennamn för att de ska förväxlas med och ge intrycket av att vara levande individer. Dessa fantasmagoriska gyckelbildsrepresentanter för virrighetspincipen är nästan alltid identitetslösa smilfinkar och lismare som följer sin ordförandes minsta despotiska lilla vink till punkt och pricka för att kunna åtnjuta chefens beröm i form av en överlägsen klapp på axeln eller en handfast dunk i ryggen. De vänder kappan efter vinden i väderkvarnsfabriken. Dissidenter har i dessa sammanhang enbart avsked att vänta då de ofelbart anses utgöra grus i grottekvarnens guldproducerande maskineri.

Av sina uppdragsgivare utrustas beslutsfattarna med polariserande filterglasögon, skygglappar och hörselkåpor. De stängs in på mögliga och färglösa institutioner där beslut författas med ekvilibristisk torftighet utan förklaringar eller motiveringar. De komponeras av arbetsskygga, rödögda sovpåsar som har som mål att formulera sig så kortfattat som möjligt för att i sin språkliga oförmåga klara av att uttrycka sig någorlunda begripligt. Besluten kan överklagas och eventuellt förändras i överklaganden som aldrig någonsin kommer att tas upp. Nämnder beslutar lagvidrigt och hänskjuter överklagade ärenden till underrätter, vilka beslutar rättsvidrigt och därefter hänskjuter överklagade ärenden till överrätterna som fastställer underrättens beslut och som sedan hänskjuter överklagandet till den slutliga rättsinstansen som inte bemödar sig om att ta upp ärendet till process på grund av att det inte kan anses vara av principiell betydelse. Statliga beslutande institutioner lider av institutionell sinnesförvirring och processuellt klimakteriebesvär; och sjukdomssymtomen drabbar tyvärr tredje man — det vill säga ”lössen” eller det så kallade fotfolket, vilket ska vanäras och häcklas för att det hävdar sina lagliga rättigheter.

Besluten fattas blixtsnabbt och ofta avgörs viktiga ärenden på papperet utan någon ingående granskning eller förståelse för vad det i sak handlar om. Pappersvändarna och sovpåsarna isolerar sig på sina institutioner och stänger dörrarna till de kala, tomma, opersonliga korridorerna. Lagen är det få av dem som känner till och de jurister som är inblandade är anlitade som magiker, trollkarlar och illusionister därför att de besitter en närmast övermänsklig förmåga att konvertera verifierad sanning till något som ska betraktas som icke trovärdigt. De beslutande har redan innan processen tagit fart, i sina huvuden fyllda av fransig, vit, isolerande, sockervaddsliknande substans, baserat beslutet på auktoriteters falska yttranden, förutfattade meningar och vanställda fördomar som inympats i dem av systemets maktapparat. Snabbt avslutar de pågående förhandlingar och förhindrar despotiskt bevis som de avvisar i sin själviska jakt på mindre jobb att utföra och för att kunna njuta av en extra lång extra kafferast eller för att de ska kunna komp-flexa för att få tillfälle att gå hem tidigare till sin egen meningslösa kontrolltillvaro där de spöar upp kärringen eller låser in barnen på grund av sin egen otillräcklighetskänsla, vanmakt och sinnessjuka frustration.

De kallas tjänstemän i ett land där regeringen inte ens vet vilka eller hur många myndigheter det finns, och därför tillsätter en utredning bestående av mutkolvspolitiker som ska komma fram till att det behövs en ny kontrollmyndighet som håller reda på hur många myndigheter det finns och på vilka varierande områden de olika myndigheterna har rätt att kränka enskilda individer eller små grupper av politisk, ideell, religiös eller etnisk tillhörighet.

Tjänstefel och grovt tjänstefel är brott som myndighetsutövare enligt lagen kan fällas till ansvar för, något som aldrig kommer att inträffa eftersom staten tar hand om de sina. Alla statliga myndighetsutövare har samma arbetsgivare och de ser sig som arbetskamrater och kollegor och de är minst lika lojala med varandra som systematiskt våldtagna adoptivflickor är då de av dödsrädsla skyddar sina banemän till adoptivföräldrar, trots att sådana adoptivflickor endast har en enda inre önskan — att få fly bort från det omänskliga och känslolösa förtryck och patologiska utnyttjande som de är föremål för i det sexualakrobatiska adoptivhemmet. De vill slippa ut från den mentalt vanebildande fängelsemiljön hos sina sinnessjuka vårdnadshavare, vilka diaboliskt regerar hemmets härd i enlighet med bestialisk tradition där de i sin psykopatiska läggning skrämmer adoptivdottern med hot om ond, bråd och mycket smärtsam död. Ertappas dessutom myndighetsutövare för sådana allvarliga frihetsberövanden och våldsbrott mot sina för egna pengar köpta adoptivbarn, så kan de ändå med största säkerhet njuta av frukterna av den juridiska immuniteten då den våldtagna flickan spärras in på sinnesjukhus där hon av behandlingen snabbt blir ännu sjukare och ganska snart, efter ett antal suicidförsök, inte längre kan betraktas som det minsta trovärdig då hon återger vad hennes adoptivföräldrar gjort mot henne. Hon stämplas i den medicinska journalen som kronisk psykotiker, vilket enligt sjukhusets chefscharlatanpsykiatriker bland annat kommer till uttryck i de oidipala fantasier som adoptivflickan har och som inte alls kan anses ha någon som helst rimlig verklighetsgrund. Vid sina dagliga utbrott ordineras adoptivdottern spännbälte.

Allt förtryck leder till ännu mer förtryck. Det är svårt att låta bli att förvånas över människors oförmåga att förstå och inse hur saker och ting verkligen förhåller sig. De socialpsykologiska reglerna gör sig verkligen gällande. Individualism motarbetas systematiskt och med hög intensitet, människofientliga samhällsstrukturer stelnar och petrifieras, människotillvänd utveckling inskränks och förhindras, stoppas och förbjuds. Det är bromsklossarnas tidevarv; de tycker själva att allt går som på räls, och visst kan man hålla med om att de spårar ur hela tiden.

Mikael Bäckman
fristående medicinsk forskare
Danderyd

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2004

Stefan Hammarén

Research

En prosoman 91-89447-38-7

Kungörelse

Stefan Whilde

Caroline Lagercrantz — Malva

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Clara Diesen — Glömskans bok

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Gabrielle Wittkop — Nekrofilen

Med vilka jag delar vin och bröd

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en krönikör av samtiden

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 1

Annika Danielsson

Subkulturens historia 1:7 — Swingpjattar

Essäer

Elias Canettis ögonblick

Michael Connelly och USAs samtid

Walt Whitman — Amerikas nationalpoet

Kåserier

Då Nero Wolfe satt i fåtöljen och löste kriminalfall

Limerickar

Stocksund (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Jagadish Bhagawati & Martin Wolf

Manligheten igen

Popvänstern?

TV 4 och stämningen

Debatt

Vet hut, SL-styrelse!

Politik

Blaskan firar några aktuella jubileum

Politiska kommentarer VI

Böcker

Carl Hamilton — Det infantila samhället

Guy de Maupassant — Horla

Jörgen Lind & Magnus Carlbring

Korta bokrecensioner V

Tidskrifter

Stardust Magazine

Musik

Beulah — Yoko

Elvis Costello & The Imposters — The Delivery Man

Fatboy Slim — Palookaville

Glenn Millers 100 årsdag

Grand Drive — The Lights in this Town are too Many to Count

Hanzel und Gretyl — Scheissmessiah

Hollywood Rose — The Roots of Guns N’ Roses

Interpol — Antics

Jonas Hellborg — jazzfusionens magiker

Kings of Leon — Aha Shake Heartbreak

Korta musikrecensioner III

Leonard Cohen — Dear Heather

Lite decembermusik

Nick Cave & The Bad Seeds — Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Om Isis experimentella rock

Gram Parson & Townes Van Zandt — Countrymusikens prinsar

Paul Weller — Studio 150

The Detroit Cobras — Baby

The Elected — Me First

The Haunted — Revolver

The Metric Mile — Trees and Flowers och andra låtar

Tim Burgess — I Believe

Willy DeVille — Crow Jane Alley

Wu-Tang Clan — Disciples of the 36 Chambers

Filmer

På TV

Andrej Tarkovskijs filmer på statstelevisionen

Bästa TV-programmen i november/december

Svenska televisionen fyller 50 år

Intervjuer

Intervju med Smedjan


Intervju med Stieg Larsson