Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Konsert

Rammstein

Rammstein.Så var vi äntligen där, efter träget sökande på internet för att hitta biljetter och 600 spänn senare. Självklart eftersom världens mest eldfängda band är tillbaka i stan — Rammstein. Med sig har de ungefär 650.000 liter napalm till glädje för cirka 14.000 intresserade som sökt sig till golfbollen i vintermörkret för att finna lite värme. Föga visste vi hur uppvärmda vi skulle bli, faktiskt rena grillpartyt. Innan dess satte dock det vanliga sugiga förbandet igång, jag förstår inte var de kommer ifrån men deras roll är ju klar — gör ert värsta för att visa hur bra huvudbandet är. En plågsam timme senare börjar det hända saker på scenen, för det första går nämnda förband äntligen av, 20 minuter senare kommer fem herrar in på den nu avtäckta scenen. Scenen är något i hästväg bara i sig, som klippt ur någon Fritz Lang-film med två nivåer och både plattformshiss och gång mellan dessa. De fem herrarna går omkring på scenen med tända ficklampor och ser mest ut som fem djupt begrundande filosofer som försöker lösa livets mysterium. Under tiden strömmar lugn eftertänksam musik ut ur högtalarna — lite misstänksamt är det att det inte röjer med en gång. Plötsligt gör 14.000 stockholmare på sig simultant när det bara brakar till på den övre scenen, ljud och ljus synkroniserat till ett gigantiskt crescendo. Där i ljuschocken står hårdmanglande, icke-kompromissande och concorde-överröstande Rammstein och manglar sågverksackord så att håret står rakt bakåt. Det enda som lyckas överrösta dom är publiken när det går ett fullständigt vrål genom människohavet. Huvaligen, värsta headbangarrusket går inte att avvärja längre. Efter en karriär som sträcker sig cirka 14 år tillbaka i tiden finns en del material att ösa ur, och som man öser. Ut pumpar låt efter låt som kanske inte är något av det mest nyanserade jag har hört, men underskatta aldrig germansk pöbelpumparlederhosenrock’n’roll. Det kompromisslösa manglet inleds med Reise Reise från senaste albumet.

Rammstein.Wagners ande svävar över det hela som en garant för en tung afton. Plötsligt plockar man fram inte en utan två eldkastare och nu blir det Germanskt grillparty — euforin hos publiken vet inga gränser. I Mein Teil (som handlar om en tysk massmördare som avslöjades härom året och som åt upp sina offers penisar) kommer en kockklädd Till Lindermann in med en groteskt stor kniv som han kör upp mellan benen och vovvefyjuckar, efter honom släpas en stor kannibalgryta med keyboardisten i in. Plötsligt börjar Till Lindermann grilla under grytan och till sist springer keyboardist ut över scenen med små brandbomber fästa och påtända på kroppen — Stort jubel och publiken är i extas.

Efter låtar som de ovan nämnda och Los, Amerika, Moskau, Sonne, Keine Lust, Du hast, Ich Will, Feuer Frei, Links osv. och efter en fullständig blitzen av eldkrevader är publiken schack matt och fullständigt i bandets väna våld. Inget motstånd återstår och nu är det bara för sex segerrika östtyskar att genomföra segercermonien i form av ännu fler halsknäckande låtar som får de flesta andra band att bli gröna av avund.

Efter 1½ timme tar knäcket slut, men eftersom mer napalm återstår kommer bandet snabbt in igen för ett extranummer fast nu inställd på en överväxel i turbotakt. Ut i publikhavet som hade turen att ha ståplats, slängs nu ett stycke gummiflotte och ut på händerna på publiken seglar ett stycke bassist. Dags för bombkrevader igen när nästa låt räknas in med ovanligt vältimade raketkravader i strålkastarställningen ovanför scenen.

Efter ytterligare ett ut och intåg för ett andra extranummer är publiken extatisk men slut. Extranummer nummer två innehåller något så ovanligt som en version på Depeche Modes gamla slagdänga Stripped. Ett värdigt slut på konserten görs i form av en extremt dämpad sorti till tonerna av Ohne dich, både oväntat och passande efter allt ös. Bandet bockar och tackar för sig och ut ur högtalarna strömmar en ny körversion av Engel som jag bestämmer mig för att jag måste få tag på. Tack Rammstein, jag är fortfarande matt men ack så lycklig. Den som inte var där kan bara uppmanas att hörsamma fler inbjudningar till germanska grillpartyn i framtiden. Napalm ska avsmakas väl upphettad, det är Rammstein det levande beviset på. Ett band med ett mer brinnande intresse får man leta efter just nu.

Dr. Da Capo eller Ulf Holmén

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2004

Stefan Hammarén

Research

En prosoman 91-89447-38-7

Kungörelse

Stefan Whilde

Caroline Lagercrantz — Malva

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Clara Diesen — Glömskans bok

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Gabrielle Wittkop — Nekrofilen

Med vilka jag delar vin och bröd

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en krönikör av samtiden

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 1

Annika Danielsson

Subkulturens historia 1:7 — Swingpjattar

Essäer

Elias Canettis ögonblick

Michael Connelly och USAs samtid

Walt Whitman — Amerikas nationalpoet

Kåserier

Då Nero Wolfe satt i fåtöljen och löste kriminalfall

Limerickar

Stocksund (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Jagadish Bhagawati & Martin Wolf

Manligheten igen

Popvänstern?

TV 4 och stämningen

Debatt

Vet hut, SL-styrelse!

Politik

Blaskan firar några aktuella jubileum

Politiska kommentarer VI

Böcker

Carl Hamilton — Det infantila samhället

Guy de Maupassant — Horla

Jörgen Lind & Magnus Carlbring

Korta bokrecensioner V

Tidskrifter

Stardust Magazine

Musik

Rammstein-special

Konsert med Rammstein (av Dr. Da Capo)

Rammstein — Reise Reise (av Dr. Da Capo)

Beulah — Yoko

Elvis Costello & The Imposters — The Delivery Man

Fatboy Slim — Palookaville

Glenn Millers 100 årsdag

Grand Drive — The Lights in this Town are too Many to Count

Hanzel und Gretyl — Scheissmessiah

Hollywood Rose — The Roots of Guns N’ Roses

Interpol — Antics

Jonas Hellborg — jazzfusionens magiker

Kings of Leon — Aha Shake Heartbreak

Korta musikrecensioner III

Leonard Cohen — Dear Heather

Lite decembermusik

Nick Cave & The Bad Seeds — Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Om Isis experimentella rock

Gram Parson & Townes Van Zandt — Countrymusikens prinsar

Paul Weller — Studio 150

The Detroit Cobras — Baby

The Elected — Me First

The Haunted — Revolver

The Metric Mile — Trees and Flowers och andra låtar

Tim Burgess — I Believe

Willy DeVille — Crow Jane Alley

Wu-Tang Clan — Disciples of the 36 Chambers

Filmer

På TV

Andrej Tarkovskijs filmer på statstelevisionen

Bästa TV-programmen i november/december

Svenska televisionen fyller 50 år

Intervjuer

Intervju med Smedjan


Intervju med Stieg Larsson