Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Retro V

Blaskanredaktionen presenterar gärna skivor som är både nya och gamla. Vi ser inte alltid till aktualitetskraven eftersom vi inte har någon form av bevakningsuppdrag. Utan vi skriver om den musik vi älskar eller ohjälpligt blir förälskad i helt enkelt.

Jimi Hendrix — Drivin’ South

Jimi Hendrix — Drivin’ South.Jimi Hendrix turnerade flitigt med både Little Richard och Isley Brothers soulband och han var även stjärna i Curtis Knights band The Squires. Det var det sistnämnda band han spelade in en session på Georges Club 20 med producenten Ed Chalpin’s. Det är 11 rykande bluescovers som Hendrix gör på sitt oefterhärmliga gitarrspel. Hendrix älsklingsartist Elmore James suveräna finstilta Bleeding Heart och Jimmy Reeds Baby What You Want Me To Do får liv och känns dynamisk levande i Hendrix’ fascinerade spelsätt. Även Bo Diddley, Albert King och Howling Wolf finns med som givna storheter bland en redan etablerad ung mästare som lekte med sin gitarr. Därmed skapade han på sina liveinspelningar 1965 fullständiga rättigheter med sin storslagna bluesmusik. Det är därför jag älskar musik för att den har så stor betydelse i mitt liv liksom kvinnor har sin betydelse.

Neil Young — Year of the Horse 1997 (Soundtrack från Jim Jarmusch konsertfilm)

Neil Young & Crazy Horse — Year of the Horse.För cirka två år sedan befann jag mig hos en tjejkompis och vi satt med tv:n på i en sommarstuga i Roslagen. Filmen vi tittade på var Jim Jarmusch egen skildring av Neil Youngs världsturné 1996. Jag tyckte att filmen blev steril trots vissa givna explosioner av hänförd rock ’n’ roll. Men mest blev det omtuggande gitarronani som gjorde att musiken stod still på samma plats. Men så inträffade det osannolika att jag lånade hem skivan från biblioteket i Jakobsberg. Och plötsligt öppnades en hel Neil Youngvärld på nytt. Det där som jag fann outhärdligt på filmen får nytt liv på skivan. Plötsligt blir varenda liten gitarrpendling stark och fantastisk sedvanlig stor musik från Mr. Young. Så införskaffa även du käre läsare denna formidabla skiva. Det är den värd.

Corey Harris — Mississippi to Mali (2003)

Corey Harris är en svart bluesmusiker som medverkade i Martin Scorsese underbara bluesprogram där olika filmare gav sin kärleksförklaring till bluesmusiken. I Scorseses eget bidrag sökte Corey Harris bluesmusikens rötter genom att åka tillbaka till Afrika. Då hamnade han i Mali och började spela in en skiva tillsammans med Afrikanska och amerikanska musiker. Inspelat på två platser samtidigt. Det är en märklig blandning av afrikansk musik och blues. En multikultiblandning som verkligen slår samman traditioner till ett intressant möte mellan musikkulturer med gemensamma traditioner. En fascinerande resa i musikens tecken helt enkelt.

Merle Haggard — The Merle Haggard Anthology 1963–1977 (Utgåva 1995)

Merle Haggard.Merle Haggard föddes samma år som min fader, det vill säga 1937. Men det är det enda dom har gemensamt för min fader hamnade på SJ medan Merle Haggard blev av dom hårdaste countrylegenderna som ändå kunde drapera sina cyniska vardagsbetraktelser med det renaste bitterljuva arrangemangen. Jag lyssnade på hans samling och blev helt influerad av Merle Haggards kanske främsta sångskatter under sin mest intensiva period då han skrev sånger som Merle Haggard fann i sitt eget liv. Fängelsebesök, alkohol och ständiga misslyckade kärlekshistorier med kvinnor, skapar grunden för Merles starkaste låtskatt inför sin egen samtid. Jag behöver bara lyssna på hans musik på denna dubbelcd för att förstå hur det är att leva ett hård liv på gränsen till laglighet och känna hur liv och död spelar ut sina givna preferenser gentemot varandra. Merle Haggard kunde verklige skriva stora sånger från en baksida av livet jag inte vill besöka frivilligt. Men genom musiken kan jag känna sångernas tunga bärkraft och förstå blodet bakom sångerna. En stor artist kan bara göra detta för mig och få världen att bli lite begripligare.

The Velvet Underground — Bootleg Series Volym 1: The Quine Tapes (1969) 2001

Robert Quine som under 70-talets punkscen i New York, var medlem i Richard Hells fina band Voidoids och spelade även med Lou Reeds kompband på hans turne under tidiga 80-talet. Han befann sig i studion när Velvet Underground skulle spela in sina skivor och lyckades få med sig tapes från sessionerna. Nu under 2000 ges dom ut för att jag skall kunna skriva om dess säregna skönhet och dom lugna partierna som ändå fylls av vemod och starka råa mixade känslor. En underskön trippecd som är rena rama njutningsmedlet.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2004

Stefan Hammarén

Research

En prosoman 91-89447-38-7

Kungörelse

Stefan Whilde

Caroline Lagercrantz — Malva

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Clara Diesen — Glömskans bok

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Gabrielle Wittkop — Nekrofilen

Med vilka jag delar vin och bröd

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en krönikör av samtiden

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 1

Annika Danielsson

Subkulturens historia 1:7 — Swingpjattar

Essäer

Elias Canettis ögonblick

Michael Connelly och USAs samtid

Walt Whitman — Amerikas nationalpoet

Kåserier

Då Nero Wolfe satt i fåtöljen och löste kriminalfall

Limerickar

Stocksund (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Jagadish Bhagawati & Martin Wolf

Manligheten igen

Popvänstern?

TV 4 och stämningen

Debatt

Vet hut, SL-styrelse!

Politik

Blaskan firar några aktuella jubileum

Politiska kommentarer VI

Böcker

Carl Hamilton — Det infantila samhället

Guy de Maupassant — Horla

Jörgen Lind & Magnus Carlbring

Korta bokrecensioner V

Tidskrifter

Stardust Magazine

Musik

Beulah — Yoko

Elvis Costello & The Imposters — The Delivery Man

Fatboy Slim — Palookaville

Glenn Millers 100 årsdag

Grand Drive — The Lights in this Town are too Many to Count

Hanzel und Gretyl — Scheissmessiah

Hollywood Rose — The Roots of Guns N’ Roses

Interpol — Antics

Jonas Hellborg — jazzfusionens magiker

Kings of Leon — Aha Shake Heartbreak

Korta musikrecensioner III

Leonard Cohen — Dear Heather

Lite decembermusik

Nick Cave & The Bad Seeds — Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Om Isis experimentella rock

Gram Parson & Townes Van Zandt — Countrymusikens prinsar

Paul Weller — Studio 150

The Detroit Cobras — Baby

The Elected — Me First

The Haunted — Revolver

The Metric Mile — Trees and Flowers och andra låtar

Tim Burgess — I Believe

Willy DeVille — Crow Jane Alley

Wu-Tang Clan — Disciples of the 36 Chambers

Filmer

På TV

Andrej Tarkovskijs filmer på statstelevisionen

Bästa TV-programmen i november/december

Svenska televisionen fyller 50 år

Intervjuer

Intervju med Smedjan


Intervju med Stieg Larsson