Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Recension

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Översättning Einar Heckscher, förord Bob Hansson

Härnqvists förlag

Det borde betraktas som en antikulturgärning när nya, Malmöbaserade Härnqvists som första svenska förlag ger ut en fullödig diktsamling av Charles Bukowski. Buk har mig veterligen aldrig setts med blida ögon av gräddan och skylls ständigt och jämt, gärna grundlöst och onyanserat, för att vara äcklig mansgris. Hans romaner, som redan gjorts kända tack vare utmärkte översättaren och vapendragaren Einar Heckscher, ligger mil från litterär kongruens och politisk medelväg, så även den bukowskiska lyriken.

Visserligen talas det om Buks proletära arv och arbetarklassblod vilket ur ett snävt perspektiv gör honom korrekt i smörgåslandet och får en och annan populärvänsterintellektuell att i varje fall nicka gillande i hemlighet, men hans raka sex- och kärleksskildringar och passiva primitivitet får tabloidvänstern att tugga fradga.

Dessutom är det hög tid att avliva myten om Buk som socialist, han var snarare anarkist eller apolitisk nihilist. Den enda klassresa han gjorde var när han lägrade ”finare” damer, gärna från kulturskrået för då kunde han slå två flugor i en smäll och bestiga och förnedra de som han föraktare allra mest; förståsigpåarna, de akademiska påläggskalvarna.

Kan man sin ”Chinaski” blir Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna (originaltitel: Play the Piano Drunk Like a Percussion Instrument Until the Fingers Begin to Bleed a Bit) en rundtur på igenkännandets bakgård. Miljöer och karaktärer går igen och det är inte utan att man ler i ett slags samförstånd medan orden haglar fram över sidorna. Dikten ägget är till exempel ett kärt återseende om man läst romanen Kvinnor. I häst och näve avfyras den herrelösas programförklaring; individen är unik, så sätt inte två människor under samma lupp!

Nästintill omaskerade porträtt av gamla flammor hör till Buks katalog: ”vilket påminner mig: jag bodde med Jane i 7 år/hon var ett fyllo/jag älskade henne/mina föräldrar avskydde henne/jag avskydde mina föräldrar/det blev en härlig/kvartett”. Boken är tillägnad Linda som älskas och hatas i nämnda Kvinnor, Jane får förmodas vara Buks ex. Det är spritromantik, brudar och hästkapplöpningar, men bakom den bullriga fasaden finner man naturligtvis mer än så; en ensamvarg som drivs mot stupet av otvungen kärlek till ordet. ”det är så lätt att vara poet/och så svårt att/vara man”.

Dikterna har ett eget liv och flyger på poeten som revolvermän som hotar att skjuta om de inte blir skrivna. brandstation är prosalyrik om gränsen mellan moral och omoral; ska horan fördömas och på vems bekostnad, 5 dollar en dråpligheternas klimax vari scenen mellan den gråtmilde pladdraren och tiggaren med fördel bör avnjutas mitt i krogsorlet.

Brevbäraren och suputen Charles Bukowski blev sjuttiofyra år (1920–1994). Han hade ett ängsligt behov av att framställa sig själv som enkel, men var av komplex natur precis som alla andra. Framförallt var han människa; glad, förbannad, kåt och egensinnig. Han levde sin myt och bakom myten var han någorlunda trygg, där kunde han distansera sig. Det är ofta så med författare som tycks vidöppna och utlämnande; i själva verket avslöjar de ingenting. Och det är kanske det som lockar. Mot doktriner, frigiditet och universitetsdöd är han förstklassig medicin. Och han efterlämnade ett tips till blivande diktare:

”om jag har nåt råd att ge om att skriva poesi så är det — låt bli”.

Stefan Whilde

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #12 2004

Stefan Hammarén

Research

En prosoman 91-89447-38-7

Kungörelse

Stefan Whilde

Caroline Lagercrantz — Malva

Charles Bukowski — Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna

Clara Diesen — Glömskans bok

Fredrik Sjöberg — Flugfällan

Gabrielle Wittkop — Nekrofilen

Med vilka jag delar vin och bröd

Thommy Sjöberg

Bob Dylan — en krönikör av samtiden

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 1

Annika Danielsson

Subkulturens historia 1:7 — Swingpjattar

Essäer

Elias Canettis ögonblick

Michael Connelly och USAs samtid

Walt Whitman — Amerikas nationalpoet

Kåserier

Då Nero Wolfe satt i fåtöljen och löste kriminalfall

Limerickar

Stocksund (av Mikael Bäckman)

Artiklar

Jagadish Bhagawati & Martin Wolf

Manligheten igen

Popvänstern?

TV 4 och stämningen

Debatt

Vet hut, SL-styrelse!

Politik

Blaskan firar några aktuella jubileum

Politiska kommentarer VI

Böcker

Carl Hamilton — Det infantila samhället

Guy de Maupassant — Horla

Jörgen Lind & Magnus Carlbring

Korta bokrecensioner V

Tidskrifter

Stardust Magazine

Musik

Beulah — Yoko

Elvis Costello & The Imposters — The Delivery Man

Fatboy Slim — Palookaville

Glenn Millers 100 årsdag

Grand Drive — The Lights in this Town are too Many to Count

Hanzel und Gretyl — Scheissmessiah

Hollywood Rose — The Roots of Guns N’ Roses

Interpol — Antics

Jonas Hellborg — jazzfusionens magiker

Kings of Leon — Aha Shake Heartbreak

Korta musikrecensioner III

Leonard Cohen — Dear Heather

Lite decembermusik

Nick Cave & The Bad Seeds — Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Om Isis experimentella rock

Gram Parson & Townes Van Zandt — Countrymusikens prinsar

Paul Weller — Studio 150

The Detroit Cobras — Baby

The Elected — Me First

The Haunted — Revolver

The Metric Mile — Trees and Flowers och andra låtar

Tim Burgess — I Believe

Willy DeVille — Crow Jane Alley

Wu-Tang Clan — Disciples of the 36 Chambers

Filmer

På TV

Andrej Tarkovskijs filmer på statstelevisionen

Bästa TV-programmen i november/december

Svenska televisionen fyller 50 år

Intervjuer

Intervju med Smedjan


Intervju med Stieg Larsson