Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

U2 — How to Dismantle an Atomic Bomb B.B.B.

U2 På revanschhumör

U2 — How to Dismantle an Atomic Bomb.U2 — en riktigt gammal favoritgrupp som jag följt från allra första början, men som under hela nittiotalet också varit i totalt förfall. Med tanke på de plattor de släppt ända sedan Rattle and Hum är det minst sagt med skräckblandad förtjusning som jag påtar mig att recensera den nya plattan How to Dismantle an Atomic Bomb. Sagt och gjort, jag tar ett djupt andetag och ber en tyst bön att mina franska nerver återigen inte ska utmanas av en pekoralplatta ā la Achtung Baby.

Först ut är singeln Vertigo, en rockdängare med mycket attityd och stuns. Jag måste faktiskt erkänna att jag är imponerad över vitaliteten och ”jävlaranamma-attityden”, en riktigt bra låt som sitter som ett fastklistrat frimärke. Sällan har man väl hört The Edge spela så här mycket sammanbrottsgitarr med taggtrådsambition. En rak fyra utan krusiduller och munnen börjar äntligen le en smula över mina gamla älsklingar. Miracle Drug — Balladinledning med uptemporefräng, mycket melodikänsla och tonvikt på sång och gitarr. Även om den smakar finfint tycker jag ändå något saknas, som till exempel mer nerv eller mer avancerade trummor som Larry Mullen är så duktig på. En trea känns naturligt, här finns saker att önska utan att den är dålig. Sometimes You Can’t Make It On Your Own — Åter en ballad som börjar ganska tyst för att öka i bullrighet och till sist plana ut i ett lågmält slut. Åter en låt som jag tycker det saknas vissa element i för det där lilla extra utan att den är dålig. Love And Peace Or Else — boogiegung med tungvrickarpotential som svänger dödsskönt i min bakdel, men är den inte lite lik Rob Zombie’s Pussyliquor från The House of a Thousand Corpses?. Tja, lite norparmentalitet kan man väl släppa, särskilt när låten är så här bra. Man har ju dessutom styrt bort ifrån en totalnorpning genom att göra den till en klassisk U2-låt — en solklar fyra och pannan har tre mindre bekymrade veck. City Of Blinding Ligths — En klassisk U2 låt. Mycket melodi, tempo och sväng gitarrer som ligger som klanger, en bas som backar upp och över alltihop en Bono-stämma, men trummorna då. Jag saknar fortfarande de rytmiska trummorna som gör Larry Mullen till en sån extraordinär trummis, här serveras en standardslinga som kunde spelats av vilken trumpajas som helst. Det är fortfarande inte dåligt men det där lilla extra saknas. All Because Of You — Åter igen en klassisk U2 låt melodi, klang och rockigt sound. En solklar fyra efter fyra minuter styrkedemonstration. A Man And A Woman — Tyvärr skivans absolut svagaste spår, avsaknad av melodi istället en molande monoton låt som saknar det mesta av attraktionskraft. Inte blir det mer intressant av att Bono sjunger i falsett (förbjud för övrigt falsettsång innan mina kulor börjar känna kastrations-ångest) eller att The Edge-gitarrerna lyser med sin frånvaro. Nä, i mina öron är den här låten den självklara ”lämna-på-skivbolagets-lager-hylla-låten”. Crumbs From Your Table — Aj, Aj, Aj här har vi skivans stora överraskning och kanske den bästa låten. Snyggaste melodin, en gitarr-hook som står sig länge än, snyggt arrangerad och en riktigt stark låt. Fyra känns nästan i underkant men jag nöjer med detta. One Step Closer — är tillbaka i medelbetygsfåran inte ointressant men inte intressant heller. Det skulle i så fall vara de 30 första sekundrarna som har det där extra men tyvärr duger det inte att kopiera sitt egna och världens bästa intro från Where The Streets Have No Name. Original Of The Species återigen en stor överraskning en klassisk U2 låt med mycket melodi, klang och känsla. En låt som byggs upp mer och mer mot en crescendo-slut. U2:s motsvarighet till Hey Jude? Yahweh har det pratats mycket om på förhand, mycket på grund av att titeln av en slump råkade bli förvillande likt namnet på gud inom judendomen. En klassisk U2 låt igen, men utan bonuspoängen.

Dags att sammanfatta. Detta är ingen dålig skiva — tvärtom, men den är en aning ojämn. Här finns onekligen en uppsjö fantastiska låtar som Vertigo, Love And Peace Or Else, All Because Of You, Crumbs From Your Table, Original Of The Species. Tyvärr finns här också framför allt en låt som A Man And A Woman som bara med nöd och näppe klarar sig från att köra ner i fiaskodiket.

Det finns dock en mer grundläggande kritik mot U2 ā la 2004 än så. En gång i tiden tilläts Larry Mullen att visa vilken fantastisk trummis han var och är. Lyssna på en låt som New Years Day och förundras över denna åtta-armade trummaskin som så exakt satte allting. Lyssna också på hur låtarna skrivits med utgångspunkt i rytm. Denna stil gjorde U2 unika för sin tid och Bono sa kaxigt i någon intervju att denna rytmiska rock var inte bara U2:s kännemärke, den var en del av dom och detta sound var inget dom någonsin skulle överge. Trots det står jag här med just detta, en platta som övergett detta sound. Jag saknar delvis det där som gjorde U2 unika. Fortfarande finns ju The Edge med sitt fantastiska gitarrsound men vart tog de fantastiska trumutläggen vägen. Jag kan inte komma bort från att det känns som om priset för att kunna bli en miljardindustri som U2 blivit, krävs att man slipar bort egenheterna och gör sitt sound mer ”normalt”. Men jag önskar fortfarande att man slutade att fega och vågade göra de där egensinniga låtarna som gjorde skillnaden mellan halvdan och fantastisk. Där ingår Larry Mullens trumsound, så snälla U2 till nästa platta våga vara modiga igen.

Fortfarande är denna platta på det hela bra, inte fantastisk, men bra. Visst innehåller skivan som jag räknat upp fullständigt fantastiska låtar, men den innehåller också en direkt dålig och flera som hamnar i en mittfåra.

På önskelistan till nästa platta står därför: Låt Larry Mullen börja ”spela” trummor igen, förbjud Bono att sjunga i falsett och ta fasta på de bra låtarna inte de dåliga. How to Dismantle an Atomic Bomb har en formkurva som pekar åt helt rätt håll, och det applåderar jag. I jämförelse med deras närmaste plattor i ordning, är detta ett gäng steg åt rätt håll. Fortfarande innehåller dock också denna platta en bunt sedvanliga halvdana låtar, varav en kunde skippats helt.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #1 2005

Stefan Hammarén

Ariel behöver ännu vässa spjuten och laga skaft till dem

Thommy Sjöberg

Nyårsdagen 2005

Tennis och stjärnglans

Stefan Whilde

Anarkisten Långstrump

Mandarinvodka

Varför tror läkare att cancer är en sjukdom?

Annika Danielsson

Subkulturens historia 2:7 — Raggare, Knuttar och Spättor

Ulla Lundegård

Möglet

Essäer

En poetisk betraktelse kring George Trakls öde

Folke Fridell mot industrialiseringens enfald

Ivan Turgenjev — Rysslands främste liberal inom litteraturen

Robert Graves — Poet och historisk författare

Artiklar

Adjö Gudrun Schyman från klasskampens arena

Hejsan landet bland ruiner och statare

Linda Skugge finns och är överallt

Mord och krigsförbrytelser

Två gånger Lennart Persson

Världen förändras och vi med den

Blaskan-hjältar

William Shatner — en sann Blaskan-hjälte.

Händelser

Blaskan-händelser 2004

Böcker

Musik

Absolute Steel — The Fair Bitch Project

Andreas Tilliander — World Industries

Mad Lee Riot — All in All

Mando Diao & Sugarplum Fairy

Marilyn Manson — Lest We Forget: The Best of

Menomena — I’m the Fun Blame Monsters

Nicky Siano’s Legendary The Gallery

Penny Century — The Organ Enemy

Shania Twain — Greatest Hits & Rosie Flores — Speed of Sound

Silverbullit — Arclight

Skivbolagens kris — rätt åt dom

Smoosh — She Like Electric

The Ark — State of the Ark

The Plan — Young & Armed

U2 — How to Dismantle an Atomic Bomb (av Dr. Da Capo)

Uno Svenningsson — Ett andetag från dig

Filmer

På TV

Vänner — så var det slut

Sport

Osportslig taktik

Intervjuer

Intervju med Internationalen


Intervju med Olle Sahlström