Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

John 5 — Vertigo B.B.B.

John 5 — Vertigo.1994 var året då bland annat Marilyn Manson helt oväntat sparkade sin gitarrist och låtskrivare John 5. Kanske var den utlösande orsaken att han precis gått in i studio för att spela in sitt första soloalbum som nu ligger klart. Vertigo som skivan heter är en instrumental rockskiva i samma skola som till exempel Joe Satriani-skivor eller Yngwie Malmsteen-skivor. I varje fall jag är dock väldigt misstänksam mot denna genre, eftersom de skivor och de artister som funnits inom denna stil varit så totalt tråkiga att skivorna borde utrustats med uppiggande piller — kanske till och med narkotika. Gitarrmasturbatörer har med andra ord inget större existensberättigande i mina öron. Stilen är oftast ett pretantiöst och patetiskt poserande. Så hur John 5 (vars rätta namn är John Lowery) klarar sig klarar sig kan kanske blir en rysare. Raskt till själva rescensionen så får vi väl se.

Det första man kan konstatera är att gitarrbaserad rock utan sång, är nog den enda gemensamma nämnaren med de artister jag nämt tidigare. Musikaliskt rör sig John 5 över ett mycket större område, här finns rock naturligtvis men här finns också olika stilar av country & western! Rent utförandemässigt finns här dessutom mer spelglädje och mer skojfriskhet som en god ersättning till ”låt-oss-tröcka-in-så-många-toner-som-möjligt-per-sekund” som präglar de där andra onämnbara artisterna/tråkmånsarna. Dessa två argument gör att mina heliga vrede uteblir, och det i sig är bara det positivt. Stort pluspoäng till John 5 med en gång med andra ord då just lekfullhet och lite mindre pretantiöst pedanteri är precis vad denna genre hittills har saknat. Dessutom finns här naturligtvis en naturlig länk till Marilyn Mansons musik, karln har ju för tusan skrivit den mesta musiken till både Holy Wood-plattan och Golden Age of Grotesque-plattan, så här finns en helt annan grund att stå på — läs en bättre grund. Pluspoäng igen med andra ord då just Marilyn Manson enligt mig, just nu är en av världens bästa hårdrocksgrupper. Så visst märks det att John 5 varit medlem i Marilyn Manson, psykoröst-effekter, tunga riff som kan välta noshörningar och belsebubclown-sminkning på omslaget ger sitt tydliga vittnesmål.

Inledande Needless Ca och Feisty Cadavers är båda betongkrossare av klass d.v.s. riktiga tungviktare som inte stoppar för mycket. Uppbyggda kring ett eller två tunga riff och över det en karaktärsskapande melodi. I Feisty Cadavers är för övrigt just melodislingan en klar länk till Robert Johnsson & The Punchdrunks koncept. Pulling Strings fortsätter i samma skola, tunga riff men i ett snabbare tempo än tidigare. Tempot är betydligt mer uppskruvat och nu rinner adrenalinet rinner till för hitintills har det hela kittlat dödsskönt i varje fall i min kista. Pulling Strings har dessutom ett outro med schysta psykgitarrer som återigen påminner mig om släktskapet med Marilyn Manson. Sugar Foot Rag stompar loss ordentligt, här tas vi med på en gitarrbaserad resa igenom countryns underbara värld. Svänger det gör det, och highlandtonerna finns där tillsammans med rockdängardunket — jag diggar ordentligt mycket. När låten dessutom avslutas med en talljudseffekt ā la Manson i tvättäkta psykopatskola är min lycka gjord. Dead Man’s Dream är tillbaka i den strama riffskolan, snygg bra och tung. Sweet Georgia Brown är country med vissa rockinslag, melodiös ösig lekfull men framför allt ett hejdundrande gitarrkrängande. Flatlines, Thin Lines — här märks det verkligen att grabben varit medlem i Marilyn Manson. Från första riff luktar det Marilyn lång väg, men här finns också break som inte luktar lika mycket Marilyn instuckna i musiken. Liberty — återigen country som får dina lurviga att göra krumbukter över golvet som du inte riktigt kan styra över. Vertigo — tunga Marilyn Manson riff som också påminner litegrann om Ozzy Osborne. Inte helt onaturligt då John 5 agerat tillfällig standin för Zack Wylder under en av Ozzy's turneer. 18969 Ventura Blvd. är återigen mer country än rock, trots att rocken finns där. Denna låt är nog den mest mångfacetterade då den till och med har några jazzackord på några ställen. Zugg Island Convict är nästa låt och den mest attitydrika. Genom hela låten skriker en kille på väl valda ställen You Can Kiss My Ass ackompanjerat av tunga metallriff med korta, strama stackato-ljud och ett grymt rullande i melodislingan. Salt Creek är återigen en rolig lek med country-ackord i äkta redneck-skola. Goodnight är avslutande och kanske den mest annorlunda från de övriga låtarna. En smäktande country-låt i valstakt och över alltihop en belsebub-monolog förvrängd med en vocoder-liknanded röst som pratar över musiken om ”gods music” och ”the devils music”. Skruvat och riktigt bra.

På det hela taget är detta en trevlig lyssning och jag får erkänna att gitarrbaserad rock ibland kan ha ett visst existensberättigande, men bara om det är märkt John 5. Jag har dock en del invändningar. Jag saknar sången, jag kan inte låta bli det, men sången skulle kunna gett det hela lite mer dragningskraft. Det är inte dåligt, tvärtom, men det är väl helt enkelt vanans makt som säger mig att det ska vara sång. Jag kan helt enkelt inte se att det räcker hela vägen med att spela gitarr som få andra kan göra eller skriva låtar som i och för sig är både bra och intressanta, men som saknar det där sista som skulle kunnat göra låten riktigt bra istället för ”bara” bra. John 5 är en gudabenådad gitarrist och en bra låtskrivare, hur han sjunger har jag ingen aning om men om han inte kan så finns många andra att välja på.

Jag kan varmt rekomendera diggaren av genren denna plattan och andra är välkomna att lyssna också, själv diggar jag visserligen mycket men tomrummet efter sången finns där. Rätt eller fel men mina referensramar är sådana. En bra sångare som Marilyn Manson hade kunnat ge den här plattan en större pondus och en större attraktionskraft. Dock är denna platta i sig bra nog, så på med spenderbrallorna och ge dig ut för att jaga ikapp en rätt rolig platta trots allt.

Dr. DaCapo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2005

Stefan Hammarén

Noll Qvarn blir mera

Thommy Sjöberg

Brügge

Annika Danielsson

Subkulturens historia 3:7 — Hippies (Flower Power) & Mods

Essäer

Gotiska mörkret och dess skuggspeglingar

Artiklar

Centraleuropa som idé och ideal idag

Hårdhudade skribenter

Irakiska valet och USA:s agenda

Socialdemokratiska bilder av världen

Världpolitikens förändringar i en spegel

Populärkultur

När forskare eller vuxenvärlden ser på subkulturer

Kåserier

Romain Gary — krigshjälte, diplomat och författare

Utställningar

Nationalmuseet, Östasiatiska museet & Moderna museet

Konst

Per-Inge Isheden — konstnär i tiden

Mikael Niemi-special

Mikael Niemi — Svålhålet

Reza Baghers film — Populärmusik från Vittula

Böcker

Korta bokrecensioner VI

Ny nordisk litteratur

Blaskan-hjältinnor

Franka Potente — en sann Blaskan-hjältinna.

Ramones = Hjältar

Ramones = Hjältar.

Musik

Ambulance Ltd. & The Jeunes

Archer Prewitt — Wilderness

Bloc Party — Silent Alarm

Country Got Soul Vol. 2

Dark Tranquillity — Character

Dave Godin’s — Deep Soul Treasures 4

Devendra Banhart — Nino Rojo & Rejoicing in the Hands

Dr. Indie förundras över Rockbjörns-utdelningen

John 5 — Vertigo (av Dr. Da Capo)

John Legend — Get Lifted

Kreator — Enemy of God

M83 — Before the Dawn Heals Us

Masterplan — Aeronautics

Ministry of Sound — The Annual 2005 Scandinavian Edition

New York Noise & Death Disco

Painmuseum — Metal for Life

Punkfunkens moderna nyupptäckare

Singlar VI

The Radio Dept. — This Past Week

Wilmer X — 13 våningar upp

Filmer

På TV

Dokusåpa-karusellen

Hjälten Buster Keaton

The Desk & A-Team

Intervjuer

Kulturens främste anarkist — intervju med Stefan Whilde