Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Retro VII

Daniel Lanois — Shine 2003

Daniel Lanois — Shine.Daniel Lanois är superproducenten som producerad både Peter Gabriel, U2, Bob Dylan, Emmylou Harris och givit dom ljudbilder som både förstärkte deras musik och gav deras skivor en skönhet bortom det mesta som produceras till vardags. Hans egna skivor är väldigt försiktiga och tysta ljudbilder som sakta tar fart i en ren puritan musikalisk glöd. Hans skiva Shine lånade jag på biblioteket och lyssnade på en finstämd skiva. Jag minns att Lennart Persson i ett Sonicnummer 2004 intervjuade Lanois om hans roll som musiker och producent. En av dom stora skivorna under 2000-talet.

Lyle Lovett — The Road to Ensenada 1996

Lyle Lovett — The Road to Ensenada.Lyle Lovett är mannen som sades rädda den traditionella countryn från den trista senila Nashville när dom inte orkade göra musik längre. Det var lika mycket Guy Clark, Townes Van Zandt kombinerad med kanske Randy Newmans kvickhet i musiken. Det är därför hans briljanta skiva The Road To Ensenada har en sådan lyster och känsla att finna både en konservativ country som verkligen glöder och popestetiken som sakta får sin urform i detta möte. Lyle Lovett träffar känsligt rätt i denna skiva som borde få ett rejält erkännande med denna starka countrypärla av modernt snitt.

Steve Forbert — Streets of This Town 1988

Steve Forbert — Streets of This Town.Jag har inte lyssnat på detta sedan jag köpte den för 17 år sedan på vinyl. Jag sålde den i slutet av 80-talet. Så nu finner jag den igen på cd på biblioteket i Jakobsberg. Skivan är gjort som en comeback för en man som 21 år gammal slog igenom redan på debutalstret 1978. Alive on Arrival som när den (skivan är ett mästerverk) blev kallad för den nya Bob Dylans efterkommande arvtagare. Den här stora skivan har 10 vällovliga starka berättelser om livets allvar. Steve Forbert som i år blir 50 kan verkligen fånga in sin värld i den musik dom han bygger upp, murar som ett fundament av skönhet i sina personliga sånger. En bra skiva fortfarande.

The Shirelles — The Shirelles Greatest Hits: 22 of Their Classic

The Shirelles.Ytterliggare en av dessa klassiska kvinnliga do wop-grupper som fick namnet flickgrupper att bli en del av populärmusiken. Det var snabba effektiva snygga soullåtar som idag har klassikerstatus. Andra bra kvinnliga vokalistgrupper är The Ronettes, The Crystals, Martha & The Vandellas, The Supremes, The Shangri Las, Little Eva o.s.v. som byggde upp sin karriär på enkla kärlekssånger som ändå kunde ge tonåringarnas liv en mening. The Shirelles som formades redan 1958 och fortsatte långt efter deras karriär var borta. Först 1982 så gav bandet upp sina ambitioner. Då var dom ointressanta och ett tröttsamt grupp som hade passerat deras bäst före datum. Men i sina tidiga inspelningar uppbackat av låtskrivare såsom Carole King, Burt Barcharach, Gerry Goffin eller Hal David så formulerade The Shirelles våta tonåringspop av en exakt betydelse. Då var dom riktigt bra. När det gäller utgåvor på cd så finns det ständigt utkommande skivor: The Collection från 1992 duger också alldeles utmärkt.

The Platters — Greatest Hits 1993

The Platters.The Platters har jag alltid funnit vara ett polerat svart R&B-band utan sexuell kraft. Utan bandet har alltid varit vuxen mogen trist underhållningsmusik. Deras låtar som jag återigen åhörde kändes mest som en snäll lamhet hade drabbad min stereo. När deras manager Buck Ram lanserade från starten 1953 så blev bandet snabbt en institution och populär bland vita lyssnare. Dom stack varken ut eller tillförde något. The Drifters var nästan till gränsen med sin soul att bli välanpassad för en tråkigare publik. Se även The Flamingos som också rörde sig inom dessa gränstrakter. The Platters var med andra ord ointressant band att lyssna på. För ofarlig för min smak. Dom dök upp i så många konstellationer under åren och samlingsplattor formidabelt sprutas över marknaden.

Linda Ronstadt & Emmylou Harris — Western Wall: The Tucson Sessions

Linda Ronstadt & Emmylou Harris — Western Wall: The Tucson Sessions.Det är albumet från 1999 är ett av dom bästa country/rockalbumen som kom i slutet av 90-talet. Dels för att Emmerlou Harris sjunger lika vackert som hon alltid gör i dom flesta sammanhangen. Linda Ronstadt lägger sig i sången med en ovanlig mörk graciös framtoning. Dom tolkar här Leonard Cohen, Bruce Springsteen, Patty Griffin och Rosanne Cash med strålande resultat. Så här brinner två countrydrottningar som kolibrin i skyn när deras duetter når med himmelsvid känsla mina öron.

Los Lobos — The Ride 2004

Los Lobos — The Ride.Los Lobos senaste platta hamnade i den mera splittrande favören än vad jag hört dom förut. I ena stunden låter som skittråkiga medan dom senare med hjälp av gästartister fyller skivan med lite svettig funk och lite latinamerikansk/Mexikansk krydda. Det blir aldrig lite bra men det fungerar under en kort stund. Gästartister är tillexempel Tom Wait, Elvis Costello, Mavis Staple, Bobby Womack, Ruben Blades och Dave Alvin bland många. Men skivan känns kul för stunden. Los Lobos kan bättre än så. Skivan vill visa upp den amerikanska musikens mångfald men blir inte roligare för det.

Bob Marley — Climb the Ladder

Bob Marley & The Wailers — Climb the Ladder.Studio One var utan tvekan Jamaicas viktigaste studio för både skamusiken och den tidiga reggaemusiken. Clement ”Coxsone” Dodd var producenten som gav The Maytals, Ethiopians, Horace Andy, Lee Scratch Perry och även Bob Marley med Bunny Wailers band fick sina första skahits. Just på den här skivan får jag en känning av hur fantasifull kreativ den nya musiken från Jamaica kunde vara innan den blev världshistorisk betydelsefull för resten av världens musikaliska arv. Bara på den här skivan skimrar musiken som aldrig förr. Magiskt var ordet.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #3 2005

Stefan Hammarén

Kolumnrubrik om DNs recension av Horla

Panopticon åt skogen

Thommy Sjöberg

Mobbing

Annika Danielsson

Subkulturens historia 4:7 — Progg, Punk & en gnutta hårdrock

Mats Jangdal

Kort om Mats Jangdal


Övervakning

Limerickar

Sälen (av Mikael Bäckman)

Essäer

Det religiösa inom oss och vårt tvivel

Kamp mot den ekonomiska dumheten

Artiklar

Jan Myrdal — den medvetne i en omedveten tid

Liberalerna och Bush

Politik

Deltar Blaskan i samhällsdebatten?

Kort om nationalism

Politiska kommentarer VII

Satir

Den svenska kommunismens sista idoler

Konst

Edward Munch — Moderna museet & Albert Edelfelt — Waldermarsudde

Böcker

Korta bokrecensioner VII

Staffan Källström — Framtidens katedral (medeltidsdröm och utopisk modernism)

Musik

Bright Eyes — I’m Wide Awake, It’s Morning & Digital Ash in a Digital Urn

Doves — Some Cities

Eric Wreckless — The Donovan of Trash

Håkan Hellström — Ett kolikbarns bekännelse

Joe Ely — en av countrymusikens outsiders

Judas Priest — Angel of Retribution

Kent — Max 500

Khonnor — Handwriting

Lars Gullin & Charles Mingus

M Ward — Transistor Radio

Marie Fredriksson hamnar vilse

Mercury Rev — The Secret Migration

Muddy Waters, Charley Patton & B.B. King and Eric Clapton

Musik i gränslandet mellan proggresiv musik och proggmusik

Pain — Dance with the Dead

Philadelphia Uncovered & Soul from the Cities Vol. 3 — Memphis

Silverbullit — Arclight (av Dr. Da Capo)

Singlar VII

Siwel — Siwel & Marc Carroll — World on a Wire

The Game — The Documentary

The Kills — No Wow

The Kinks — Are the Village Green Preservation Society

The Kleptones — From Detroit to J.A. & A Night at the Hip Hopera

Filmer

På TV

Killinggängets Fyra nyanser av brunt

The Sixties

Intervjuer

Intervju med Göran Greider