Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Silverbullit — Arclight B.B.B.B.

Silverbullit — Arclight.Ibland stöter man på band vars musik innehåller så mycket referenser till andra gruppers musik, att man tappar räkningen. Här har ni delvis en sådan skiva, lyssnar man riktigt noga hittar man diverse referenser till alla möjliga engelska 80- och 90-talsgrupper som Joy Division, Syntvågsgrupper à la Visage, Manchester-grupper som Happy Mondays och Brian Eno/Roxy Music-Intro. Antingen blir dessa tilltag en tillgång eller en belastning, antingen blir det dåligt plagiat eller också blir det bra musik med glimten i ögat. För att gå händelserna i förväg så blir detta succé i mina öron, välbalanserade inslag av Joy Division blir aldrig fel inte heller Roxy-inspirerade intron kan förirra sig in i musikmörkret. För den som har missat dessa eminenta grupper säger jag bara köp samtidigt som ni köper silverbullit.

Om du nappar och följer mina skamligt subjektiva förslag, vad är det då du får för dina surt förvärvade pengar? 12 Formfulländade rocklåtar med mycket klang och jubel, inbäddade i flertalet ljudlager krispigt vackert inslaget i synthpapper. Musiken är rör sig i området kring pop/rock, men huvudsakliga instrumentet är synthar i alla dess former och klanger. Ganska ofta med ett litet melankoliskt anslag, 80-talsdeppen är tillbaka — tacka synthguden för det. Det låter vidare super-engelskt så att det visslar om det, melodiöst, harmoniserande luftigt och ganska snällt på det där positiva sättet. Tungt blir det några gånger och stygg-tungt blir det också i vissa låtar, här finns med andra ord en slags balans mellan det lugna/melankoliska och det mer ösiga. Som jag nämnde vilar Joy Divisions, Happy Mondays, Roxy Musics och Visages små och stora husgudar över alltihop och eftersom det är flera olika gudar erkänner jag — efter denna musikexplosion är jag hindu.

Som ett led i blaskans konsumentupplysningsambitioner hade jag nu tänkt beskriva låt för låt. Syftet är att få en större förståelse för varför det vore så gott som kriminellt att missa denna platta.

Run — Klart Joy Division-inspirerad i sångslingan, basbullret, och gitarrglittret — Ian Curtis ler i sin himmel. Luftig, lätt och sofistikerad med ett självklart ös. Lyssna särskilt på balansen mellan öspartierna och det superlättsofistikeradeklangrika. Only Gold — Joy Division-guden leviterar igen. Mindre glittrigt den här gången och mer sammanpressat ljud med mer depp. Komplext ljud och mer ös. Bop med Göran Kropp skulle man kanske kunna kalla det. Buddy — En större stage-divaranthem-låt får du leta efter. Ett självklart ös med one-two-three-four intro. Åter Joy Division-ande med maniska ticksryckningar både här och där och ett yxmördarflin på läpparna. En maniskt mässande orgelslinga som ligger som en extatisk ettrig tecknomygga och rör om. Knölpåksdisco med det självklaraste öset sedan Ramones och Stoogies härjade som värst. Avslutas med med en sågverksorgel som får mig att bli alldeles rörd till tårar. Ge grannarna ett litet helvete ikväll för inget annat än tinnitus-högt duger. Kite — Happy Mondays inspirerad med poppighetens olidliga lätthet. Krispiga gitarrer, orgel-ambitioner och gung-ho sväng i rytmen. Har sitt epicentrum någonstans i höfttrakten. Call It In — Soft allmänmjukis med lugna-ner-dig-nu-för-i-helvete-stuk. Vacker spacad och effektiv utan att bli enkel och inställsam. Disackord och annorlunda haromonier på väl valda ställen håller genomsnitts-mediokratin borta. Winter-Coat — depprocks-poppig i midtempo-fåran med tyngd, glittriga syntar och snygga slingor. Stundtals över alltihop en skogshuggargitarr som morrar i olika disackord. Kakafoni-solo och oroande musikalisk själ som undviker medelmåtts-mörkret. Spieluhr-Rammsteinslut smakar dödsskönt i kistan och får mig att le från öra till öra. Blood — Roxy/Brian Eno/Virginia Plain-intro som bara där får mig att bli nostalgisk och lyrisk. När huvudtemat sen kommer igång finner jag en snygg överglidning till en övertydlig Joy Division-referens (du får ursäkta mig Sanoj) med inbyggt ös. Både kompet och framför allt sången fullständigt osar Joy Division, och inte mig emot. Bättre förebild kan man leta efter i många år. Lättdeppigt med überös och snygg melodi. Glimten i ögat hos Silverbullit och glädjetårar i mina. Passa på och döda högtalarna med turbojet-volym läget på din stereo till denna låt. Once Upon a Time — Sammanbrott-i-metallskrotlagret-intro, klösös när låten övergår till huvudtema. Instucket här och där morfars-väggur-synt. Spelas på högsta volym tills grannarna ber om nåd. Cloudwoy — Lekfull, lätt, experimentlusta med alla möjliga nya små vinklingar där låten ändrar karaktär och går in i nya faser a la LSD-Beatles där man lägger till nya små detaljer. Musikaliskt högintressant. Seconds — Visage-deppig synt med tyngd och snyggaste tempot på hela plattan. Lyssna på basbullret och trumtacklingarna som ligger lika exakt intaktat som ett atomur. Över alltihop en sååååå snygg låt att man hickar av häpnad. Nostalgi de luxe eller -84 revisited. Lyckliga leenden och lönefredagskänsla. Återigen är för låg volym på stereon brottsligheten personifierad. Boof — Nysynthskänsla med -84 flashback. Enkel trumrytm, spela-bas-med-melodi-a la level 42, enslingesynt med här-och-där-ackordpålägg och sång. Enkelt genialt och alldeles … … alldeles underbart bra. I Promise You — Årets hårresare? Nysyntarprosacätare med 84-syntslinga och rockinslag och hetsig/stressig sång. En bitterljuv anrättning med rent uschligt bra tyngd och hets som garanterat får mina 500.000 hårstrån att stå i enskild ställning (på militärspråk detsamma som givakt). Gnissel, gny och gamla syntar blandar och belastar ditt öra med en väl avvägd kompott på gammalt och nytt i en läskigt bra mix.

Detta var månadens konsumentrapport, vinke-vink Ria hälsar. Jag och dr. Indie hoppas nu att ni förstår att glömma att köpa denna skiva är detsamma som att gå till proktologen och glömma att fråga efter lokalbedövning — man får helt enkelt skylla sig själv.

Lite negativ kritik kan man dock klämma fram om man är en sådan bitvarg som jag. Som vanligt handlar det bara om detaljer, som inte förändrar slutbetyget yippekaiheybra. Jag önskar att det här bandet kunde få chansen att få samarbeta med en riktigt duktig ljudbyggare som t ex Daniel Lanois eller Brian Eno. Ambitionerna med musik och ljuduppbyggnad finns nämligen där hela vägen, men det är tyvärr inte alltid de som Silverbullit samarbetar med lyckas vidareförmedla dessa intentioner. Ibland blir det en lätt ljudgröt som skulle behöva benas upp och struktureras på ett bättre sätt. Men som sagt, detta är petitesser. Slutresultatet kommer inte att förändras — Detta är en nödvändig platta som du får skylla dig själv om du missar.

Dessutom finns den just nu i vissa affärer som har skivhandelns motsvarighet till bokrean. Kostnad: 79:- så spring så det brinner i skosulorna.

Till sist återstår bara att se vad Dr. Indie har för kloka ord att säga om denna skiva Silverbullit — Arclight

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #3 2005

Stefan Hammarén

Kolumnrubrik om DNs recension av Horla

Panopticon åt skogen

Thommy Sjöberg

Mobbing

Annika Danielsson

Subkulturens historia 4:7 — Progg, Punk & en gnutta hårdrock

Mats Jangdal

Kort om Mats Jangdal


Övervakning

Limerickar

Sälen (av Mikael Bäckman)

Essäer

Det religiösa inom oss och vårt tvivel

Kamp mot den ekonomiska dumheten

Artiklar

Jan Myrdal — den medvetne i en omedveten tid

Liberalerna och Bush

Politik

Deltar Blaskan i samhällsdebatten?

Kort om nationalism

Politiska kommentarer VII

Satir

Den svenska kommunismens sista idoler

Konst

Edward Munch — Moderna museet & Albert Edelfelt — Waldermarsudde

Böcker

Korta bokrecensioner VII

Staffan Källström — Framtidens katedral (medeltidsdröm och utopisk modernism)

Musik

Bright Eyes — I’m Wide Awake, It’s Morning & Digital Ash in a Digital Urn

Doves — Some Cities

Eric Wreckless — The Donovan of Trash

Håkan Hellström — Ett kolikbarns bekännelse

Joe Ely — en av countrymusikens outsiders

Judas Priest — Angel of Retribution

Kent — Max 500

Khonnor — Handwriting

Lars Gullin & Charles Mingus

M Ward — Transistor Radio

Marie Fredriksson hamnar vilse

Mercury Rev — The Secret Migration

Muddy Waters, Charley Patton & B.B. King and Eric Clapton

Musik i gränslandet mellan proggresiv musik och proggmusik

Pain — Dance with the Dead

Philadelphia Uncovered & Soul from the Cities Vol. 3 — Memphis

Silverbullit — Arclight (av Dr. Da Capo)

Singlar VII

Siwel — Siwel & Marc Carroll — World on a Wire

The Game — The Documentary

The Kills — No Wow

The Kinks — Are the Village Green Preservation Society

The Kleptones — From Detroit to J.A. & A Night at the Hip Hopera

Filmer

På TV

Killinggängets Fyra nyanser av brunt

The Sixties

Intervjuer

Intervju med Göran Greider