Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Backspegeln

The Pogues — If I Should Fall From Grace With God

I Blaskans ständiga strävan att göra mer läsvärt, bättre och mer intressant läser du just det senaste tillskottet. Backspegeln är ett ordbajseri i kåseriform om mer eller mindre viktiga kulturella händelser i det förgångna. Det kan vara en bok, en film eller en skiva som skribenten antingen vill återupptäcka eller helst bara vill glömma bort. Dagens världspremiär kommer att handla om en skiva som för författaren, Dr. Da Capo, har betytt mycket nämligen The Pogues förstklassiga platta If I Should Fall From Grace With God från 1988.

The Pogues — If I Should Fall From Grace With God.1988, slutet på 80-talet och slutet på en musikalisk dröm. Borta var -77 med punken som hade lovat musikalisk förändring, borta var idealen. Istället våldtogs mina öron mer än någonsin av vad något skivbolagen hade mage att kalla musik. Unga fjantar i spandexbrallor som försökte intala mig att det de spelade var rock. Nä, fy för in i hundan det fanns ingen kultur kvar. Kulturen var död, musiken var död eller möjligtvis som bäst ointressant med få undantag. Till och med de intressanta 80-talsbanden började försvinna ett efter ett. Ingenting att digga, inga nya ledstjärnor att hänga upp i julgranens topp. London var den sista bastionen man kunde gå i exil i, där fanns ju i alla fall ställen dit man kunde gå och få nya inspirationer och nya uppslag. T.ex. längst uppe på Kings Road där det på Themsens nordsida ligger ett litet oansenligt köpcentra. Längst inne i detta köpcentra finns eller fanns en till storleken rätt oansenlig skivaffär med den bästa samlingen av allt som fortfarande gick att lyssna på. Här kunde man stå och bläddra i timmar bland tolvor med Sisters Of Mercy, eller lyssna till de sista flämtande kvalitetsandetagen av The Cure innan också dom dog. Vidare kunde man snaska i depraverade utsvävelser med Johnny Thunders eller götta i det sista som storheten Magazine släppte. En dag när jag som vanligt stod och dreglade över allt jag ville ha och allt jag inte visste något om, hörde jag en cockney-stämma snett bakifrån som menade att om jag ändå lyssnade på punk varför inte testa detta. Över axeln stacks en vinylhistoria med något som inte såg så punkigt ut, inte heller såg det depprockigt ut. Detta såg folkmusikaktigt ut, med andra ord varning på den här tiden (dock inte numer). Min syn på folkmusik på den här tiden inskränkte sig nämligen till associationer om tanter med akustiska gitarrer på 70-talet som lät som nödslaktade grisar, eller klämkäcka grabbar med Gustav Vasa-frisyr som så gärna ville vara folkmusik men blandade ihop det med tönteri. Min tvekan hade övergått till någon min jag naturligtvis inte kunde se. Jag gissar dock att det såg ut som när man lyfter på soptunnelocket och hittar något som ingen vill se, typ en död halv kråka som råttorna festat på kvällen innan. Mannen som för övrigt själv såg ut som en rätt fjantig variant av Johnny Thunders, slängde demonstrativt på plattan. Den sammanbitna nu ska det jävlarimej spelas-minen drogs på, och en neobrutal nanosekund senare diggade som jag inte hade diggat på de sista desillusionerade tio åren. Ja, jag rent av pogo-dansade igen gud förbjude. En magisk häxbrygd av irländsk folkmusik och punk strömmade ut som den ljuvaste av nektar utblandad med bittermandel. Precis som det ska vara med andra ord. Det var som om jag gått fyra ronder mot Mohammed Ali, och dragit det kortare strået. Punchdrunk och nere för räkning.

The Pogues.Hemma igen hos vännerna på St. Mary’s Mews, andra genomlyssningen och det var fortfarande fulländad anarki som strömmade ut. En musik som förutom att låta både smakade och luktade. Skitigt, sofistikerat, apförbannat, kärleksfullt — motsättningar javisst men allt i samma förpackning. Intensitet, frenesi, skarpsynthet i texter och ”fucking bloody bastard”-mentalitet. Starka rappa texter fyllda med så många fula ord att jag inte hade hört något som tillnärmelsevis kom lika nära sedan Stiff Little Fingers debuterade med Inflammable Material (Köp!). Tvångströjeskrin och en djävla anamma. Till och med skivbolaget som gett ut skivan har det oerhört snuskiga namnet, Pogue Mahone, som enligt mina engelska vänner betyder något väldigt grovkornigt för en irländare. Vad tänker jag inte avslöja, till och med Blaskan har sina begränsningar. Låtar om hjältar som inte längre åtnjuter guds skyddande hand. Eller de förbannade, som hade haft oturen att hamna i turkisk fångenskap. Eller varför inte julvisan från helvetet, en kärleksfull hälsning till hela världen från tillvarons baksida. Politiska låtar om de stackars oskyldiga sex irländare som satt anklagade och dömda till långa fängelsestraff, trots att alla visste att ingen av dom var skyldiga (en titt på filmen I faderns namn med Daniel Day-Lewis om denna verkliga händelse rekomenderas). Shane låter dessutom dom som låg bakom konspirationen veta vart han skulle vilja skicka dom. Semesterparadiset som väntar dom är lika varmt som jag blir inombords när jag hör texten. Det är precis så här apförbannad en politisk text ska vara, men trots det är den nyanserad och argumentativ.Varför inte fortsätta med en liten låt om en sanslöst sup- och utsvävarresa som egentligen är en allegori på vad Shane McGowan tyckte om den före detta gruppmedlemmen Kate O’Riordan och hennes dåvarande äkta hälft Elvis Costello. Eller en av de bästa hyllningslåtarna till London som jag någonsin hört (glöm Streets Of London!!), kan möjligen bli utkonkurrerad av XTC:s Towers Of London (införskaffa!). Hypervackra låtar för att nyansera, som handlar om floden där hemma eller bara fulländade låtar på ett rent irländskt folkmusiktema i dess renaste form. Här fanns allt. Sorg, förbannelse, spott, långfinger, texter som till och med Dylan skulle varit stolt över, svavelos, belsebub, säkerhetsbältesfri musik, kompromisslöshetscrescendo — listan kan och kunde göras hur lång som helst.

Cirka åtta månader senare var man hemma i tråkistanien igen. Saknade London, saknade vännerna, saknade konserterna och skivutbudet — allt. Vinter, grått, småkallt och snålt. Allt gick på halvfart och allt var halvdött. En stor färgklick i tarmvredstillvaron var dock fortfarande If I Should Fall From Grace With God, äkta kärlek rostar ju aldrig. Heliga lp-guden, hur bra kunde någonting bli? Vindpinad vinter ven som värst, då kom brevet. Poststämplat London, flygpost jo man tackar för lyxen, krispigt papper — guld värt. Ord om det som varit, ord om det som är men också ord om det som ska bli.

As I walked down by the riverside
one evening in the spring
heard a long gone song
from days gone by
blown in on the great north wind
though there is no lonesome corncrake's cry
or sorrow or delight
you can hear the cars
and the shouts from bars
and the laughter and the fights.

May the ghost that howled
round the house at night
never keep you from your sleep
may they all sleep tight
down in hell tonight
or wherever they may be

As I walked on with a heavy heart
then a stone danced on the tide
and the song went on
though the lights were gone
and the north wind gently sighed
and the evening breeze coming from the east
that kissed the riverside
so I pray now child that you sleep tonight
when you hear this lullaby
may the wind that blows from haunted graves
never bring you misery
may the angels bright
watch you tonight
and keep you while you sleep

(Lullaby of London; Shane MacGowan 1988)

London, staden som aldrig sover, kunde erbjuda mig en konsert med den där udda gruppen som jag älskade så mycket. Town and country club på den heligaste av kvällar St. Patricks day. Livet lekte, tre biljetter i någons vardagsrum i norra London, ledigheten fixad. Feberförväntan, frenesi och färdfrossa. Mars 1989, town and country — kaos. 2000 pogo-dansare, eller var det pogues-dansare?

Konfettiregn och skrålvrålsallsång. Shane gömd bakom solglasögon. Hämningslöst och hedonistiskt.Vågor av människor, vakna för varje ton och fullständigt vildsint. Bandbombademang och brutalitet. Det var som ett maratonlopp, man kunde krama ut några liter ur t-shirten efteråt. Alla spandexbrallor utkastade. Kunde livet livet bli bättre än så här — nä, i varje fall inte just då. Cirkeln var sluten, från lycklig till lyckligare. Tack till billiga Johnny Thunderskopior, tack till alla Shane MacGowan-nissar — ya’re all sluts on junk.

Mr. Universum 2004. It was christmas eve babe
in the drunk tank
an old man said to me
won’t see another one
and then he sang a song
the rare old mountain dew
and I turned my face away
and dreamd about you

Got on a lucky one
came in eight to one
I’ve got a feeling
this years for me and you
so happy christmas
I love you baby
I can see a better time
when all our dreams come true

They’ve got cars
big as bars
they’ve got rivers of gold
but the wind goes
right through you
it’s no place for the old

When you first took my hand
on a cold christmas eve
you promised me
Broadway was waiting for me

You were handsome
you were pretty
queen of New York City
when the band finished playing
they howled out for more

Sinatra was swinging
all the drunks they were singing
we kissed on a corner
then danced through the night

The boys of the NYPD choir
were singing Galway Bay
and the bells were ringing
out for christmas day

You’re a bum
you’re a punk
you’re an old slut on junk
lying there almost dead on a drip
in that bed

You scum bag
you maggot
you cheap lousy faggot
happy christmas you arse
I pray god
it’s our last

I could have been someone
so could anyone
you took my dreams
from me when I first found you

I kept them with me babe
I put them with my own
can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you

(Fairytale Of New York;Shane MacGowan 1988)

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #4 2005

Stefan Hammarén

In memoriam

Thommy Sjöberg

Kathársis

Mikael Bäckman

Killing the Beast

Fredrik Runebert

Politiker kan inte vara intellektuella

Artiklar

Axel Wallengren eller Falstaff Fakir

Balkandrömmar och blodig jord

Bensinskatten måste sänkas

Folkpartiet och socialdemokratins perspektiv på invandrare

Så blev det inget kvinnoparti … eller?

Så var det dags att mygla igen

Tankar som föds i människan

Politik

Politiska kommentarer VIII

Konst

Matts Leiderstam — Grand Tour

Backspegeln.

The Pogues — If I Should Fall From Grace With God (av Dr. Da Capo)

Böcker

Korta bokrecensioner VIII

Vårt stora universum

Musik

Ane Brun — A Temporary Dive (av Dr. Da Capo)

Beck — Guero

Camper Van Beethoven — New Roman Times

Crosby & Nash — Crosby & Nash

Dizzee Rascal — Showtime & Boy in da Corner

Elmor James — The Sky is Crying & Blowing the Blues — A History of Blues Harmonica 1926–2002

Favoriter med Ray Charles

Frenzy Four — Frenzy Four

Hammerfall — Chapter V: Unbent Unbowed Unbroken

Joe Lynn Turner — The Usual Suspects

Josh Rouse — Nashville

Julian Cope — Citizen Cain’d

Kent — Du & jag döden & 10 år med Kent

Korta musikrecensioner IV

Low — The Great Destroyer & California

Moneybrother — To Die Alone

S:t Germain — Tourist

Svensk indie från skivbolaget A West Side Fabrication

The Clash — London Calling & Don Letts — Westway to the World

Filmer

På TV

Boston Legal & Desperate Housewives

Saltön & Lost

Intervjuer

Intervju med förlag H:STRÖM