Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Ane Brun — A Temporary Dive B.B.B.B.B.

Fyra Nyanser Av Ane Brun

Ane Brun — A Temporary Dive.Det var en gång en kille som hette Nick Drake. Han hade ett brokigt förflutet, född i Burma i en engelsk militär-familj, nu lagom till det hippa 60-talet hemflyttad till England igen med ”flower power”, ”peace, love and understanding” och hela baletten. Nicks stora intresse och fasta punkt i tillvaron var den akustiska gitarr och rullbandspelare han fått i födelsedagspresent av sin mor, som helst velat att han precis som hon hellre hade valt pianot. Med hjälp av dessa skapade han demosar som han skickade runt till olika skivbolag, utan framgång till en början. Man tyckte som man sa ”att det inte fanns ekonomiskt utrymme för denna typ av musik”. Så småningom klev dock artister som Bob Dylan, Carol King och Joni Mitchel fram och blev komersiellt gångbara, därmed fanns plötsligt ett behov för Nicks ”Singer Songwriter”-musik. Nick var till naturen en inbunden och blyg person som kanske inte trivdes utanför studions trygga vrå. Därför blev det total katastrof när skivbolaget lade upp en klubbturné efter första skivan. Folk pratade hellre än lyssnade, och bidrog därmed till att den stackars Nick höll på att kräkas av ren nervositet. Efter en halv konsert klev han av och det var allt i konsert-väg han någonsin mäktade med. Han spelade in ytterligare två skivor, alla tre floppade kommersiellt och 1974 skickade Nick ner en överdos antidepressiva tabletter han fått av farbror doktorn. Han tvärdog och där skulle sagan kunnat vara all, men icke. Inte bara tog tabletterna som skulle bota hans liv, skivorna som inte sålde började 20-25 år efter hans död helt plötsligt att sälja långtradarlaster. Hans skivor blev kult som till sist blev så stor att man återutgav hans skivor som nu finns att köpa (rekommenderas starkt). Inte nog med det, helt plötsligt började alla inse vilket geni grabben varit, och hur mycket han betytt för hela genren. Alla hade någon liten influens som kunde härledas till Nick Drake, och så är det än i denna dag — Nick är och förblir en gigant ingen kan ta sig förbi. Med andra ord är arvet efter honom tungt, och det finns mycket att leva upp till innan både min och andras kräsna inställning mjuknar.

Idag är genren mer livskraftig än på länge. En ny generation artister har hittat stilen och har till och med börjat utveckla och experimentera med den. Namn som José Gonzáles, Ron Sexsmith och Rufus Wainwright dyker upp. En av dessa nya artister är Ane Brun, sprungen från Norge och numer boende i Sverige.

Så hur klarar sig Ane på Nick Drakes egen hemmaarena? Jodå, riktigt riktigt riktigt bra.

Om man börjar med att peka på det som förenar Nick och Ane, väljer jag det lite vemodiga anslaget. Både Ane och Nick går i nio fall av tio i moll. Inte prozac-depressivt, men ändå krispigt vackert. Nästa del är melodierna — Bitterljuva små stycken där text och musik spelar huvudrollen ihop, stämningarna i låtarna byggs upp för att färga och ange grundtonen i musiken. Låtarna är vackra och texterna ofta berättande. Vidare kan man peka på de spretiga musikaliska influenserna, folkmusik från världens alla hörn är en grundbult. Visan och trubadur-traditioner är också del av fundamentet. Den klassiska musiken finns med i små doser och då framför allt i kvartett-formen. Släktskapet med pop och rock finns naturligtvis där, men också bådas rötter i form av blues. Det är med andra ord ett brett spektrum av influenser som spretar åt alla håll, men som också gör det mycket intressant att lyssna på. Influenserna är oftast brottsstycken av musik, t.ex. en melodislinga, som vävts in i den musikaliska helheten.

Skillnaderna då, hur ser dom ut?

Ja, framför allt ligger dom i influenserna där Ane använder ett ännu bredare spektra och är därmed också än mer spretig. Ane använder också ett och annat grepp som är helt hennes och därmed gör hon också sig till en artist som lyckats skapa en egen profil — bravo.

Anes uttrycksmedel heter som sagt bredd i influenserna, och några kort i rockärmen som jag tänker berätta om längre fram. Det börjar naket, akustisk gitarr en tillfällig elektrisk, piano, sång + kör och cymbal. Stämningsskapande med en närvarokänsla som nästan går att ta på.

Även nästa låt fortsätter i samma fotspår, avklätt sårbart enkelt och berättande. Ensam med en akustisk gitarr, mer blottat och enkelt kan det väl inte bli. Plötsligt skiftar paletten till ett mer poppigt uttryck. Shamantrumma, skarp elektrisk gitarr, men i botten akustisk gitarr och sång. Musiken byggs upp mot crescendo, men avbryts innan själva explosionen. Så här långt är det hela nästan för bra. Disackord som element inlagt i musiken för att fånga lyssnarens öra, och plötsligt är vi på klassisk Nick Drake-mark. Stråkar som spretar och en egensinnig melodislinga som liksom tycks trotsa tyngdlagen, och definitivt de lagar som talar om hur en låt ska skrivas från punkt a till punkt b. Tillbaka till det nakna och spretiga i melodin, och plötsligt börjar jag koppla Anes tidvis lite nasala stämma och kantiga melodiska uttryck till Billie Holiday, fast utan de uppanbara jazzkopplingarna. Kantigheten går igen, och plötsligt banne mig så har min musa lyckats väva in brottsstycken av Argentinsk tango-slinga i musiken. Astor Piazzolas ande svävar lätt i bakgrunden. Plötsligt ändrar samma låt influens, och den klassiska musikens kvartett form gjuter nytt liv i intresset. För att fullända det hela. väver till sist fröken Brun ihop de två uttryckssätten till ett. Min lycka är fullständig.

Nästa låt inleds med en nästan variteliknande pianoslinga som är så snygg att snyggt är fult i jämförelse. Pianoslingan anslår grundtonen, sakta byggs låten på med akustisk gitarr, elektrisk gitarr, triangel och engelskt mässingsblås. Detta är hur bra som helst. Jag kommer att tänka på att hon dessutom använt en hemlig ingrediens — tystnaden. Genom att låta musiken göra flera korta helstopp i slutet och utnyttja tystnaden, förstärker hon musiken — helt genialt och jag ryser av vällust. Spanska influenser är egentligen José Gonzàles specialitet, men banne mig här återfinner jag en låt som innehåller spanska slingor och för att bredda influenserna ligger också ett snyggt smatter av mandolin-knäpp genom hela låten. Återigen är influenserna invävt som en del av helheten, men ack resultatet är knäckande bra. Chocken är därför total när jag lite senare inser att Ane haft modet (andra kan tolka det som dårskap) att både göra en tvärvändning i nästa låt, samtidigt sticker hon ut hakan så långt hon bara någonsin kan. Blasfemiskt nog mixar hon ihop en klassisk singer-songwriterlåt med grundelement från Rockabilly i en svängande duett med självaste Ron Sexsmith — extremt orginellt. En och annan puritan uppfattar det nog som att hon målat en darttavla på hakspetsen, men det gör bara modet större och därmed min beundran för henne. Jag menar, vad faen skulle vi få för ny musik att häpna över om alla malde på i samma stil om och om igen. Till sist en liten visa om konsten att slåss, där vi ges handfasta tips om vilka grepp och knep vi ska använda för att golva motståndaren. För att förstärka dramatiken uppbackat av en bluesig slidegitarr som börjar som en vanlig plockande och lockande akustisk gitarr, för att övergå långa gungande ackord. Kan det smaka bättre? Nä, förjäsingen nej!

Ane Brun har inte bara lyckats med konsstycket att ge ut en ovanligt bra platta. Hon har haft det stora modet att utveckla stilen, göra den till sitt personliga uttryckssätt och väva in nya helt underbara vinklingar som få före henne haft förmågan att göra. Sammantaget kan jag bara konstatera att Nick Drake är inte längre i ensamt sällskap. Ane Brun är en celeber gäst i det sällskap av artister som haft både viljan och förmågan att göra en ganska statisk stil nydanande. Hennes storhet ligger i detaljerna så lyssna noggrannt och länge för att upptäcka detaljerna i helheten.

Hon både vågar ta steg ut i det okända och hålla sig på Nick Cave-mattan. I sådana stunder när en artist vågar finns bara två lägen, bära eller brista. Här bär det, och det bär extremt långt. Så långt att betyget femma känns i underkant. Årets första fempoängare är korad och det känns bara naturligt att det var Ane Brun som kammade hem storkovan. Stilpoäng utdelas för smakfullheten att ge ut skivan på eget bolag för att kunna behålla full artistisk kontroll. Det enda som gäller för mig nu är att köpa den tidigare släppta plattan som jag dessvärre missat.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #4 2005

Stefan Hammarén

In memoriam

Thommy Sjöberg

Kathársis

Mikael Bäckman

Killing the Beast

Fredrik Runebert

Politiker kan inte vara intellektuella

Artiklar

Axel Wallengren eller Falstaff Fakir

Balkandrömmar och blodig jord

Bensinskatten måste sänkas

Folkpartiet och socialdemokratins perspektiv på invandrare

Så blev det inget kvinnoparti … eller?

Så var det dags att mygla igen

Tankar som föds i människan

Politik

Politiska kommentarer VIII

Konst

Matts Leiderstam — Grand Tour

Backspegeln.

The Pogues — If I Should Fall From Grace With God (av Dr. Da Capo)

Böcker

Korta bokrecensioner VIII

Vårt stora universum

Musik

Ane Brun — A Temporary Dive (av Dr. Da Capo)

Beck — Guero

Camper Van Beethoven — New Roman Times

Crosby & Nash — Crosby & Nash

Dizzee Rascal — Showtime & Boy in da Corner

Elmor James — The Sky is Crying & Blowing the Blues — A History of Blues Harmonica 1926–2002

Favoriter med Ray Charles

Frenzy Four — Frenzy Four

Hammerfall — Chapter V: Unbent Unbowed Unbroken

Joe Lynn Turner — The Usual Suspects

Josh Rouse — Nashville

Julian Cope — Citizen Cain’d

Kent — Du & jag döden & 10 år med Kent

Korta musikrecensioner IV

Low — The Great Destroyer & California

Moneybrother — To Die Alone

S:t Germain — Tourist

Svensk indie från skivbolaget A West Side Fabrication

The Clash — London Calling & Don Letts — Westway to the World

Filmer

På TV

Boston Legal & Desperate Housewives

Saltön & Lost

Intervjuer

Intervju med förlag H:STRÖM