Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

The Clash — London Calling 25th Anniversary Legacy Edition 2004 med dokumentär från inspelningen av London Calling av Don Letts

Westway to the World — Directors Cut 2002 dokumentär av Don Letts

The Clash — London Calling.Det finns inget band som har betytt mera för mig och min musikaliska utveckling än The Clash. Fyra unga män födda i 50-talet i ett England som var på väg att bygga upp ett kommande välfärdsstat. Harold Wilsons England skulle bygga på trygghet medan Thatcher raserade det hela. När samhällets klimat hårdnade så vaknade punken upp som motgiftet emot den fantasilösa överklasshögern som ville krossa socialismen och införa marknadens usla diktat över människan. En ilska som fick fyra unga män att bilda The Clash. Joe Strummer blev motorn som kom fram i ljuset med rocka-billy, 50-talets rockmusik i ådrorna. Medan Mick Jones stod för 60-talets popkultur och glamrocken där Marc Boland och New York Dolls dominerade i ett politiskt 70-tal. Topper Headon och Paul Simonon kom med reggaemusiken och soulen. Allt detta införlivades med The Clashs musik. Ramones fick det hela att bli punkens allra heligaste ikon.

The Clash.Det är så det hela började med The Clash, visserligen var Sex Pistols bandet som blev punkens första superhjältar. Men det var The Clash som alltid fanns i den mest perfekta rockmix som någonsin kommit fram. Dom var snyggast, spelade bäst och hade allt som gjorde bandet som störst mellan åren 1977–1985.

När man lyssnar på London Calling idag så är det deras musikalitet och fullständiga känsla av att ha fått musiken att dominera totalt som gör plattan till et av rockhistoriens bästa album någonsin. På Don Letts dvd på nyutgåvan som kan man se bandets medlemmar berätta om inspelningen. Det var den total galna producentgeniet Guy Stevens som gick omkring i studion och kastar saker omkring sig i studion medan The Clash fortsätter att spela in materialet. Ljudteknikern Bill Price umgicks med Guy Stevens på 60-talet och tyckte att skulle vara det perfekta valet av producent. På dvd-dokumentären berättas det att ljudteknikern Bill Price slogs i studion med Guy Stevens medan Topper Headon spelade trumma så vände han blicken uppåt mot ljudbåset och såg hela slagsmålet utkämpas. En annan underbar känsla måste det vara när Guy Stevens går omkring i studion. Medan Joe Strummer spelar piano och plötsligt går Guy fram till Joe och tittar på pianot Joe spelar på. Han tar fram sprit och häller över Joes hand och piano för att han ville ha en speciell känsla medan Joe spelar vidare. Anarki och kreativt kaos var det som utspelades på denna tekniska studio. Skivan innehåller både originallåtarna och en del alternativa upptagningar. En fin och kanske extra intressant skiva med tanke på hur allting i historiens backspegel verkligen var under en kort tid då punken tog flera steg mot kommersiell och konstnärlig framgång. Don Letts var svart reggaedj:s då man på en del klubbar började spela punk, ska och new wave.

Don Letts fina dokumentärfilm börjar från början med att spela upp allt och hur det hela började i London. Genom göra intervjuer och ge oss hela bakgrundshistorien till både punken och politiska klimatet under det tidiga 70-talet, så börjar vi bygga pussel kring The Clash. Första skivan The Clash var en snabb aggressiv klassisk punkplatta 1977/78. Jag ser London Calling och den underskattade, men i mitt tycke mästerliga trippelskivan Sandinista! som något av punkens konstnärliga triumf på alla sätt. Jag kan påpeka att det var sådana skivor som gjorde The Clash till ett band jag sätter högre en alla andra eftersom deras skivor älskar jag och deras betydelse går inte att överskatta. Det var The Clash som gjord punken ännu mera intressant som kulturell faktor i mitt och mångas liv.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #4 2005

Stefan Hammarén

In memoriam

Thommy Sjöberg

Kathársis

Mikael Bäckman

Killing the Beast

Fredrik Runebert

Politiker kan inte vara intellektuella

Artiklar

Axel Wallengren eller Falstaff Fakir

Balkandrömmar och blodig jord

Bensinskatten måste sänkas

Folkpartiet och socialdemokratins perspektiv på invandrare

Så blev det inget kvinnoparti … eller?

Så var det dags att mygla igen

Tankar som föds i människan

Politik

Politiska kommentarer VIII

Konst

Matts Leiderstam — Grand Tour

Backspegeln.

The Pogues — If I Should Fall From Grace With God (av Dr. Da Capo)

Böcker

Korta bokrecensioner VIII

Vårt stora universum

Musik

Ane Brun — A Temporary Dive (av Dr. Da Capo)

Beck — Guero

Camper Van Beethoven — New Roman Times

Crosby & Nash — Crosby & Nash

Dizzee Rascal — Showtime & Boy in da Corner

Elmor James — The Sky is Crying & Blowing the Blues — A History of Blues Harmonica 1926–2002

Favoriter med Ray Charles

Frenzy Four — Frenzy Four

Hammerfall — Chapter V: Unbent Unbowed Unbroken

Joe Lynn Turner — The Usual Suspects

Josh Rouse — Nashville

Julian Cope — Citizen Cain’d

Kent — Du & jag döden & 10 år med Kent

Korta musikrecensioner IV

Low — The Great Destroyer & California

Moneybrother — To Die Alone

S:t Germain — Tourist

Svensk indie från skivbolaget A West Side Fabrication

The Clash — London Calling & Don Letts — Westway to the World

Filmer

På TV

Boston Legal & Desperate Housewives

Saltön & Lost

Intervjuer

Intervju med förlag H:STRÖM