Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Backspegeln

Never Mind The Nevermind

Nirvana — Nevermind.Är det egentligen inte en klassiker. Jag menar, varenda stor platta som någonsin getts ut eller varje grupp som har blivit stor, har väl alltid omgetts med en kontrovers eller någon form av bråk/gräl. Vad vore alla Stones plattor fram till ’74 utan alla anklagelser om hur mycket droger som helst, eller Joe Cockers Mad Dogs And Englishmen som påstods vara en lång orgie i sex droger och rock ’n’ roll. Eller alla rykten om Black Sabbath framför allt kring tiden runt Sabbath Bloody Sabbath, där det antyddes att de här killarna roade sig med att bränna kyrkor och på lördagskvällarna efter klockan 24.00 tillbe satan på någon kyrkogård någonstans. Man kan också fråga sig var Alice Cooper varit idag, om han avstått från att fejkhalshugga människor på scen. Eller om överhuvud taget Marilyn Manson hade kommit på att det gick att chocka/provocera genom att blanda till chockcocktails med sex och skräck som innehåll. Frågan är om det funnits något alls utan en stor fet känga i skrevet på hela samhällsetablisemanget. För vad man än tycker om provokationer, så har de och kommer att betyda allt för utvecklingen av rock. Utan styggingarna skulle vi ju bara ha mesarna kvar, tänk er en värld med bara band som Coldplay eller Linkin’ Park. Närmre en nära döden-upplevelse för rockmusiken kan man väl inte komma.

När den kom 1991 gjorde den inte bara omedelbar succe, vilket inte förvånar i varje fall mig. Den lyckades också uppröra känslor i nästan alla läger. Alla hade något negativt att säga, de kristna hade en hel del att säga om att man sjöng ”It’s alright because I found god” för att lite senare i låten Lithium sjunga ”I’m so horney, it’s okey my will is good”. Hårdrockarna påstod att detta bara var hårdrock dolt till något annat. Tacka tusan för det dom hade ju inte gett ut skivan själva och dom hade inte kommit på de geniala idéerna som utgjorde grunderna för skivan. Jag skulle också gnällt om jag tvingades se på när hela den värdegrund som musiken jag spelade och skrev, raserades av en ynka platta. Punkarna ville ha det till att detta var ju den första renodlade Amerikanska punkplattan sedan 1978 — Vilket det naturligtvis inte var, jag menar skulle jag bortse från allt vad Ramones har gjort efter 1978? Mina husgudar? aldrig i livet! Hur det än var med alla påståenden från alla som inte hade skrivit låtmaterialtet, så fanns ju sanningen som alltid mitt emellan alla påståenden. Den här skivan har smakfullheten att hitta området mellan punk och hårdrock — något möjligtvis bara en grupp kommit på före dom nämligen tidiga inspelningar med Motörhead. Att sparka Amerikanska kristna mellan benen har alltid varit tacksamt och fungerar bra i provokationssyfte — Något Marilyn Manson lärde sig till fulländning av grupper som just Nirvana, men på detta området var ingen av grupperna vare sig först eller ensamna.

Testa själv några värdemätare för att se hur stor den här plattan egentligen är. Hur många av er kan säga att ni aldrig hört låtar som Smells Like Teen Spirit, In Bloom eller Come As You Are? Finns det någon som i våran del av världen har missat någon av musikvideorna till samma låtar? Hur många av er har aldrig sett omslagsbilden i något sammanhang? Har någon lyckats undvika alla de försök till plagiat av omslag eller inspelningar som finns hur många som helst av? Jo, men det var väl det jag trodde. Är det vidare någon som missat hela uppgången och fallet för grunge-scenen. Efter den här skivan skulle ju allt vara grunge, vare sig det var det eller inte. Stackars hårdrockare som Soundgarden, Pearl Jam eller Alice In Chains fick se hela sin musikaliska identitet ändrad, bara för att man råkade komma från Seattle eller spelade en musikstil som vagt kunde påminna om orginalet. I skivbolags ögon ska ju allt packeteras och märkas, ”grunge” blev det stående begreppet som allt mättes efter. Allt för att sälja, och det gjorde det ju. Däremot hade andra band som faktiskt var grunge som t.ex. Meat Puppet, smakfullheten att hålla en låg profil och inte låta sig köpas av billiga skivbolagstrick. Därmed var de ett av de få banden i den här genren som faktiskt lyckades behålla sin genuinitet, men som också straffades med lägre försäljningssiffror. Vill någon se hur den här cirkusen drog in i Seattle, titta på den utmärkta dokumentären Hype. En annan marknadsföringsstrategi har alltid varit kläder som uniform. Punkarna skulle helt plötsligt ha swastikor, sönderrivna kläder och säkerhetsnålar, den enda anledningen till detta var att Vivian Westwood och Malcom McLaren skulle tjäna riktigt tjocka penningbuntar. I Seattle var det skogshuggarskjortor och för stora jeans. Snabbt blev dessa klädpersedlar en oumbärlig detalj för den som ville kalla sig grungare, dvs det blev mode. Kläder som hade kostat ett par dollar att köpa och som var populära för att de var billiga och slitstarka i Seattle, kunde helt plötsligt kosta flera hundra dollar på Rodeo-drive i Los Angeles. Naturligtvis blev dessa excesser det som satte sista spiken i kistan för hela Seattle-scenen. När kärntrupperna la av, kastade in handduken och sadlade om var allt förbi. Återigen var det Nirvana som symboliskt satte punkt för allt. När mästerprovokatören och rockmusikgeniet Kurt Cobain satte en skottsalva i huvudet 1994 så var allt som var kvar en långsam färd mot undergången.

Kurt Cobain.Musikaliskt vilar den här plattan på rock som pendlar mellan hårdrock och punk med en rätt stor portion av det senare. Närkampsintensitet sparras med ångestavsnitt för att senare explodera igen. Utfall av feta riff blandas med intensitet som planar ut i lugnare partier. På detta sätt pendlar musiken mellan olika känslolägen och texterna följer samma mönster. Provokationerna i framför allt texterna är vardagsmat och ingenting är heligt. Enkelheten är ledstjärnan och sådant överskattat och pretantiöst som solon är bannlysta. Raka rena riff är snarare melodin.

Generationsplatta har den kallats, och med det gjorde tidningarna Kurt Cobain till musikalisk och textmässig talesman för 60-talisterna. Till en början kallades denna generation (som jag själv tillhör för övrigt) för ”generation x” eller ”blank generation” och till och med ”the prozac generation”. Allt för att anspela på denna generations påstådda eller upplevda ångestneurorser. Ivrigt uppbackade av böcker om hur väl valda delar av denna generation, fann lyckan i pillerburken. Plötsligt kom den här plattan, och genast upphöjdes den till en slags tillståndsbeskrivning i ord och musik. Kurt Cobain blev en hel generations poet, därför att han skrev låtar som appelerade till tillståndet hos en hel genration. Bob Dylan för 90-talet helt enkelt. Man kunde köpa musiktidningar med en extremt spridd bild på Kurt Cobains sorgsna ansikte och med rubriken ”Spokesman for a blank generation”. I den intervju som följde kunde man läsa ytterligare provokationer som att både Kurtan och Courtney hade minsann knarkat så det knakade när de väntade dottern Francis Bean. Eller att Kurt tyckte om knark för att han hade ont i magen.

Kurt Cobain.Hur mycket sanning det döljs i allt detta vet inte jag, jag vet dock en sak. Ingen grupp kan bli stor på att bara skjuta in sig och tilltala en generation, som dessutom var medelålders redan när den här skivan kom. En sann stor grupp tilltalar alla generationer och har något att säga till alla — inte bara till vissa. Själv känner jag 70-talister som tycker den här plattan är lika viktig för dom, som den är för alla andra.

Trots plattans musikaliska och komersiella framgångar, bortsett från epitet som generationsplatta har den här skivan överlevt. Hur mycket alla proffstyckare har försökt att stämpla den, så känns den här plattan faktiskt både angelägen och viktig än i denna dag. Några invändningar måste jag dock komma med, gnällspiken i mig kräver detta. De bästa låtarna på plattan, har i mitt tycke vare sig uppmärksammats eller spelats i den grad som rättvisan kräver. Vem har till exempel någonsin tagit upp och analyserat en låt som Territorial Pissings. Trots bristen på uppmärksamhet är ju just denna låt en slags nyckellåt på plattan. Med sitt sjukt uppskruvade tempo, sitt totala utfall med megavåldsamma inslag har ju Kurtan lyckats med att decimera de flesta rebellband till meshögar. Bortanför röj, mer än attackbävrar, och mer energi än vad solen producerar under tre år. On a Plain har något som är ovanligt för den här plattan, nämligen melodi. Inget ont i avsaknaden det är inte det den här plattan är inriktad på, men den här låten har något som de flesta av de andra låtarna inte har. Something In the Way sätter fingret på exakt den där punkten som, förutom buller, Nirvana är duktiga på nämligen sorgen. Vackert, avskalat och depressivt. Trots att den här skivan innehåller så mycket är den inte Nirvanas bästa, inte om jag får välja. Dels innehåller den här skivan ett störmoment som stavas Butch Vig. Han är producenten som ligger bakom ett lite snällt sound, vilket är synd. Med ett enkelt knapptryck på styggfilterknappen hade resultatet blivit än bättre för mycket bra är det ändå. Dels finns det en platta som heter Bleach som är ännu grymmare, och denna får inte bara ses som Nirvanas debut utan också som deras mästerverk.

Nirvana — Bleach.Nerv, klös och en bunt otidligheter är kännemärket även här, men skillnaden ligger i produktionen där Bleach är betydligt vassare. Låtarna är mer kantiga, mer motsträviga, mer bullriga men attans så bra. Varje låt balanserar hela tiden på kanten till ett totalt sammanbrott. Fläskiga rocklåtar som har egenart och fläskläppsinställning. Trots allt detta går det inte att bortse från att Nevermind är den viktigare plattan — 10 miljoner skivköpare kan ju inte ha fel.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2005

Pressmeddelande

Alternativ bokmässa, fest för Ordet

Stefan Hammarén

Endast för brunt

Någonting

Thommy Sjöberg

Reflektion

Stefan Whilde & Björn Eneke

Den fria viljans medicin

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 2

Konst

Bertil Albrektson på Galleri Linné Uppsala

Essäer

Fredrik Böök — Sveriges genom tiderna främste litteraturhistoriker och kritiker

Svindlande science fictionlitteratur

Artiklar

Den borgerliga myten om socialismens samhörighet med nazismen

H.C. Andersen — 200 år

Historiens samlade kvinnohat och dess fortsättning

Litteratur som förändrar tanken och ställer frågor

Så blev det ett kvinnoparti … eller hur?

Politik

Politiska kommentarer IX

Dr. Indie-hjältar

Dirk Benedict — en sann Dr. Indie-hjälte.

Backspegeln.

Never Mind the Nevermind (av Dr. Da Capo)

Tidskrifter

DAST Magazine #1 2005

Wired, King & Manolo

Böcker

Korta bokrecensioner IX

Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt — Linné och hans apostlar

Musik

Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now

Caesars — Paper Tigers

Daft Punk — Human After All

Fischerspooner — Odyssey

Frida Hyvönen — Until Death Comes

Korta musikrecensioner V

Meshugga — Catch 33 & Above This Fire — In Perspective

Moby — Hotel

Musikkommentarer IV

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze (av Dr. Da Capo)

Sylvan & Bonamici — ReHacksis & Mr. Marmaduke and the Minister

The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces

Filmer

På TV

TV-serier III