Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

EN INBLICK I DET SVENSKA FOLKHEMMET — DEL 2

Svensk Stalinism

Trodde ni att ni levde i en demokrati? Det gör ni inte alls. Det är bara inbillning. Vi svenskar lever i en totalitär stat där myndighetsutövare med hjälp av sin myndighetsställning utövar makt genom att utnyttja förutfattade meningar och på förhand färdiga attityder.

Myndigheterna är enligt deras anställda myndighetsutövare inrättade för att hålla efter folket och i synnerhet de som är uppkäftiga och obekväma. Även i Sverige förföljer man poeter och människor med moraliska åsikter som de ger uttryck för. Tror ni mig inte? Jo, lyssna här.

Jag är ”självutnämnd” poet. Morfar var författarkompis med bland annat Nisse Ferlin och de andra grabbarna i gänget som kallades Klarapoeterna. De kallades dem suputer och ölgubbar, och visst fanns det ett sådant skimmer över några av gruppens medlemmar, men skriva kunde de.

Nisse skulle, om han inte hade varit så sjuklig, kommit till BB och varit min gudfar vid mitt dop strax efter det att jag föddes (man trodde nämligen att jag var döende). Men Nisse orkade tydligen inte resa hela vägen från Norrtälje. Han ska enligt morfar dock ha sagt att jag hade anlag för att bli en riktig författare. Ett drygt år senare dog han.

Jag skriver en hel del och har så gjort sedan början av 80-talet. Det har blivit både lyrik, epik och dramatik inom vilken genre jag har arbetat med att skriva, regissera och sätta upp teaterpjäser. I dag har jag ett litet hobbyförlag som ger ut böcker — om vampyrism…, dock inte skrivna av mig själv. Förlaget har en hemsida där böckerna beskrivs liksom förlagets profil. På hemsidan finns det även en lyriksida där vad jag anser vara betydelsefull lyrik avses att publiceras. Hemsidan finner man på ALIR Förlag och där även en av de bästa och mest ”träffsäkra” dikterna genom tiderna (om jag får säga det själv) — Karin Piehls Det musikaliska kriget.

Lyrik är ju diktning, vilket de flesta fick lära sig i svenskundervisningen i skolan. De tre litteraturtyperna: lyrik (diktning), epik (beskrivande text i roman- och novellform) och dramatik (det som är skrivet för teater) tjatades det om timme in och timme ut under litteraturhistorietimmarna, i alla fall när jag gick på gymnasiet. Det var riktigt drygt, tyckte de flesta som påtvingades kunskaperna. Ett halvdussin år senare satt jag i katedern och undervisade i litteraturhistoria i grannkommunens gymnasieskola och tyckte att litteraturhistoria var det bästa som fanns.

Tillbaka till förlagets hemsida… På lyriksidan på ALIR Förlag finns alltså dikterna. En av dikterna beskriver en adoptivflicka som (ja, ni kan ju läsa själva) kränks nå’t så inihelvete av sin adoptivfar; och adoptivmodern tittar oberört på och accepterar framfarten. Dikten är en episk diktning, det vill säga en lyrisk framställning av en tanke som berättas i skriftform. Det som dikten handlar om är naturligtvis ett ofantligt stort samhällsproblem i vårt samhälle. Undersökningar visar oberoende av varandra visar att mellan 20-40 % av barn och ungdomar utsätts för sexuellt kränkande handlingar under uppväxttiden, antingen i hemmet eller i kontakten med släktingar. Av den anledningen skriver jag om detta brännheta ämne och mina alster skapar minst sagt oro hos dem som känner sig träffade, verkar det som.

Vad som är fantasi och verklighet i dikterna spelar ingen roll. Dikt är dikt och den är skriven utifrån de olika erfarenheter som givit diktaren (i det här fallet mig) inspirationen till att skriva. Det ligger i var och ens rätt till integritet att antingen behålla det för sig själv eller att välja att skriva om det. Det är lyrik och samhällsdebatt och det lär väl inte vara så konstigt att man skriver sådant? eller…

Jo, det tycker faktiskt en och annan individ. Just den dikten som jag berättar om är en dikt som allvarligt har upprört en manlig adoptivförälder i Sveriges avlånga land. Adoptivföräldern har av diktens publicering tagit åt sig så till den milda grad att han har polisanmält min dikt och påstått att dikten utgör grovt förtal av honom men att innehållet inte är sant! Det finns ingen mansperson nämnd vid namn i dikten, bara ett fingerat namn på en adopterad flicka som beskrivs i dikten.

Men hur i hela världen går det här ihop?…

Dikten har varit publicerad i drygt två år på samma hemsida (den har nu visserligen fått ett nytt kvinnonamn och skrivits om från jag-form till tredje person). Faktum är att dikten har kommit till i samma skede som en samhällsdebatterande insändarartikel vilken publicerades här i Blaskan för knappt två år sedan och i en lokal dagstidning i Sverige några månader tidigare. Adoptivfadern anmälde även den samhällsdebatterande artikeln, då till Pressens Opinionsnämnd. Adoptivfadern, som då gjorde en anmälan, påstod att artikelförfattaren var lögnaktig (det skulle alltså vara jag som var det), att artikeln handlade om just honom och hans familj (det fanns inga namn och heller inget annat som i artikeltexten pekade ut någon) och att det som stod skrivet i den samhällsdebatterande artikeln inte var sant.

Jag frågar mig: ”Varför har just den där adoptivföräldern ett behov av att påpeka att sådant som beskrivs i en generellt hållen, samhällsdebatterande artikel inte har hänt hemma hos just hans adoptivfamilj?” Börjar det osa hett? eller…

Förmodligen anser en sådan person att sådana personer som har träffat många kvinnor vilka allvarligt kränkts i sina adoptivhem varken ska eller bör skriva om det. Obehagliga sanningar ska tydligen hemlighållas, anser somliga. Det tycker i alla fall de paranoida individer som på psykotiskt manér känner sig förföljda av sanningen. De anser att oönskade sanningar och personer som kan uttrycka sådana obehagliga sanningar ska tystas.

Men om inte de som har en erfarenhet av problemet och förekomsten av problemet ska kunna skriva om det, vem ska då skriva om det? De som inte alls vet vad det handlar om och vilka mekanismer som styr förövarna?…

Sådana hemskheter som det faktiskt handlar om kan det knappast skrivas för mycket om, anser jag. Problemet är stort och mörkertalet överstiger vida de anmälningar som görs. I Sverige skiter åklagarna och socialstjänsten i utsatta flickor och de struntar i misskötta och misshandlade barn. Att bevisa övergrepp är ju för dem omöjligt och det blir bara ännu större problem om man rotar i dem.

Vissa individer anser, med stöd av skäl som de själva inte vill gå in på i en offentlig debatt, att det finns samhällsproblem och saker som man helt enkelt inte skriver om. Yttrandefriheten ska till varje pris inskränkas för dem vars röster inte är uppskattade. Journalister ska däremot tillåtas full yttrandefrihet eftersom de har utbildning för det. Dessutom har de läst sig till hur man manipulerar omgivningen på ett metodiskt sätt utan att någon misstänker något. De agerar ofta utan några som helst moraliska tankar på hur man i egenskap av ”tredje statsmaktsutövare” desinformerar människor med målet att skapa total förvirring. En journalist ska tydligen tillåtas att skriva personalia som exklusivt pekar ut en människa, vilken hängs ut till offentlig beskådan, även om det som skrivs inte är sant.

Grovt förtal är sådant som är osant och som yttras i kränkande syfte om någon unik, utpekad person. Men är ett uppdiktat namn utpekande? Är det då inte så att man egentligen inte alls kan skriva någonting om en uppdiktad person som man ger ett fingerat namn eftersom det alltid finns någon som bär just det förnamnet och som några få detaljer passar in på (två öron, två ögon, en näsa och en mun). Då kan ju alla de som bär förnamnet i så fall stämma författaren för grovt förtal…

Verkar det långsökt? Och vad har då det här att göra med att Sverige är en totalitär stat?

Jo, yttrande- och tryckfriheten är allvarligt hotad och det är uppenbart att det finns åklagare som inte har erforderliga kunskaper i litteraturhistoria och i det svenska språket. Åsiktsfriheten är också hotad, för de kan ju påstå att författaren har tänkt si eller så då han eller hon har skrivit sin samhällsdebatterande artikel och dikt.

Där rök den konstnärliga friheten!…

Åklagarna som domderar och går på i området där jag bor beslutade sig för att, med anledning av dikten inleda förundersökning mot mig och jag är följaktligen kallad till polisförhör om bland annat denna dikt, och vem vet? kanske handlar det även om den vampyrlitteratur som jag ger ut på mitt förlag.

På förlagets hemsida står det: ”Alla i dikterna förekommande likheter med verkligheten är slumpmässiga tillfälligheter som saknar verklighetsbakgrund. Alla namn och beskrivningar i de poetiska alstren är uppdiktade.” Det innebär alltså enligt mindre litterärt begåvade individer att allt som skrivs är att betrakta som sant och/eller utpekande.

I Sverige fälls 95 % av dem som åtalas av åklagare och det finns nu alltså en ganska stor risk att för att all poesi blir brännmärkt som individkränkande litteratur i SS (det Stalinistiska Sverige). Kanske kommer jag att tvingas att leva i exil. Adoptivfadern har tydligen fått gehör för sina åsikter om att en dikt utan något annat personbeskrivande än ett uppdiktat förnamn kan anses vara grovt förtal. Om bara någon tillräckligt prominent person påstår att det är på det viset, så blir det så. På så sätt utgör ”väl ansedda” individer en tredje statsmakt som får starkt inflytande på svaga individer i den andra statsmakten (på myndigheterna) vilka ska se till att den första statsmaktens beslut (riksdagens beslutsfattande politikers beslut) efterföljs. Nej, nu blev det för komplicerat.

Jag har en medicinsk legitimation i egenskap av legitimerad sjuksköterska och har en hel del psykologiska kunskaper såväl från utbildning som i det erfarenhetsmässiga bagaget efter 25 yrkesverksamma år inom hälso- och sjukvården. Jag har mött mängder av borderline-personligheter och andra schizofrena, psykopater och paranoida människor som saknar egen identitet. De är själsligt nakna människor och de ”intar” människor som de finner i sin omgivning. De försöker att härma andra individer i sin omedelbara närhet och de intervenerar (intar) de ovetande. Omgivningen börjar tycka synd om dessa ”själlösa” flockmänniskor som samtidigt känns mycket obehagliga. Farliga psykopater som går lösa finner man till exempel bland karaktärslösa chefer. De når nämligen ofta chefspositioner efter att ha utmanövrerat sina motståndare på ett minst sagt beräknande och diaboliskt sätt. De tar kommandot i diverse organisationer för att för egen vinnings skull styra och ställa så att de kan fortsätta att härja gränslöst.

Borderline betyder just ”gräns” och sådana personligheter är just gränslösa personligheter utan känsla för vad som passar sig. De saknar medkänsla för andra varelser, och medlidande är det inte tal om. De har aldrig hjälpt någon på något innerligt och engagerat sätt och får de tillfälle så slår de ihjäl både råttor och möss och till och med större djur — kanske även i vissa fall människor…

Det fanns under min tid som lärare i skolan i en antologi en novell av nobelpristagaren och författaren Heinrich Böll. Novellen hette Mitt sorgsna ansikte. Böll skrev om förtrycket i det tredje riket då det hade utvecklats efter att nazisterna tänktes ha vunnit det andra världskriget.

I novellen står en nyligen frigiven man på kajen i en nedlagd hamn. Han blickar med sorgsen min ut över det grå vattnet i den färg- och konturlösa omgivningen. En polisman ser mannens bistra uppsyn och arresterar honom för hans sorgsna uppsyn. Mannen döms till ett långt fängelsestraff för att han inte sett glad ut eftersom så är påkallat enligt den nya lagen som liksom alla lagar träder i kraft 24 timmar efter det att den kungjorts. Mannens tidigare internering följs efter det att hans framtänder slagits ut av utslagsdomaren av ett minst lika långt fängelsestraff. Fem år tidigare dömdes han till ett femårigt fängelsestraff för att han hade sett glad ut på den dag som råkade vara statschefens dödsdag…

Det andra och kanske sista anhållandet och åtalet fick mannen att inse att han nog var tvungen att försöka att inte mer ha något ansikte…

Vad kommer att hända nu? Kanske beslutas det till och med att man ska bränna mina skrivna alster och mina förlagda böcker — där man bränner böcker bränner man snart människor…

Mikael Bäckman
leg sjuksköterska och fristående medicinsk forskare
Danderyd

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2005

Pressmeddelande

Alternativ bokmässa, fest för Ordet

Stefan Hammarén

Endast för brunt

Någonting

Thommy Sjöberg

Reflektion

Stefan Whilde & Björn Eneke

Den fria viljans medicin

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 2

Konst

Bertil Albrektson på Galleri Linné Uppsala

Essäer

Fredrik Böök — Sveriges genom tiderna främste litteraturhistoriker och kritiker

Svindlande science fictionlitteratur

Artiklar

Den borgerliga myten om socialismens samhörighet med nazismen

H.C. Andersen — 200 år

Historiens samlade kvinnohat och dess fortsättning

Litteratur som förändrar tanken och ställer frågor

Så blev det ett kvinnoparti … eller hur?

Politik

Politiska kommentarer IX

Dr. Indie-hjältar

Dirk Benedict — en sann Dr. Indie-hjälte.

Backspegeln.

Never Mind the Nevermind (av Dr. Da Capo)

Tidskrifter

DAST Magazine #1 2005

Wired, King & Manolo

Böcker

Korta bokrecensioner IX

Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt — Linné och hans apostlar

Musik

Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now

Caesars — Paper Tigers

Daft Punk — Human After All

Fischerspooner — Odyssey

Frida Hyvönen — Until Death Comes

Korta musikrecensioner V

Meshugga — Catch 33 & Above This Fire — In Perspective

Moby — Hotel

Musikkommentarer IV

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze (av Dr. Da Capo)

Sylvan & Bonamici — ReHacksis & Mr. Marmaduke and the Minister

The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces

Filmer

På TV

TV-serier III