Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze B.B.B.B.

Interscope Records

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze.Blaskans läsare får ursäkta, den här artikeln har tillkommit under största möda efter 19 megaton datastrul. En mindre rolig parrallell till månadens skiva som också råkat ut för samma ogina öde. Efter förra skivan som blev en mäktig succé hoppade ¾ av bandet av, inklusive en av förgrundsfigurerna Mark Lannegan. Egna projekt lockade mer, och kvar blev bara Josh Homme och tre nytillkomna medlemmar. Varningsflagg brukar alltid utfärdas i sådana situationer, rumphuggna grupper brukar bli fokuslösa fiaskon — dock inte alltid. Här har ett av dessa undantag. En välsmakande kompott som lyckas hålla fokus, och gå i mål i en ohotad ledning.

Queens Of The Stone Age (QOTSA) brukar alltid experimentera friskt och Lullabies to Paralyze är inget undantag. Här är aviga och lite kantiga låtar som kräver ett gäng lyssningar innan den sitter, men när man väl är inne på minst 10 varvet så sitter skivan som ett flugpapper i koddhåret. Precis som flugpapper i koddhåret är skivan dessutom inget man vill bli av med, det skulle göra alltför ont (för att förklara ordet ”kodd”, vänd dig till någon i din omgivning som är bekant med skånska). I jämförelse är dock denna skiva ovanligt rak och lättillgänglig. Musiken vilar på trygg Amerikansk rockbasis, den där typen som är så vägvinnande i slutänden utan att vare sig bli hemtam eller oengagerad. Att man sen har smakfullheten att snegla lite sådär över axeln, på andra stilar ger bonuspoäng — bland annat kan nämnas engelsk brassblåsarmusik. Här finns frontalbrutal pardonlös musik, här finns velourmjukisanpassad musik och här finns låtar som både innehåller och vilar på annan grund än rock — lite för alla med andra ord. Eftersom skivan heter just Lullabies to Paralyze (Vaggvisor för att paralysera ö.a.) så varför inte inleda med en vaggvisa. Snabbt byter det dock spår. Medication har både rätta psykostiteln och t-68 tunga innehållet. När man i en senare låt bjuder oss på textrader som ”Everybody knows that you are insane” till kompet av giftalgsgitarrer, infinner sig mitt trettonde leende. Marsch förekommer rent allmänt i alla möjliga varianter, men för första gången (?) i mitt liv har jag nu hört en marsch skriven för betongdojebärande kamikazekillar — tungt så det förslår med andra ord. Jag skulle dock inte själv vilja ge mig på försöket att marschera i betongdojor.

Stilen pendlar som sagt mellan mer sordinmättad musik, men den stora portionen är naturligtvis ROCK. Att kalla det hårdrock kanske är förmätet för klassisk hårdrock är det inte. Metallen finns snarare i tyngden i musiken, men som sagt hårdrock är det inte. Det är däremot skruvad, underfundig och egensinnig rock med en stor personlighet som pendlar mellan independent och punkens energi. Dist, oljud, fula ord, ös, rövgung, baktakter, variationsrikedom är alla självklara ingredienser. Lite introvert och svårtillgängligt är det nog allt till en början, men ge inte upp utan lyssna ett gäng gånger och allt kommer att falla på plats. Det är med andra ord inte en omedelbar kärleksförklaring från min sida, men sakta sakta smyger den sig på och rätt som det är har i varje fall jag en pendelrörelse i ändalykten. Vissa partier kan i sina stycken härledas till klassiska Pink Floyd med utspacade gitarrer och flumgung. Andra partier kan ha 70-talsreferenser som The Raiders Indian Reservation eller Beach Boys-kör, här finns som tidigare nämts punkens energiska nerv. På den här skivan kan du till och med hitta stora stygga vargen-rock, ylen i bakgrunden är inte ett sätt att formulera det — det är verkligen yl. Autentiska balkanbouzokis och knivvässarljud är bonus. Valsinledning är en annan av de säregna musikinslagen du kan hitta, efter introt blirdet dock mer åt headbangarhållet med baktakt. Nine Inch Nails-distad sång och morrgura är ytterligare inslag som värmer inombords, mitt 54:e leende grinar stinnt. Pianogung-med-dist-på-allting-inklusive-sången är en annan trevlig bekantskap, chica små Sparks-break ingår. Den som kan sitta still till en låt som Broken Box är antingen fastspikad i golvet eller död. Frysbox-rock i kallaste skolan bifogas också, Long Slow Goodbye är en av de snyggaste Waiting for My Man-efterföljarna och mitt 506:e smil infinner sig. Genom alla blindskär där det inspireras av andra, där mindre bemedlade dönickegrupper skulle gått bet, håller Josh och grabbarna en rak stadig kurs med något som kallas eget sound. Istället väver man in små brottsstycken och satsar på att behålla sin särart på låtarna. Snyggt som bara en fyrpoängare kan vara. Hela anrättningen avslutas med en brylcremes-pastisch med modern-rock-anslag — mums.

Sammanfattningsvis är det väl investerade pengar att köpa Lullabies to Paralyze. Du får tuff modern rock med mycke egensinne och personlighet. Kompromisslösheten lyser tydligt igenom, det egna soundet och den egna stilen är allt men inte utan kärleksförklaringar till andra grupper i form av referenser. Snygga passager genom stycken som bara påminner om referensgrupperna, aldrig däremot vare sig toner eller stycken som är direkt snodda av samma grupper. Man får väl tacka sin lyckliga stjärna att skivan över huvud taget kom ut med tanke på strulet nämt ovan. Vi får väl vara ännu mer tacksamma över att skivan andas nydanande engagerande rock, istället för stagnation och träaktighet. Resultatet en rockstil som inte låter som så mycket mer än QOTSTA, vilket räcker riktigt långt.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2005

Pressmeddelande

Alternativ bokmässa, fest för Ordet

Stefan Hammarén

Endast för brunt

Någonting

Thommy Sjöberg

Reflektion

Stefan Whilde & Björn Eneke

Den fria viljans medicin

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 2

Konst

Bertil Albrektson på Galleri Linné Uppsala

Essäer

Fredrik Böök — Sveriges genom tiderna främste litteraturhistoriker och kritiker

Svindlande science fictionlitteratur

Artiklar

Den borgerliga myten om socialismens samhörighet med nazismen

H.C. Andersen — 200 år

Historiens samlade kvinnohat och dess fortsättning

Litteratur som förändrar tanken och ställer frågor

Så blev det ett kvinnoparti … eller hur?

Politik

Politiska kommentarer IX

Dr. Indie-hjältar

Dirk Benedict — en sann Dr. Indie-hjälte.

Backspegeln.

Never Mind the Nevermind (av Dr. Da Capo)

Tidskrifter

DAST Magazine #1 2005

Wired, King & Manolo

Böcker

Korta bokrecensioner IX

Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt — Linné och hans apostlar

Musik

Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now

Caesars — Paper Tigers

Daft Punk — Human After All

Fischerspooner — Odyssey

Frida Hyvönen — Until Death Comes

Korta musikrecensioner V

Meshugga — Catch 33 & Above This Fire — In Perspective

Moby — Hotel

Musikkommentarer IV

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze (av Dr. Da Capo)

Sylvan & Bonamici — ReHacksis & Mr. Marmaduke and the Minister

The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces

Filmer

På TV

TV-serier III