Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

Någonting

En konstig eller driftig och högst munvig affärsman tog kontakt idag, han nordisk VD för ett stort amerikansckt hushållsgrunksföretag som öppnar butiker och utvidgar i Norden, blev inbjuden som ”kulturjournalist” till en invigning och får där två par kristallkaraffer (+ dricka och ostbitar på själva den tillställningen) om jag skriver om den och deras produkter (och bjöd säkert ut sina karaffer istället för annat glas när det en gång finns karaffiner i Horla). Men tror att jag har mässlingen sedan mot slutet av april när det går av stapeln, för övrigt som jag har ofta mässlingen och ibland också påsjuka. (Första gången jag hade mässlingen höll jag för övrigt på att dö, blödde i över två dygn från strupen, och läkarna kunde inte göra annat än ge en röd vätska (+ glass och ispåsar) men det hjälpte föga, samt blodtransfusion förstås även om jag blödde mycket mera än vad de hann eller kunde ge av nytt och främmande avloppsblod, det som inte ens gick att avbryta under tiden när han förflyttades från ett rum till något mer avlångt, till sist som blodvärdena sjönk till så lågt att jag eg. borde ha dött fastän jag nu inte gjorde det, minns ännu läkarnas viskningar ”konstigt att han ännu lever” och så kom det dragspelsmusik i radion och en barnläkarprofessor (riktig prof., gammal lärd man) tog fram en munharpa från fickan och började spela för mig, varpå jag trodde mig redan vara i himlen) (enda goda saken med den mässlingen, om man nu skulle vara på sjukhus, att man fick isoleringsrum) (en annan gång på samma idiotiska sjukhus, när mitt knä plötsligt slutade vika och hamnade där några våningar upp, utan att någon orsak nånsin framkom varför jag blev stel och inte kunde gå, inhystes jag i en sal med stans satans värsta busar paketerade, två ungdomsligor som hade funnit extra nöje med att bräcka knäna på varann, och de, hur fastbundna de än var höll på att ryka ihop hela tiden, samt hotade döda mig, för ringde för ofta i klockan och klagade på värk, eller beställde pisskärlet bäckenet för ofta, alltid nånting för ofta, och min säng var i vägen för bästa stället för TV:en om inte annat. Sedan började jag också få epistaxis för ofta och det tyckte de kriminellt belastade inte heller om, tyckte jag påminde om en fegis och även om en urgammal näsläkare kom och brände mig, var blodet där åter följande morgon och störde alla rutiner. Och mitt knä var i någon underlig rank metallställning som till nedre delar påminde kraftigt om la Tour Eiffel i grunden, men därifrån fanns det långa nålar inkörda i benet på mig, och läkarna stod även då mållösa och ville ta evigt ryggmärgsprover på mig fastän morsan förbjöd, sist enär jag blivit mordhotad från alla håll i två veckor, bestämde jag mig för att det var bäst att lämna stället och följande gång läkarna kom, ljög jag att benet slutat värka, och märkligt nog monterade de ner ställningen snart och hur de än började vrida på benet vidhöll jag att ingen värk eller smärta fanns (fastän det fanns, även om jag nog undrade om det kloka däri), lika konstigt som jag plötsligt åter kunde gå när de drog mig ur sängen i samma svep, inte långt senare som jag också hamnade i ett vidrigt badkar och ville vägra när vattnet var kallt och en djävul till avd.översköterska tvingade mig ner där, och när jag bråkade med henne och svor åt henne (efter snabbkurs hos ligisterna på avdelningen) straffade hon mig med att ha mig liggande där flera timmar i kallt vatten, med två vakter som tryckte ner mig när jag stundom försökte stiga upp, ibland som de fyllde på med lite nytt varmt vatten, dock iskallt hela tiden). Men åkte hem snart och visade då tungan åt de busar som fanns kvar, några som redan åkt och visat knytnäven och svor för evigt slagsmål, liksom jag fick ett hejdlöst vrål av de sängbundna. (Och på samma sjukhus flera år tidigare, tyckte en annan barnläkarprofessor, en ganska gammal man som sedermera blev parlamentsledamot som urgammal att jag såg så blek och konstig ut (vid en vanlig mottagning), varför han ville ha mig där på avdelningen för närmare undersökningar, vilka resulterade i att jag även den gången skulle börja förblöda, att han sa sig aldrig ha läst eller hört om någon som överlevt med så lågt hemoglobin (per se konstigt nog), och när jag väl kom ut efter sex veckor med epikrisen på hand, en nondiagnos med som ingen anamnes nånsin, endast osagd fått bli katamnes i glosa att inget riktigt fel och ingen sjukdom alls står att finna, däremot som stora delar av kroppen var blå efter hans eviga klämmande (sökte en viss sjukdom), något varför i perkussionens namn människa så blå vet eg. ingen säkert och jag minns inte heller något mera därom, är en märklig fråga i sammanhanget förvisso, men låg sedan mest stilla i ett halvt år när jag inte orkade eller ville göra något.) (Och ännu en sak om sjukhuset i fråga, dryga femton år tidigare än jag var där, fanns det gula små myror som gick längs väggarna, och de lär redan ha kommit dit med bananer från latinamericka på 1925-talet och de gick inte att utrota hur de än hade försökt med olika många gifter, tvärt om hela tiden ökat, men när jag befann mig där, inte en myra och morsan frågade också vart myrorna försvunnit, tagit vägen, och sköterskorna förstod inget, visste inget om dem, så utrotade redan.) Dessutom kom jag på under samtalets gång med den mycket smarta affärsmannen att han är avlägset släkt med mig från en dansk ätt, kunde säga honom att jag har två silverpjäser av hans förfäder (inte som han nämnvärt reagerade på just det), tillhört en man som dog i sviterna av felaktiga katetrar, fick detta när kirurgerna tagit bort lite för mycket av hans delar. Och så kom vi ännu underfund med att vi (mina föräldrar) haft två tavlor målade av affärsmannens farfars farfar (en annan person än dansken), som nu skulle vara värda 100 000 euro styck, men dem gav vi bort på 1960-talet för att dom var ”så fula”, föreställde stora tallar enär tavlorna hade alltför breda ekramar, inte som mottagaren heller uppskattade dem, för när vi ett tag försökte få dem tillbaka sa han att han gett dem vidare, och vägrade upprätthålla någon kontakt till oss efter det, sa inte heller åt vem han gett, men upplyste att den personen inte heller har dem kvar. Det var något som roade affärsmannen enormt.

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2005

Pressmeddelande

Alternativ bokmässa, fest för Ordet

Stefan Hammarén

Endast för brunt

Någonting

Thommy Sjöberg

Reflektion

Stefan Whilde & Björn Eneke

Den fria viljans medicin

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 2

Konst

Bertil Albrektson på Galleri Linné Uppsala

Essäer

Fredrik Böök — Sveriges genom tiderna främste litteraturhistoriker och kritiker

Svindlande science fictionlitteratur

Artiklar

Den borgerliga myten om socialismens samhörighet med nazismen

H.C. Andersen — 200 år

Historiens samlade kvinnohat och dess fortsättning

Litteratur som förändrar tanken och ställer frågor

Så blev det ett kvinnoparti … eller hur?

Politik

Politiska kommentarer IX

Dr. Indie-hjältar

Dirk Benedict — en sann Dr. Indie-hjälte.

Backspegeln.

Never Mind the Nevermind (av Dr. Da Capo)

Tidskrifter

DAST Magazine #1 2005

Wired, King & Manolo

Böcker

Korta bokrecensioner IX

Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt — Linné och hans apostlar

Musik

Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now

Caesars — Paper Tigers

Daft Punk — Human After All

Fischerspooner — Odyssey

Frida Hyvönen — Until Death Comes

Korta musikrecensioner V

Meshugga — Catch 33 & Above This Fire — In Perspective

Moby — Hotel

Musikkommentarer IV

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze (av Dr. Da Capo)

Sylvan & Bonamici — ReHacksis & Mr. Marmaduke and the Minister

The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces

Filmer

På TV

TV-serier III