Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Essä

Reflektion

— Har du blivit uttagen till Reflektion är det kört säger tenniskompisen efter matchen. Van som han är vid det privata näringslivets rutiner.

Reflektion där; falluckan öppnas eller så hägrar garantipensionen runt hörnet.

— Välj själv! Vad du tycker passar bäst för en snart äldre medelålders fyrtiotalist.

Nej för oss kommunalt anställda lärare med flera i stadsdelen Spånga/Tensta är det frågan om en så kallad Quinntenalutbilding. En utbildning som kan erbjudas till dem som har arbetat fem år eller längre i stadsdelen. Tanken är att de utvalda ska få möjlighet till en form av time out under en månad. Man får välja själv vad man vill syssla med, men den centrala tanken är att man träffar de andra utvalda i gruppen för regelbundna samtal, reflektioner kring yrkeslivet, under den lediga månaden. Konkreta metoder och modeller hämtas från Tom Tiller, professor i praktisk pedagogik vid Tromsö universitet, som utarbetat en form av aktionslärande. Se Skolliv klicka er fram! Där den centrala tanken är att det livslånga lärandet kan utvecklas genom samtal där erfarenheter från arbetslivet står i centrum. Se även Karlstad universitet: Karlstads universitet Klicka er fram till lärande samtal!

Utbildningen är även tänkt att ingå i ett forskningsprojekt mellan stadsdelen och Arbetslivsinstitutet. Där följande brev hör hemma som en uppgift.

Brev till en skolforskare

I dag ligger Kista Science Tower halvt insvept i dimma och endast de röda varningslamporna för flyget lyser upp diset kring skrapan. Höstterminens avslutning häromdagen, korta dagar, luften har gått ur mig efter en som vanligt intensiv termin; med undervisning, föräldramöten, utvecklingssamtal, konferenser, arbetslagsmöten, skriva protokoll, hundratals e-mail, skapa grupper i nya programmet Historik, projekt, temaveckor, nya ämnen som Livskunskap, förbereda lektioner, läxförhör, prov, rättningar, bedöma 120 häften, ig-varningar i tre exemplar, skriva omdömen i PODB, studiedagar om skolans mål och kursplaner, genomgångar av kriterier, biovisningar, intriger som jag knappt har uppfattat, kamp om utrymme i kollegiet, betyg, julmust — pepparkakor och utdelning av betygen och var jag inte med i något lärarjippo där på scenen i aulan under avslutningsdagen.

Gitarrockare utan ström — Undertecknad på scen.— Puh, pinsamt och tomrum.

— Har jag inte lite ont i halsen och bär jag inte på en infektion som säkert bryter ut på annan dag jul när även det intensiva julfirandet med familjen är över. Vandrar genom Kistagallerian, gör som den gode poeten Ekelöf; ser mig om räknar mina segrar/ så få/ ser nederlagen/ så många, melankolisk, lågtryck på känslans barometer efter alla dessa möten.

— Är det inte hon? Flickan som säljer u-båtsmackor på Sandys. Vad hette hon nu, tjejen som gick ut nian i våras. Ah strunt samma — men vad glad jag blir över att se en gammal elev. Känslorna fylls på och de pedagogiska funderingarna börjar snurra. Högsta betyget i So hade hon ju — måtte hon nu inte fastna här på Sandys som snabbmatsförsäljare. Ett öde som drabbar många duktiga tjejer med invandrarbakgrund när de får ställa upp för familjen.

— Jag är mina betyg skulle hon kunna ha sagt om sin högstadietid. Till skillnad mot många av sina jämnåriga invandrarkillar såg hon en möjlighet till frigörelse och utveckling med sina studier.

— Bara hon även fortsätter med gymnasiet.

Invandrarkillarna regredierar, går bakåt på högstadiet, ofta tar förortsslangen vid — denna i och för sig kreativa rotvälska, de får fullt upp med respekt, macho och attityd och ser inte samma möjligheter som tjejerna.

— Jag är min mobil eller något annat tekniskt attiralj skulle de kunna säga.

Tur ändå att jag blir så glad över att se en gammal elev.

— Det finns hopp!

— Tillbaka till skolprojektet.

Vad stimulerar dig i ditt yrke är första frågan som ska besvaras i brevet

Situationer från terminen virvlar förbi. Jag tycker att det är roligt att gå genom korridoren och munhuggas med eleverna. Ibland kan en sådan promenad mellan lärarrummet och undervisningssalen ta en avsevärd tid. Faktiskt så mycket tid att undertecknad kommer för sent till lektionen. Nu är det ju inte meningen att det här brevet ska bli något kåseri. Men faktum är att jag trivs att vara med eleverna i korridorer, på tåg och bussar på utflykter och på studiebesök.

Klassrummet då, denna arena, för fostran, färdighetsträning, förmåga att kunna se sammanhang, kunskapsinhämtning och att i bästa fall få eleverna att ta ställning. Givetvis är skolans mål heliga där: Demokrati, jämlikhet, integration, bättre miljö, antimobbing, läroplan, skolans mål och betygskriterier och att allt i bästa fall är ett levande dokument för lärare och elever.

Frågar man eleverna vad som är viktigt i skolan svarar de säkert kompisarna, hur det är i klassen och hur de har det. Säkert kommer en del synpunkter på skolans ack så slitna miljö med klotter, gammal inredning och usel ventilation som främsta kännetecken. Frågar man lite till så kommer säkert lärarna och så lärarna igen.

För några år sedan fanns ett roligt pedagogiskt inslag i DN: s Punkten. Flicka som slutar grundskolan får i uppgift att sammanfatta sin skoltid.

— Vad är då viktigare än lärarna? Så här beskrivs de sju vanligaste lärartyperna av Mia som flickan hette; Gullegris Gudrun, Veka Vivi, Maktlystna Magnus, Fantasilösa Fabian, Personliga Pablo, Malande Mårten och Pedantiska Pia — givetvis var alla lite elakt tecknade, men ändå rymdes korn av sanning i karikatyrerna. Jag skulle vilja lägga till några typer som allas vår kollega Börje Besserwisser, Cora Kontroll och Hurtiga Hurley som vill befria både sig själv och världen.

Klart att DN-Mias sju lärartyper är ett uttryck för olika former av ledarskap. Lärare som undervisat några år utvecklar både elefanthud, får vissa utmejslade egenskaper och sinne för gruppdynamik. Det senare brukar vi kalla för tyst kunskap.

Tror mig veta vilken typ som är min karaktär enligt DN-artikeln och som möjligen kan listas ut av den som läser det här.

Stimulans i läraryrket upplever jag i den traditionella lärarrollen, som här får symboliseras av engelskans teaching:

Genomgångar på tavlan, förklara texter och stenciler, muntliga rytmiska läxförhör med rappa frågor, skoja och berätta didaktiska historier — ordlekar och sväva ut.

— Ja, jag tror jag kan hålla på hur länge som helst där. Problemet är att det kan inte eleverna. En duktig klass med elever som har förmåga att vara samlade, klarar enligt min erfarenhet, i bästa fall 30 minuter.

— Nära den gamla 40-minuterslektionen alltså. Men i dag har vi längre lektioner, block, som ger en inriktning på metodiken som vi kan kalla learning — andra halvan på lärarens konstnärliga palett om man så vill. Läraren som mentor som ska lotsa eleverna fram på kunskapens vägar.

— Vem har sagt att den vägen är en fyrfilig motorväg?

Trivs även utmärkt där, knåpa med uppgifter — forska själv för eleverna, fundera ut lämpliga kriterier för uppgiften, föreslå olika källor, tips på sökvägar i bibliotek, på Internet och andra media. Ger även utrymme för enskilda kontakter med eleverna.

— Det är inte alltid den rakaste vägen bjuder på de vackraste vyerna.

— Hur kul som helst, här gäller split vision — räcker man till? Det finns något som heter organisation. 30 elever ska söka kunskap, ha material, vara i bibliotek, klassrum och datasalar samtidigt. De senare har ofta enbart 20 platser, påminner om samarbetsövningarna i Livskunskap där 15 elever ska samsas om 10 stolar. Klart att det finns utrymme för turbulens. Här gäller järnkoll eller så får man utveckla en förtroendekultur — vilket fungerar på vårt högstadium.

Eftersom vi rutinerade lärare försöker variera vår undervisning blir det en mix av strategier men ett ledarskap måste vi ha vare sig vi vill eller inte.

I So-ämnet på högstadiet går vi igenom olika synsätt på människan och historien. Kristendomens uppfattning om arvsynden varvas med marxismens tro på människan som en i grunden god varelse. Vilken åsikt du än omfattar som lärare så får du i ditt dagliga värv utstå en kamp med dina elever. Det gäller arbetets organisation och tid.

— Måste vi läsa det här?

— När slutar lektionen?

— Vi har redan två prov den veckan.

— Hur många sidor ska häftet ha?

— Kan vi inte få välja själva vilka som ska vara med i gruppen?

— Är det basket på torsdag?

— Ulf Lundell är hur gammal som helst!

— Beatles gillar min farmor!

Klart att klassrummet och kontakten med eleverna även har sin intimitet. Man frågar inte Maktlystna Magnus om han haft det bra med sina klasser i dag. Det finns en ömtålighet där klasserna blir som en del av lärarens personlighet.

— Kan vi inte då alla vissa dagar ha en Bagdad Bob inom oss — ni vet Saddams gamle informationsminister — när vi försöker leva upp till dolda läroplaner och vara till lags mot orimliga förväntningar?

Se! Bagdad Bob

Bagdad Bob.Intuition och instinkt som drivkraft, dessa hyenor till damer, kan vara bra i början av ens lärargärning men fungerar utbrännande i det långa loppet. Det behövs en pedagogisk teknik att stödja sig på och luta sig emot i ”kampen” i korridorer och klassrum.

Vad är kunskap eller varför skiner solen?

En bra början är att luta sig emot en åskådlig kunskapssyn och göra en syntes av sina pedagogiska erfarenheter.

Betygen är ett av lärarens instrument för att styra undervisningen. Mycket verksamt i en skola där medelklassen dominerar. Betygen som ska visa vilka kunskaper eleverna har och att kunskapssynen hos skolan som institution har genomgått förändringar sedan den tid då både politiker och i många fall de lärare som är aktiva i dag själva var elever. Kunskapsmodellen nedan är ett exempel på detta. ”Vägen är målet” brukar man skoja. Utvecklingsmässigt ligger trappan nedan, tycker jag, nära Piagets syn på kognitiv utveckling hos eleverna. Naturligtvis är inte gränsen knivskarp mellan betygsstegen så kan nivån på analysera även innehålla kriterier som kan vara Mvg. Se t.ex. dra slutsatser och argumentera som om de görs ambitiöst med anknytning till läst eller skrivet stoff hör hemma på Mvg-nivån.

Kunskapstrappan. Modell utarbetad på Spånga gymnasiums högstadium med läraren So-Lasse som primus motor.Tänker på dessa attribut när jag vandrar fram genom catwalken i Kista Galleria.

— Är kunskap verkligen en trappa och vad har vi skolfolk att konkurrera med för auktoriteter? Dokusåpor, den kommersiella idrottens förebilder, filmstars, popartister, glitter och glamour här i Gallerian? Ändå trivs jag att flanera här bland märkesstjärnor och boutiquer, känna de milda kryddofterna från persiska Saffran och de andra restaurangerna i Foodcourten. Jag hejar ofta på elever som har sina mötesplatser här, som shoppar, äter och går på bio. På söndagskvällarna kan man tro sig förflyttad till ett uterum i Mellanöstern med flanerande invandrarfamiljer som promenerar under Gallerians designade spotlights.

Media och den kommersiella världen har naturligtvis hur mycket resurser som helst jämfört med skolans knapra värld när det gäller att påverka våra elever och utöva inflytande och makt i samhället.

Problem i kunskapens trappa eller Vilse i pannkakan?

Läroplaner och dolda läroplaner, traditionell och progressiv pedagogik, kateder eller projekt, teaching and learning, mentor eller klasslärare, mål eller detaljstyrning, arbetslag men individuell lönesättning, Walldorf och Montessori, Piaget eller Vygotskij, pedagogikens gurus och idéer och inga designade spotlights i skolans korridorer.

Någonstans finns en hake i denna rapliknande lilla lärarlitania.

Motsättningen eller haken är väl redan antydd. En organisationskultur lever kvar i lager på lager men har inte ersatts av en ny överblickbar och fungerande sådan.

Någon, läraren, måste ändå baxa fram den trögrörliga motsägelsefulla skapelse som är dagens skola och då får man kryssa fram genom skolans arkipelag av förväntningar av gammalt och nytt. Klart att det blir grundstötning på en och annan grynna. I värsta fall kör man fast i farleden.

— Kanske ska vi helt enkelt skrota schema, klassrum och tidsbundna lektioner och låta arbetsuppgiften stå i centrum. Logiken talar dock för att även detta kräver ledarskap och organisation. En smidig och flexibel satsning för att klara av något sådant kostar troligen mer än det smakar.

Det är ingen tillfällighet att undervisningstid, klasser och schema hänger kvar varvat med självstudier. Det blir helt enkelt mest ekonomiskt så.

Pedagogiskt finns det också en del fördelar med gammaldags teaching. Inlärningsstilar hos eleverna som vi vet en hel del om i dag pekar på att språkinlärning och andra färdigheter bäst lärs in med läraren som aktiv pedagog — se teacher.

Är inte heller så säker på att samhället är villigt att göra några genomgripande ekonomiska satsningar på skolan. Se även temanummer Nättidningen ALBA som har spännande artiklar om kunskapssynen i skolan i nr 2 2005.

Måste här samtidigt passa på att puffa för vår skolas skickliga lärarkår. Här finns en professionell grupp människor som dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in klarar av att leda ett arbete med unga människor som är i puberteten, en av de faser i en människas liv som är som mest omvälvande, på ett metodiskt och omväxlande sätt.

— Vi är alla mycket mer professionella än vi tror. Vi klarar av mixen av metoder av gammalt och nytt.

Tycker också, som gammal fyrtiotalist, att grundskolan som idé, en skola för alla och mötesplats för olika samhällsklasser är ett projekt som jag sörjer över nu när den minskar i betydelse. Ett dynamiskt rörligt samhälle behöver ta tillvara begåvningar och talanger både av krassa skäl men också för att skapa (behålla?) ett rättvisare samhälle.

— Ska ett spännande och kreativt samhälle kunna utvecklas måste det finnas mötesplatser för människor med olika bakgrund.

Förväntningar på min Quintennal eller konsten att odla sin trädgård?

— Kanske säger jag mig skaffar jag en liten manual med plastade kort. En med kunskapstrappan i fyrfärg och ett annat med pedagogisk strategi, likaledes i färg.

Kryddar det tredje med diverse metodiska arbetssätt.

— Tar ett extra kort med inlärningsstilar och på det sista kortet får strukturer i gruppdynamik komma till uttryck. På de senare ritar jag tänkbara nätverk med lustigkurrar, haverister, Ior-attityder, olika syndrom, King och Queen-bees, de viktiga positiva ledarna och inte minst ”vanliga” elever. Kort sagt en alldeles vanlig klass.

En manual, som jag kan plocka fram de dagar när arbetet känns tungt och inlärning väcker motstånd.

Med de här raderna kan jag säga att jag inlett min Quinntenalutbildning med några lärarsynpunkter.

Vi lärare förväntas alltid vara så duktiga och till lags.

— Gäller det även den här utbildningen?

För min egen del funderar jag på att sitta i höstträdgården, med värmande tröja, halsduk och filthatt, dricka Caffe Latte, läsa några litterära klassiker och skriva några rader. När det är dags för min månad i oktober. Idén har sin upprinnelse i Tom Tillers föreläsning. Där han som gammal fiskarson berättar anekdoter ur Odyssén men samtidigt frågar varför han inte lärde sig något av alla sina äventyr.

Första upplagan av Candide.— Varför inte studera Odyssen, Den Gudomliga Komedin, Don Quijote, Candide och en modern klassiker.

— Hur otidsenligt det än kan låta!

— Men vilken modern klassiker ska jag välja?

— Kafka eller kanske Moment 22?

— Nu vet jag, så här gör jag, istället för en modern klassiker skapar jag en referensgrupp. Jag bjuder helt enkelt in de litterära hjältarna från ovan under mottot:

— Pedagogik är det möjligas konst!

Odysseus, Dante, Don Quijote och Candide bjuds in på lärande samtal. I min trädgård kan vi diskutera kunskap, mål och erfarenheter.

— Har de nått sina mål? — Vad är kunskap? Vi diskuterar och funderar, kanske tar vi en titt på kunskapstrappan.

— Blir det nödvändigt säger jag, med min lärarstämma, kommer jag att kalla era föräldrar.

När jag släntrar ut från Kista Galleria har dimman och diset lättat kring Science Tower, kul med elever — spännande med kunskap.

Varningslamporna på skyskrapan lyser som vanligt lika röda medan trafikflyget strax ovanför Kistahusens taggiga taklinjer reverserar motorerna på väg ner i landningsstråket bort mot Arlanda.

Copyright Thommy Sjöberg

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #5 2005

Pressmeddelande

Alternativ bokmässa, fest för Ordet

Stefan Hammarén

Endast för brunt

Någonting

Thommy Sjöberg

Reflektion

Stefan Whilde & Björn Eneke

Den fria viljans medicin

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 2

Konst

Bertil Albrektson på Galleri Linné Uppsala

Essäer

Fredrik Böök — Sveriges genom tiderna främste litteraturhistoriker och kritiker

Svindlande science fictionlitteratur

Artiklar

Den borgerliga myten om socialismens samhörighet med nazismen

H.C. Andersen — 200 år

Historiens samlade kvinnohat och dess fortsättning

Litteratur som förändrar tanken och ställer frågor

Så blev det ett kvinnoparti … eller hur?

Politik

Politiska kommentarer IX

Dr. Indie-hjältar

Dirk Benedict — en sann Dr. Indie-hjälte.

Backspegeln.

Never Mind the Nevermind (av Dr. Da Capo)

Tidskrifter

DAST Magazine #1 2005

Wired, King & Manolo

Böcker

Korta bokrecensioner IX

Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt — Linné och hans apostlar

Musik

Antony and The Johnsons — I Am a Bird Now

Caesars — Paper Tigers

Daft Punk — Human After All

Fischerspooner — Odyssey

Frida Hyvönen — Until Death Comes

Korta musikrecensioner V

Meshugga — Catch 33 & Above This Fire — In Perspective

Moby — Hotel

Musikkommentarer IV

New Order — Waiting for the Sirens’ Call

Queens of the Stone Age — Lullabies to Paralyze (av Dr. Da Capo)

Sylvan & Bonamici — ReHacksis & Mr. Marmaduke and the Minister

The Fiery Furnaces — The Fiery Furnaces

Filmer

På TV

TV-serier III