Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Musik

Sunday Nights — The Songs of Junior Kimbrough
B.B.B.

Fat Possum Records (Distribution: Amigo/Bonniers)

Behovet av Stomp

Sunday Nights — The Songs of Junior Kimbrough.I Januari 1998 gick en av bluesens stora förnyare, Junior Kimbrough, ur tiden. Efter sig lämnade han sex inspelade album, ett antal sånger och sörjande fanskara till vilken jag själv hör. Den klubb han ägde där han själv och andra, som RL Burnside, framträdde på söndagskvällar (därav skivnamnet) brann ner tre veckor efter hans död. Sent om sider har ett gäng artister under ledning av vänner och personal på Fat Possum Records inbjudits att göra Junior Kimbroughs låtar i nya versioner som en tribut till en legend. Skivor som hyllar artister går det 50 på dussinet av och allvarligt talat så är jag rätt trött på alla dessa plattor, snart kommer det väl plattor som solidariserar sig med ölbukslösa Bayrare med Ompabompa musik i punktakt. Den här gången finns dock ett undantag som smäller högre än genomsnittet, den första inspelningen med Iggy Pop & The Stooges sedan 1972 i två (!) versioner. En av mina stora husgudar är alltså tillbaka, och den stora frågan är kommer dom att leva upp till fornstora former eller ska dom bli en av dessa patetiska återföreningar som aldrig borde blivit av.

Grundregel nummer ett vad gäller blues är stomp. Det är det där gunget/svänget du hör i botten av musiken från trummor och bas. Vidare är det aldrig fel med känsla för feeling, som kan vara allt från ett attans klös till inlevelse. Nästa berättigade fråga blir hur övriga grupper klara av att axla manteln från kungen av blues. Ska det bli ett enormt magplask eller omedelbar succe. Svaret på den sista frågan blir att det hamnar mitt emellan, tyvärr är alstret alltför ojämnt för att ge det mer än tre i betyg. Som vi ska se så innehåller albumet allt från rena fullträffar i solar plexus, till patetiska posarpekoraler.

Junior Kimbrough.Vi börjar i positiv anda med det som är bra med den här skivan, som trots allt är det mesta. Iggy Pop & The Stooges har legat i träda sedan inspelningen av Raw Power 1972. Det är inte utan förväntningar jag börjar lyssna och jag blir både positivt och negativt överraskad. Låten You Better Run visar en grupp som fortfarande har förmågan att låta både vitalt och svängigt. Svänget är för övrigt fortfarande klart över snittet även om jag hört bättre saker med denna tidlösa grupp. Negativt blir det därför att man använt snällfiltret, man borde tryckt på den där knappen märkt ”naughty”. Det är trots detta fortfarande ett jämrans röj och betyget blir därefter — Fyra vindsröjarvärstingar. I version två av samma låt har man nästan lyckats hitta ett ännu större ritualslaktarös. Iggy öser loss med glada tillrop bakom mikrofonen Ron Ashton gnölar loss på gitarren och livet leker. När Iggy till sist börjar parodiera på en annan rockklassiker Whole Lotta Shakin’, så har man fått den där rätta attityden som ger bonuspoäng. Spiritualized är den stora överraskningen, man helt och fullt har förstått varför stora stompet är så vägvinnande. Det börjar med en metronomsäker svänggängsdunk med bas trumma och munspel som dunkar in ett taktfast ös. Sången läggs på och så fort denna tystnar så övertas scenen av ett überruskigt taggtrådsgitarrbuller med härdsmältetendenser. Gitarrexcesserna i den här låten borde huggas in i minnesplakett av marmor i gitarrhimlen helt enkelt. Det river, gnider, kvider, viskar, skriker, öser och får psykbryt på ett sätt som får mig att tro att få har lyckats med samma sak sedan Pete Townsend slaktade gitarr efter fem minuters tortyr på Hammersmith Odeons scen 1969. Detta är inte bara skivans stora överraskningen, utan den stora sensationen överhuvud taget hittills i år. Självklar toppoängare med mersmak med andra ord. Hela kompotten är så pass kompetent att Spiritualized får ta över Iggy Pop & The Stooges på förhand givna utropstecken, och man övertar detta med en sådan självklarhet att detta är en smärre världssensation. En genomkompetent oljudssymfoni och mitt hjärta gör några extraslag i pur glädje. Blues Explosion levererar en smygande version av låten Meet Me In the City. Bra utan att lyfta ögonbrynen för högt. Den börjar akustiskt och byggs vartefter på, för att till sist hitta hem helt och hållet. Heartless Bastards (bästa bandnamnet) har en sak gemensamt med Spiritualized-stompet. I låten Done Got Old hittar man rätta rövskakarfrekvensen när man lossar säkerhetsspärren. Bluesigaste inledningen och sedan bär det av i en stompåkning som du sent glömmer. The Fiery Furnaces bjuder upp till en kompetent akustisk version av I’m Leaving som har den rätta febrigheten och nerven. Skäms för sig gör dom inte ens när dom lägger in nåt som låter som samplade fjärtar som en pitorersk detalj. Stompet finns där och det hela lämnar mig med belåtet flin på läpparna. Pete Yorn behöver inte heller skämmas när han avfyrar en av de stompigaste versionerna på plattan. Låten I Feel Good Again luktar 50-talsrock och tidig country med spår av blues och herrejäsingen vilket sväng han får till. Mark Lanegan från Queens of the Stone Age kanske inte har skivans bästa version av låt. All Night Long är inte heller det sämsta, men mer än medelbetyg blir det inte. Thee Shams röner samma öde i sin version av Release Me som aldrig når upp till mer än bra utan att får mig att jubla. Snyggt med denna versionen är att man har arrangerat den som en låt ur bluesvågen som svepte över Storbrittanien 1967–1968. Det låter klart inspirerat av Yardbirds, Kinks och Cream. Pull Your Clothes Off med Whitey Kirst får också den en hedervärd trea. Visst klöser det och visst öser det, men lyfta mer än tre meter över marken vill det liksom inte göra. The Ponys levererar plikttroget en version av Burn in Hell som inte heller den plöjer några djupare fåror utan att vara direkt dålig. Problemet här är att man fått till en riktigt bra låt med dålig sång.

Så kommer vi till avdelning problem där betyget aldrig är över tvåan och sniffar. The Black Keys försöker låta som Jimi Hendrix utan att riktigt få luft under vingarna. Det låter lamt och mjäkigt utan att bita ifrån. Done Got Old med Jim White är en rätt ofokuserad historia med spretig orgel och hippieflöjt som inte vill bindas samman i något som kallas låt. Outrageous Cherry försöker göra en Brittpopversion av Lord Have Mercy On Me, vilket får i varje fall min mage att uppröras rätt ordentligt över detta övergrepp — Det ska ju vara blues för i h—e. Jack Oblivian’s version av I’m in Love With You låter lite lagom loj och oinspirerad, dussinversion med andra ord. Till sist har vi kategori underbetyg och där finner vi i ensamt majestät en stackars utmobbad version av Do the Romp. Visserligen har Entrance & Cat Power hittat det rätta gitarrsoundet, så långt är allting helt rätt. Därefter går dock allt över styr och vimsar ut i nattmörkret. Sångerskorna har till exempel blandat ihop sång med pajasartade posartendenser. Där andra skulle letat efter känslan, letar de här två klåparna efter maximal faen-vilken-cool-kompis-för-att-jag-sjunger-på-en-skiva-effekt. Poänglöst, förnedrande för den stackars Junior Kimbrough, och totalt patetiskt. Hade jag varit närvarande vid inspelningstillfället hade jag pekat på utgången ur studion.

Spridda gracer, stor spännvidd mellan olika låtar och behovet av att faktiskt visa ut en viss grupp ur alla sammanhang ger slutsatsen att helheten för denna platta bara kan ge betyget trea. Men om jag slutar att gnälla ett tag, så är det faktiskt en trea med mersmak. De bästa låtarna, Spiritualized, Stooges, Heartless Bastards, Pete Yorn och The Fiery Furnaces är faktiskt alla så pass bra att bara dessa låtar rättfärdigar ett inköp. Till och med de mesta tungarslade snedseglarna borde få igång en pendelrörelse från höften ner till knäna till de här låtarna, och i Spiritualized fall hänger man sig lämpligen åt grov salivavsöndring i ena mungipan medan man lyssnar. Till Pete Yorn stuffar man, Stooges får förhoppningsvis också dig att pogodansa och Hearless Bastards där åker högerfoten taktfast upp och ner. Rockfanatikern i mig kräfva dessa låtar, jag hoppas att jag övertygat också dig att rocka loss till högklassiga låtar som dessa.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #6 2005

Stefan Hammarén

Halv rehabilitering för Dante

Nånting II

Novaexpressen fel hållplats

Tidskriftssynpunkte.rna

Reportage

Så var det dags för DAST!

Thommy Sjöberg

Sandor Slash Ida

Isabelle Bervenius

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 3

Limerickar

Skansen (av Mikael Bäckman)

Essäer

Hjälten Jean-Paul Sartre 1905–1980

Kåserier

Är pliktmoral nödvändig?

Artiklar

Då debatten om forna Jugoslavien blev politisk skräll i Sverige

Dénis Lindbohm — en legendar inom svensk science fiction-litteratur

En liten notis kring Dick Cheney

Fredsslutet för 60 år sedan

Göran Perssons syn på yttrandefriheten och extremfeminismens framfart

Iran och USA:s nya hot

Maktens eliter som alltid korrumperas

Tomas Bodströms regelvidriga syn på information

Två gånger nyliberalismen

Upplösningen av svensk-norska unionen 1905

USA som en imperialistisk makt

Vietnamkriget som tog slut för 30 år sedan

Politik

Politiska kommentarer X

Kommentarer

Dr. Indies personliga kommentarer

Backspegeln.

Kinks och socialrealismen — Muswells Hillbillies

Böcker

Korta bokrecensioner X

Musik


Björn Afzelius & Mikael Wiehe — Malmöinspelningarna

Mikael Wiehe — Kärlek & Politik


Amerie — 1 Thing

Dr. Indie lyssnar på svenska singer/songwritern Britta Persson

Bruce Dickinson — Tyranny of Souls

Bruce Springsteen — Devils & Dust

Eels — Blinking Lights and Other Revelations

Eldkvarn — Atlantis

Freedom Call — Circle of Life

Hal — Hal

JamisonParker — Sleepwalker, The Cribs — The Cribs & Stereolab — Oscillons from the Anti-Sun

Jazzen som flyter genom livet

Sunday Nights — The Songs of Junior Kimbrough

Korta musikrecensioner VI

Leroy Burgess — undergrounddiscons husfader

Nine Inch Nails — With Teeth

Robyn — Robyn

Strip Music — Strip Music — The Plan — Embrace Me Beauty

Styx — Big Bang Theory

System of a Down — Mezmerize

Teenage Fanclub — Man-Made

The Tough Alliance — The New School

Timbuktu — Alla vill till himmelen men ingen vill dö & Timbuktu & Damn! — Live

Tomas Bodström tycker till — för en gångs skull

Weezer — Make Believe

Filmer

På TV

Blaskan hyllar dom gamla västernhjältarna Alias Smith & Jones

Numbers, Drömmarnas tid & The 4400