Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Backspegeln

Sommarplågor

Så var det dags igen. Tidsenligt anländer den med sol, bad, semester och glass. Det jag pratar om är naturligtvis sommaren. Humöret stretar stadigt uppåt i takt med mungiporna och allting är frid och fröjd … eller? Jag vet inte, en sådan där smygande känsla infinner sig ibland. Gnagande känslor av att allting inte står rätt till i paradiset plågar min nattsömn och stör min själsfrid, men utan att jag kan precisera vad dessa egentligen handlar om. Kanske ingenting att hänga upp sig på, eller deppa ihop över om det inte var för den här gnagande oron som inte lämnar mig ifred. Dagar kommer, dagar går vissa har varit outhärdligt varma andra riktigt polarkalla som en svensk sommar ska vara. Plötsligt slås jag av något som vissa mer filosofiskt lagda brukar kalla ”insikt”. Det är ju sommarplågan, eller rädslan för denna som torterat min stackars själ under de senaste veckorna. Vän av ordningen vill säkert stanna här för att utreda vissa saker, som vad är sommarplågan mer exakt. Är det fästingar? Är det skrubbsår? Är det solbränna som svider? Nej, nej och åter nej. Det jag talar om är naturligtvis vissa valda delar av kulturetablissemanget som vissa somrar envisas med att förstöra hela min tillvaro med något nytt påhitt i den mer diaboliska skolan.Vem har kunnat undgå psykotiska utfall i form av Las ketchup, Maccarena eller Lambada till exempel.

Låt oss börja från början. En sommarplåga är en låt och kanske en dans som dyker upp lagom med sol och semester. Den har årligen iklätt sig nya former, men den diaboliska avsikten har alltid varit densamma — att driva varje rationell människa till vansinnets brant. Detta fenomen är historiskt sett inte nytt, väldokumenterade källor talar om landsplågor i Sverige så tidigt som på 50-talet. Meningen är att vi ska ryckas med och börja dansa någon löjlig dans och kanske också köpa en vidrigt dålig låt så att alla skivbolagsmoguler och listiga artister blir lyckliga över att ha bärgat pensionsförsäkringen i form av feta dollarsedlarbuntar. Sedan följer en veritabel orgie i dålig smak då alla mellan 4 och 84 ska digga järnet till nämnda skitmusik. Låten ska spelas överallt i publika sammanhang så att man till slut börjar undra om det finns en världsomspännande konspiration att döda mig med dålig smak. Man ska aldrig lämnas i fred, från tidiga morgonen då radion går igång för att väcka mig till lunchen då det vanliga bakgrundsmuzaken skrålar till dess att jag går ut på stan efter jobbet ska jag förföljas av samma dödsbringande demensgivare. Så fort man är ledig och vill ut och handla något ska låten finnas där till dess jag är redo att springa hem och hämta dubbelskjutaren.

Genom åren har vi sett dom komma igen och igen. Varje sommar infinner sig samma fråga: Vad har dom smitt för planer i år? Ja, ja låt oss backa bandet igen och ge lite bakgrund till dessa nationella nojförmedlare. Las Ketchup Tre systrar från Andalusien i Spanien som kallade sig Asereje som lär betyda just systrar. Alla med självbevarelsedrift vill helst glömma bort vidrigheten dom levererade. Hade bara hitten Las Ketchup för att sedan inte ha något mer att delge världen. Låten särpräglas av en alldeles särdeles simpel melodi som tycks fastna hos vissa och framkalla vämjelse hos andra — välj själv vilken kategori du tillhör. Enligt vissa källor är de tre systrarna döttrar till en lokal folkmusikfantom som populärt kallas ”tomaten”. Tomatens döttrar har alltså gjort en ketchup-låt, ett bisarrt sammanträffande om ni frågar mig. Resultatet har i varje fall blivit en fullständig orgie i löjliga danser som framförs i olika sammanhang och i olika tappningar — vi kan se ett exempel på bilden här nedan.

Maccarena — Också från Spanien (vad är det med detta land???), där två snubbar sjunger en enformig visa som upprepar samma tema om och om igen. Till detta ska man utföra olika rörelser från axlarna ner till höften och sedan kallar man det hela för ”dans”. En sysselsättning för den trygghetsknarkande medelklassen som vill bli lite syndiga och lössläppta men bara lagom mycket. Lite katolskt där det aldrig riktigt berör det där onämnbara som man inte får göra, men ändå antyder att detta folknöje skulle existera, sedan stämplar man det hela som ”sensuellt”. ”Sexualfrustrationsfenomen” är kanske en bättre beskrivning. Utövas företrädesvis av kärlekstörstande medelålders människor med missriktad pilskpotential.

Lambada — Stora likheter med maccarena. Kommer dock från Brasilien och går lite längre i sin sexualfrustrationsupphävarambition. En så kallad sensuell låt är grunden, till detta ska man gnugga sina genitalier mot motsvarande kroppsdel hos person av valfritt kön. Detta genitaliegnuggande kallas när man utfört hela serien juckrörelser åt olika håll för ”dans”. Freud skulle haft en hel del annat att kalla det gissar Dr. Da Capo. Lägg till att i videon återfinns personer (se bilden) som ser ut som en mardröm från 80-talet vad gäller kläder och utseende.

Vogeldans — Tysk Umpa Bumpa med lederhosen-tanzbands-bierstube-aus-münchen-mit-oktoberfestund-grosse-bayrichetanten-känsla. En riktigt usel låt som man ska springa omkring och flaxa med armarna åt. Lika sinnesförvirrat som det låter. Hänfaller man åt dessa excesser, är det absolut dags att inta horisontalläge på läderdivanen och börja prata om det.

Jenka — Härstammar från tiden då mormor var medelålders. Återigen bygger hela konceptet på en fånig melodi, populasen ställer sig i kö efter varandra och hoppar två steg framåt och ett bakåt i takt till nämnda låt. Stort folknöje på slutet på 50-talet, förbjöds i största hemlighet då svensk byggnorm inte var förberedd på den frontalattack som serverades. Följderna blev sättningssprickor i husgrunder och försvagningar i bjälklager och trossbottnar mellan våningar vilket försämrade bärigheten. I enstaka fall blev man tvungen att riva hela hus. Envisa rykten hävdar bestämt att flertalet hus i klarakvarteren utsattes för jenka-terror och blev därmed grävskopornas rov, dock helt obekräftat och har vid envetna eftersökningar envists förnekats från initierat håll.

Så kära läsare, ta tillbaka sommaren från dessa illvilliga krafter om du vill uppleva en ångestfri semestertid. Låt dig inte nedslås av billiga trix för att sno din semesterkassa, och se framför allt till att avvika från den stig som bara leder till fördärvet. Vissa somrar öppnas ett moras av dålig smak och då är det balansgång som gäller. Jag vill inte måla fan på väggen och tro att denna sommar ska bli annat än bekymmersfri, men med tidigare års erfarenhet har jag ändå en gnagande känsla så en varning är på sin plats. Ta det lugnt i sommar och undvik de värsta fällorna som lockar där ute. Ta till sist ett visdomsord från gruppen Thunderdome, som gjort en riktig kulturgärning när man spelat in en ny version av maccarena. Håll till godo, och kom ihåg, glöm inte att headbanga i sommar.

Dr. Da Capo

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2005

Stefan Hammarén

Nerland under down — Aase Berg utan (prototyp) = sämre, i recension

Thommy Sjöberg

Nationaldagen

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 4

Katarina Falkenberg

Se upp för folkets kärlek!


Pressmeddelande: Katarina Falkenberg — Alkemistens röda längtan

Rolf Nilsson

Omänskliga rättigheter

Limerickar

Brest (av Mikael Bäckman)

Essäer

Anders Österling — en poet som är bortglömd

Kjell E. Genberg — en författare med mångfald på programmet

Paul Theroux skriver om världens tillstånd

Artiklar

När kändisarna tog över bloggarna

Nina Solomin — Gränsen — En resa bland människor som kallas illegala

Nyliberalismen är farlig för världens värderingar

Vad händer med EU nu?

Politik

Politiska kommentarer XI

Konst

Lars Englund — Moderna museet

Lennart Rodhe — Thielska galleriet

Backspegeln.

Sommarplågor

Blaskan-hjältar

James Spader.

Böcker

Korta bokrecensioner XI

Musik


The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Rock)

The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Indie)


Art Brut — Bang Bang Rock & Roll

Billy Corgan — The Future Embrace

Coldplay — Speed of Sound & X&Y

Doris Duke — I’m a Loser, A Legend in Her Own Time & The Swamp Dogg Sessions and More

Fantômas — Suspended Animation

Fat Possum Records — det enda skivbolag du någonsin behöver

Foo Fighters — In Your Honor

Hot Hot Heat — Elevator

Jens Lekman — Oh You’re So Silent Jens

Korta musikrecensioner VII

Moodymann som musikens förförare

Nine Inch Nails — With Teeth

Oasis — Don’t Believe the Truth

Röyksopp — The Understanding

The Tears — Here Comes The Tears

The White Stripes — Get Behind Me Satan

Trojan Box Set — Roots & Culture

Vitalic — Ok Cowboy

Filmer

På TV

TV-serier IV