Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

Retro XI

David Bowie — At the Beeb The best of BBC Radio Sessions 68–72

David Bowie — At the Beeb.Så ung och ofördärvad och på väg mot berömmelsen inom en tuff rockbransch. David Bowie gör på sina radioinspelningar många av sina tidiga stora verk. Det är Mick Ronson som ger liv i många av låtarna med sina elgitarrer. Jag lyssnar på en dubbelcd med radioshower med John Peel som en av inledarna inför Bowies storverk. Båda skivorna blandar friskt från dom olika radioshowerna som under denna tid var dom ledande rockprogrammen vilket fick David Bowie att skapa och utöka sin kreativa period då hans fantasi var som allra störst. Jag älskar verkligen dom här skivorna som gavs ut 2002 och dom fyller en del av hålet av Bowies katalog som man kan tänkas sakna. Jag lyssnar med en sorts förväntan och i denna förväntan finns det en gnistrande inre impuls att vilja känna den kraft som dåtidens Bowie uppvisade. Dåtiden ligger tyvärr 35 år tillbaka, för under denna tid skapar David Bowie det som vi ser som framtidens rockmusik. Han var först med så mycket i stil och klass. En hjälte jag minns och lägger till handlingarna för tillfället.

Alison Krauss & Union Station — So Long So Wrong 1997

Alison Krauss.Alison Krauss debuterade väldigt ung 1987 med skivan Too Late to Cry med en doftande bluegrasskiva. Hennes compband Union station finns alltid bakom denna briljanta kvinna som 1997 kom ut med en platta som är ren och skär kärlek till den amerikanska bluegrasstraditionerna och härlig countrystämning. Visserligen är skivan 8 år gammal. Men hennes röst skär igenom det mesta som en kniv i smör. Sångerna är stadigt förankrade ute på landsbygden. Det är skir country med så många varierande stämningslägen. Varenda detalj är så perfekt uttänkt. Men Alison Krauss sjunger inlevelsefullt och det brister så nära mig som person. Att till slut står Alison Krauss vid min sänggavel och ler. (Underbar tanke förresten) Jag älskar amerikansk country därför att den kan precis som bra soul vädja till dina bästa sidor av din personlighet. Ljuvlig musik från en vacker kvinna född 1971 som vet hur man hanterar en manlig musiktradition.

U-Roy — The Lost Album — Right Time Rockers 1976/2002

U-Roy — Right Time Rockers.U-Roy som föddes 1942 som Ewart Beckford i Kingstown Jamaica. Blev snart under King Tubbys soundsystem en egen dj-stjärna innan han verkligen på slutet av 60-talet blev root reggaens största hjälte. Den här skivan som berömda skivbolaget Channel One spelade in med en rad låtar var ett av många skivor som skulle försöka förändra reggaemusikens historia. Det var dom två bröderna Joseph och Ernest Hookim som spelade in U-Roys skiva Right Time Rockers i en väldig liten utgåva endast tillgänglig för ett fåtal i Jamaica. Men nu finns den sedan 2002 utgiven på nytt. Och skivan är en av reggaemusiken främsta i ett expanderande 70-tal där musiken började kliva ut över gränserna. Sly Dunbar och Robbie Shakespeare tillhörde den viktiga klassiska sessionen av musiker som kompade U-Roys djupa dubreggae med fin känsla. En stor skiva som har en målad snygg musikalisk inramning. U-Roy kunde knappast överträffa dessa geniala inspelningar.

Robert Wyatt — Cuckooland 2003

Robert Wyatt.Jag har känt till Robert Wyatts som musiker men aldrig någonsin hört hans soloprojekt. Men som trumslagare i The Soft Machine under tidiga 70-talet så blev han frontgestalt för konstrocken eller artrock. En musikstil som också ligger nära progressiva/symfonirocken. King Crimson, Yes eller tidiga Jethro Tull möjligen ligger nära denna musikstil. Robert Wyatt har haft en lång karriär sedan 60-talet i olika konstellationer. Robert Wyatt är den engelska vänsterns främsta rocksångare vid sidan av Billy Bragg. Eftersom jag aldrig hört hans egna skivor så gick jag till Solna bibliotek och fann till lycka hans senaste alster Cuckooland som även hamnade på Nils Hansson i DN på årsbästalistan förra året. En märklig skapelse med jazz, rock, experimentell avantgardemusik och andra kreationer på listan. Röster som dyker in och Wyatt som sjunger på ett speciellt sätt. En skiva som åtnjuter en känsla av glädje i skapelsen. Jag har inte en mera sofistikerat platta på länge.

Buddy Holly — The Chirping Crickets 1957/nyutgåva 2004

Buddy Holly — The Chirping Crickets.Buddy Holly har ett klassiskt litet nördigt utseende med sina glasögon och svarta hår som alltid välklädd serverade oss en rad odödliga låtar fram till sin tragiska död vid en flygplanskrasch 1959. Men Buddy Holly och hans kompband The Crickets debuterade 1957 med den här skivan från Decca-bolaget som med texter och förklaringar gavs ut på nytt igen av Geffens storbolag. Den är enkel genial platta där vi hör Buddy Hollys lätt igenkännbara röst. Gitarrerna är väldigt enkelt komponerad med basgitarr, trumma, leadgitarrer och en sångröst som är mera välordnad än den kaxighet som Gene Vincent utstrålade. Utan Buddy Holly kan mera jämföras med artister som Eddie Cochran, Duane Eddy. Stundtals har jag alltid en känsla av att Elvis Costello är vår tids punkupplaga av Buddy Holly. Båda har en förmåga att förtrolla med låtar som letar fram minnen ur våra gömmor. Jag har precis förälskat mig i denna nyutgåva av ett album som har nästan 50 år på nacken. En fint släpp från Buddy Hollys värld.

Om Dr. Indie |

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #7 2005

Stefan Hammarén

Nerland under down — Aase Berg utan (prototyp) = sämre, i recension

Thommy Sjöberg

Nationaldagen

Mikael Bäckman

En inblick i det svenska folkhemmet — del 4

Katarina Falkenberg

Se upp för folkets kärlek!


Pressmeddelande: Katarina Falkenberg — Alkemistens röda längtan

Rolf Nilsson

Omänskliga rättigheter

Limerickar

Brest (av Mikael Bäckman)

Essäer

Anders Österling — en poet som är bortglömd

Kjell E. Genberg — en författare med mångfald på programmet

Paul Theroux skriver om världens tillstånd

Artiklar

När kändisarna tog över bloggarna

Nina Solomin — Gränsen — En resa bland människor som kallas illegala

Nyliberalismen är farlig för världens värderingar

Vad händer med EU nu?

Politik

Politiska kommentarer XI

Konst

Lars Englund — Moderna museet

Lennart Rodhe — Thielska galleriet

Backspegeln.

Sommarplågor

Blaskan-hjältar

James Spader.

Böcker

Korta bokrecensioner XI

Musik


The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Rock)

The Hellacopters — Rock & Roll is Dead (av Dr. Indie)


Art Brut — Bang Bang Rock & Roll

Billy Corgan — The Future Embrace

Coldplay — Speed of Sound & X&Y

Doris Duke — I’m a Loser, A Legend in Her Own Time & The Swamp Dogg Sessions and More

Fantômas — Suspended Animation

Fat Possum Records — det enda skivbolag du någonsin behöver

Foo Fighters — In Your Honor

Hot Hot Heat — Elevator

Jens Lekman — Oh You’re So Silent Jens

Korta musikrecensioner VII

Moodymann som musikens förförare

Nine Inch Nails — With Teeth

Oasis — Don’t Believe the Truth

Röyksopp — The Understanding

The Tears — Here Comes The Tears

The White Stripes — Get Behind Me Satan

Trojan Box Set — Roots & Culture

Vitalic — Ok Cowboy

Filmer

På TV

TV-serier IV